Cykelmiljarden ska användas klokt – inte sättas sprätt på

Jag satt i Stockholms trafiknämnd förra mandatperioden och är stolt över mycket av det vi då lyckades åstadkomma för att göra Stockholm till en bättre cykelstad. På ett övergripande plan handlade det om att vi uppvärderade cykeln som trafikslag. I stadens Framkomlighetsstrategi, som Alliansen antog 2012, pekas cykeln ut som prioriterat trafikslag och i Cykelplanen presenteras konkreta åtgärder.

Bland det som gjordes kan nämnas ett antal förbättringar i gatumiljön för cyklister: ny cykelbana längs Nynäsvägen, cykelgarage i Älvsjö, mer plats för cyklister på Götgatan och snabbcykelväg på Repslagargatan, ombyggnad av den farliga korsningen Fleminggatan–S:t Eriksgatan (mycket tack vare nämndkollegan Charlotta Schenholms lobbyarbete), fler cykelparkeringar, fler cykelpumpar, bättre snöröjning, bättre skyltning med mera.

Ännu återstår naturligtvis mycket att göra. Jag vet att Patrik Silverudd och Jill Eriksson, som nu representerar Folkpartiet i trafiknämnden, gör allt de kan för att sätta fart på trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men jag tycker ändå att SvD:s artikel idag har ett lite konstigt fokus. Visst ska den avsatta cykelmiljarden användas till ännu fler cykelförbättrande åtgärder. Men skattepengar ska faktiskt inte "sättas sprätt på": Även om det råkar finnas en rejäl kassakista att ösa ur så ska pengarna ska användas på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Den politiska process som styr detta tar ibland lite tid och ibland är det andra projekt som kolliderar med cykelplanerna och leder till förseningar.

Jag har full respekt för – och delar – mångas otålighet. Samtidigt inser jag att man inte bara kan knäppa med fingrarna och så är allting klart. Jag hoppas att den rödgrönrosa majoriteten lyckas hålla samma tempo som Alliansen när det gäller att göra Stockholm till en bättre cykelstad. Men jag hoppas också att de använder cykelmiljarden förståndigt. Deras förmåga att "sätta sprätt på" skattepengar har vi redan sett alltför många trista exempel på.

Handelskammaren synar Miljöpartiets Bromma-bluff

Lägg ner Bromma flygplats och bygg 50.000 nya bostäder där, var en av Miljöpartiets huvudfrågor i valrörelsen. En rapport från Handelskammaren visar att planerna är helt orealistiska. 

Det måste byggas många nya bostäder i Stockholm, det är de allra flesta överens om. När Folkpartiet och Alliansen styrde Stockholm satte vi upp höga mål för bostadsbyggandet, och tog också fram utredningar som visade var 150.000 bostäder kan byggas i staden. Miljöpartiet utlovade också många bostäder – men en tredjedel av dem är villkorade av att Bromma flygplats stängs och bebyggs – "Bromma parkstad", kallar Miljöpartiet sin idé om att bygga 50.000 bostäder på flygfältet fram till 2033. Idag ställdes de till svars av Stockholms Handelskammare.

Kraschade bostadslöften.
Bild från Handelskammarens rapport.

I en färsk rapport, "Därför håller inte bostadsplanerna på Bromma", visar Handelskammaren att Miljöpartiets planer inte är realistiska. De snabbast framväxande bostadsområdena håller idag en takt av 600 bostäder per år. Även om man kunde dubbla den byggtakten skulle de första invånarna inte kunna flytta in förrän omkring 2034 – dvs. ett år efter att Miljöpartiets "parkstad" skulle vara klar. Hela området skulle inte vara färdigbyggt förrän 2075. Då har de som idag står i bostadskön passerat pensionsåldern för länge sedan. 

Det område som Miljöpartiet tänkt bebygga är ungefär hälften så stort som Östermalm. Ändå ska här rymmas mer än dubbelt så många boende. Samtidigt säger sig Miljöpartiet ha en vision om en "parkstad" med stora gröna ytor. Den ekvationen går inte ihop, enligt Handelskammarens beräkningar. En så tättbebyggd stadsdel kommer att bli ovanligt trång och mörk, med Stockholmsmått mätt. 

I valrörelsen använde Miljöpartiet "Bromma parkstad" som alibi för att säga nej till bostadsprojekt i andra delar av staden. "Vi vill inte bygga så mycket här, vi vill bygga på Bromma istället", kunde det låta från miljöpartistiska företrädare. Handelskammarens rapport visar att eftersom parkstaden – med de premisser Miljöpartiet ställt upp – är ett orealistiskt projekt och därmed en väldigt dålig ursäkt för att säga nej till tusentals bostäder som Stockholm så väl behöver. 

Framtiden för Bromma flygplats kan mycket väl diskuteras. Kanske är det lämpligt att lägga ner eller flytta flygplatsen. Kanske kan man bygga 50.000 bostäder på området. Men det är i så fall en process som måste bedrivas parallellt med Alliansens mål att bygga 140.000 nya bostäder i Stockholm fram till 2030 – inte i stället för. Man kan inte ersätta riktiga bostäder med ett luftslott. 

Läs även
Miljöpartiet försvarar Bromma parkstad trots totalsågning
Edholm (FP): MP:s Brommaplaner ett rent luftslott
Nej, så här glest blir Bromma (nog) inte
"Byggplanen en vision – inte en detaljplan"
Rasmus Jonlund (FP): Luftslottet på Bromma flygplats

Stockholmarna får betala Socialdemokraternas Slussen-svek

Igår kväll bestämde sig den nya rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus sig för att avbryta allt pågående arbete med Nya Slussen. Nu ska det göras ett "omtag", säger Socialdemokraterna. Som medborgare – och skattebetalare – undrar man varför.

En allt avlägsnare framtidsvision.

Slussenfrågan har stötts och blötts sedan början av 1990-talet. För snart tre år sedan fattade Alliansen beslut om att bygga den grundligt utredda Nya Slussen. Dagens söndervittrande och dysfunktionella trafikapparat skulle ersättas med en ny konstruktion med mer utrymmen för fotgängare, bilister och kollektivtrafik. Sedan dess har detaljplanen vunnit laga kraft och bygget av Nya Slussen pågår för fullt. Tills nu.

Att stoppa Nya Slussen är ett stort svek från Socialdemokraterna. Så sent som i januari sade borgarrådet Karin Wanngård att "vi måste sätta spaden i marken, det är viktigt att få i gång bygget enligt den nya detaljplanen". Det löftet till stockholmarna var uppenbarligen inte värt ett skvatt.

Det torde finnas få stadsbyggnadsprojekt som är så väl utredda som Nya Slussen. Att knyta samman alla trafikslag och stråk som passerar mellan Söder och Gamla stan är ingen lätt uppgift, men min uppfattning är att Nya Slussen lyckas väl med detta. Det påstås ofta att Slussen får fler bilfiler, men det är fel. Den gamla Slussen byggdes helt och hållet utifrån bilismens behov. I Nya Slussen kommer i själva verket ytorna för biltrafiken att minska med 50 procent. I stället ges större utrymme för busstrafik, fotgängare och cyklister.

En grupp som motståndarna till Nya Slussen helt tycks strunta i är personer med funktionsnedsättning. I Nya Slussen kommer det finnas hissar, rulltrappor och ramper som gör det lättare att ta sig mellan de olika nivåerna. En oberoende granskning som gjordes 2013 konstaterade att i dagens Slussen är inte ett enda gångstråk i området tillgängligt för alla. I Nya Slussen däremot kommer däremot gångstråken att vara tillgängliga för alla, oavsett funktionsnedsättning.

