De rödgrönas bostadsbluff avslöjad

Uppemot 2.600 nya bostäder planerar Stockholms stad att bygga i Hammarbyhöjden och Björkhagen. Men om vänstern vinner valet hotas bostadsplanerna.

I ett och ett halvt år har stadsbyggnadskontoret arbetat med att planera ett stort antal välbehövliga bostäder i de relativt glest bebyggda områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen i Skarpnäcks stadsdel; enligt en analys är Skarpnäck bland de stadsdelar som har störst mängd offentlig friyta i Stockholms stad – över 100 kvadratmeter per invånare, jämfört med 5–20 kvadratmeter i innerstan och 30–50 kvm i vissa kransstadsdelar. Det förslag som staden tagit fram innefattar omkring 2.600 nya bostäder, vilket man åstadkommer bland annat genom att bygga i kanterna av det sparsamt använda Nytorps gärde samt att bygga i delar av Hammarbyskogen, som i Dagens Arena beskrivits som "skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark".

När stadsdelsnämnden i slutet på augusti tog ställning till förslaget uttalade Allianspartierna samt Socialdemokraterna i Skarpnäck sig positivt (läs mer på Folkpartiets i Skarpnäck blogg). Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot, satte klackarna i marken. Trots att bostadsbristen i Stockholm är skriande tyckte dessa två partier alltså att det är viktigare att bevara dessa grönytor än att bygga bostäder. Nu tycks även Socialdemokraterna i stadshuset svaja på målet: Enligt en artikel i Mitt i Söderort säger de att de "vill vänta och se vad folk i området tycker", dvs. de öppnar för att vika ner sig för en lokal nejsägaropinion.

Bygg, säger Alliansen. Bygg inte, säger oppositionen.

Jag misstänker att Socialdemokraternas plötsliga tvekan mest handlar om att de vill fiska proteströster i Hammarbyskogens "sumpiga träskmark". För Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks det däremot handla om ett principiellt motstånd mot att nya bostäder byggs där människor faktiskt vill bo. För att skapa ett alibi för sitt bostadsmotstånd låtsas Miljöpartiet att man skulle kunna bygga på Bromma flygplats. Det kräver förstås att man först stänger ner den för näringslivet så viktiga flygplatsen. Sedan ska området saneras och därefter kan byggandet komma igång. Att få klart 50.000 bostäder som Miljöpartiet vill – för att kunna säga nej till 50.000 bostäder på andra håll i Stockholm – kommer att ta uppemot 50 år. Så du som vill bo i Miljöpartiets "Bromma Parkstad" bör nog ställa in dig på att det blir i ett servicehus.

Att ge fagra löften om många nya bostäder är lätt att göra, så länge det handlar om tv-intervjuer och valbroschyrer. Men när bostadsambitionerna ska omvandlas till riktiga beslut, då måste korten synas. Och då avslöjar sig de rödgröna vänsterpartiernas bostadsbluff. 

Läs även
Lotta Edholm (FP): Se valfilm: Folkpartiet vill bygga staden, inte riva den
Rasmus Jonlund (FP): Fokus på de viktiga byggfrågorna
Madeleine Sjöstedt (FP): Bebyggelsetäthet: Bygga på höjden eller bygga smart?

Låt Stockholm bli en uppkopplad föregångsstad

"Vår vision är att nästa generations stockholmare ska ha tillgång till kostnadsfritt internet överallt i staden", skrev jag tillsammans med Daniel Forslund och Hanna Gerdes, FP Skarpnäck, i en debattartikel förra hösten. "I en dynamisk världsstad som Stockholm ska tillgången till snabb och stabil uppkoppling ska vara en självklarhet även för alla de personer som tillfälligt besöker staden som turister, besökare eller skyddssökande", skrev vi vidare.

Gärna blommor, men först en rejäl uppkoppling.

Sedan dess har Stockholms stad tagit ett steg i rätt riktning. Under detta år påbörjas arbetet med fritt wifi i stadens byggnader, på uppdrag av fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP).
Idag berättar DN att fler kommuner ser värdet av att alla har tillgång till snabb uppkoppling. "Vi säkerställa att det inte är en ekonomisk fråga att kunna delta i det demokratiska samtalet", säger en företrädare för Helsingborgs kommun, där kostnadsfritt wifi finns i offentliga byggnader, parker och torg.

Det är glädjande att it-infrastrukturen byggs ut i Sverige, och att den digitala motorvägen öppnas upp för allt fler. Låt oss nu göra Stockholm till en uppkopplad föregångsstad!

Ja till bostäder – nej till nimby

Regeringen föreslår nya åtgärder för att öka bostadsbyggandet. Man är också tydlig med att fler människor måste acceptera att det byggs i deras närområde.

Att få fart på bostadsbyggandet i Sveriges tillväxtregioner – framför allt storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö – är en viktig framtidsfråga. En konsekvens av riskerna med bostadsbristen belyste Stockholms Handelskammare i en rapport nyligen. "Nästan en tredjedel av de snabbast växande företagen med 5–99 anställda i Stockholm har någon gång drabbats av svårigheter att rekrytera på grund av bostadsbristen. Vart femte tillväxtbolag har misslyckats med att rekrytera personal som de haft behov av", konstaterar handelskammaren i rapporten.

Varför byggs det inte då? Ja, det är en berättigad fråga som jag ofta funderar på. Först måste man konstatera att det byggs en del. Under 2000-talet har det tillkommit omkring 10 000 nya bostäder i Stockholms län varje år. Det räcker dock inte för att fylla behovet, som bedöms vara minst 16 000 nya bostäder per år.

Byggkranar – en naturlig del av Stockholms silhuett.

Situationen i byggbranschen är en förklaring. Svag konjunktur och svag konkurrens påverkar sannolikt benägenheten att bygga. Detta är svårt för politiker att rå på. Det som politiken däremot kan påverka är de långa planprocesserna. Från idé till färdigt hus kan det ta uppemot 15 år, enligt länsstyrelsens beräkningar.

En annan hämsko är att vissa kommuner inte tycks vara så angelägna om att det byggs. I Stockholms län har t.ex. välbärgade Danderyd bara påbörjat 23 bostäder per 1 000 invånare under åren 2000–2012, trots ett bra kllektivtrafikläge med både tunnelbana och Roslagsbana. I andra änden av skalan finns Solna med 101 nya bostäder per 1 000 invånare. (Länssnittet är 52 och Stockholm ligger strax däröver på 56.)

