Tysk valdramatik en lärdom för Alliansen

När Angela Merkel tog över förbundskanslerämbetet efter Gerhard Schröder 2005 var det en förändring inte bara för att en kristdemokrat tog över efter en socialdemokrat. Merkel är den första kvinnliga förbundskanslern och den första som är uppväxt i före detta Östtyskland. Sedan 2009 regerar hon tillsammans med FDP, Folkpartiets motsvarighet i Tyskland. Men Angela Merkel har problem med svajande opinionssiffror nu när några delstater går till val.

Merkel. Märkvärdig men snart mindre mäktig?

SvD berättar om detta i en intressant artikel. Hamburg går till val idag. Enligt mätningarna ligger SPD, socialdemokraterna, på 45 procent och CDU på 23–25 procent. "Väljarna i Hamburg betraktar socialdemokraterna som mer kompetenta och mer pålitliga i avgörande frågor som ekonomi och sysselsättning", skriver SvD. SPD:s toppkandidat Olaf Scholz uppges ha näringslivet bakom sig.

Som lök på laxen för Angela Merkel ser läget risigt till för CDU även i Baden-Württemberg. I denna välmående delstat har de styrande CDU-politikerna ådragit sig allmänhetens ilska genom att vilja riva den omtyckta centralstationen i Stuttgart. "Stuttgart 21"-projektet har lett till en omfattande proteströrelse, drivit ner CDU:s opinionssiffror och lyft De gröna till skyarna.

"Don't tear down these walls!"

För en svensk framstår den tyska politiken som lite uppochnedvända världen. Socialdemokraterna kompetenta och pålitliga? Borgarna får pisk i opinionsmätningarna? Men artikeln beskriver egentligen bara det självklara. Även om man sitter vid makten får man inte glömma att lägga örat mot marken. De visioner som vann förra valet vinner inte säkert nästa. Lyhördhet och förnyelse är livsviktigt inom politiken. I Sverige må Alliansen sitta säkert för ögonblicket. Men det kanske behövs mer än ett nittonde jobbskatteavdrag för att bli väljarnas favoriter 2014. (Se även Det är bara en opinionsmätning som räknas.)

~

Söndagens SvD rapporterar från Tyskland även i Näringslivsdelen. Frågan är om euron varit bra eller dålig för Tyskland. Thomas Lindner, ordförande i företagarföreningen VDMA med 3 000 medlemsföretag, säger att Tyskland är eurosamarbetets verkliga vinnare: "Hela 40 procent av landets export och 60 procent av verkstadsindustrins utförsel går till eurozonen där man i dag inte längre behöver bry sig om växelkurser, transaktionskostnader eller valutasäkring." Lindner konstaterar också att "förr i tiden brukade Italien devalvera med 10-15 procent när deras företag hade problem. Det går inte längre. I dag konkurrerar vi alla på samma villkor."

~

I Kulturdelen riktas strålkastarljuset mot Berlin, där det just nu pågår en Ingmar Bergman-utställning på Deutsche Kinemathek. Berlin har ju under många år bejakat den färgstarke borgmästarens Klaus Wowereits devis "arm, aber sexy" (fattig, men sexig). Att Berlin är en fattig huvudstad torde vara oomtvistat, med en arbetslöshet på runt 17 procent och en "stadsskuld" på drygt 60 miljarder euro.

"Ich bin ein armer Berliner."

Kanske håller staden nu också på att bli lite mindre "sexy". The Economist rapporterar om att Berlin gentrifieras, dvs. att allt fler människor med god ekonomi flyttar in. Detta leder till hyreshöjningar och att kreativa, men fattiga, kulturarbetare får maka på sig. Att Berlin gentrifieras ska man nog inte beklaga – staden är i stort behov av nya skattebetalare. Men den som vill uppleva det fattiga och sexiga Berlin kanske gör klokt i att boka en resa snart. (Bergmanutställningen håller för övrigt på till 29 maj.)

Läs andra om Tyskland, Berlin, Angela Merkel, Olaf Scholz, euro, Klaus Wowereit

Mindre elände på Tegelbacken

Jag hade äran att få tjänstgöra vid kvällens sammanträde med Trafik- och renhållningsnämnden. Ett av besluten som fattades var att förbättra situationen för cyklister och gående vid Tegelbacken. Trafiksituationen på Tegelbacken har under lång tid varit ganska eländig, särskilt för cyklister och fotgängare. Cykelbanorna är för trånga och övergångsställena ligger inte där det är naturligt för människor att gå över.

Snart lite mer cykel- och gångvänligt.

Nu kommer en del åtgärder att vidtas för att komma till rätta med problemen. Gång- och cykelbanorna ska breddas så att trafikanterna får plats, belysningen under Centralbron ska förbättras och det blir ett nytt övergångsställe så man slipper riskera livhanken för att komma till busshållplatsen.

Jag tycker det är mycket positivt att denna centrala plats i Stockholm, viktig som länk mellan turistmålen Gamla stan och Stadshuset och som trafikapparat, nu får en uppfräschning. Mer information om åtgärderna på Tegelbacken finns här.

(S)agt och gjort i utrikesdebatten

Igår debatterades utrikespolitik i riksdagen. Socialdemokraternas Urban Ahlin gick till attack mot utrikesminister Carl Bildt för att ha "svikit de förtryckta". Bildt borde ha krävt Husni Mubaraks avgång, menade Ahlin.

Kritiken var i linje med vad Ahlin sagt tidigare. I en debattartikel rasade han:

"Carl Bildt ville inte kräva den egyptiske presidenten Mubaraks avgång. Bildt hävdade att hans tystnad var smart. Om Sverige krävt Mubaraks avgång hade han hängt sig kvar vid makten längre eftersom egyptierna är ett så stolt folk. Ja, det var Bildts häpnadsväckande förklaring till sin tystnad."

Besvärande nog för Urban Ahlin så får nu Carl Bildt stöd av Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt. "Ingenting hade emellertid spelat Mubarak och hans anhängare mer i händerna än just sådana 'interventionistiska' krav från utlandet [som Ahlin krävt]", skriver Ove Bring.

Urban och Husni har en klubb ihop. Carl har fingertoppskänsla.

Att spela ut kortet "utländsk inblandning" var snarare Mubaraks sista hopp, menar Bring och konstaterar sedan att "det gäller ibland för aktörer i utrikespolitiken att ha politisk fingertoppskänsla". Tydligare än så kan ett politiskt utfall knappast tillintetgöras.

Intressant nog medgav Urban Ahlin efter debatten att inte heller S-regeringar brukade ägnade sig åt att kräva andra regeringschefers eller presidenters avgång, hur diktatoriska eller förhatliga de än var. Men nu när Carl Bildt är utrikesminister är plötsligt en sådan hantering helt förkastlig.

Kanske borde Ahlin, i stället för att kritisera en förnuftig svensk utrikespolitik, sopa lite framför sin egen dörr. Carl Bildt ställde frågan igår, jag upprepar den gärna: Varför har Socialdemokraterna under så många år sett både tunisiske diktatorn Ben Alis och Husni Mubaraks partier som fränder inom Socialistinternationalen?

~

För övrigt har statsvetarprofessorn Tommy Möller tagit reda på vad Socialdemokraternas riksdagskandidater tycker om skattepolitiken. Möllers slutsatser återges i SvD: 99 procent av socialdemokraterna tycker att fastighetsskatten ska höjas enligt det rödgröna vallöftet. 97 procent är emot RUT-avdraget. 92 procent tycker att förmögenhetsskatten ska återinföras. 93 procent tycker att bensinskatten ska höjas. 89 procent tycker att sänkta skatter på arbete är dåligt, men 100 procent (!) tycker att skatten för höginkomsttagare ska höjas.