Om arbetena hade fått fortgå hade Nya Slussen kunnat invigas år 2021. Men nu blir det inte så. Hur länge stockholmarna ska behöva vänta på att den förfallna, urinstinkande asfaltspagettin ska ersättas med något bättre och mer funktionellt står skrivet i stjärnorna. Det enda vi vet är att det kommer kosta. Och att notan för Socialdemokraternas svek kommer att skickas direkt till skattebetalarna.

De rödgrönas bostadsbluff avslöjad

Uppemot 2.600 nya bostäder planerar Stockholms stad att bygga i Hammarbyhöjden och Björkhagen. Men om vänstern vinner valet hotas bostadsplanerna.

I ett och ett halvt år har stadsbyggnadskontoret arbetat med att planera ett stort antal välbehövliga bostäder i de relativt glest bebyggda områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen i Skarpnäcks stadsdel; enligt en analys är Skarpnäck bland de stadsdelar som har störst mängd offentlig friyta i Stockholms stad – över 100 kvadratmeter per invånare, jämfört med 5–20 kvadratmeter i innerstan och 30–50 kvm i vissa kransstadsdelar. Det förslag som staden tagit fram innefattar omkring 2.600 nya bostäder, vilket man åstadkommer bland annat genom att bygga i kanterna av det sparsamt använda Nytorps gärde samt att bygga i delar av Hammarbyskogen, som i Dagens Arena beskrivits som "skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark".

När stadsdelsnämnden i slutet på augusti tog ställning till förslaget uttalade Allianspartierna samt Socialdemokraterna i Skarpnäck sig positivt (läs mer på Folkpartiets i Skarpnäck blogg). Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot, satte klackarna i marken. Trots att bostadsbristen i Stockholm är skriande tyckte dessa två partier alltså att det är viktigare att bevara dessa grönytor än att bygga bostäder. Nu tycks även Socialdemokraterna i stadshuset svaja på målet: Enligt en artikel i Mitt i Söderort säger de att de "vill vänta och se vad folk i området tycker", dvs. de öppnar för att vika ner sig för en lokal nejsägaropinion.

Bygg, säger Alliansen. Bygg inte, säger oppositionen.

Jag misstänker att Socialdemokraternas plötsliga tvekan mest handlar om att de vill fiska proteströster i Hammarbyskogens "sumpiga träskmark". För Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks det däremot handla om ett principiellt motstånd mot att nya bostäder byggs där människor faktiskt vill bo. För att skapa ett alibi för sitt bostadsmotstånd låtsas Miljöpartiet att man skulle kunna bygga på Bromma flygplats. Det kräver förstås att man först stänger ner den för näringslivet så viktiga flygplatsen. Sedan ska området saneras och därefter kan byggandet komma igång. Att få klart 50.000 bostäder som Miljöpartiet vill – för att kunna säga nej till 50.000 bostäder på andra håll i Stockholm – kommer att ta uppemot 50 år. Så du som vill bo i Miljöpartiets "Bromma Parkstad" bör nog ställa in dig på att det blir i ett servicehus.

Att ge fagra löften om många nya bostäder är lätt att göra, så länge det handlar om tv-intervjuer och valbroschyrer. Men när bostadsambitionerna ska omvandlas till riktiga beslut, då måste korten synas. Och då avslöjar sig de rödgröna vänsterpartiernas bostadsbluff. 

Läs även
Lotta Edholm (FP): Se valfilm: Folkpartiet vill bygga staden, inte riva den
Rasmus Jonlund (FP): Fokus på de viktiga byggfrågorna
Madeleine Sjöstedt (FP): Bebyggelsetäthet: Bygga på höjden eller bygga smart?

Bygg spårvägar – inte barriärer

I ett tidigare inlägg på bloggen (se Låt inte spårvägen bli ett sår i city!) har jag uppmärksammat vad jag uppfattar som ett stadsmiljöproblem i samband med att Stockholm får nya spårvägslinjer. Spårvägarnas dimensionering och de säkerhetsanläggningar de omgärdas av bidrar till att spåren blir en barriär i staden.

I dag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen där jag utvecklar detta resonemang, med utgångspunkt i en aktuell artikel i tidskriften Modern Stadstrafik. Läs gärna det inlägget: Bygg spårvägar – inte barriärer

Urspårad stadsplanering?

Offentliga rum ska vara trygga och trivsamma

Överallt i Stockholm planeras nya hus och bostadsområden. I min stadsdel, Skarpnäck, pågår ett omfattande programarbete för hur områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen kan kompletteras med nya bostäder, lokaler och förskolor. Ingen som läst en lokaltidning de senaste åren kan ha undgått att behovet av fler bostäder i Stockholm är skriande stort.

Trycket på att bygga nytt är stort, och jag ser en liten risk i detta. En risk att vi i hastigheten missar chansen att göra något riktigt bra av våra gemensamma miljöer, som i flera fall är i stort behov av att utvecklas och fräschas upp. Parker och torg ska vara trygga och trevliga platser att vistas på, året om. Nya bostäder, och fler människor i rörelse, är ett bidrag i positiv riktning. Men mycket mer kan göras.

Jag har, bland annat i samband med resor i andra länder, funderat över vad som gör att jag trivs i olika stadsmiljöer. Varför lockar en platser besökare att stanna till, varför tar man ett foto, vad gör vissa torg mer inbjudande än andra? Här är några reflektioner jag gjort:

Låt konsten ta plats i det offentliga rummet! Ett konstverk ger karaktär åt en plats och stimulerar både ögat och fantasin. Ofta är den offentliga konsten blygsam – jag tycker vi ska låta konsten ta plats! Visst har även den lågmälda konsten – såsom den smygande katten i Kärrtorps centrum – sin charm, men jag tycker inte vi ska vara rädda för att tillåta konsten att dominera. "Tårtan" i Bagarmossen är ett lyckat exempel, tycker jag.

"La Fontaine Subé" i Reims.

"Le visage de la Liberté" vid Place François-Rude i Dijon.

"The meeting place" på S:t Pancras-stationen i London.

Smygande katt i Kärrtorps centrum.

Låt vattnet vara närvarande! Stockholm sägs ju ofta vara Nordens Venedig, det märks inte överallt i ytterstan. Genom att bygga vackra fontäner kan fler få njuta av det avkopplande porlandet. Med tanke på de svenska vintrarna kommer fontänerna vara avstängda stora delen av året. Därför är det viktigt att de formges så att de är vackra året om, så som Molins fontän i Kungsträdgården – en prydnad, med eller utan vatten.

Vattenspel på Place de la Libération i Dijon.

Fontän på Praça Dom Pedro IV (Rossiotorget) i Lissabon.

Fontän på Piazza del Comune i Assisi.

Louis Viscontis fontän på Place Saint-Sulpice i Paris.

Maskrosfontän i Reims.

Molins fontän i Kungsträdgården. Foto: Holger Ellgaard.

Bättre belysning! Självklart ska parker och gångvägar vara väl belysta så att alla känner sig trygga. Men vi borde också ha mer konstnärlig belysning av fasader, träd m.m. Det behövs, inte minst under den långa mörka vintern. Tack vare modern teknik drar belysningen minimalt med ström.

Stadshusets och konstmuséets i Lyon fasader är vackert upplysta.

Inför 14 juli fick franska nationalförsamlingen i Paris effektfull belysning.

Mitt i alla byggplaner får vi inte glömma bort de ytor som finns mellan de hus som byggs. Från Folkpartiets sida vill vi att husen ska hålla en god arkitektonisk kvalitet – de kommer ju att vara en del av den offentliga miljön i decennier, kanske sekler. Men vi ska också ha höga ambitioner får våra offentliga rum. De ska fylla många funktioner och rymma olika aktiviteter: marknader, uteserveringar och rekreation. Med en genomtänkt utformning och satsningar på offentlig konst gör vi våra torg och i parker till platser där det är lätt att trivas!

