Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.

I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige
Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues

Hägglund värdig slipsvinnare

Igår kväll möttes partiledarna i valrörelsens stora slutdebatt. Jag såg debatten tillsammans med ett gäng folkpartister på en restaurang vid Hornstull. Ja, "såg" är faktiskt helt rätt ordval; eftersom det i andra hörnet av lokalen visades en fotbollsmatch för en engagerad och högljudd publik så hörde jag inte så mycket av vad som sades.

Partiledarnas slipsar går dock alldeles utmärkt att bedöma ändå. Märkligt nog tycktes de fyra oppositionspartierna ha förhandlat fram en gemensam slipsfärg: olika nyanser av rött. Jag gissar att det är ungefär så långt deras samarbete kommer innan det bryter ihop i sedvanlig röra. Nåväl, här är mandatperiodens sista slipstopplista:

7 (7). Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har (som vanligt) valt en disharmonisk kombination. När kavajen har så smala slag borde skjortan inte ha så bred krage. Och slipsknuten är mer horisontell än vertikal, vilket inte är särskilt lyckat.

6 (3). Jonas Sjöstedt (V)
Vänsterledaren har tidigare hållit en rätt bra nivå, med trevliga slipsar och välslagna knutar. Men det här hafsverket är ett bottennapp. Dessutom ser skjortkragen skrynklig ut.

5 (6). Gustav Fridolin (MP)
Förra gången jag gjorde en slipslista klagade jag på att Fridolins slipsknut satt löst, vilket såg slarvigt ut. Tyvärr ser det lika illa ut denna gång. Dock bättre val av skjorta.

4 (5). Stefan Löfven (S)
Oppositionsledaren ser ut som han brukar: röd slips och vit skjorta. Kavajen har rejäla slag, vilket passar väl till Löfvens något satta figur. Slipsknuten är oklanderlig, men lite livlös – inget att klaga på, men heller inget att riktigt glädjas åt.

3 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Egentligen tycker jag det är dött lopp mellan Reinfeldt och Björklund denna gång, men eftersom statsministern enligt många fick en oförtjänt hög placering förra gången så får han nöja sig med en tredjeplats nu. Vid gårdagens debatt bar Reinfeldt glädjande nog en kavaj med mer klassisk bredd på slagen. Det borde han alltid göra. Slipsknuten är utmärkt och ger ett avslappnat elegant intryck. Möjligen kunde han valt en lite varmare blå nyans.

2 (1). Jan Björklund (FP) 
Vice statsministern är pålitlig, även i slipssammanhang. Denna gång har han fått till en liten "dimple" under slipsknuten, vilket gör kompositionen mindre stel (jämfört med t.ex. Stefan Löfven).

1 (4). Göran Hägglund (KD)
Äntligen! vill jag utropa. KD-ledaren är den generellt mest välklädde av partiledarna, och således välförtjänt av en topplacering. Tidigare har jag dock alltid funnit något att anmärka på som berövat honom förstaplatsen. Men den här gången gör Hägglund allt rätt. Orange kan förvisso vara en svårsmält slipsfärg, men han har valt en nyans som funkar. Och därtill en kanon-knut! Det mest iögonfallande är annars Hägglunds djärva val av kostym – kritstrecksrandigt ger ju snarare associationer till flotta advokatkontor än till politik. Men jag gillar att Hägglund vågar sticka ut från den blågrå massan. Den som inte vågar, vinner inte. Och Göran Hägglund är en värdig vinnare!

Avslutningsvis: Att sju av åtta partiledare bär slips är ett tecken på att Sverige har en bit kvar på vår resa mot jämställdhet. Trots att jag tycker mycket om slipsar, skulle ingen vara gladare än jag om denna lista blev något kortare vid kommande partiledardebatter.

Låt bli att riva Riddaren!

Jag har tidigare skrivit om att ägaren till Astoria-huset (kvarteret Riddaren 18) på Nybrogatan vill riva en del av byggnaden för att i stället ge plats åt ett modernt kontorshus (se Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!). Jag tycker förslaget är olyckligt. Vi bör vara restriktiva med att riva gamla hus, om det inte finns starka skäl som talar för. Utgångspunkten bör vara att vårda de kulturmiljöer vi har.

Riddaren 18, som Humlegården delvis vill riva.

I samband med att planerna offentliggjordes har flera remissinstanser påpekat att det endast finns ett tjugotal byggnader från 1870-talet bevarade i stadsdelen och det är angeläget att varje period i Stockholms bebyggelsehistoria finns representerad.  Folkpartiet har under hela den politiska processen i stadshuset motsatt sig en rivning av detta kulturhistoriskt intressanta hus. I dagens Mitt-i är borgarrådet Lotta Edholm (FP) tydlig med att Folkpartiet inte kommer att gå med på en rivning. Dessvärre tycks Moderater och Socialdemokrater tycka annorlunda.