Alliansregeringen har under senare år gjort flera reformer som syftar till att öka antalet bostäder. Det handlar t.ex. om förbättringar för den som hyr ut sin lägenhet i andra hand, regelförenklingar för att det ska bli lättare att bygga i stadsmiljö och en effektivare plan- och bygglovsprocess. Staten och regionen tog också ett stort ansvar genom att 2013 års tunnelbaneöverenskommelse förknippades med krav på 78 000 nya bostäder.

Nu tas ytterligare ett steg genom att utreda hur kommunernas planläggning kan stimuleras, med syfte att öka antalet markanvisningar för nya bostäder. Utredningen ska också se över om detaljplaneprocessen kan effektiviseras.

Detta kommer säkert inte uppskattas av alla. Inte av kommuner som Danderyd, som verkar föredra att nya bostäder byggs någon annan stans. Och inte heller av dem som prioriterar bevarandet av sin egen utsikt framför bostäder till nya grannar.

Men på denna punkt är regeringen tydlig. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alliansens partiledare att "om vi vill att Sverige ska växa och att jobben ska bli fler, då måste rörligheten öka. Då måste kommunerna ta större ansvar och skapa bättre förutsättningar för nya bostäder. Fler människor måste också acceptera att det byggs i det egna närområdet. Sverige har inte råd med fler nimbys."

För mig som lokalpolitiker är detta en förpliktande uppmaning. Jag vill inte bygga framtidens stad i konflikt med stockholmarna, utan i dialog – även med dem som är skeptiska till nya grannar. För att det ska lyckas vill jag vara tydlig och ärlig: Det behöver byggas, även här i ditt närområde. Det duger inte att säga nej. Däremot kan vi ha en konstruktiv samverkan kring hur det byggs och på vilket sätt områdets kvalitéer kan tas tillvara.

Jag kommer att framhäva de fördelar som finns med tätare bebyggelse – bättre förutsättningar för utvecklad kollektivtrafik och bilfrihet, närmare till mataffärer, apotek och annan samhällsservice – och jag kommer varna för de negativa konsekvenser ett uteblivet bostadsbyggande kan leda till. Men jag kommer också framhålla att nya bostäder är en fråga om solidaritet – med ungdomar som vill flytta hemifrån, barnfamiljer som behöver ett extra rum och med dem som söker sig hit från andra delar av Sverige eller världen för att bygga ett liv och en framtid.

Fika och studiebesök med jämställdhetsministern

Under Folkpartiets landsmöte i november hade jag tur. Jag lade ut en bild på Instagram, och tack vare den bilden vann jag en fika med jämställdhetsminister Maria Arnholm (se Liberalt landsmöte och feministisk fika).

Idag var det dags att hämta ut vinsten, så att säga. Maria Arnholm och jag träffades på Gullmarsplan vid halv tre, och slog oss ned på Espresso House. Inför mötet hade jag uppmanat mina Facebookvänner att ge mig tips på frågor att ställa till jämställdhetsministern. En sådan fråga var vilka konkreta åtgärder Maria Arnholm vill se för att förbättra jämställdheten.

Jämställdhetsministern och jag.

Maria Arnholm hymlar inte med att hon och Folkpartiet gärna hade sett att föräldraförsäkringen tog fler steg i riktning mot individualisering. Hon vill också skärpa upp diskrimineringslagstiftningen och skulle gärna höja ambitionerna vad gäller arbetsgivarnas lönekartläggningar. Någon "quick fix" som i ett slag löser alla jämställdhetsproblem tror Maria Arnholm inte på, men däremot ett brett och ambitiöst jämställdhetsarbete där inte minst politiker och arbetsgivare på olika nivåer måste ta sitt ansvar.

Valet av Gullmarsplan som mötespunkt var ingen slump. Det ligger nämligen nära den mottagning för våldsutövare, som jag föreslagit att vi skulle besöka eftersom Maria Arnholm är mycket engagerad i arbetet att förebygga mäns våld mot kvinnor. I vanliga fall hade jag promenerat den sträckan, men eftersom ministrarnas verklighet dessvärre inte alltid är så promenadvänlig blev det i stället statsrådsbil (vilket jag förstås inte protesterade mot).

På mottagningen togs vi emot av bland annat Lena Lundström Stoltz, stadsdelsdirektör i Enskede-Årsta-Vantör, Lars-Gunnar Winsa, socialchef i Skarpnäck, samt ett antal medarbetare på Relationsvåldscentrum sydost.

Vi fick bland annat veta att mottagningen för våldsutövare under 2013 hade kontakt med 146 våldsutövare (varav fem var kvinnor). Dessa erbjuds olika typer av behandling, individuellt eller i grupp, men det finns även en jourlägenhet för våldsutövande män som har barn. Där kan man få bo om risken för fortsatt våld i hemmet bedöms som stor. Medarbetarna Annika Rolandsson, Yvonne Sikström och Lars-Åke Kastling berättade engagerat om olika behandlingsformer och vilka konsekvenser våld i nära relationer kan få – för de som misshandlas men förstås även för barnen.

Maria Arnholm är engagerad.

Maria Arnholm har satt mäns våld mot kvinnor högt på sin politiska agenda, och hennes engagemang märktes tydligt under studiebesöket. Mottagningen drivs med de statliga projektpengar som Arnholm och hennes företrädare Nyamko Sabuni har avsatt i regeringens budget, och jag tror att jämställdhetsministern uppskattade att se vilken välfungerande och viktig verksamhet som hon skapat förutsättningar för. I framtiden kommer det dock bli vi kommunpolitiker i Stockholm som måste se till att verksamheten kan fortsätta. Helt i linje med Maria Arnholms insikt att politiker på alla nivåer måste ta sitt ansvar för ökad jämställdhet och minskat våld i nära relationer.

Läs mer
Information om mansmottagningen (pdf)
Regeringens satsningar kring mäns våld mot kvinnor
Regeringens jämställdhetsmål

Varför är jag så sällan i Enskede?

Häromdagen läste jag rapporten Bostadspotential i Stockholm, som tagits fram av konsultföretaget Spacescape på uppdrag av Stadsbyggnadskontoret. I rapporten konstateras att om man bygger rätt, det vill säga tät kvartersstad, så går det att planera in 140 000–150 000 nya bostäder i Stockholm utan att mer än 4 promille av stadens grönstruktur behöver tas i anspråk. Med andra ord: Den som värnar stadens grönska borde bejaka förtätning.