Det ska onekligen bli intressant att se vad för slags motståndare Alliansen kommer möta i valet 2014.


Läs även
Martin Ängeby: Urban Ahlin kumpan med (s)kurkarna (även på Politikerbloggen)

Läs andra om Urban Ahlin, Carl Bildt, Ove Bring, Tommy Möller, utrikespolitik, diplomati, skattepolitik

Reinfeldt orerar, DN fabulerar

I en DN-artikel påstås att statsminister Fredrik Reinfeldt dömer ut hyresrätter i Stockholms city. Om det påståendet var sant hade det naturligtvis funnits fog för att kritisera Reinfeldt.

Nu vet vi ju att det som står i tidningarna ofta bara är vinklad version av sannningen. Regeringskansliet bemöter därför artikeln på ett smart sätt, genom att lägga ut ljudfiler från intervjun på sin hemsida. Och om man lyssnar på vad Reinfeldt säger så framstår det snarare som att DN-artikeln är tendentiös och att reportern förvränger statsministerns påståenden för att driva sin egen agenda. Så här säger Reinfeldt:

"Hyresrätten har absolut funktion på hyresmarknaden ... men då ska de fungera som hyresrätter, och det gör de ju inte ... och då blir det svårt att åtgärda det genom att säga hur många hyresrätterna ska vara."

Han dömer alltså inte ut idén om hyresrätter, han konstaterar bara att hyressystemet inte fungerar särskilt väl. Och det är knappast ett särskilt kontroversiellt påstående.

Husbygge i Kärrtorp.

Mer intressant hade det varit om DN:s reporter, i stället för att driva sin egen politik genom att tillskriva Reinfeldt åsikter han inte har, hade ifrågasatt statsministerns brist på idéer för att komma tillrätta med det här problemet. Det enda substantiella som framkommer i artikeln är ju att Fredrik Reinfeldt konstaterar att hyresmarknaden i Stockholms innerstad inte fungerar som den ska.

Vilket den såklart inte gör, eftersom den inte är en marknad utan ett reglerat system där hyror inte sätts utifrån efterfrågan utan enligt ett artificiellt "bruksvärdessystem". (Hade bostadsrättspriserna bestämts på samma sätt hade vi väl snart inte haft några bostadsrätter kvar heller.) Det finns även skäl att se över beskattningen, så att hyres- och bostadsrätter beskattas mer likvärdigt.

För att nya hyreshus ska byggas måste det vara lönsamt. Om det är mer lönsamt att bygga bostadsrätter så kommer byggbolagen att bygga bostadsrätter i stället. Svårare än så är det inte. Det hade Fredrik Reinfeldt kunnat säga. Så hade DN:s reporter haft något vettigt att skriva i stället för det tramsiga hittepå som nu hamnade i tidningen.

~

För övrigt tycks Reinfeldts grepp, att lägga ut hela intervjun på nätet, vara en del av en ny mediehanteringstrend bland makthavare i Sverige. För inte så länge sedan väckte Katrineholms kommunchef Mattias Jansson uppmärksamhet när han valde att publicera frågor han fått från en journalist på sin blogg. Katrineholms-Kuriren blev mäkta upprörd och kallade metoden "en okonventionell härskarteknik".

Enligt samma mönster blir DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz "förvånad" att statsministern "väljer att kritisera en tidning på det här sättet". Själv tycker jag mest det känns unket när tredje statsmakten börjar kritisera makthavare som är för öppna. Kanske är det dags för "gammelmedia" att inse att informationsmonopolet håller på att glida dem ur händerna och att bästa sättet att hantera det inte är att skylla på andra utan i stället att ägna sig åt det man borde – seriös journalistik.

Läs även
DN: Politiker går i klinch med medierna (17/2)
SvD: Hyresrätten behöver en kriskommission (19/2)

Läs andra om Fredrik Reinfeldt, bostadspolitik, hyresrätt, bostadsrätt, Mattias Jansson, Gunilla Herlitz, gammelmedia

Tack så hjärtligt!

I dag är det alla hjärtans dag. Det kan man fira på lite olika vis. Tanken är väl att dagen ska präglas av romantik. Därför köpte jag en ask geléhjärtan till kvällens årsmöte med Folkpartiet i Skarpnäck.

Romantik?

Årsmötet blev en mycket hjärtlig tillställning. Folkpartiets kultur- och fastighetsborgarråd Madeleine Sjöstedt var årsmötestalare och berättade med sin vanliga entusiasm om hur vi kan göra Stockholm till en ännu bättre stad att leva i.

Även om borgarrådets besök var uppskattat så var det nästan ännu roligare att se några nya ansikten på mötet. Nya medlemmar tillför alltid nya perspektiv och ny energi, det var därför väldigt glädjande att några av dem även ville engagera sig i styrelsearbetet.

Ett arbete som för övrigt kommer att ledas av mig, eftersom medlemmarna på årsmötet valde mig till ordförande för Folkpartiet i Skarpnäck. Jag är väldigt glad och stolt över att ha blivit vald till ordförande och hoppas kunna göra något bra av uppdraget under kommande år. Ett hjärtligt tack vill jag rikta till medlemmarna i Skarpnäck för att ni gett mig ert förtroende!

Det är bara en opinionsmätning som räknas

I början av förra mandatperioden såg det inte ljust ut för Alliansen. I opinionsmätningarna hade vänsteroppositionen ett så stort övertag att statsvetaren Sören Holmberg dristade sig till att fälla (det sedermera legendariska) uttalandet "Alliansen är rökt". Vi var nog många inom Allianspartierna som kände oss lite molokna då. Men sedan hände något. Resultatet känner vi väl till: Alliansen gjorde en remarkabel vändning i opinionen och fick sedan förnyat förtroende i valet 2010. Sören Holmberg fick ångra sitt uttalande bittert.

Kanske är det därför Aftonbladets Lena Mellin är lite mer försiktig i sina ordval, när hon konstaterar att valet 2014 "kan vara kört" för Socialdemokraterna. Stödet för S är rekordlågt, bara 25,6 procent av väljarna skulle rösta på dem om det var val idag. 25,6 procent är förvisso en siffra som sex av riksdagens åtta partier har anledning att vara ordentligt avundsjuka på, men för S är det förstås en katastrof.


Detta är inte den första opinionsmätningen där S går dåligt. Och säkert heller inte den sista. Men, vis av Sören Holmbergs erfarenhet, de enda opinionssiffror som faktiskt räknas är de som samlas ihop på valdagen 2014. Till dess kan mycket hända, och ingen borgerlig politiker eller sympatisör får förledas att tro att slaget redan är vunnet. Vi kan inte slå oss till ro och förlita oss på att sossarnas kapsejsning kommer vinna nästa val åt oss. I stället gäller det nu att vi förvaltar väljarnas förtroende väl och fortsätter driva en bra politik, samtidigt som vi utvecklar nya intressanta idéer för framtiden. Först om vi lyckas med det kan vi våga hoppas på förnyat förtroende i nästa val.

~

För övrigt gläds jag åt att Aftonbladets mätning visar ett ökat stöd för Folkpartiet. 7,2 procent är inget att jubla över, men det är lite bättre än valresultatet och ett steg i rätt riktning.

Dags att rättssäkra svenska val

Efter kontroverserna kring presidentvalet i Florida år 2000 fick USA utstå en och annan gliring för de märkligt utformade valsedlarna och andra valtekniska märkligheter som gjorde det oklart om det egentligen var George W. Bush eller Al Gore som fick flest röster.