Jag har även skrivit om detta på Stockholmsbloggen.
Läs också Rasmus Jonlund (FP): Låt konsten lyfta staden

Uppdatering 25/8: Noterar att en vacker fontän även smugit sig in i Centerpartiets valfilm. Borde således finnas goda förutsättningar till samarbete kring denna fråga!

Låt Stockholm bli en uppkopplad föregångsstad

"Vår vision är att nästa generations stockholmare ska ha tillgång till kostnadsfritt internet överallt i staden", skrev jag tillsammans med Daniel Forslund och Hanna Gerdes, FP Skarpnäck, i en debattartikel förra hösten. "I en dynamisk världsstad som Stockholm ska tillgången till snabb och stabil uppkoppling ska vara en självklarhet även för alla de personer som tillfälligt besöker staden som turister, besökare eller skyddssökande", skrev vi vidare.

Gärna blommor, men först en rejäl uppkoppling.

Sedan dess har Stockholms stad tagit ett steg i rätt riktning. Under detta år påbörjas arbetet med fritt wifi i stadens byggnader, på uppdrag av fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP).
Idag berättar DN att fler kommuner ser värdet av att alla har tillgång till snabb uppkoppling. "Vi säkerställa att det inte är en ekonomisk fråga att kunna delta i det demokratiska samtalet", säger en företrädare för Helsingborgs kommun, där kostnadsfritt wifi finns i offentliga byggnader, parker och torg.

Det är glädjande att it-infrastrukturen byggs ut i Sverige, och att den digitala motorvägen öppnas upp för allt fler. Låt oss nu göra Stockholm till en uppkopplad föregångsstad!

Låt bli att riva Riddaren!

Jag har tidigare skrivit om att ägaren till Astoria-huset (kvarteret Riddaren 18) på Nybrogatan vill riva en del av byggnaden för att i stället ge plats åt ett modernt kontorshus (se Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!). Jag tycker förslaget är olyckligt. Vi bör vara restriktiva med att riva gamla hus, om det inte finns starka skäl som talar för. Utgångspunkten bör vara att vårda de kulturmiljöer vi har.

Riddaren 18, som Humlegården delvis vill riva.

I samband med att planerna offentliggjordes har flera remissinstanser påpekat att det endast finns ett tjugotal byggnader från 1870-talet bevarade i stadsdelen och det är angeläget att varje period i Stockholms bebyggelsehistoria finns representerad.  Folkpartiet har under hela den politiska processen i stadshuset motsatt sig en rivning av detta kulturhistoriskt intressanta hus. I dagens Mitt-i är borgarrådet Lotta Edholm (FP) tydlig med att Folkpartiet inte kommer att gå med på en rivning. Dessvärre tycks Moderater och Socialdemokrater tycka annorlunda.

Än så länge har dock Moderaterna och Socialdemokraterna inte visat någon vilja att ge den typen av hänsyn företräde framför byggherrens kommersiella intressen, vilket vi beklagar. Nu visar det sig att inte ens stadsbyggnadskontoret kan ge särskilt starkt stöd åt rivningstanken. I en skrivelse medger kontoret "att det nya förslaget inte tar sin utgångspunkt i stenstadens karaktär och att förslaget introducerar en högre höjd och ett mer storskaligt uttryck". Man konstaterar också att det varsamhetskrav som finns i plan- och bygglagen inte beaktas.

Det finns positiva aspekter med Humlegårdens planer för Riddaren 18, bland annat att bostäder ska inrymmas i gathuset (även det var tidigare rivningshotat). Det finns även en efterfrågan på moderna kontorslokaler. Men detta kan åstadkommas med större omsorg om historien, till exempel genom att man bygger nytt bakom den gamla fasaden. (Såväl Stadsmuseet som Samfundet Sankt Erik med flera instanser påpekar för övrigt att det inte framkommit starka skäl som talar för att byggnaden är i så dåligt skick att en rivning kan motiveras.)

Om det finns en politisk vilja så finns det en väg framåt. Folkpartiet har den politiska viljan. För oss är det självklart att Stockholms utveckling måste kunna gå hand i hand med omtanke om vår gemensamma historia.

Läs även Lotta Edholms blogg om Riddaren 18.

Stad eller förort – en cykelställsfråga?

I en ny rapport anser Trafikkontoret att olika cykelställ ska användas beroende på om det är "förortsmiljö" eller "stadsmiljö". En olycklig uppdelning, tycker jag.

Nästa vecka kommer trafik- och renhållningsnämnden fatta beslut om en kraftig utbyggnad av antalet cykelparkeringsplatser i Stockholm. Det är välbehövligt, eftersom Stockholm ligger långt efter andra cykelstäder när det gäller p-platser för cyklar.

Till grund för beslutet ligger en rapport som Trafikkontoret tagit fram, Cykelparkering i Stockholm. Den innehåller en hel del intressant läsning, såväl vad gäller befintliga cykelparkeringar och hur de används, var det skulle behövas flera och hur de bör vara utformade.

Gissa vad som är förorts- respektive stadscykelställ?

En passage i rapporten fick mig dock att studsa till. Under rubriken "princip för val av ställ" står det följande:

"I cykelparkeringsplanen har modellerna Bågen och Urban valts att användas, i enlighet med cykelparkeringshandboken. Utgångspunkt har varit att Urban har rekommenderats i stadsmiljö och Bågen i förortsmiljö."

Tydligen tycker alltså stadens tjänstemän fortfarande att vi ska göra skillnad på "stad" och "förort", och att staden ska kännetecknas av en viss typ av cykelställ, medan "förorten" ska kännetecknas av en annan typ. Jag vänder mig starkt mot detta resonemang. Jag har inget emot att man rekommenderar olika typer av ställ i olika typer av miljöer. Men stad–förort är ett illa valt motsatspar, av flera skäl.

Dels för att det förstärker den redan rådande "klyftan" mellan inner- och ytterstad i vår kommun. Vad Trafikkontoret anser att det ska tjäna för syfte förstår jag inte, särskilt inte när Stockholms översiktsplan strävar mot att överbrygga denna klyfta genom ett ökat promenadstadstänk.

Dels för att det framstår som föga ändamålsenligt. Vad är "förortsmiljö"? Är det måhända kvartersstrukturen i Skarpnäcks gård man syftar på? Och med "stadsmiljö", tänker man då på de glesa lamellhusen i Hjorthagen?

Ibland talas det om politiska "cykelställsfrågor", dvs. små, vardagsnära frågor av struntsakskaraktär. Detta är kanske en cykelställsfråga (i dubbel mening) men jag blir en smula beklämd när jag märker att stadens tjänstemän fortfarande tycks upprätthålla gamla tankemönster kring "staden" och "förorten", och där "stad" och "förort" tydigen behöver skiljas åt med olika modeller på t.ex. papperskorgar, gatubelysning – och cykelställ.

Jag tycker att när vi bygger framtidens Stockholm så ska sträva efter att göra det utifrån de förutsättningar och möjligheter som finns i olika områden och miljöer, inte utifrån förutfattade meningar om vad som är "stad" och vad som är "förort".

Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!

Nu riskerar ännu ett vackert 1800-talshus i Stockholms innerstad att riva. Folkpartiet anser att man bör undvika rivningar i innerstaden och kämpar för att rivningen stoppas.