I rapporten kan man också läsa att planeringsidealet under andra halvan av 1900-talet gjorde att Stockholms geografiska utbredning sexdubblades, medan befolkningen bara ökade med 50 procent. Det påståendet tycks stämma när man tittar på en karta över Stockholm, med sin tätt bebyggda innerstad och utspridda ytterstadsenklaver. Befolkningstätheten i innerstaden är ca 200–400 personer per hektar. I ytterstaden är motsvarande siffra 20–100 personer. Vad leder detta till? Jo, att ytterstaden inte förmår skapa bärkraft för mycket av den samhällsservice – mataffärer, biografer, hälsovård m.m. – som många av oss efterfrågar och uppskattar. Mot den bakgrunden skrev jag i fredags följande kommentar på Facebook:

"När stockholmare beklagar sig över missgrepp i stadsutvecklingen är det i regel Klararivningarna som kommer på tal. Men frågan är om inte den modernistiska utglesningen av staden egentligen är ett större illdåd."

Idag bestämde jag mig för att göra ett experiment: Jag jämförde mina två grannstadsdelar, Södermalm och Enskede–Årsta–Vantör, utifrån hur många olika målpunkter jag besökt av olika anledningar, såsom arbete, nöje, rekreation (dock inte målpunkter relaterade till mitt politiska engagemang eller som jag helt enkelt glömt). Det blev naturligtvis en högst ovetenskaplig och godtycklig sammanställning men, tycker jag, ändå illustrativ.

Bilderna nedan visar att jag besökt väsentligt många fler platser i grannstadsdelen Södermalm än i grannstadsdelen Enskede–Årsta–Vantör. Vad bilderna inte visar är hur många gånger jag besökt respektive plats; då skulle Södermalms-bilden vara betydligt mycket mer belamrad.

Platser jag besökt på Södermalm.
Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com.

Platser jag besökt i Enskede–Årsta–Vantör.
Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com.

Vad bilderna heller inte visar är syftet med de olika besöken. Här kan jag konstatera att det i Enskede–Årsta–Vantör till övervägande del rör sig om nyttobesök, t.ex. återvinningscentralerna i Östberga och Högdalen, kakelbutiken vid Enskedefältet eller närservicen på Gullmarsplan. Lite nöjesbesök finns: ett besök på Årsta teater och några konserter i Globen. Och så, förstås, ett otal löprundor i Årstaskogen (de fortsätter dock över till Södermalmssidan, så där är det jämnt skägg).

Södermalmsbesöken har mer fritids-/nöjeskaraktär. Bio vid Medborgarplatsen och musikal på Göta lejon, besök på Folkoperan, Södra teatern, Orionteatern och Spårvägsmuseet, restaurangbesök vid Medborgarplatsen, Nytorget, Hornstull och Mariatorget, shopping på Götgatan och annorstädes, löprundor och promenader i Tanto och på Skinnarviksberget. På Södermalm finns dock även en mycket viktig icke-nöjesrelaterad målpunkt, nämligen min tidigare arbetsplats på Västgötagatan. Arbetsplatser finns det dessvärre ont om; enligt en rapport från 2011 fattas det omkring 30 000 arbetsplatser i Söderort.

Varför är jag då så sällan i Enskede, jämfört med på Södermalm? Egentligen skulle det inte behöva vara så. Det geografiska avståndet är inte längre till Enskede–Årsta–Vantör än till Södermalm. Klimatet i Enskede är inte påtagligt sämre än vid Zinkensdamm och jag kan inte skylla på något besvärligt valutakrångel eller gränskontroller som försvårar passagen in till Årsta. Ändå är så stora delar av den västra grannstadsdelen terra incognita, medan stadsdelen i norr (Söder, alltså) är tämligen väl utforskad. 

Förklaringen till varför jag – och många andra Söderortsbor – mer sannolikt åker in till Söder än till någon annan grannstadsdel en ledig lördag är förstås att utbudet på Södermalm är så mycket större än i ytterstaden. Dessutom bygger kollektivtrafiknätet på radiella förbindelser, dvs. alla spår leder in till stan. Kollektivtrafiknätet uppmuntrar oss alltså inte att röra oss på tvären i ytterstaden utan bara in till stan och hem igen. Låg bebyggelsetäthet och dåliga kommunikationer leder till att butiker, restauranger och teatrar får svårt att klara sig.

Måste snart ta ner skylten?

Ett exempel på detta är den ambitiösa Gamla Enskede lanthandel, som nu är nedläggningshotad eftersom den inte längre bär sig. "Anledningen är väl att det helt enkelt inte finns tillräcklig efterfrågan på våra produkter. Väldigt tråkigt tycker vi", skriver handlarna på Facebook. Det är inget fel på lanthandelns produkter, och efterfrågan finns nog. Men området är inte tillräckligt tätbebyggt, och därför räcker kunderna inte till. Väldigt tråkigt tycker jag. Tråkigt för ägarna till Gamla Enskede lanthandel, tråkigt för oss som vill ha en levande stad även utanför tullarna. Konsekvenserna av den modernistiska stadsplaneringen skulle något tillspetsat kunna beskrivas som att i ytterstaden ska man sova, inte leva. Det borde vara en väckarklocka för stadsplanerarna.

Att Stockholm växer är viktigt för vår regions konkurrenskraft, skriver författarna till rapporten Bostadspotential i Stockholm. Men, fortsätter de, ur den enskilde stockholmarens perspektiv är sannolikt konsekvenserna lika viktiga:

"Ett större och tätare Stockholm förstärker de kvaliteter som många människor idag vill ha och som gör att folk söker sig till regionen. Ju större Stockholm är desto fler innovationer, fler företag, fler mötesplatser, fler utbildningsplatser, mer konst, mer kultur och andra kvaliteter möjliggörs av befolkningsunderlaget."

Rapportförfattarna har räknat ut att de 140 000 nya bostäderna skulle skapa underlag för 530 restauranger och kaféer, 850 butiker, 30 bibliotek, 18 idrottsplatser, 6 biografer och 240 förskolor. Samt 110 livsmedelsbutiker – kanske en av dem blir en lanthandel i Gamla Enskede? Men för att det ska bli möjligt så krävs det att vi förtätar ytterstaden rejält. Vi har allt att vinna på det.

Uppdatering 31/1: Idag skriver Tidningen Årsta/Enskede om hur tätare bebyggelse inte bara skapar fler bostäder utan också förutsättningar för fler butiker, närservice m.m. Även en viss lokalpolitiker är intervjuad i artikeln.