Nu har vi fått uppleva ett valfiasko på betydligt närmre håll, nämligen på hemmaplan. Valprövningsnämnden har beslutat att landstingsvalet i Västra Götaland ska göras om, liksom kommunvalet i Örebro. Skälet är bl.a. att några budröster felaktigt godkänts. I Örebro hade Socialdemokraterna en "valskola" alldeles för nära vallokalen. Socialdemokratiska valarbetare följde dessutom med väljare in i vallokalen för att se till att de röstade rätt, trots att väljare enligt författningen ska slippa valpropaganda i vallokalen.

Socialdemokraterna har en mörk historia när det gäller valfusk. Efter valet 2002 dömdes två valarbetare för valfusk, vilket är mycket ovanligt i Sverige. Även vid valet 2010 var Socialdemokraterna i blåsväder; i Huddinge ansågs t.ex. sossarnas beteende strida mot de etiska reglerna för valarbetare. (Folkpartiets Gulan Avci har skrivit om socialdemokraternas valfusk i en debattartikel.)

Inget enkelt val.
Foto: Melker Dahlstrand.

Det borde vara självklart att valsystemet är utformat för att säkerställa att varje röst räknas på rätt sätt. Även utan rent valfusk à la Socialdemokraterna kan det nämligen bli fel. Jag har själv tjänstgjort som röstmottagare vid två val (2009 och 2010) och kan intyga att den manuella hanteringen kring röstmottagning och -räkning gör att det är lätt hänt att röstsedlar "försvinner". Inte, som sagt, på grund av medvetet fusk utan på grund av att hela processen med papperslappar, valkuvert och manuell räkning skapar mängder av felkällor.

Folkpartiet tar valsäkerheten på allvar och har nu tagit fram en rapport, Demokrati har begärts och ska verkställas. Där tar man bl.a. upp sjabblet i Halmstad och Tranås, där avlämnade förtidsröster inte lämnades in till rösträknarna i tid och därmed inte kom att räknas. Folkpartiet föreslår en lagändring så att huvudregeln är att en röst räknas, även om myndigheterna slarvat med hanteringen. Förbudet mot kampanjaktiviteter i anslutning till röstningslokaler bör skärpas (varför inte kalla det "Lex Socialdemokraterna"?) och röstmottagning ska inte få ske av en enda person av rättsäkerhetsskäl. Totalt är det 15 förslag som läggs fram i Folkpartiets rapport – läs den här.

Jag tycker FP-rapporten innehåller många bra tankar, men tycker samtidigt man skulle kunna gå ännu längre. Varför inte satsa på elektroniskt röstningsförfarande? Med dagens teknik borde det inte vara omöjligt att konstruera ett system som tillgodoser såväl kraven på valhemlighet som på säkerhet. Systemet skulle kunna rullas ut på försök i några valkretsar till nästa allmänna val 2014. Då skulle vi slippa allt krångel med valsedlar som ska stoppas i kuvert och sedan räknas efter att kuverten sprättats manuellt. Då skulle dessutom Valmyndigheten slippa trycka upp 540 miljoner (sic!) valsedlar. Och kanske skulle Sverige slippa göra Florida sällskap i rösträkningens skamvrå.

Läs andra om valfusk, Socialdemokraterna, rösträkning, Folkpartiet, Gulan Avci, demokrati

Läs även
Staffan Werme: "Valkaoset i Örebro avslöjar stora demokratiska brister"

...och så blev det ingen kvar?

För ett par veckor sedan avslöjades att Sverigedemokraternas kommunpolitiker i Knivsta, Leif Vogel, skickat rasistiska mail till svenska tidningar. I mailen kallar han personer med utländsk bakgrund för "den svarta hopen" som tar med sig inte bara "sin analfabetism utan hela sin brist på kultur och kunskap" till Sverige. "Är dom helt körda dom som kommer från det stampade jordgolvet?" frågar sig Leif Vogel och de mer politiskt korrekta Sverigedemokraterna fick genast bråttom att utesluta honom.

Nu har det hänt igen, denna gång i Katrineholm där sverigedemokratiske kommunpolitikern Isak Nygren uttalat att han är emot "rasblandning" och att européer skaffar barn med "negrer, asiater etc". Tidningen Expo uppger att uttalandena gjordes på vit makt-forumet nordisk.nu, portalen "för nordisk identitet, kultur och tradition". Inte heller den här typen av uttalanden passar tydligen in i den officiella bilden av Sverigedemokraterna, varför Nygren nu riskerar att uteslutas.

Tidigare har Landskronapolitikern Per T K Wahlberg blivit föremål för uteslutningsärende sedan han bloggat om "negern" som under tusentals år "kunnat softa i värmen, käka lite bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge" och så vidare. Även Gösta Westergren, SD-kollega i Landskrona, har blivit utesluten efter att ha skrikit, svurit och uppträtt burdust på möten. I Tomelilla har SD uteslutit Sven-Erik Eriksson eftersom han var för fri invandring. Landskrona-SD:aren Björn Pålsson fick foten efter att ha kallat republikaner för "stora kräk" (se En hälsning från Sverigedemokraterna).

Sverigedemokraternas tragikomiska uteslutningsparad lär fortsätta. Frågan är hur många som finns kvar i partiet när alla rasister och andra virrpannor rensats ut? Sverigedemokrater gillar ju att prata om "negrer" och själv kommer jag faktiskt också att tänka på det ordet. Men i ett lite annat sammanhang...

Bild från Svägerskorna.

Läs andra om Sverigedemokraterna, Isak Nygren, rasism, Expo

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Uteslutet att SD slutar utesluta
Kent Persson: Hur många blir kvar?

Egyptierna har lagt grunden för en ny framtid

Ännu ett historiskt monument har börjat resas i Egypten. Det är inte byggt av stenblock och piskor utan av beslutsamhet och frihetslängtan. Protesterna i Kairo och Alexandria har lagt grunden till vad som kan bli en demokratisk utveckling i ett av arabvärldens viktigaste länder. Husni Mubaraks fall förtjänar onekligen sin plats i listan av nyheter man aldrig glömmer.

Vi har förvisso inte sett slutet på den här berättelsen. I ett första steg mot demokratisering har makten gått från diktatorn till militären. Låt oss nu hoppas att den inte stannar där, utan att löftena om fria val i höst verkligen infrias. SvD:s Claes Arvidsson erinrar om att militären är den maktpelare som burit upp Mubaraks regim. The Economist menar att "[d]emocracy cannot emerge fully formed in a country that has had 30 years of rule under a president like Mr Mubarak. But it will not emerge at all if the strongmen and the generals determine the pace of change."

Egyptierna har något nytt att vara stolta över. Bild från 99ord.se.

Men nu är kanske inte rätt tid att låta olyckskorparna kraxa, utan i stället att glädja sig med alla de egyptier vars mod och beslutsamhet tvingat diktatorn på flykten och fått Tahrirtorget att leva upp till sitt namn.

Kanske kan man också fundera på vad det kommer att innebära för regionen om det demokratiska Israel får sällskap av ett demokratiskt Egypten (och ett demokratiskt Tunisien). Kommer protesterna i Egypten inspirera till regimkritik i andra länder? Framtiden får utvisa. Om vi som befinner oss på åskådarplats visar stöd och solidaritet så kan vi också njuta av draget från historiens vingslag.

Läs andra om Egypten, Husni Mubarak, Mubarak, Tahrir

Läs även
Gunnar Hökmark: Det är en diktatur som fallit – inte demokratin som fötts
Rasmus Jonlund: Egyptisk vårvinter, arabisk vår?
Martin Ängeby: Var hoppfull om demokrati i Nordafrika

Flerbarnsfamiljer inget samhällshot

Ska barnbidraget dras in för föräldrar som skaffar många barn? Det förslaget lanserades av FP-politikern Thomas Bäcklin på Newsmill i måndags ("Begränsa barnbidraget till fyra barn"). Bäcklins argument handlar bl.a. om att det är omoraliskt att ge bidrag till föräldrar som föder barn i en allt mer överbefolkad värld samt att det är kontraproduktivt mot arbetslinjen att ge incitament till stora barnfamiljer.