Jag tillhör inte dem som beklagar alla delar av moderniseringen av Stockholms innerstad under 1950- och 1960-talen. Jag gillar Hötorgsskraporna, Sergelfontänen med dess Kristallvertikalaccent och tycker Sergelgången har sin modernistiska charm. Men någonstans i processen verkar det som att man tappade kontrollen, och många kvarter tycks ha mejats ner i rena farten. Särskilt illa drabbades kvarteren mellan Regeringsgatan och Drottninggatan, som nu karaktäriseras av monotona hus, som ibland upptar hela kvarter och vars gestaltning lämnar en hel del i övrigt att önska.

Mot den bakgrunden tycker jag det finns skäl för oss i Stockholm att tänka efter innan vi ger klartecken till nya rivningar i innerstaden. Ofta kan det vara mer ekonomiskt fördelaktigt för en fastighetsägare att riva ett gammalt hus och bygga ett nytt på samma plats. Men äger man ett hus måste man också förstå att huset är en del av en helhet, av vår gemensamma stadsmiljö och kulturarv.

Det som är rationellt för den enskilda fastighetsägaren kan vara negativt för stadsbilden som helhet.
Ett sådant här fall är nu aktuellt på Nybrogatan. Där vill fastighetsägaren Humlegården riva en del av Astoriahuset, byggt 1873, för att i stället uppföra en modern kontorsfastighet på platsen. Detta är inte långt från den plats där Folkteatern för några år sedan jämnades med marken för att ersättas med ett gräsligt Åhléns-hus.

Det är bortre delen av det här huset som Humlegården vill riva.

 

Så här är det tänkt att det ska bli.

Att döma av ritningarna ser det nya kontorshuset rätt genomtänkt ut. Men det finns ändå skäl att fundera på om det är värt att utplåna ännu en 1800-talsfasad i centrala Stockholm. Nuförtiden finns ju tekniken för att bevara gamla fasader, samtidigt som man bygger helt nytt bakom. På så sätt tillmötesgår man både behovet av moderna och yteffektiva kontorslokaler, samtidigt som man inte gör onödiga ingrepp i stadsbilden. Bilden nedan visar ett exempel från Barcelona, där man gjort på det viset. Det går, om viljan finns.

Barcelona bygger nytt – bakom fasaden.

En särskilt anmärkningsvärd detalj i det här ärendet är att dessutom Humlegården har fifflat med den kulturmiljöbedömning som arkitektfirman AIX har gjort. Skönhetsrådet påpekar att arkitektkontoret "inte ställer sig bakom de sammanfattande slutsatserna kring kulturmiljö i dokument bilagt planhandlingarna. Rådet finner det anmärkningsvärt att fastighetsägaren, Humlegården, låtit det framstå som om slutsatserna i dokumenten överensstämmer med de bedömningar AIX gjort". Stadens kulturförvaltning skriver att den antikvariska konsekvensbeskrivningen måste utgå eftersom "AIX Arkitekter meddelat att de inte kan ställa sig bakom det godtyckligt sammanfattande utdrag som bilagts ärendet". Även stadsbyggnadskontoret instämmer i kritiken mot Humlegården; man skriver att "det är oacceptabelt att en medverkande fastighetsägare inte tillhandahåller ett tillförlitligt beslutsunderlag".

Att en fastighetsägare på detta sätt förvanskar beslutsunderlag är i sig en skandal, och borde verkligen få beslutande politiker att dra öronen åt sig. Socialdemokraterna och Moderaterna tycks emellertid inte bekommas av detta, eller för den delen ha någon vilja att värna stadens historiska kvaliteter. De är överens om att det gamla 1800-talshuset får rivas. Folkpartiet har däremot motsatt sig detta. För att motivera en rivning av ett äldre hus med betydelse för stadsbilden anser Folkpartiet att det bör ske "mot bakgrund av ett stort allmänt intresse eller att byggnadens skick är så dåligt att en rivning kan motiveras".

Den politiska stadsbyggnadsnämnden väntas fatta beslut om detta under våren. Folkpartiet kommer fortsätta slåss för att stoppa rivningen. Vi hoppas naturligtvis att även Socialdemokraterna och Moderaterna till slut kommer ta sitt förnuft till fånga.

Media: Mitt i Östermalm, Stockholm & Projekt

Nya Slussen – en knutpunkt att se fram emot!

I år påbörjas ombyggnationen av Slussen. Det är ett omfattande arbete, som kommer vara klart först i början av 2020-talet. Men då kommer stockholmarna mötas av något helt annat än den nedgångna trafikapparat som idag utgör en trist barriär mellan Södermalm och Gamla stan.

Nya Slussen har föregåtts av ett omfattande utredningsarbete, med goda möjligheter för alla medborgare att komma med synpunkter och inspel. Nya Slussen kommer inte – till skillnad från gamla Slussen – ha bilen i fokus. Nya Slussen kommer ha bättre utrymmen för cyklister och gångtrafikanter. Med Nya Slussen slipper vi gå i otrygga, illaluktande gångar. Det finns ramper och rulltrappor där man tidigare tvingades forcera vindlande trappor. Nya Slussen blir mer tillgängligt för dem med t.ex. barnvagn eller rullstol. Ett exempel är att man i framtiden kommer kunna ta sig igenom Slussen i stråk med bara 0–5 procents lutning, jämfört med dagens 4–7 procent. Nya Slussen kommer vara öppen för alla!

Nya Slussen, vy från Gamla stan.
Bild från stockholm.se/slussen

Nya Slussen kommer i mindre grad bli en bil för bilar, och mer för människor. Tolv bilfiler blir åtta, varav två reserveras för kollektivtrafik. En helt ny, separat gång- och cykelbro dras mellan Södermalm och Munkbron och trafikmiljön blir betydligt mer överskådlig och lättnavigerad än idag. Som cyklist kommer jag uppskatta att få trampa fram på en plats som är byggd med mig i åtanke, inte där jag tvingas snirkla mig fram i vådliga kurvor och branta backar.

Nu sprids en film i sociala medier, som gjorts av motståndare till Nya Slussen. Filmen innehåller ett antal – huvudsakligen felaktiga – påståenden om hur Nya Slussen kommer att gestalta sig. Detta ligger naturligtvis i filmskaparnas intresse. De vill nämligen kasta det gedigna utrednings- och dialogarbete som ligger bakom Nya Slussen i papperskorgen.

Till förmån för vad, undrar jag? Jo, för att bevara den nuvarande trafikapparaten! Även i framtiden vill alltså förespråkarna för det som kallas "plan B" att kopplingen mellan Södermalm och Gamla stan ska kännetecknas av en svårgenomtränglig asfaltspagetti, byggd utifrån bilens snarare än människornas behov. Trafikkarusellen i Gamla Slussen må vara en dröm för ingenjörer, men knappast för flanörer.

Slussenfrågan är omsorgsfullt utredd. Förslaget till Nya Slussen är måhända inte perfekt; någon sådan lösning, som gör alla nöjda, finns knappast. Man ska ha i åtanke att Slussen är en otroligt komplex knutpunkt, som ska hantera stora höjdskillnader, olika trafikslag såsom tunnelbana, bussar, fotgängare, cyklister, bilar och båttrafik samt fullgöra en viktig uppgift vid vattenreglering av Mälaren. Med detta i bakhuvudet är det ändå imponerande att det antagna förslaget till Nya Slussen är så bra. Jag ser fram emot att det blir verklighet. Jag välkomnar Nya Slussen, dess nya stråk och mötesplatser, dess tillgänglighet och dess överskådlighet!

Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om Nya Slussen.

Ja till bostäder – nej till nimby

Regeringen föreslår nya åtgärder för att öka bostadsbyggandet. Man är också tydlig med att fler människor måste acceptera att det byggs i deras närområde.