Nej, bilen är här för att rulla

I framtidens Stockholm måste fler ha bra alternativ till bilen. Då kan också parkeringstalen sänkas.

"Det överdrivna kravet på boendeparkeringsplatser visar på en omodern syn på hur människor rör sig i dagens samhälle", skrev ett antal debattörer från tankesmedjan Levande staden i SvD häromdagen. Intresset för bilen minskar, menar de, och pekar på att bilförsäljningen går ner, trots att resandet ökar – vilket beror på att fler väljer cykel, kollektivtrafik eller tåg.

Hur löser vi det här?

Debattörerna menar att parkeringsnormen, som är det minimikrav på antal parkeringsplatser som måste anläggas vid nybyggen, borde minskas. Fel, tycker Erik Slottner (KD), ledamot i stadsbyggnadsnämnden. I en debatt-replik hävdar han att det är "oansvarigt" att säga att p-talen måste minska. "Bilen har kommit för att stanna", menar Slottner.

Problemet är ju att den redan gjort det. Stannat, alltså. Trots den massiva utbyggnad av motorleder, broar och vägar som staden utsatts för sedan bilismens guldålder så kryper bilköerna fram i snigelfart. Och när destinationen väl är nådd så står bilen stilla, på en parkeringsplats eller i ett p-garage. 

Erfarenheter har dessutom lärt oss att om vi försöker lösa de här stillastående köerna med nya vägar och fler filer så leder det ändå bara till fler bilar, mer köer och, till slut, krav på ännu fler filer och bredare vägar. Jag menar inte att vi helt kan blunda för den roll bilen spelar i transportsystemet. Och att vägar, förstås, behövs. Men om vi vill att bilarna faktiskt ska rulla så finns det nog skäl att fokusera mer på hur och när bilarna används snarare än på att tillmötesgå ständigt nya krav på fler vägar.

Vad gäller parkeringsnormer så tror jag absolut de kan spela roll för hur bilismen utvecklar sig i framtiden. Det är klart att den som bor i ett hus med p-plats har ett incitament mindre att inte skaffa bil. Men, invänder då en del debattörer (t.ex. Erik Slottner): "för många familjer och hushåll [är bilen] i det närmaste livsviktig". Här menar jag att man delvis fastnat i ett gammalt synsätt.

För bilen är ju bara viktig så länge det inte finns något fullgott alternativ. Kanske skulle medlemskap i en bilpool täcka många familjers behov av egen bil? Kanske skulle en tunnelbana till Täby förmå en och annan norrortsbo att ställa bilen vid jobbpendling? Kanske skulle wifi på pendeltåget kunna göra det mer lockande för affärsmän att åka kollektivt? För att inte tala om vilken effekt bra cykelvägar och trygga cykelparkeringar kan ha på människors benägenhet att ta cykeln.

Att krympa parkeringsnormen fungerar kanske inte om det är den enda åtgärd som vidtas. Men i kombination med andra incitament – t.ex. sådant som nämnts i föregående stycke – så är jag övertygad om att den sammantagna effekten på sikt kan bli att allt fler stockholmare helt enkelt inte längre känner behov av en egen bil.

I den yngre generationen tycks det finnas en acceptans för detta. "Bilen som en gång var en symbol för frihet och framgång är ofta ingenting för unga. De vill hellre att staden satsar på kollektivtrafik, cykelbanor och gångvägar", säger Stockholms trafikplanerare Daniel Firth i stadens budgettidning Ditt Stockholm 2014 (s. 7). Förhoppningsvis kommer denna inställning att finnas kvar, även när dagens unga skaffat familj och barn. Men för att komma dithän krävs det att vi bygger en stad som erbjuder väl fungerande och attraktiva alternativ till bilen.

Även Gustav Hemming (C) bloggar. Läs också slutrepliken från Levande staden: Låt bilägarna betala sina egna kostnader

Vi står enade mot rasismen

I onsdags förmiddag var Kärrtorpsplan precis som vanligt. Ett lugnt stadsdelscentrum med Ica-handlare, biograf och några småbutiker. Det enda som påminde om söndagens obehagliga händelser var polisens husbil, som stod parkerad mitt på torget.

Jag var i Kärrtorp för att Tidningen Årsta/Enskede ville prata med en av de stadsdelspolitiker som var närvarande i söndags (artikeln finns här). Jag berättade om hur jag upplevde nazisternas attack. Jag sade också att jag tycker att de medier som beskrivit händelserna som en "urartad" demonstration inte fattat vad det handlade om.

Det var inget som urartade; det var en attack, ett våldsamt angrepp på en lugn och fredlig manifestation mot rasism, för öppenhet, trygghet och tolerans. Det var en attack med knogjärn och knallskott mot vanliga vuxna och små barn. En av de smällare nazisterna kastade in i folkmassan exploderade precis bredvid en barnvagn. Att den inte landade i vagnen var bara ren tur.

Vi vill ha ett samhälle där alla är alla välkomna.

Polisnärvaron skänker trygghet i Kärrtorp. Det gjorde den i söndags också, även om de var kraftigt underbemannade. De poliser som ändå var på plats gjorde en heroisk insats, inte minst med tanke på att de – enligt uppgift – även var tvungna att stävja en del deltagare i manifestationen som gått till motangrepp mot nazisterna. Jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om polisen inte varit där, och bad en av närpoliserna att framföra ett tack till sina kollegor.

Det är december 2013. Jag bor i Sverige, i Stockholm. Därför känns det nästan overkligt att sitta och skriva en text som handlar om nazister, här och nu. Men det är på riktigt, och därför ska det hållas en ny manifestation i morgon söndag. Tusentals människor väntas delta och visa att stadsdelens, ja hela stadens, invånare står enade – mot nazism och rasism, för tolerans och öppenhet.

Om jag får önska något, så vore det att den stora uppslutningen får åtminstone några av de svartklädda män som deltog i attacken i söndags att fundera över sina ställningstaganden. Och kanske, kanske komma fram till att den gemenskap och samhörighet de alldeles säkert söker finns i det öppna, varma och toleranta samhället – inte i den svarta kylan därutanför.

När hatet tågade in i Kärrtorp

Det började som en fredlig manifestation mot rasism och främlingsfientlighet, men slutade i tumult efter att en grupp maskerade nazister gått till attack.

Dagens manifestation i Kärrtorp var ett svar på den senaste tidens ökande rasistiska aktiviteter i områden. I lokaltidningen rapporteras till exempel att butiker, bostadsentréer och skolfasader blivit nedklottrade med hakkors.