Artikeln innehåller tankegångar som måste bemötas, främst utifrån ett ideologiskt perspektiv. Därför skrev jag, tillsammans med FP-kollegorna Anne-Lie Elfvén, Daniel Forslund och Hanna Gerdes, en replik med rubriken "Dålig idé att skuldbelägga flerbarnsfamiljer".

Jag vill börja med att klarlägga att vi inte har något emot en debatt om barnbidraget i sig. Ska det finnas? Hur stort ska det vara? Ska det inkomstbeprövas? Ersättas med ett "barnskatteavdrag"? Men det var inte dessa frågor Thomas Bäcklin tog sikte på, utan på att dra en gräns mellan vad som är ett "rimligt" antal barn och vad som inte är det.

En sådan gränsdragning ska inte politiker ägna sig åt. Tankarna om att strypa barnbidraget efter ett visst antal barn framstår snarare som ett försök att skuldbelägga flerbarnsfamiljer, och peka ut dem som ovälkomna i samhället. Det är, enligt vår mening, inte liberal politik. En annan aspekt som gör att Bäcklins idé känns än mer obehaglig är att många av de familjer som har många barn är resurssvaga. Ett avskaffande av barnbidraget för flerbarnsfamiljer riskerar därför att slå hårt mot dem som faktiskt behöver det mest.

Jag tycker också det i sammanhanget kan vara värt att påpeka att Sverige inte står inför en överhängande överbefolkningsrisk. Födseltalen ligger på en nivå som väl understiger de 2,1 barn per kvinna som anses vara en gräns för att bibehålla befolkningsnivån. De barn som föds i Sverige behövs – oavsett om de råkar ha fler syskon än vad som är "rimligt".

Läs andra om barnbidrag, familjepolitik

Dags för Moderaterna att vakna i värnskattefrågan

Hur förbättrar vi den svenska arbetsmarknaden? Det har varit huvudfrågan för den statliga Långtidsutredningen, vars rapport presenterades häromdagen.

Utredningen tar upp en rad viktiga frågor och glädjande nog ställer sig utredningen bakom en av de frågor som Folkpartiet länge drivit, nämligen att avskaffa värnskatten.

Värnskatten är den femprocentiga extraskatt som betalas av dem som tjänar mer än cirka 46 000 kr i månaden. Värnskatten infördes 1995 på grund av den ekonomiska krisen. Den var då tänkt att vara tillfällig, men har blivit kvar.

Värnskatten drabbar dem som utbildar sig, jobbar hårt och får bra betalt för det. Det är helt fel signaler att man då blir straffbeskattad. Men det finns också rent samhällsekonomiska skäl till varför värnskatten är dålig.

Så här skriver förklarar Långtidsutredningen sin slutsats: Om man vill öka antalet arbetade timmar bör fokus ligga på marginalskatterna. Under de senaste fem åren har marginaleffekten minskat för alla grupper utom dem med högst inkomst. Hur skadliga marginaleffekterna är beror på hur den taxerade inkomsten förändras när skattesatsen förändras (den s.k. skatteelasticiteten). Dessa effekter är sannolikt större för personer med högre inkomster än medelinkomsttagare. Med detta i beaktande kommer en avskaffad värnskatt inte att kosta något för statskassan – det skulle i stället leda till att människor jobbar mer och därmed ändå levererar in mer skatt till staten.

Långtidsutredningen avslutar med en svidande kritik mot värnskatten:

"Det innebär att den högsta marginalskatten i Sverige svårligen kan motiveras – skatter som har så snedvridande effekter att de inte genererar några intäkter alls innebär en samhällsekonomisk förlust enligt alla rimliga värderingar av fördelningspolitiska aspekter. Därmed finns det mycket starka skäl för att den högsta marginalskatten i Sverige bör sänkas. Lämpligen genom att värnskatten avskaffas."

Värnskatten kostar alltså mer än den smakar. Den leder till att mindre jobb blir utfört i Sverige. I praktiken är den, som P J Anders Linder skriver i dagens SvD, inget annat än en Jantelag. Sådana lagar kan vi klara oss utan. Moderaterna och Anders Borg borde lyssna på Folkpartiet och Långtidsutredningen och gå med på att värnskatten avskaffas så snart som möjligt.

Läs även

Rasmus Jonlund: Sluta värna värnskatten - låt det löna sig att lyckas

Pia Närman: Janteskatt

Läs andra om värnskatt, skatter, Folkpartiet, Långtidsutredningen

Ännu en nyhet man aldrig glömmer?

Den 1 mars 1986 var jag uppe tidigt och skulle se på Gomorron Sverige. Men något tv-mys med Fredrik Belfrage blev det inte. Sveriges statsminister hade blivit mördad, berättade hallåan, och jag pinnade snabbt upp till min ännu sovande far. Pappa, pappa, Palme har blivit skjuten! Pappas morgonhumör var väl inte det bästa och han gjorde klart att det var bäst för mig att jag inte skämtade. Men det gjorde jag ju inte. Olof Palme var verkligen död och morgonen den 1 mars kommer jag aldrig att glömma.


Den 11 september 2001 är ett annat sådant datum. Då hade internet etablerat sig som massmedium och med ena ögat på CNN och det andra på datorskärmen satt jag en hel eftermiddag och letade information på de allt segare nyhetssajterna. Allt medan Manhattan fylldes av rök.

Det finns några fler sådana starka nyhetshändelser jag nog aldrig kommer glömma. Text-tv-bilden som förkunnade Astrid Lindgrens död. När jag fick veta att Anna Lindh blivit knivskuren. Valnatten 2006. Jag hoppas att ännu ett nyhetsminne snart kommer fogas till de andra.

Gatuprotester i Kairo. Bild: dn.se

I Egypten protesterar tiotusentals människor för frihet och demokrati. Diktatorn Hosni Mubarak har suttit vid makten i trettio år, men nu tycks egyptierna ha fått nog. Stärkta av tunisiernas detronisering av sin diktator, Ben Ali, tycks de nu inställda på att kräva sitt land tillbaka.

Jag hoppas att de lyckas. Och jag hoppas att Tunisien och Egypten i så fall inte blir de enda arabländer som hittar vägen till frihet. Fler diktaturer återstår. Måtte nu inte kraften i reformsträvandena ebba ut. Och måtte budskapet om Hosni Mubaraks fall snart bli ännu en av de nyheter jag alltid ska minnas.

Va? Är Ingvar Kamprad rik?

Ingvar Kamprad och hans livsverk, Ikea, har varit utsatt för en mediekampanj i veckan. Det började med ett "avslöjande" från SVT:s Uppdrag granskning att en del av Ikeas vinstmedel slussas till en "topphemlig" stiftelse i Liechtenstein. Tanken är förstås att utmåla Ingvar Kamprad som en dubbelmoralisk skattesmitare.

"Avslöjandet" gör mig lite trött. Ungefär lika trött som jag blir när vänstern gnäller om vårdföretag vars vinster hamnar i skatteparadis. De flesta större bolag eftersträvar en skatteeffektiv bolagsstruktur, dvs. att betala så lite skatt som möjligt. Det är inget olagligt i det, så länge det görs i enlighet med de skatteregler som finns. Att skatteplanera är inte detsamma som att skattefuska.

Inte alldeles barskrapad.