Att få fart på bostadsbyggandet i Sveriges tillväxtregioner – framför allt storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö – är en viktig framtidsfråga. En konsekvens av riskerna med bostadsbristen belyste Stockholms Handelskammare i en rapport nyligen. "Nästan en tredjedel av de snabbast växande företagen med 5–99 anställda i Stockholm har någon gång drabbats av svårigheter att rekrytera på grund av bostadsbristen. Vart femte tillväxtbolag har misslyckats med att rekrytera personal som de haft behov av", konstaterar handelskammaren i rapporten.

Varför byggs det inte då? Ja, det är en berättigad fråga som jag ofta funderar på. Först måste man konstatera att det byggs en del. Under 2000-talet har det tillkommit omkring 10 000 nya bostäder i Stockholms län varje år. Det räcker dock inte för att fylla behovet, som bedöms vara minst 16 000 nya bostäder per år.

Byggkranar – en naturlig del av Stockholms silhuett.

Situationen i byggbranschen är en förklaring. Svag konjunktur och svag konkurrens påverkar sannolikt benägenheten att bygga. Detta är svårt för politiker att rå på. Det som politiken däremot kan påverka är de långa planprocesserna. Från idé till färdigt hus kan det ta uppemot 15 år, enligt länsstyrelsens beräkningar.

En annan hämsko är att vissa kommuner inte tycks vara så angelägna om att det byggs. I Stockholms län har t.ex. välbärgade Danderyd bara påbörjat 23 bostäder per 1 000 invånare under åren 2000–2012, trots ett bra kllektivtrafikläge med både tunnelbana och Roslagsbana. I andra änden av skalan finns Solna med 101 nya bostäder per 1 000 invånare. (Länssnittet är 52 och Stockholm ligger strax däröver på 56.)

Alliansregeringen har under senare år gjort flera reformer som syftar till att öka antalet bostäder. Det handlar t.ex. om förbättringar för den som hyr ut sin lägenhet i andra hand, regelförenklingar för att det ska bli lättare att bygga i stadsmiljö och en effektivare plan- och bygglovsprocess. Staten och regionen tog också ett stort ansvar genom att 2013 års tunnelbaneöverenskommelse förknippades med krav på 78 000 nya bostäder.

Nu tas ytterligare ett steg genom att utreda hur kommunernas planläggning kan stimuleras, med syfte att öka antalet markanvisningar för nya bostäder. Utredningen ska också se över om detaljplaneprocessen kan effektiviseras.

Detta kommer säkert inte uppskattas av alla. Inte av kommuner som Danderyd, som verkar föredra att nya bostäder byggs någon annan stans. Och inte heller av dem som prioriterar bevarandet av sin egen utsikt framför bostäder till nya grannar.

Men på denna punkt är regeringen tydlig. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alliansens partiledare att "om vi vill att Sverige ska växa och att jobben ska bli fler, då måste rörligheten öka. Då måste kommunerna ta större ansvar och skapa bättre förutsättningar för nya bostäder. Fler människor måste också acceptera att det byggs i det egna närområdet. Sverige har inte råd med fler nimbys."

För mig som lokalpolitiker är detta en förpliktande uppmaning. Jag vill inte bygga framtidens stad i konflikt med stockholmarna, utan i dialog – även med dem som är skeptiska till nya grannar. För att det ska lyckas vill jag vara tydlig och ärlig: Det behöver byggas, även här i ditt närområde. Det duger inte att säga nej. Däremot kan vi ha en konstruktiv samverkan kring hur det byggs och på vilket sätt områdets kvalitéer kan tas tillvara.

Jag kommer att framhäva de fördelar som finns med tätare bebyggelse – bättre förutsättningar för utvecklad kollektivtrafik och bilfrihet, närmare till mataffärer, apotek och annan samhällsservice – och jag kommer varna för de negativa konsekvenser ett uteblivet bostadsbyggande kan leda till. Men jag kommer också framhålla att nya bostäder är en fråga om solidaritet – med ungdomar som vill flytta hemifrån, barnfamiljer som behöver ett extra rum och med dem som söker sig hit från andra delar av Sverige eller världen för att bygga ett liv och en framtid.

Varför är jag så sällan i Enskede?

Häromdagen läste jag rapporten Bostadspotential i Stockholm, som tagits fram av konsultföretaget Spacescape på uppdrag av Stadsbyggnadskontoret. I rapporten konstateras att om man bygger rätt, det vill säga tät kvartersstad, så går det att planera in 140 000–150 000 nya bostäder i Stockholm utan att mer än 4 promille av stadens grönstruktur behöver tas i anspråk. Med andra ord: Den som värnar stadens grönska borde bejaka förtätning.

I rapporten kan man också läsa att planeringsidealet under andra halvan av 1900-talet gjorde att Stockholms geografiska utbredning sexdubblades, medan befolkningen bara ökade med 50 procent. Det påståendet tycks stämma när man tittar på en karta över Stockholm, med sin tätt bebyggda innerstad och utspridda ytterstadsenklaver. Befolkningstätheten i innerstaden är ca 200–400 personer per hektar. I ytterstaden är motsvarande siffra 20–100 personer. Vad leder detta till? Jo, att ytterstaden inte förmår skapa bärkraft för mycket av den samhällsservice – mataffärer, biografer, hälsovård m.m. – som många av oss efterfrågar och uppskattar. Mot den bakgrunden skrev jag i fredags följande kommentar på Facebook:

"När stockholmare beklagar sig över missgrepp i stadsutvecklingen är det i regel Klararivningarna som kommer på tal. Men frågan är om inte den modernistiska utglesningen av staden egentligen är ett större illdåd."

Idag bestämde jag mig för att göra ett experiment: Jag jämförde mina två grannstadsdelar, Södermalm och Enskede–Årsta–Vantör, utifrån hur många olika målpunkter jag besökt av olika anledningar, såsom arbete, nöje, rekreation (dock inte målpunkter relaterade till mitt politiska engagemang eller som jag helt enkelt glömt). Det blev naturligtvis en högst ovetenskaplig och godtycklig sammanställning men, tycker jag, ändå illustrativ.

Bilderna nedan visar att jag besökt väsentligt många fler platser i grannstadsdelen Södermalm än i grannstadsdelen Enskede–Årsta–Vantör. Vad bilderna inte visar är hur många gånger jag besökt respektive plats; då skulle Södermalms-bilden vara betydligt mycket mer belamrad.

Platser jag besökt på Södermalm.
Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com.

Platser jag besökt i Enskede–Årsta–Vantör.
Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com.

Vad bilderna heller inte visar är syftet med de olika besöken. Här kan jag konstatera att det i Enskede–Årsta–Vantör till övervägande del rör sig om nyttobesök, t.ex. återvinningscentralerna i Östberga och Högdalen, kakelbutiken vid Enskedefältet eller närservicen på Gullmarsplan. Lite nöjesbesök finns: ett besök på Årsta teater och några konserter i Globen. Och så, förstås, ett otal löprundor i Årstaskogen (de fortsätter dock över till Södermalmssidan, så där är det jämnt skägg).

Södermalmsbesöken har mer fritids-/nöjeskaraktär. Bio vid Medborgarplatsen och musikal på Göta lejon, besök på Folkoperan, Södra teatern, Orionteatern och Spårvägsmuseet, restaurangbesök vid Medborgarplatsen, Nytorget, Hornstull och Mariatorget, shopping på Götgatan och annorstädes, löprundor och promenader i Tanto och på Skinnarviksberget. På Södermalm finns dock även en mycket viktig icke-nöjesrelaterad målpunkt, nämligen min tidigare arbetsplats på Västgötagatan. Arbetsplatser finns det dessvärre ont om; enligt en rapport från 2011 fattas det omkring 30 000 arbetsplatser i Söderort.