Hatet marscherar in.
Twitterbild från Mia Ternlund.

Eftersom det både inom vänster- och högerextremismen finns aktivister som inte tvekar att ta till våld var jag inför manifestationen lite orolig för att det skulle bli stökigt. Väl på plats i Kärrtorp konstaterade jag dock att så inte alls tycktes bli fallet. Tillställningen verkade, såsom utlovats, hyfsat partipolitiskt obunden och deltagarna bestod huvudsakligen av "vanliga människor", varav många barnfamiljer, som slutit upp i regnet för att markera sitt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet.

Jag stod i det som sommartid är en fontän i ena änden av torget. Just som jag skulle vända mig mot en bekant och uttrycka min uppskattning över att manifestationen blev så lugn och värdig så hände det något. I andra änden av torget tågade en grupp maskerade personer med svarta flaggor in. Av allt att döma tillhör de nynazistiska Svenska motståndsrörelsen.

Nazistattacken från där jag stod.

Efter att nazisterna motats bort återupptogs manifestationen.
Foto: Monika Lozancic.

Våldsamheter utbröt i stort sett omedelbart. Glasflaskor kastades rakt in i folkmassan och rökbomber och smällare detonerade; det lät som pistolskott (vilket framgår av det här filmklippet). Många flydde från platsen.

Den rätt begränsade polisinsats som fanns på plats gjorde sitt bästa för att stävja våldet. Många skanderade "inga rasister på våra gator" och våldsverkarna kunde till slut motas bort. Enligt vissa uppgifter deltog ett antal så kallade antifascister i "motattacken". Att en av nazisterna ska ha blivit knivskuren talar för att dessa var väl förberedda på våldsamheter, vilket är en smula oroväckande. Det är polisens uppgift att skydda fredliga demonstranter. Om människor börjar ta lagen i egna händer är vi illa ute. Samtidigt tycks det som att polisen missbedömt hotbilden. Efter dagens händelser finns det anledning att fundera på hur de skött sitt uppdrag.

Politiskt våld kan aldrig accepteras, oavsett varifrån det kommer. Idag kom det från maskerade nazister. De tågade in i en fredlig manifestation, under svarta fanor och med huvuden fyllda av hat. De attackerade små barn och vanliga, vettiga vuxna med glasflaskor och rökgranater. Kravallerna i Kärrtorp blev en bister påminnelse om att vi som tror på ett öppet och tolerant samhälle har mycket kvar att göra.

Media: DN, SvD, SVT, SR, Expressen, Expressen2, Aftonbladet, Aftonbladet2, Expo, Dagens Arena, CNN
Även Monika Lozancic och Bernt Månsson bloggar.

Fyra i fjärde kretsen – tack för förtroendet!

Ikväll valdes jag av Folkpartiet att stå på plats fyra på kommunvalsedeln i Stockholms fjärde krets. Jag är glad och tacksam för förtroendet och siktar nu på att, tillsammans med kretsens övriga kandidater, få ännu fler väljare att rösta liberalt i valet 2014! Stockholm behöver ett starkt Folkparti och jag kommer göra mitt bästa för att fler ska få upp ögonen för vår politik.

Glad kommunkandidat!

De frågor jag vill driva om jag kommer in i kommunfullmäktige berättar jag om på sidan Svensson till stadshuset 2014. Läs gärna mer där!

Så här kommer valsedeln för fjärde kretsen att se ut:

1. Lotta Edholm
2. Frida Johansson Metso
3. Hanna Gerdes
4. Jesper Svensson
5. Vladan Boskovic
6. Elisabet Abelson
7. Thomas Erlandsson
8. Hanna Backesten
9. Robert Mellberg
10. Sabine Pettersson
11. Lidia Ahlberg
12. Peter Öberg
13. Joakim Åhlén
14. Kerstin Laroussi
15. Elena Hondo
16. Karl Olof Eklund
17. Thomas Bäcklin
18. Daniel Lucas
19. Per Ola Axelsson
20. Gudrun Edvardsson
21. Gunilla Thorsson

Hellre bostadsområden än spårområden

Att gräva ner tunnelbanan kan vara en metod för att åstadkomma de 40 000 nya bostäder som Stockholm åtagit sig att bygga.

Namnet "tunnelbana" kan ju tyckas ge en antydan om att tågen faktiskt ska gå i en tunnel. Men det stämmer i stort sett bara för Stockholms innerstad. I Söderort går tågen mestadels ovan jord. Det har ett antal nackdelar:

• Trafiken blir mer väderkänslig (tänk lövhalka och igenfrusna växlar).
• Tunnelbanan skapar barriäreffekter i stadsmiljön.
• Massor av markyta går åt till spårområden i stället för bostadsområden.

I min stadsdel, Skarpnäck, går tunnelbanan som en mur igenom Skärmarbrink, Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp. I Bagarmossen kryper den ner i marken och där slutar den också, i ändstationen Skarpnäck som invigdes så sent som 1994. Det slår mig ofta hur mycket mark som hade kunnat användas för bostäder och arbetsplatser om tunnelbanan hade grävts ned. Se till exempel flygbilden nedan över Skärmarbrink (från Eniro.se):

Skärmarbrinks tunnelbanestation med tillhörande spårområde.

DN Sthlm skriver idag att finansborgarrådet Sten Nordin går i nedgrävningstankar, i vart fall när det gäller den nya Hagsätralinjen. Jag välkomnar detta, och hoppas på fler tunnelbanetunnlar i ytterstaden. Jag inser att kostnaden för en nedgrävning kommer bli mycket hög, men det vore intressant att i vart fall se beräkningar på hur den ekonomiska bärkraften i ett sådant projekt. Förslagsvis skulle en nedgrävning kunna påbörjas nära innerstaden, där exploateringsintäkterna rimligtvis blir högst.

Stockholm växer, och tusentals nya bostäder behöver byggas. Att gräva ner tunnelbanan skulle frigöra stora markytor och skapa förutsättningar att "läka" de bostadsområden som idag skils åt av instängslade spårområden. Sist men inte minst tror jag, som är aktiv i en infekterad lokal debatt om byggande och exploatering, att en fördel med att använda gamla spårområden för nya bostäder är att det torde möta förhållandevis god acceptans bland grannar och kringboende.

Glöm inte konsten när staden förtätas!