Man kan möjligen diskutera Liechtensteinmiljarderna i relation till Ingvar Kamprads bild av sig själv som en "sparsam smålänning" – å andra sidan, är det någon som på fullt allvar trott att familjen Kamprad inte är stenrik? Kanske är det snarare så att det är vi åskådare som har svårt att hålla två bilder i huvudet samtidigt? Men det kan vi knappast lasta Kamprad för. Som SvD:s Olle Zachrison skriver:

Jag tror inte för en sekund att Ingvar Kamprad spelar när han gråtande kramar om en rysk arbetare i varuhuset i Moskva eller när han hellre äter varmkorv än kaviar. Men samtidigt är han en supersmart, iskallt kalkylerande företagsledare med vinstintresset som religion. Poängen är alltså att bilden av Kamprad är mycket mer komplex och mångfacetterad än vad som ofta framkommit.

Ja, ytterligare en ingrediens måste naturligtvis till: Den svenska avogheten till framgång genom eget arbete. En Lottomiljonär kan vi unna förmögenheten (en Lottovinst är dessutom skattefri, bara en sån sak!) men en rik entreprenör vill vi gärna hålla på mattan. Handelsprofessorn Hans Sjögren formulerar det väl i dagens SvD:

Kritiken över Ingvar Kamprad och hans imperiebygge vittnar om okunnighet och upprepar ett gammalt förakt för entreprenörer. Kritiken bör istället vändas mot den svenska modell som tvingat framgångsrika familjeföretagare att gå i exil för att säkra arvet.

Där har han en viktig poäng. I stället för att vända oss mot de företagare som skapar arbetstillfällen och betalar in arbetsgivaravgifter, moms och mängder av andra skatter till svenska staten så borde vi kanske fundera på varför svenskt kapital flyr landet och varför det är Sverige som invaderas av utländska varuhuskedjor (Lidl, Mediamarkt, Bauhaus...) i stället för tvärtom. Svaret på den frågan tror jag ligger såväl i attityder som i skatteregler.

Andra medier om Ikea: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr1, Expr2, AB
Läs andra om Ingvar Kamprad, Ikea, entreprenörskap, tillväxt

Långt ifrån självklart

I början av augusti kommer Prideparaden att gå genom Stockholm. Man kan tycka vad man vill om den – en festlig karneval, ett tramsigt jippo eller en viktig manifestation – men det spelar ingen roll; det viktiga är att paraden får genomföras och att samhället står bakom dem som vill uttrycka sin åsikt, manifestera sitt människovärde eller bara visa upp sig. Och det gäller naturligtvis oavsett om det handlar om en prideparad, en FRA-demonstration eller ett förstamajtåg.

EU-minister Birgitta Ohlsson i Folkpartiets
del av Prideparaden 2010.

Denna möjlighet tillkommer nu inte alla. Vi behöver inte gå längre än till grannländer i öst för att hitta repressiv lagstiftning mot homosexuella. I andra länder är homosexualitet förknippad med direkt livsfara.

I veckan rapporterade medierna om David Kato, en känd aktivist för gayrättigheter i Uganda. Han slogs ihjäl med en hammare. Mordet har föregåtts av en lång period av hets – i slutet av förra året uppmärksammades att en ugandisk tidning publicerat bilder på 100 homosexuella tillsammans med uppmaningen "Hang them" (se Rättssäkert homohat).

David Kato.

Mordet i Uganda hade naturligtvis kunna inträffa även här. Men en stor skillnad är att i Uganda så underblåses den här typen av hatbrott av regeringen, som beslutat att homosexuella handlingar är olagliga och till och med övervägt att införa dödsstraff. Någon prideparad torde knappast kunna genomföras i Uganda.

Hur toleranta vi svenskar egentligen är kan man förstås diskutera. Men vi kan glädja oss att vara del av en samhällsgemenskap som ger utrymme för människors olikheter. Och nästa gång Prideparaden drar igenom stan kan vi tänka att den representerar något som inte alls är självklart. Något som tusentals människor världen över kämpar för med livet som insats. Något David Kato aldrig fick uppleva.

Gå gärna med i facebookeventet R.I.P. David Kato
Läs andra om David Kato, Uganda, tolerans, hatbrott, pride

Som man frågar får man svar

Migrationsminister Tobias Billström har hamnat i blåsväder efter att det läckt ut dokument från ett samtal med USA:s Irakambassadör år 2007. Regeringens inställning är emellertid att dokumenten är tredjepartsuppgifter och dessa kommenterar man inte. Det talade Billström också om för en tv-journalist. 17 gånger, vilket Expressen skadeglatt noterat.

Möjligen skulle man, för att något nyansera bilden, även kunna konstatera att reportern ställde i stort sett samma fråga lika många gånger. Hade det varit bättre om Billström gett 17 olika svar?

Billström berättar om regeringens policy. Bild: svt.se.

Men visst är det ett bekymmer när Sverige har en migrationsminister som framstår som fördomsfull. Liberala ungdomsförbundet, LUF, menar till och med att Tobias Billström borde avgå. "Tobias Billström väljer att stöda tvångsavvisning av kristna irakiska flyktingar trots att Amnesty, UNHCR, Europadomstolen och den irakiska regeringen alla menar att det inte går att garantera deras säkerhet i Irak. Våldet mot denna grupp har trappats upp", säger LUF:s ordförande Adam Cwejman. Cwejman utvecklar sina tankar på Newsmill och får mothugg av Merit Wager. Och Tobias Billström, ja han lär väl sitta kvar.

Allt fler stockholmare ute och cyklar

Måndag och tisdag denna vecka ägnas åt konferens med trafik- och renhållningsnämnden. Under en kort "sightseeing" i Stockholm fick vi först se några av de projekt som är aktuella just nu, däribland den ruttnande Stadshusbron och den allt bräckligare Vasabron. Man inser att det finns väldigt många broar i Stockholm, och att hålla dem i skick är ett arbete som aldrig blir riktigt klart.

Idag har vi bl.a. fått veta att andelen cyklister i Stockholm har ökat kraftigt - det var hela 80 procent fler cyklister 2009 än 1998. Det tycks inte vara så att man cyklar för att man inte har råd med bil eller SL-kort, i stället cyklar man för att det är bästa sättet att ta sig till jobbet. Enligt mätningar är cykeln också konkurrenskraftig gentemot såväl bil som kollektivtrafik när det gäller tidsåtgång för att ta sig in till stan - på en halvtimmes cykling kommer du ungefär lika långt som om du åker bil eller kollektivt.

Det ska rulla.

Samtidigt ställer detta förstås ökade krav på stadens cykelnät. På en del ställen, t.ex. Tegelbacken, är det alldeles för trångt idag. Självklart ska vi se till att Stockholm blir en cykelvänlig stad. Själv skulle jag gärna se en uppskärpning av snöröjningen på cykelbanorna; det krävs inte mycket snö för att cyklar ska få svårt att komma fram. Sen finns det också en del att göra när det gäller skyltning för cyklister - det måste vara lätt att hitta rätt i Stockholm.

Tips på fler frågor att driva när det gäller att förbättra för cyklisterna i Stockholm tas gärna emot! Kommentera här eller maila på jesper.svensson@liberal.se. Se också informationen på Stockholms stads webbplats, stockholm.se/cykla.

Nytt recept för sjukhusmaten

För ett par år sedan gjordes en stor upphandling om matleveranser till fyra av sjukhusen i Stockholms län. Man lade ett tungt fokus på livsmedelshygien och näringsinnehåll; sjukhusmaten var en potentiell smittohärd och många patienter, särskilt äldre, fick inte i sig tillräckligt med näring.

Det företag som vann upphandlingen levde upp till landstingets krav om att maten ska vara hygienisk och näringsrik, samtidigt som att patienterna fick fler rätter att välja mellan och inte längre behövde äta på fasta tider utan kunde få maten när de var hungriga. Sjukhusmaten har dock kritiserats för att den serverats i plastlådor och därför inte upplevts som särskilt aptitlig. Det är förstås så att om patienterna inte vill äta maten så spelar det ingen roll hur många vitaminer den innehåller.