Varför är jag då så sällan i Enskede, jämfört med på Södermalm? Egentligen skulle det inte behöva vara så. Det geografiska avståndet är inte längre till Enskede–Årsta–Vantör än till Södermalm. Klimatet i Enskede är inte påtagligt sämre än vid Zinkensdamm och jag kan inte skylla på något besvärligt valutakrångel eller gränskontroller som försvårar passagen in till Årsta. Ändå är så stora delar av den västra grannstadsdelen terra incognita, medan stadsdelen i norr (Söder, alltså) är tämligen väl utforskad. 

Förklaringen till varför jag – och många andra Söderortsbor – mer sannolikt åker in till Söder än till någon annan grannstadsdel en ledig lördag är förstås att utbudet på Södermalm är så mycket större än i ytterstaden. Dessutom bygger kollektivtrafiknätet på radiella förbindelser, dvs. alla spår leder in till stan. Kollektivtrafiknätet uppmuntrar oss alltså inte att röra oss på tvären i ytterstaden utan bara in till stan och hem igen. Låg bebyggelsetäthet och dåliga kommunikationer leder till att butiker, restauranger och teatrar får svårt att klara sig.

Måste snart ta ner skylten?

Ett exempel på detta är den ambitiösa Gamla Enskede lanthandel, som nu är nedläggningshotad eftersom den inte längre bär sig. "Anledningen är väl att det helt enkelt inte finns tillräcklig efterfrågan på våra produkter. Väldigt tråkigt tycker vi", skriver handlarna på Facebook. Det är inget fel på lanthandelns produkter, och efterfrågan finns nog. Men området är inte tillräckligt tätbebyggt, och därför räcker kunderna inte till. Väldigt tråkigt tycker jag. Tråkigt för ägarna till Gamla Enskede lanthandel, tråkigt för oss som vill ha en levande stad även utanför tullarna. Konsekvenserna av den modernistiska stadsplaneringen skulle något tillspetsat kunna beskrivas som att i ytterstaden ska man sova, inte leva. Det borde vara en väckarklocka för stadsplanerarna.

Att Stockholm växer är viktigt för vår regions konkurrenskraft, skriver författarna till rapporten Bostadspotential i Stockholm. Men, fortsätter de, ur den enskilde stockholmarens perspektiv är sannolikt konsekvenserna lika viktiga:

"Ett större och tätare Stockholm förstärker de kvaliteter som många människor idag vill ha och som gör att folk söker sig till regionen. Ju större Stockholm är desto fler innovationer, fler företag, fler mötesplatser, fler utbildningsplatser, mer konst, mer kultur och andra kvaliteter möjliggörs av befolkningsunderlaget."

Rapportförfattarna har räknat ut att de 140 000 nya bostäderna skulle skapa underlag för 530 restauranger och kaféer, 850 butiker, 30 bibliotek, 18 idrottsplatser, 6 biografer och 240 förskolor. Samt 110 livsmedelsbutiker – kanske en av dem blir en lanthandel i Gamla Enskede? Men för att det ska bli möjligt så krävs det att vi förtätar ytterstaden rejält. Vi har allt att vinna på det.

Uppdatering 31/1: Idag skriver Tidningen Årsta/Enskede om hur tätare bebyggelse inte bara skapar fler bostäder utan också förutsättningar för fler butiker, närservice m.m. Även en viss lokalpolitiker är intervjuad i artikeln.

Folkpartiet – för fler bostäder i hela Stockholm

Idag har jag skrivit ett debattinlägg till Stockholmsbloggen där jag välkomnar Folkpartiets fokus på fler bostäder i innerstaden. För att uppfattas som trovärdiga i stadsbyggnadsfrågan är det viktigt att vi står upp för fler bostäder – både innanför och utanför tullarna.

Läs gärna mitt inlägg En trovärdig röst i stadsbyggnadsdebatten.

Bygg gärna till i city – men upprepa inte gamla misstag

Jag välkomnar utveckling av betongkolosserna i city. Men om- och tillbyggnader måste tillföra värden till stadslivet.

Det är ingen hemlighet att jag tillhör de folkpartister som tycker att partiet haft en alltför försiktig linje i vissa stadsbyggnadsfrågor (vilket jag gett uttryck för i ett antal blogginlägg). Mitt intryck är förvisso att det interna opinionsarbete som bedrivits av oss som vill se en lite mer framåtblickande politik gett resultat; Folkpartiet är nu en aktiv röst för ett ambitiöst bostadsbyggande i Stockholm – men också för ett byggande som håller kvalitet och inte återupprepar gamla misstag.

Ett exempel på det är de pågående planerna på "jäsning" av Gallerian-kvarteret (jag har skrivit om detta tidigare, se Bygg bostäder i Trollhättan!). Fastighetsägaren vill bygga ytterligare några våningar på betongkolossen, men har inga planer på att inrymma bostäder i huset. Därmed missar man en möjlighet att minska effekterna av den omfattande kontorisering av city som blev konsekvensen av 1950- och 60-talens modernisering.

Enbart fler kontor är inte lösningen. Ill: White Arkitekter.

Detta ärende är särskilt känsligt eftersom fastigheten gränsar till Brunkebergstorg. En extremt central plats, som idag är fullständigt öde och bortglömd. Synd, inte minst för att det är där det imponerande Riksbankshuset ståtar. Jag motsätter mig inte att Gallerian-fastigheten utvecklas, men en sådan förändring måste villkoras av att det bidrar till en bättre helhetsmiljö, inte minst vid Brunkebergstorg.

I dagens DN går Skönhetsrådet till skarp kritik mot planerna för Gallerian. "En enskild fastighetsägare får möjlighet att förtäta och höja sitt kvarter – och vinner väldigt mycket­ – allmänheten vinner absolut ingenting", säger rådets sekreterare Martin Rörby.

Folkpartiets borgarråd Lotta Edholm skriver så här i sin blogg:

"Att fastighetsägare vill göra om sina fastigheter i City är bara att välkommet. Det finns för få bostäder, det finns för många dåliga stadsmiljöer och det finns allt för mycket tråkig arkitektur. Möjligheten finns nu att vi kan reparera några av de brister som de massiva rivningarna i Klara gav upphov till. Men detta är inte liktydigt med att säga ja till varje föreslagen förändring."

Jag tycker såväl Rörby som Edholm har viktiga poänger. I ett så omfattande tillbyggnadsprojekt som det nu är fråga om, på ett så känsligt läge, måste vi som politiker våga ställa krav på att förändringen också ska medföra värden för stadsmiljön och för oss medborgare som vistas i den – till exempel att skapa fler bostäder i city. Det är synd att fastighetsägaren inte visar något intresse för detta.

Nej, bilen är här för att rulla

I framtidens Stockholm måste fler ha bra alternativ till bilen. Då kan också parkeringstalen sänkas.

"Det överdrivna kravet på boendeparkeringsplatser visar på en omodern syn på hur människor rör sig i dagens samhälle", skrev ett antal debattörer från tankesmedjan Levande staden i SvD häromdagen. Intresset för bilen minskar, menar de, och pekar på att bilförsäljningen går ner, trots att resandet ökar – vilket beror på att fler väljer cykel, kollektivtrafik eller tåg.

Hur löser vi det här?

Debattörerna menar att parkeringsnormen, som är det minimikrav på antal parkeringsplatser som måste anläggas vid nybyggen, borde minskas. Fel, tycker Erik Slottner (KD), ledamot i stadsbyggnadsnämnden. I en debatt-replik hävdar han att det är "oansvarigt" att säga att p-talen måste minska. "Bilen har kommit för att stanna", menar Slottner.

Problemet är ju att den redan gjort det. Stannat, alltså. Trots den massiva utbyggnad av motorleder, broar och vägar som staden utsatts för sedan bilismens guldålder så kryper bilköerna fram i snigelfart. Och när destinationen väl är nådd så står bilen stilla, på en parkeringsplats eller i ett p-garage. 