När staden förtätas och nya bostadskvarter växer fram är det viktigt att den konstnärliga gestaltningen finns med i ett tidigt skede, skriver jag i en insändare som är publicerad i Mitt i Söderort den 5 november.

Ett stort antal nya bostäder planeras nu, från Hammarbyhöjden till Skarpnäck. Planeringen inkluderar också t.ex. arbetsplatser, förskolor, butiker och annan service. Men den offentliga konsten får inte glömmas bort när vi bygger framtidens stad!

Väl genomtänkt konst kan göra underverk för en plats. Ett nyinvigt exempel finns i Kristinebergs slottspark, där designgruppen Fronts gatlyktor kombinerar lekfull form och lysande funktion. Ebba Bohlins klarblå bro i Annedal har snabbt blivit en symbol för hela stadsdelen. Och vem blir inte på gott humör av Dan Wolgers "tårta" i Bagarmossen?

"Tårtan" i Bagarmossen. Foto: Marit Hagen

Blå bro i Annedal.

Ju tidigare konsten kommer in i planeringen, desto större möjligheter finns det att göra något riktigt bra. Jag vill att vår stadsdel ska få konstnärlig gestaltning som verkligen bidrar till att lyfta intrycket av de nya offentliga rum som skapas när nya bostadsområden växer fram. Jag vill se konst av hög kvalitet som lockar långväga besökare. Konsten får inte komma som jästen efter degen – därför måste vi tänka på konst redan innan spaden sätts i marken!

Lysande konst i Kristineberg. Foto: Mats Liliequist

Här är insändaren som den ser ut i tidningen:

Sammanträde med Skarpnäcks stadsdelsnämnd

Idag var det nypremiär för mig i Skarpnäcks stadsdelsnämnd (jag satt där även en period för ungefär fyra år sedan). 

På dagens sammanträde fick vi information om aktuella kollektivtrafikprojekt i Stockholm, däribland utbyggnaden av tunnelbanans blå linje till Nacka och planerna på att konvertera Hagsätra-grenen till blå linje för att avlasta Gullmarsplan. Eventuellt kommer också tunnelbanestationerna Globen och Enskede gård att slås ihop till en ny, Slakthuset, som ska ligga ungefär mitt emellan de båda nuvarande. Men några sådana beslut finns inte fattade ännu.

Från Folkpartiets sida är vi angelägna om att Spårväg syd förlängs från Älvsjö till Skarpnäck. Vi tror att detta skulle skapa nya resmönster och möjligheter att bygga många bostäder längs med linjen. Dessutom skulle Skarpnäck kunna bli en ny bytespunkt för resande från Tyresö, med bra spårförbindelser både västerut och norrut. Det skulle kunna avlasta Gullmarsplan, som redan idag är en flaskhals. Läs gärna mer om våra tankar kring Spårväg syd på Folkpartiets i Skarpnäck blogg.

Bland ärendena på nämnden var det den s.k. T2:an, dvs. uppföljningen per tertial 2, som var mest omfattande. Rapporten visar att stadsdelens ekonomi är i gott skick; prognosen pekar till och med på ett överskott om 1,7 miljoner kronor. Andelen barn som lever i familjer som är beroende av ekonomiskt bistånd har glädjande nog sjunkit jämfört med förra året, från 3,6 till 3,4 procent. Andelen personer med ekonomiskt bistånd har sjunkit fårn 2,17 till 2,06 procent. Båda dessa mätetal är rejält lägre än årsmålen (4,1 respektive 2,3 procent).

Ett område där vi behöver förbättra oss är parkskötseln. Trots en ambitiös satsning på upprustning av stadsdelens parker så är bara drygt hälften (55 procent) av invånarna nöjda med parkskötseln. Tillgång till attraktiva, trygga och välfungerande parker och grönområden är ett viktigt i vår gröna stadsdel, och vi i Folkpartiet kommer förstås hålla ögonen på denna fråga.

Detta var några punkter ur den omfattande T2-rapporten, som vi godkände vid dagens sammanträde. Nu väntar snart arbetet med stadsdelens budget för 2014, då kan vi verkligen påverka vilka fokusområden stadsdelen ska ha. Budgetarbetet blir en intressant utmaning!

Ny sejour i stadsdelsnämnden

Idag uppmärksammar Tidningen Årsta/Enskede att Folkpartiet nominerat mig som ny ersättare i Skarpnäcks stadsdelsnämnd. Om Stockholms kommunfullmäktige godkänner mig så hoppas jag kunna påbörja uppdraget i oktober eller november. Läs mer om detta på Folkpartiet i Skarpnäcks blogg.

Det känns verkligen kul att återigen ta plats i stadsdelsnämnden (jag har suttit där förut, 2010–2011) och få jobba ihop med Folkpartiets duktiga ordinarie ledamot, Daniel Forslund. Skarpnäck är en stadsdel där mycket händer, inte minst på grund av det pågår två stora utvecklingsprojekt som väntas resultera i förslag om tusentals nya bostäder. Det är förstås väldigt viktigt att förtätningen görs på ett sätt som stärker stadsdelens kvalitéer och att man inte glömmer bort sådant som förskolor och annan samhällsservice i planeringen.

Här på bloggen kommer jag fortsätta att skriva om smått och stort, främst rörande lokalpolitiken i Stockholm och Skarpnäck. Följ mig gärna här, eller hör av dig om du har någon fråga – kontaktuppgifter finns på sidan Om mig.

Start för utveckling av Hammarby

Äntligen ska stadsbyggnadskontoret ta ett helhetsgrepp på stadsdelarna Hammarbyhöjden och Björkhagen! Nästa vecka väntas stadsbyggnadsnämnden fatta beslut om ett programarbete som bland annat väntas skapa möjligheter för 1 500–3 000 nya bostäder i området.  Inriktningen är att ta tillvara det centrala läget och planera för en tätare och mer levande stadsmiljö, med bredare utbud av bostäder, verksamheter, service, kultur och parker.

Utvecklingsområde!

En av de prioriterade frågorna är kopplingen mellan Hammarbyhöjden och Hammarby sjöstad. Detta är en fråga som jag själv tycker är särskilt viktig (se Knyt ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!), och det ska bli spännande att se vad man kommer fram till. Andra prioriterade frågor är

• utveckling av Nytorps gärde, 
• förtätningspotential och utvecklingsbehov samt 
• koppling till Söderstaden.

Stadsbyggnadskontoret utlovar att programarbetet ska ske i god dialog med de boende, eventuellt kompletterat med webbverktyg. Tidig dialog och moderna dialogverktyg låter klart positivt!