Det gamla avtalet löper vidare ett antal år till, och plastlådekonceptet kommer säkert att utvecklas och förbättras framöver. Men nu när det är dags att se över matsituationen på de sjukhus som inte var med i förra upphandlingsomgången slår landstingsrådet Anna Starbrink (FP) fast att man inte ska låsa sig vid ett visst koncept.

Middagen är serverad.

"Det är dags att man börjar se måltiden som en helhet", säger Anna Starbrink i SvD. Det är en helt rimlig utgångspunkt. Ligger man på sjukhus kanske måltiderna är det bästa som händer på hela dagen, och då är det förstås viktigt att måltidssituationen är bra och stimulerar aptiten.

Det som Anna Starbrink nu driver är alltså att man inte enbart ska fokusera på hygien och näringsinnehåll, utan även lägga vikt vid andra aspekter, såsom måltidsmiljön, individuella behov m.m. Därtill ska de olika vårdenheterna få större möjligheter att själva välja hur de vill lösa matfrågan. För en del kanske plastlådorna passar utmärkt medan andra föredrar att tillaga maten i sitt eget kök.

"Mat är en viktig del i vården, och måltiderna borde vara höjdpunkter i patientens dag på sjukhuset", skriver Anna Starbrink på sin blogg. Med det omtag i matfrågan som nu lanseras tror jag chanserna ökar att vi når dithän.

Läs andra om Stockholms läns landsting, sjukhusmat

Hela Halmstad har flyttat till Stockholm

Stockholm växer så det knakar, berättar DN i dag. De senaste fem åren har befolkningen ökat med 85 000 personer - det motsvarar hela min gamla hemstad, Halmstad. Det säger sig självt att detta innebär otroligt stora utmaningar för stadsplanerarna i Stockholm.

Idag anordnade Folkpartiet en konferens för oss förtroendevalda, där vi bl.a. fick information om en del av de omfattande byggprojekt som pågår i Stockholm. Folkpartiets mål är att 15 000 nya bostäder ska byggas under den här mandatperioden, och många byggprojekt är redan igång.

För oss som värnar lite extra om södra delen av stan är planerna för Gullmarsplan/Slakthusområdet och Årstafältet särskilt intressanta. Evenemangsområdet kring Globen ska utvecklas (mest påtagligt blir kanske den nya fotbollsarenan) och tusentals nya bostäder ska byggas. Vi lokala politiker är förstås särskilt angelägna om att man planerar omsorgsfullt så att man skapar förutsättningar för nya arbetsplatser och en väl fungerande infrastruktur.

Utvecklingsområde.

Redan idag har Söderort ett underskott på arbetstillfällen. I kombination med dåliga tvärförbindelser leder detta till mycket pendling i nord-sydlig riktning och bidrar till hög belastningen på gröna linjen - en belastning som förstås inte kommer minska när nya bostäder byggs. Därför är satsningen på en bra tvärförbindelse i Söderort så viktig. Helst vill jag att Spårväg Syd dras hela vägen mellan Skarpnäck och Flemingsberg.

Förutom spårtrafik är förstås bra cykelvägar en prioriterad fråga för Folkpartiet. Det är definitivt en fråga där politikerna i trafik- och renhållningsnämnden kan påverka. Känns väldigt spännande att ha fått förtroendet att vara en av dem.

Ingen smakfull fejd

Minns ni förra Ranelid-fejden? Året var 2003 och den tändande gnistan var en bokrecension signerad Linda Skugge:

Medan jag läser "Kvinnan är första könet" ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig, där han satt helt stel, i linne och läppglans. Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin har läst.

Den gången drabbades Björn Ranelid av högt blodtryck och försäkrade i Expressen att han minsann inte rakade armarna. Nu är han åter i skottgluggen, och den som fått hans eventuellt glansiga läppar att stelna är ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund.

Gärna läppglans, men först en rejäl urringning!

Det började med att Björn Ranelid, som nu enrollerats till tv-programmet Let's Dance, inte utan ett visst mått av självsäkerhet deklarerade att han minsann är folkets man. Med orden "jag sitter inte i Akademien och gömmer mig och är känd för en promille av Sveriges befolkning" avfyrade han en giftpil i riktning mot de aderton. Pilen måste ha svidit ordentligt i den ständige sekreterarens skinn, för i ett blogginlägg tar denne till storsläggan:

Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.

Så har kulturåret 2011 inletts med ett rejält litterärt råkurr. Ranelid-fejden version 2.0, om man så vill. Den här gången med ett visst inslag av översitteri; det kan ju lätt uppfattas som lite mobbaraktigt när Akademiens ständige sekreterare indirekt uppmanar en författare att hålla sig borta från skrivandet. Möjligen faller Peter Englund här på eget grepp, utifrån den tolkning av Svenska Akademiens valspråk som anges på hemsidan:

Med "snille" menades 'talang', 'begåvning', och "smak" betydde närmast aktsamhet och måttfullhet med de språkliga uttrycksmedlen. [Gustav III:s tanke] var att den inspiration och den flödande skaparkraft som utgick från snillet skulle stadgas och modereras av smaken.

Not so much.

Huruvida Englunds blogginlägg kännetecknas av "smak" kan onekligen diskuteras. Lite kul är det ändå, för oss åskådare, med dessa offentliga tuppfäktningar. Men smakfullt? Nja.


Andra referenser: SvD, AB1, AB2

Mer bubbel i folkhemmet

Så här på nyårsafton publicerar Dagens Nyheter den trevliga nyheten att svenska folket dricker allt mer champagne. I år säljer Systembolaget dubbelt så mycket bubbel som för tio år sedan.

En trevlig utveckling tycker jag. Champagne är en trevlig dryck som passar till mycket (utom möjligen till det frusna och huttrande nyårsskålandet). Frågan är hur det kommer sig att så många svenskar fått smak för den ädla drycken.

Champagnens kanske främsta egenskap är känslan av buteljerad lyx. Trots att champagne inte är så förskräckligt dyrt som man kanske föreställer sig (de billigare flaskorna kostar inte mer än två biobiljetter och en påse Gott & Blandat) så infinner sig en särskild känsla varje gång man poppar en champagnekork.

Är det så att vi i kristider har behov av att lite vardagslyx? Handlar det om en mentalitetsförändring där Jante lidit nederlag och det blivit mer socialt accepterat att skämma bort sig själv med flärd? Eller är det helt enkelt så att många svenskar, tack vare tillväxt i samhället och regeringens skattesänkningar, fått förbättrad ekonomi och därmed ökade möjligheter att unna sig det man tidigare inte haft råd med (se även en DN-artikel i ämnet från 2006)?

Oavsett vilka skäl som ligger bakom så är svenskarna att gratulera till att ha upptäckt champagnens charm. Själv brukar jag alltid ha en flaska på kylning därhemma. Man vet aldrig när tillvaron behöver lite guldkant.

Läsning om champagne

Följ med till Champagne - av Kåre Halldén (som också driver champagneklubben SpruceUp!)

Finest Wines of Champagne - av Michael Edwards

Dags för en entreprenör på sedeln!

Nästa år ska Sverige få en ny sedel, i valören 200 kr. Därmed har förstås den obligatoriska diskussionen uppstått om vem som ska avbildas på sedeln.

De nuvarande sedelfigurerna är Selma Lagerlöf (författare), Jenny Lind (operasångare), Carl von Linné (vetenskapsman), Karl XI (kung) och Gustav Vasa (kung).

Med tre män och två kvinnor på sedlarna finns det förstås goda argument för att den sjätte personen i jämställdhetens namn borde vara en kvinna. Detta vänder jag mig egentligen inte emot, men jag tycker att det finns andra aspekter än kön att beakta.