Erfarenheter har dessutom lärt oss att om vi försöker lösa de här stillastående köerna med nya vägar och fler filer så leder det ändå bara till fler bilar, mer köer och, till slut, krav på ännu fler filer och bredare vägar. Jag menar inte att vi helt kan blunda för den roll bilen spelar i transportsystemet. Och att vägar, förstås, behövs. Men om vi vill att bilarna faktiskt ska rulla så finns det nog skäl att fokusera mer på hur och när bilarna används snarare än på att tillmötesgå ständigt nya krav på fler vägar.

Vad gäller parkeringsnormer så tror jag absolut de kan spela roll för hur bilismen utvecklar sig i framtiden. Det är klart att den som bor i ett hus med p-plats har ett incitament mindre att inte skaffa bil. Men, invänder då en del debattörer (t.ex. Erik Slottner): "för många familjer och hushåll [är bilen] i det närmaste livsviktig". Här menar jag att man delvis fastnat i ett gammalt synsätt.

För bilen är ju bara viktig så länge det inte finns något fullgott alternativ. Kanske skulle medlemskap i en bilpool täcka många familjers behov av egen bil? Kanske skulle en tunnelbana till Täby förmå en och annan norrortsbo att ställa bilen vid jobbpendling? Kanske skulle wifi på pendeltåget kunna göra det mer lockande för affärsmän att åka kollektivt? För att inte tala om vilken effekt bra cykelvägar och trygga cykelparkeringar kan ha på människors benägenhet att ta cykeln.

Att krympa parkeringsnormen fungerar kanske inte om det är den enda åtgärd som vidtas. Men i kombination med andra incitament – t.ex. sådant som nämnts i föregående stycke – så är jag övertygad om att den sammantagna effekten på sikt kan bli att allt fler stockholmare helt enkelt inte längre känner behov av en egen bil.

I den yngre generationen tycks det finnas en acceptans för detta. "Bilen som en gång var en symbol för frihet och framgång är ofta ingenting för unga. De vill hellre att staden satsar på kollektivtrafik, cykelbanor och gångvägar", säger Stockholms trafikplanerare Daniel Firth i stadens budgettidning Ditt Stockholm 2014 (s. 7). Förhoppningsvis kommer denna inställning att finnas kvar, även när dagens unga skaffat familj och barn. Men för att komma dithän krävs det att vi bygger en stad som erbjuder väl fungerande och attraktiva alternativ till bilen.

Även Gustav Hemming (C) bloggar. Läs också slutrepliken från Levande staden: Låt bilägarna betala sina egna kostnader

Bygg varierat när Stockholm växer

Alliansen har höga ambitioner för bostadsbyggandet i Stockholm. Fram till 2018 ska 40 000 nya lägenheter markanvisas och år 2030 ska 140 000 nya lägenheter ha byggts i kommunen. Det är bra att Stockholm har en hög takt i byggandet, men vi måste samtigt förmå ställa krav på det som byggs.

Ett hus blir ett bestående inslag i stadsmiljön. Om det är fult så kommer det stå där och vara fult under en lång tid. Å andra sidan kan ett hus med en genomtänkt arkitektur glädja generationer av stockholmare – både dem som bor i det, och dem som passerar förbi.

Inom Stockholms stad pågår för närvarande arbetet med en arkitekturstrategi, Arkitektur Stockholm. I det förslag som föreligger finns många formuleringar om hur Stockholms nya hus ska utformas, till exempel dessa:

1.5 All ny bebyggelse i staden ska bidra till att höja den kvalitativa upplevelsen av Stockholm och förbättra den gemensamma stadsmiljön. 

1.6 I Stockholm främjas en attraktiv stadsbild med varierad arkitektur av hög relevans och kvalitet i alla stadens byggnader, offentliga rum och landskap.

4.2 Alla byggnader, oavsett funktion ska utformas med medvetna arkitektoniska val för att aktivt bidra till en bättre stadsmiljö.

4.5 Arkitekturen i Stockholm ska utformas så att kvalitets- och skönhetsaspekter inte underställs kortsiktiga ekonomiska överväganden.

4.6 Ny bebyggelse ska eftersträva variation och mångfald i identitet och uttryck genom funktionsblandning, strukturell transparens i bottenvåningar, fasad och taklandskap.

Vad som är en "attraktiv stadsbild" och kvalitativ arkitektur är inte en exakt vetenskap, men mitt intryck är att mycket av det som idag byggs i Stockholm inte lever upp till de mål som arkitekturstrategin ställer upp. DN uppmärksammar detta i en artikel om arkitekturstrategin, där man påstår att Stockholm har en princip "att nästan enbart bygga vitt och fyrkantigt med glasbalkonger mot vattnet". En sådan princip finns förstås inte, men jag delar DN:s uppfattning att mycket av det som byggs är alldeles för likartat.

DN har bett ett antal arkitektkontor ge förslag på hur de skulle vilja rita framtidens hus i Stockholm. De förslag tidningen fått in är inte jätteimponerande (eller, som Viktor Barth-Kron uttrycker sig: "[D]et vore överdrivet att tala om några sensationella bidrag") men indikerar ändå att det finns idéer inom kåren för att utveckla stadsbyggandet i linje med arkitekturstrategins intentioner.

Personligen oroar jag mig dock för att arkitekturutvecklingen stannar vid ett antal enstaka mer spektakulära hus som placeras ut här och var som signaturbyggnader, medan merparten av bebyggelsen även i fortsättningen kommer att utgöras av enformiga putslådor. Detta vore särskilt bekymmersamt för oss i ytterstaden, eftersom det är här som merparten av de 140 000 nya lägenheterna kommer att byggas.

Vad jag skulle vilja se är en mer individualiserad – och mindre industrialiserad – arkitektur, där varje ny byggnad inte bara ses som ett skal för att inhysa bostäder utan också som en del i den vackra mosaik vars helhet utgör vår stad.

Jag tänkte på detta när jag för en tid sedan passerade ett hus på Kungsholmsgatan. Förutom trevliga detaljer som välvda fönster och gesimslister så har byggherren också försett huset med en vacker konstnärlig utsmyckning mellan fönsterna på översta våningen – till glädje för generationer av stockholmare.

Kungsholmsgatan.

Motsatta tankar får jag när jag passerar Sjövikstorget i Liljeholmen, och tittar på den monumentala fasad som där tornar upp sig. Ett gytter av balkonger – med tidsenlig oregelbunden placering – tittar ut mot vattnet, men trots stora fria ytor har byggherren valt att inte ge betraktaren något ögongodis. Det är synd, tycker jag – inte minst med tanke på husets framträdande placering.

Sjövikstorget. Bild från Stockholm & Projekt.

Till viss del handlar de här frågorna om tycke och smak. Det jag tycker är intressant och vackert tycker andra är trist och tråkigt, och vice versa. Men jag föreställer mig att det ändå finns vissa förhållandevis allmängiltiga faktorer för en tilltalande stadsbyggnad, till exempel skala och variation. Jag tror vi ska akta oss för att bygga för stort och monotont, ögat behöver omväxling och nya detaljer att fästa sig vid. 

Ett exempel på det är kvarteret Garnisonen på Östermalm, som utgörs av två dominerande byggnadskomplex: dels Svea och Göta Livgardes kasernbyggnader från 1880-talet, dels en kontorsbyggnad från 1970-talet. Trots att dessa båda båda komplex är storskaliga uppfattas det äldre helt annorlunda tack vare den varierade fasaden.