Läs gärna ärendet på stadsbyggnadsnämndens hemsida. Tidningen Årsta/Enskede skriver om planerna.

Säkrare cykelväg vid Flaten

Idag saknas det en bra cykelförbindelse i området längs Flatenvägen/Ältavägen, som binder samman Stockholm och Nacka. Området är utpekat som prioriterat i Stockholms nya cykelplan, och vi satsar därför 5,8 miljoner på att förbättra cykelförbindelser. Hälften av bilkörfälten kommer att tas bort och i stället bli cykelbanor. Trafikkontorets bedömning är att körfälten har en överkapacitet och därför räcker det med ett körfält i vardera riktningen.

Åtgärder på gång!

Även vid Flatenbadet (område D på Trafikkontorets karta ovan) kommer det bli förändringar. Busshållplatsen i östlig riktning flyttas ut till Flatenvägen för en säkrare trafikmiljö. Dessutom kommer övergångsställen att göras säkrare.

Trafik- och renhållningsnämnden väntas fatta beslut om dessa åtgärder i nästa vecka. Mer information om ärendet, samt om andra planer för att förbättra för cyklisterna i Stockholm, finns på denna länk (ärende 8 och 9). Läs också gärna vad DN skriver om cykelsatsningen.

Knyt ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!

"Är det tryggt att gå hela vägen hem till dig?" frågade min kompis som bor i Hammarby sjöstad, när hon en kväll skulle besöka mig i Hammarbyhöjden. Dessvärre kunde jag inte ge henne ett helt lugnande svar. Mellan Sjöstaden och Höjden finns nämligen idag en otrygghetsbarriär, som dels består av industriområdet Mårtensdal, dels av Hammarbyvägen och dels av en mörk och skogbevuxen brant mellan Hammarbyvägen och Kalmgatan. En sådan otrygghet är förstås inte bra, och ett sätt att råda bot på den är att bygga fler bostäder och stärka sambandet mellan stadsdelarna.

Låt de två få mötas! Karta: Eniro.se

Idag föreslår jag just detta i en insändare i Mitt i Söderort. Stockholms stadsplanerare borde prioritera fler bostäder och färre buskage i det ingenmansland som idag finns mellan stadsdelarna. Samtidigt bör man undersöka om det går att göra Hammarbyvägen mer till en stadsgata. Kanske kan den läggas samman med Mårtensdalsgatan/Hammarby fabriksväg. Kanske kan det skapas möjligheter för såväl affärer som trevliga uteserveringar längs gatan?

Både Sjöstaden och Hammarbyhöjden är populära områden att bo i och genom att låta dem mötas kan vi skapa mervärden för både gamla och nya invånare i "Hammarbystaden". Det är hög tid att knyta ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!

Götgatan blir snyggare och tryggare

Götgatan är idag en ganska rörig trafikmiljö. Även om puckeln blev gågata 2004 så ska här samsas fotgängare, transportfordon och cyklister med olika hastighetsambitioner. Det blir inte riktigt bra för någon.

Inte lätt för fotgängare och cyklister att samsas.

Därför har vi i trafiknämnden nu fattat beslut att rusta upp Götgatan och försöka göra trafiksituationen mindre konfliktfylld. En stor förändring blir att det skapas ett dubbelriktat cykelstråk på Repslagargatan mellan Högbergsgatan och S:t Paulsgatan. Det kommer ge möjlighet för cykelpendlare att ta sig fram snabbt och säkert, utan att riskera att krocka med flanerande fönstershoppare.

Götgatan kommer dock inte att stängas av för cyklister. Man kommer att kunna cykla även på gågatsdelen, men cykeltrafiken där kan förväntas hålla ett något lugnare tempo. Den som har bråttom väljer snabbfilen på Repslagargatan.

Utöver detta kommer Götgatan att få en allmän uppfräschning och bättre gestaltning. Uteserveringarna flyttas ut en bit i gatan för bättre tillgänglighet. Deras utformning ska koordineras. Beläggningen föreslås bli mer varierad, som en "trasmatta" i olika gråskalor. Men detaljerna är inte spikade ännu, Trafikkontoret ska återkomma med ett förslag som nämnden sedan ska ta ställning till.

Förslag på "trasmattebeläggning".

Hela ärendet finns att läsa på stockholm.se.

Storstaden – en riktig höjdare!

Jag har ägnat ett antal sommarkvällar åt att läsa Edward Glaesers bok Stadens triumf. Glaeser är professor i nationalekonomi vid Harvard och uppväxt i New York. Han är en stor vän av staden, och i Stadens triumf gör han en förtjänstfull redogörelse av varför den stora, täta staden är en så förnämlig företeelse.

Ett skäl är att den täta bebyggelsen skapar förutsättningar för utbyte av tankar och idéer som ger upphov till nya mänskliga landvinningar. Glaeser ger ett exempel från renässansens Florens, när arkitekten Brunelleschi kom på det linjära perspektivets geometri. Kunskaperna överlämnades till Donatello och Masaccio, som införlivade dem i skulptur- och målerikonsten. Det kunskapsutbytet hade avsevärt försvårats om de tre herrarna aldrig hade kunnat mötas. Silicon Valley, eller varför inte Kista Science City, kan tjäna som mer moderna exempel på hur koncentrerad kompetens kan skapa mervärden. "Idéer färdas från en person till en annan i tättbefolkade stadsmiljöer, och det utbytet ger ibland upphov till den mänskliga kreativitetens mirakel", skriver Glaeser.

Städer är dock inte bara bra för innovationskraften. Städer är också bra för miljön. Helst ska de vara tätbebyggda, helst ska husen vara höga – helt enkelt för att städerna då rymmer fler. Finns det något grönare än asfalt? frågar Glaeser lite tillspetsat, och problematiserar den utglesade villabebyggelse som omger många stadskärnor.

Kritiken kan framstå som lite svårsmält – hur skulle Norrmalms stenstad kunna vara grönare än de lummiga villakvarteren i Äppelviken? Jo, menar Glaeser, eftersom den glesare bebyggelsen ger upphov till ett ökat bilberoende. Där innerstadsbon kan nå vänner, affärer och serviceinrättningar till fots så är förortsbon ofta hänvisad till bilen. Man behöver inte ta många steg i ett villaområde för att få den bilden bekräftad – de garageuppfarter där det inte står en bil parkerad är lätt räknade.

Vad är grönast?