De nuvarande sedelfigurerna representerar kulturen, vetenskapen och kungamakten. Det är därmed hög tid att ytterligare en viktig del av samhällslivet uppmärksammas av Riksbanken, nämligen näringslivet, företagarna och entreprenörerna.

Väl värd en tvåhundring.
Bild från ericsson.com.

Det namn som jag först kommer att tänka på är Lars Magnus Ericsson, personen som grundade den numera världsomspännande telefonföretaget Ericsson och därigenom skapade förutsättningar för tusentals arbetstillfällen inom såväl industri som forskning, vilket bidragit till Sveriges välfärdsutveckling under 1900-talet.

L.M. Ericsson är ett namn Riksbanken bör ha i bakhuvudet när de utformar den nya tvåhundralappen. Det är hög tid att entreprenörskap och företagande uppvärderas i det offentliga Sverige.

Och om Riksbanken inte nöjer sig med det förslaget så föreslår jag att man tar en titt på Centrum för näringslivshistorias webbplats, här finns en hel katalog av industrisnillen, kvinnliga entreprenörer och nyckelpersoner inom det svenska näringslivet.

Uppdatering 16/1: SvD:s PJ Anders Linder vill ha Johan August Gripenstedt på 200-lapparna. Också ett intressant förslag.

Smile, you're on candid camera

För ett par veckor sedan sprängde sig Taimour Abdulwahab i luften mitt i centrala Stockholm. Självmordsattentatet var framgångsrikt såtillvida att Abdulwahab dog, men misslyckat såtillvida att ingen annan gjorde det – något alla så klart är väldigt tacksamma för.

Om bombdådet har mycket skrivits och jag tänkte därför nöja mig med ett stickspår. För strax innan Abdulwahab tog förväl av sina inälvor så fångades han av en överakningskamera på Drottninggatan. Kameraklippet dök snabbt upp på nätet (som här, på Expressens tv-kanal) och visade intet ont anande julhandlande stockholmare som hastigt flyr vid explosionen.

Stockholmare flyr i panik.
Bild: Illegal övervakningskamera.

Jag inser att det finns ett visst allmänintresse i den här typen av bilder, men tycker samtidigt att filmklippet är ett tydligt exempel på de integritetsfrågor som väcks i takt med att kameraövervakning blir allt vanligare.

För poängen med övervakningskameror kan ju inte vara att filmerna ska spridas (säljas?) till olika medier efter kamerainnehavarens gottfinnande, allmänintresse eller ej. Poängen med övervakningskameror är att de ska skapa trygghet och därmed torde filmernas användningsområde vara begränsat till polisens brottsutredningar.

Därmed borde vi fundera på hur det inspelade materialet hanteras. Hur tillgängligt är det? I lagen om kameraövervakning sägs att inte fler än vad som behövs får ha tillgång till inspelningarna. I det aktuella fallet hindrade den bestämmelsen inte butiksinnehavaren från att skicka filmmaterialet till Expressen så fort bomben smällt.

En lösning för att stärka integriteten skulle kunna vara att kameratillstånd förenas med en skyldighet att förvara inspelningarna på ett krypterat sätt, där endast länsstyrelsen har tillgång till krypteringsnyckeln. Därmed skulle kamerainnehavaren inte kunna titta på övervakningsfilm "för skojs skull" utan t.ex. först efter att man gjort polisanmälan om ett brott. Det vore ett litet steg för bättre integritet.

Det kan noteras att den aktuella övervakningskameran visat sig vara otillåten. Det gör förstås inte saken bättre men saknar annars betydelse för det principiella resonemanget ovan.

Läs andra om integritet, kameraövervakning

Att kalla saker vid deras rätta namn...

På framsidan av senaste numret av lokaltidningen Vårt Kungsholmen står det "Till salu: Sjukhus på Kungsholmen". Rubriken visar hur viktiga orden, och makten över orden, är i politiken.

Bakgrunden är att avtalet med det företag som för närvarande sköter driften av S:t Görans sjukhus är på väg att löpa ut. Ett av alternativen som politikerna då har att ta ställning till är om det ska göras en ny upphandling. Själva poängen med en sådan process är att flera anbudsgivare får tävla om uppdraget, för att landstinget ska kunna välja den utförare som erbjuder den bästa vården. Själva sjukhuset tillhör dock landstinget, oavsett om vården som bedrivs i huset sköts av landstinget självt eller av ett vårdföretag.

Nej, det är inget sjukhus till salu.

Ändå sätts rubriken "till salu" och det som är en helt normal (om än omfattande) upphandling framställs som en (ut-?)försäljning av gemensamma tillgångar. Kanske är det tänkt att man ska associera till den dåliga affär som gjordes när Moderaterna i Täby sålde en gymnasieskola? Eller ska man tänka på bostadsrättsomvandlingarna i Stockholm, som av motståndarna betecknas som "utförsäljningar" trots att husen säljs till marknadspris?

Vad olika åtgärder kallas har förstås betydelse för hur de uppfattas. I en del fall lyckas det; när omförsäkringsmomentet i sjukförsäkringen började kallas "utförsäkring" så etablerades bilden av att sjuka människor kastades ut på gatan (till den bilden bidrog förvisso ett antal brister i sjukförsäkringsreformen). Å andra sidan lyckades vänsteroppositionen inte förändra människors syn på skatteavdraget för hushållsnära tjänster genom att ge det den nedsättande benämningen "pigavdrag". "RUT-avdraget" är alltjämt populärt.

Politiska initiativ är förstås mest av allt sitt innehåll. Men man ska inte underskatta betydelsen av hur de benämns. Den som lyckas skaffa sig makt över orden har ett stort försprång.

Första dan på nya jobbet

Fullmäktigeförsamlingen i Stockholms läns landsting är Sveriges näst största demokratiska församling. Fullmäktiges 149 ledamöter fattar beslut om frågor som rör bl.a. sjukvård och kollektivtrafik inom Stockholms län. Idag hade fullmäktige sammanträde, och diskuterade 2011 års budget.

Idag var också första dagen på mitt nya jobb. Jag har nämligen tagit en paus från Skatteverket för att i stället arbeta som landstingsrådssekreterare på Folkpartiets landstingskansli. Folkpartiet har två landstingsråd: Birgitta Rydberg och Anna Starbrink. Mitt uppdrag är att bistå landstingsråden på olika sätt. Det kan handla om att ta fram faktaunderlag i olika sakfrågor, författa skrivelser, delta i förhandlingar med andra partier och allt annat möjligt och omöjligt som kan dyka upp i den politiska hetluften.

Anna Starbrink och Birgitta Rydberg.

Som landstingsrådssekreterare (eller politisk sekreterare) är jag tjänsteman på landstingskansliet. Det är Anna och Birgitta som är politikerna och som företräder Folkpartiet utåt. Därför är det på Anna Starbrinks blogg och på Birgitta Rydbergs blogg som man kan hitta aktuell information om Folkpartiets politik i landstinget. Ännu mer info finns förstås på Folkpartiets hemsida.

Mitt nya jobb.

Redan första dagen blev det tydligt att tillvaron på landstinget kommer bli annorlunda än tillvaron på Skatteverket. Landstinget är förvisso en gigantisk organisation med närmare 45 000 anställda, men å andra sidan är Folkpartiets kansli väldigt litet jämfört med skattekontoret. Den numerära litenheten vägs emellertid upp av att vi har ganska stora tjänsterum - det här med kontorslandskap var tydligen inte uppfunnet när landstingshuset byggdes på 1800-talet. Det är naturligtvis en förmån att få arbeta i en så vacker byggnad. Men mest av allt är det en förmån att få arbeta med någonting som är så intressant, fascinerande och viktigt som politik. Jag ser väldigt mycket fram emot de kommande fyra åren.