Det krävs naturligtvis ingen prålig 1800-talsarkitektur för att åstadkomma detta. Ett trevligt, modernt exempel hittade jag på Högbergsgatan, där arkitekterna lyckats få en ganska stor sammanhängande byggnadsvolym att kännas mer småskalig genom att bryta av den med ett antal innergårdar. Dessutom har husen fått liv genom detaljer som utskjutande fasadpartier och burspråk samt avvikande putsfärg och fasadsten i gatuplan.

Högbergsgatan.

Jag tror inte att det kostar särskilt mycket mer att bygga med omtanke om stadsmiljön. Jag tror inte heller det behöver ta särskilt mycket längre tid. Det måste gå att åstadkomma en kvalitetsförhöjning, men det krävs att vi politiker vågar ställa krav på byggherrarna och säga nej till fler tröstlösa putslådor. Vi som är politiska företrädare i ytterstaden kommer ofta ställas inför den här utmaningen. Förhoppningsvis kan strategidokumentet Arkitektur Stockholm bli verktyget som hjälper oss att fatta bra beslut som säkerställer både fler bostäder och en tilltalande stadsmiljö.

Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om detta.

Högre ambitioner för återvinningsstationer?

Alla stockholmare bör ha nära till en återvinningsstation.

I centrala Årsta saknas det en återvinningsstation, berättar Tidningen Årsta/Enskede idag. Skälet är att företaget som har ansvar för förpackningsinsamlingen, FTI AB, har svårt att hitta en lämplig yta för en station.

Detta är ett problem. Om vi vill att Stockholm ska bli en stad där människor kan ta hand om sitt avfall på ett ansvarsfullt sätt – utan att vara beroende av bil – så måste det också finnas möjlighet att återvinna förpackningar på promenadavstånd.

I Stockholms parkriktlinjer sägs det att stockholmarna ska ha god tillgång till parker och natur. Inom 200 meter ska det finnas en lekplats, inom 500 meter ska det finnas "blomprakt" eller en parklek. Inom 1 000 meter ska det finnas vattenkontakt eller "vild natur". Det är rätt höga ambitioner för en storstad.

Återvinningsstation på Östermalm.

Skulle inte Stockholms stad kunna ha liknande ambitioner när det gäller återvinningsstationer? Det är förvisso FTI som ansvarar för stationerna, men staden är en viktig aktör när det gäller att anvisa lämpliga markytor. Jag tror att en riktlinje för återvinningsstationer skulle sätta större press på kommunens stadsplanerare att hitta lämpliga lägen för återvinningsstationer. Då skulle situationer som den i centrala Årsta kunna undvikas.

Tillägg:

Fick just veta att Nacka kommun blivit utsedd till Årets återvinningskommun 2013, tack vare sitt arbete för att ta fram ett samarbetsavtal med FTI. Så här lyder motiveringen:

"Nacka kommun har varit drivande inom Kommunförbundet i Stockholms län i arbetet med framtagandet av ett mallavtal för samverkan mellan kommun och Förpacknings- och tidningsinsamlingen (FTI). Nacka kommun har också tecknat ett avtal med FTI enligt mallen. Kommunen arbetar aktivt för ett väl utbyggt system av återvinningsstationer, inte minst genom hantering av detaljplaneändringar och markupplåtelse. Därmed skapas effektiva förutsättningar för återvinning och kretslopp som kan tillvarata kommuninvånarnas miljöengagemang."

Andra bloggposter på temat:
Återvinning – inte bara för bilburna
Smart avfallshantering i en bilfri stad

Hellre bostadsområden än spårområden

Att gräva ner tunnelbanan kan vara en metod för att åstadkomma de 40 000 nya bostäder som Stockholm åtagit sig att bygga.

Namnet "tunnelbana" kan ju tyckas ge en antydan om att tågen faktiskt ska gå i en tunnel. Men det stämmer i stort sett bara för Stockholms innerstad. I Söderort går tågen mestadels ovan jord. Det har ett antal nackdelar:

• Trafiken blir mer väderkänslig (tänk lövhalka och igenfrusna växlar).
• Tunnelbanan skapar barriäreffekter i stadsmiljön.
• Massor av markyta går åt till spårområden i stället för bostadsområden.

I min stadsdel, Skarpnäck, går tunnelbanan som en mur igenom Skärmarbrink, Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp. I Bagarmossen kryper den ner i marken och där slutar den också, i ändstationen Skarpnäck som invigdes så sent som 1994. Det slår mig ofta hur mycket mark som hade kunnat användas för bostäder och arbetsplatser om tunnelbanan hade grävts ned. Se till exempel flygbilden nedan över Skärmarbrink (från Eniro.se):

Skärmarbrinks tunnelbanestation med tillhörande spårområde.

DN Sthlm skriver idag att finansborgarrådet Sten Nordin går i nedgrävningstankar, i vart fall när det gäller den nya Hagsätralinjen. Jag välkomnar detta, och hoppas på fler tunnelbanetunnlar i ytterstaden. Jag inser att kostnaden för en nedgrävning kommer bli mycket hög, men det vore intressant att i vart fall se beräkningar på hur den ekonomiska bärkraften i ett sådant projekt. Förslagsvis skulle en nedgrävning kunna påbörjas nära innerstaden, där exploateringsintäkterna rimligtvis blir högst.

Stockholm växer, och tusentals nya bostäder behöver byggas. Att gräva ner tunnelbanan skulle frigöra stora markytor och skapa förutsättningar att "läka" de bostadsområden som idag skils åt av instängslade spårområden. Sist men inte minst tror jag, som är aktiv i en infekterad lokal debatt om byggande och exploatering, att en fördel med att använda gamla spårområden för nya bostäder är att det torde möta förhållandevis god acceptans bland grannar och kringboende.

Smart avfallshantering i en bilfri stad

Ikväll anordnade Folkpartiet ett seminarium som handlade om framtidens avfallshantering. Det är en stor utmaning, inte minst för en växande storstad, att hitta lösningar för hur allt det avfall som vi genererar ska kunna tas om hand på bästa sätt.

Jag hade förmånen att få leda seminariet, tillsammans med min trafik- och renhållningsnämndskollega Charlotta Schenholm. Vi hade bjudit in en kunnig panel, med representanter från såväl avfallsbranschen som fastighetsägare, och samtalet kretsade kring frågor om vem som ska ta ansvar för avfallet, hur avfallshanteringen kan förenklas och om att förändra synen på avfall.

Jag och Charlotta Schenholm ledde seminariet. Panelen bestod av Håkan Larsson, Avfall Sverige, Anders Mattsson, SRV Återvinning, Britt Sahleström, Återvinningsindustrierna och Per Jutner, Einar Mattsson. Foto: Mark Klamberg

För egen del fick jag en ögonöppnare när jag för en tid sedan skulle besöka Östberga återvinningscentral. Eftersom jag inte har bil tog jag bussen med mitt elskrot. Vid ankomsten konstaterade jag snabbt att återvinningscentralen verkligen inte var byggd med fotgängare i åtanke. Jag skrev då ett blogginlägg med rubriken Återvinning – inte bara för bilburna, och blev faktiskt även intervjuad i tv om detta. Min uppfattning är att det ska vara lätt att göra rätt, och man ska inte behöva bil för att kunna bli av med sitt avfall.

I våras fick jag också chansen att delta på branschorganisationen Återvinningsindustriernas konferens om återvinning. Det var mycket tankeväckande, och fick mig att börja fundera på hur vi ska kunna skapa incitament för människor att lämna mer avfall till återvinning. Är det kanske dags att införa pant på mjölkpaketen?

Det känns som att det finns en stor utvecklingspotential på det här området, och kvällens seminarium gav mycket input till vårt interna arbete med att utveckla Folkpartiets politik. Inför valet nästa år kommer vi förhoppningsvis ha många intressanta förslag att presentera för väljarna.