Som en liten utvikning kan jag nämna att på Södermalm är 62 procent av hushållen bilfria. I västra Stockholm, med mycket villabebyggelse, ligger den siffran på 34 procent. Av dem som bor i flerfamiljshus är ca 50 procent bilfria, jämfört med 10 procent av dem som bor i villa. Siffrorna, från landstingets TMR-kontor, är från 2002 och har säkert ändrats en del; därtill måste bilden naturligtvis kompletteras av ytterligare faktorer. Men de illustrerar ändå Glaesers poäng: Om du har 300 meter till närmsta Ica så behöver du inte en bil för att handla mat. Och sannolikheten för att du har 300 meter till Ica är betydligt större om du bor i en tätbebyggd stad än i en gles villaförort (eller, för den delen, i en gles "hus i park"-stadsdel av den typ jag själv bor i).

Nu väcks förstås frågan vad man ska göra av dessa slutsatser. Självklart handlar det inte om att skapa konflikt mellan olika boendeformer. Men Glaesers perspektiv är intressanta, och manar till viss eftertanke. Om vi kan skapa fler miljökloka bostäder, ska vi då inte göra det? Det vilar ett ansvar på Stockholms politiker att ta vara på de möjligheter vi ändå har att bygga tätt (och högt), så att vi i vart fall inte stänger ute onödigt många från chansen att bo i en klimatsmart och dynamisk stadsmiljö. Det innebär inte att Stockholms innerstad ska bli Manhattan. Men kanske borde vi ändå våga fråga oss om det är förnuftigt att låta det sena 1800-talets silhuett sätta gränsen för hur många våningar framtidens hus kan få ha.

Läs även Gabriel Wikström: Ett uppfriskande inslag i debatten om storstaden och Håkan Forsell: Glaesers triumfatoriska stad.

Björkhagen först med blåskyltat hus!

I början av 2007 var jag alldeles nyinflyttad i Hammarbyhöjen. Vid ett besök i Björkhagen fick jag för första gången syn på det höga vita huset, ritat av Georg Varhelyi (1913–2001).

Jag bloggade om mina intryck av huset, se Fantastisk funkis. Så förtjust blev jag att jag beskrev det som en "nästintill religiös funkisupplevelse". Några som också tycks ha blivit förtjusta i huset är Samfundet S:t Erik, som nu förärat Varhelyis hus en blå kulturhusskylt. Enligt Mitt i Söderort är det den första skylten som sätts upp i ytterstaden, och det är naturligtvis roligt att även lyckad arkitektur i ytterstaden uppmärksammas.

Så här skriver Samfundet S:t Erik på sin skylt:

Björkhagens Höghus, Björkhagsplan 9 (Duggregnet 5)ritades av den ungerskfödde arkitekten Georg Varhelyi 1954 för Svenska Bostäder AB och annonserar på långt håll stadsdelens centrum. Fönstrens olika former och placering har gjorts till dekorativa element i den anslående fasaden. När huset byggdes var det Stockholms högsta bostadshus och inrymde alltifrån bostäder för ungdomar, familjer och pensionärer till daghem, medborgarhus, ateljéer, restaurang och bensinstation.

Min uppmaning i det tidigare blogginlägget kvarstår definitivt: "[O]m någon har vägarna förbi Björkhagen, kliv gärna av tunnelbanestationen och stå och beundra höghuset ett par minuter."

Detta händer i trafik- och renhållningsnämnden

På torsdag har trafik- och renhållningsnämnden sammanträde. Alla handlingar finns som vanligt tillgängliga på Stockholms stads hemsida, www.stockholm.se. Ett av ärendena som vi ska behandla på torsdag är budgetunderlaget för 2013. Det kanske låter lagom skoj, men ärendet innehåller en ganska bra sammanfattning av de frågor som är aktuella i trafik- och renhållningsnämnden just nu – och de kommande åren. Jag tänkte här kort nämna några saker, som jag tycker är särskilt intressanta. Ärendet i sin helhet finns här.

Framkomlighetsstrategin
För att säkerställa att trafiken i Stockholm fungerar har man tagit fram en framkomlighetsstrategi. Den är nu ute på remiss för att få in synpunkter. Strategin handlar bland annat om hur olika trafikslag ska prioriteras i staden för att så många som möjligt ska komma fram.

Cykelplanen
Även förslaget till cykelplan är för närvarande ute på remiss. I planen föreslås hur ett högklassigt pendlingsnät för cyklister kan se ut. Trenden i Stockholm är att allt fler cyklar, under allt större del av året, och då måste naturligtvis infrastrukturen hänga med.

Bättre planering vid trafikarbeten
Stockholm ska ta fram långsiktiga planer tillsammans med t.ex. Trafikverket och SL, för att i möjligaste mån minimera störningar vid de många trafikarbeten som kommer att äga rum.

Trafikkaos vid Sergels torg?
Sträckan Klarabergsgatan–Sergels torg–Hamngatan består till stora delar av betongdäck. Under gatan finns butiker och andra verksamheter. Tätskikten i dessa betongdäck från 60- och 70-talen börjar nu bli utslitna och måste bytas. I samband med detta kan Spårväg Citys fortsatta dragning mot Centralstationen genomföras. Dessa arbeten kommer naturligtvis att leda till en del stök och bök i staden.

Upprustning av Kungsträdgården
Denna centrala pärla är verkligen i behov av en uppfräschning, och en sådan kommer att genomföras i samband med att ett nytt avtal med driftentreprenören ska börja gälla 2014.

Avfallskvarn – smart sätt att minska sopmängden?

Ökad insamling av matavfall
Det nationella målet är att 40 procent av matavfallet ska samlas in. Det motsvarar 38 000 ton i Stockholm. En rad åtgärder behöver vidtas för att nå det målet, och det kommer genomföras informationskampanjer m.m. I anknytning till detta finns också planer på att införa viktbaserad avfallstaxa för flerbostadshus, dvs. att sophämtningen blir billigare ju mindre sopor man slänger.

Upprustade återvinningscentraler
Det är viktigt att stockholmarna har god tillgång till återvinningscentraler, där man kan lämna grovavfall, farligt avfall m.m. Under de kommande åren kommer återvinningscentralen i Lövsta att rustas upp och man ser också över hur centralen i Östberga kan förbättras. Jag kommer naturligtvis bevaka att de upprustade återvinningscentralerna så långt det är möjligt har en god tillgänglighet även för personer som inte kommer med bil (se vidare Återvinning – inte bara för bilburna).