I morgon fortsätter budgetsammanträdet. Och nu är det hög tid för Folkpartiets nye politiske sekreterare att få lite sömn i kroppen.

Sayonara, Skatteverket

Måndagen den 8 januari 2007 var min första dag på Skatteverket. Jag minns den inte som igår men jag minns vad jag hade på mig; jeans, vit skjorta, svartvit slips och grå cardigan. Noga uttänkt för att vara lagom dressat men inte överklätt.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag bestämt mig för att blogga om jobbet. Jag tyckte det fanns goda skäl för att berätta om tillvaron inifrån en myndighet. Det första blogginlägget, Inifrån Skatteverket, del I, skrev jag redan samma kväll och konstaterade därvid att

Första dagen gick åt till att skaka hand på enhetens drygt 100 medarbetare. Förmiddagens handskakningsrunda gick bra, på eftermiddagen var det värre. Den rundan påbörjades nämligen efter klockan tre och då tycks folk antingen sitta och fika eller flexa ut.

Jag noterade även att "bland löneförmånerna på Skatteverket kan nämnas fritt kaffe och egen tejphållare"; häri kan möjligtvis skönjas en viss bitterhet som bottnade i att anställningen på Skatteverket medförde en lönesänkning med cirka 18 procent.

Stor-Mats och jag.

Bloggandet fortskred med diverse iakttagelser. I slutet av mars skrev jag ett upprört inlägg om den absurda situation som uppstod på ett sektionsmöte där ingen ville skriva protokoll (del XII). Mitt utbrott resulterade i upprörda känslor från någon av de protokollsvägrande tanterna, med följd att jag blev inkallad till chefen. Ingen skugga ska dock falla över honom; han förklarade att det kommit till hans kännedom att jag bloggar och att han eller Skatteverket inte hade några invändningar mot det. Han uppmanade mig ändå att tänka på vad jag skrev så jag inte trampade på några ömma tår i onödan.

Något intryck tog jag nog av chefens förmaningar, för därefter blev skrivandet mer inriktat mot myndighetens väl och ve och mindre mot medarbetarnas göranden och låtanden. Dåvarande generaldirektören Mats Sjöstrand, som från och med del LII fick dras med epitetet Stor-Mats, blev frekvent recenserad och efter ett par år bestämde jag mig för att söka hans jobb (del 224).

En del teman har i det närmaste blivit följetonger. Skatteverkets lönepolitik är ett exempel (se bl.a. del 222, del 205, del XCVI, del LXIII och del LIX), ett annat är det farsartade projekt som lanserades under hösten 2007 med titeln Stafettpinnen. Syftet med detta var att involvera hela personalen i nåt slags intern förändringsprocess för att identifiera vad personalen efterfrågade hos sin arbetsgivare. Stora resurser och ett oändligt antal arbetstimmar lades på detta spektakel som inte bidde mycket mer än en tumme (se del 182, del CLXXX, del CXLIX, del CXLIII, del CXLII, del CXXXVI, del CVIII och del LXXXIV). Nästan lika farsartad är Skatteverkets och Försäkringskassans gemensamma projekt, servicekontoren. Den cirkusen sammanfattade jag i ett inlägg ganska nyligen, se Servicecirkusen rullar vidare.

Många reflektioner har det blivit genom åren. Bloggen har blivit min kanal för att få utlopp för kritik och frustrationer. Men den har också gett mig mycket feedback och intressanta synpunkter från kollegor runt om i landet. Påfallande ofta har man uttryckt uppskattning att någon "vågar". Faktum är att senast häromveckan viskade en kollega till mig "jag tycker du är modig". Sådant betyder naturligtvis mycket. Efter tre år och drygt 240 blogginlägg kände jag ändå att tiden var mogen för att, som det så populärt heter numera, vända blad. Del 244 blev därför mitt sista inlägg i serien Inifrån Skatteverket.

Det var på dagen elva månader sedan jag skrev det inlägget. Och nu är det dags att inte bara vända blad, utan att öppna ett helt nytt kapitel i mitt liv. Efter snart fyra år på Skatteverket är tiden mogen att göra något annat, och när det plötsligt dök upp ett jobberbjudande som jag omöjligt kunde tacka nej till så kändes valet naturligt. Varje saga har ett slut, och min Skatteverkssaga har nått sitt. Tack för den här tiden, alla underbara kollegor och kloka bloggläsare!

Om friheter och rättigheter

"Det är som om jag skulle uppfinna en religion som förbjuder mig att använda benen, och sedan kräva att få bli runtburen av statliga tjänstemän."

I en kommentar till ett blogginlägg (DO duckar) ringar Johan Ingerö in en viktig aspekt i den pågående debatten om klädsel som döljer ansiktet. (En debatt som för övrigt fått alltför stora proportioner och som jag beklagligtvis bidrar till med det här inlägget.)

För mig som liberal är det självklart att var och en är fri att klä sig som man vill. Det är alltså en frihet som envar åtnjuter. Det är emellertid inte självklart - eller ens rimligt - att man därmed har rätt att förvänta sig att hela det omgivande samhället ska anpassa sig och inordna sig utefter det val man har gjort.

På samma sätt som den som valt att utnyttja sin frihet att inte bära slips får räkna med att bli nekad inträde till den restaurang där slipstvång råder får den som valt att utnyttja sin frihet att dölja sitt ansikte räkna med att bli ifrågasatt när hon begär tillträde till en miljö där man förutsätts visa ansiktet för varandra.

I varje enskilt fall finns det förutsättningar och omständigheter som måste vägas in när man tar hänsyn till om diskriminering föreligger. Men grundinställningen måste ändå vara att varje människas frihet att leva sitt liv som hon vill inte får förväxlas med en rättighet att kräva att resten av världen anpassar sig till det valet.

Folkpartiets Lotta Edholm deltog i går i en Aktuellt-debatt med DO Katri Linna om heltäckande slöjor i skolan. Den debatten kan man se här. Lotta Edholm kommenterar DO:s beslut på sin blogg.

Nytt uppdrag för Folkpartiet

Ikväll hade Folkpartiet i Stockholm representantskap, ett slags stormöte där lokalföreningarnas ombud nominerar partiets representanter i olika nämnder och styrelser. (Det formella beslutet fattas sedan av kommunfullmäktige.)

Till grund för nomineringarna så har man ett förslag som valberedningen tagit fram. Valberedningen hade föreslagit mig som ersättare i trafik- och renhållningsnämnden och till min glädje så valde representantskapet att nominera mig.

Trafik- och renhållningsnämnden har hand om den strategiska trafikplaneringen i Stockholms stad samt ansvarar för att avfallshanteringen fungerar effektivt och miljösmart.

Ett fall för trafiknämnden?

Jag har märkt att en del drar lite på munnen när man talar om trafik- och renhållningsnämnden. Det låter kanske inte så glamoröst. Men nämndens ansvarsområde är viktigt och intressant: Att se till att Stockholm är rent och snyggt och att alla kan ta sig fram i stan, oavsett om man är bilist, cyklist eller barnvagnspappa. Ett ansvar som är högaktuellt nu när marken är täckt av snö och hala gator och upplogade vallar ställer till besvär för trafikanterna, inte minst dem som på grund av funktionshinder har det extra svårt att ta sig fram.

Inga glamorösa frågor kanske, men väldigt viktiga för att Stockholm ska vara en fungerande och tillgänglig storstad. Därför ser jag fram emot att få ägna de kommande fyra åren att, tillsammans med de båda andra FP-representanterna Mark Klamberg och Charlotta Schenholm, etablera Folkpartiet som det självklara valet för alla som vill ha ett Stockholm som funkar - för alla.