Än så länge har dock Moderaterna och Socialdemokraterna inte visat någon vilja att ge den typen av hänsyn företräde framför byggherrens kommersiella intressen, vilket vi beklagar. Nu visar det sig att inte ens stadsbyggnadskontoret kan ge särskilt starkt stöd åt rivningstanken. I en skrivelse medger kontoret "att det nya förslaget inte tar sin utgångspunkt i stenstadens karaktär och att förslaget introducerar en högre höjd och ett mer storskaligt uttryck". Man konstaterar också att det varsamhetskrav som finns i plan- och bygglagen inte beaktas.

Det finns positiva aspekter med Humlegårdens planer för Riddaren 18, bland annat att bostäder ska inrymmas i gathuset (även det var tidigare rivningshotat). Det finns även en efterfrågan på moderna kontorslokaler. Men detta kan åstadkommas med större omsorg om historien, till exempel genom att man bygger nytt bakom den gamla fasaden. (Såväl Stadsmuseet som Samfundet Sankt Erik med flera instanser påpekar för övrigt att det inte framkommit starka skäl som talar för att byggnaden är i så dåligt skick att en rivning kan motiveras.)

Om det finns en politisk vilja så finns det en väg framåt. Folkpartiet har den politiska viljan. För oss är det självklart att Stockholms utveckling måste kunna gå hand i hand med omtanke om vår gemensamma historia.

Läs även Lotta Edholms blogg om Riddaren 18.

Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!

Nu riskerar ännu ett vackert 1800-talshus i Stockholms innerstad att riva. Folkpartiet anser att man bör undvika rivningar i innerstaden och kämpar för att rivningen stoppas.

Jag tillhör inte dem som beklagar alla delar av moderniseringen av Stockholms innerstad under 1950- och 1960-talen. Jag gillar Hötorgsskraporna, Sergelfontänen med dess Kristallvertikalaccent och tycker Sergelgången har sin modernistiska charm. Men någonstans i processen verkar det som att man tappade kontrollen, och många kvarter tycks ha mejats ner i rena farten. Särskilt illa drabbades kvarteren mellan Regeringsgatan och Drottninggatan, som nu karaktäriseras av monotona hus, som ibland upptar hela kvarter och vars gestaltning lämnar en hel del i övrigt att önska.

Mot den bakgrunden tycker jag det finns skäl för oss i Stockholm att tänka efter innan vi ger klartecken till nya rivningar i innerstaden. Ofta kan det vara mer ekonomiskt fördelaktigt för en fastighetsägare att riva ett gammalt hus och bygga ett nytt på samma plats. Men äger man ett hus måste man också förstå att huset är en del av en helhet, av vår gemensamma stadsmiljö och kulturarv.

Det som är rationellt för den enskilda fastighetsägaren kan vara negativt för stadsbilden som helhet.
Ett sådant här fall är nu aktuellt på Nybrogatan. Där vill fastighetsägaren Humlegården riva en del av Astoriahuset, byggt 1873, för att i stället uppföra en modern kontorsfastighet på platsen. Detta är inte långt från den plats där Folkteatern för några år sedan jämnades med marken för att ersättas med ett gräsligt Åhléns-hus.

Det är bortre delen av det här huset som Humlegården vill riva.

 

Så här är det tänkt att det ska bli.

Att döma av ritningarna ser det nya kontorshuset rätt genomtänkt ut. Men det finns ändå skäl att fundera på om det är värt att utplåna ännu en 1800-talsfasad i centrala Stockholm. Nuförtiden finns ju tekniken för att bevara gamla fasader, samtidigt som man bygger helt nytt bakom. På så sätt tillmötesgår man både behovet av moderna och yteffektiva kontorslokaler, samtidigt som man inte gör onödiga ingrepp i stadsbilden. Bilden nedan visar ett exempel från Barcelona, där man gjort på det viset. Det går, om viljan finns.

Barcelona bygger nytt – bakom fasaden.

En särskilt anmärkningsvärd detalj i det här ärendet är att dessutom Humlegården har fifflat med den kulturmiljöbedömning som arkitektfirman AIX har gjort. Skönhetsrådet påpekar att arkitektkontoret "inte ställer sig bakom de sammanfattande slutsatserna kring kulturmiljö i dokument bilagt planhandlingarna. Rådet finner det anmärkningsvärt att fastighetsägaren, Humlegården, låtit det framstå som om slutsatserna i dokumenten överensstämmer med de bedömningar AIX gjort". Stadens kulturförvaltning skriver att den antikvariska konsekvensbeskrivningen måste utgå eftersom "AIX Arkitekter meddelat att de inte kan ställa sig bakom det godtyckligt sammanfattande utdrag som bilagts ärendet". Även stadsbyggnadskontoret instämmer i kritiken mot Humlegården; man skriver att "det är oacceptabelt att en medverkande fastighetsägare inte tillhandahåller ett tillförlitligt beslutsunderlag".

Att en fastighetsägare på detta sätt förvanskar beslutsunderlag är i sig en skandal, och borde verkligen få beslutande politiker att dra öronen åt sig. Socialdemokraterna och Moderaterna tycks emellertid inte bekommas av detta, eller för den delen ha någon vilja att värna stadens historiska kvaliteter. De är överens om att det gamla 1800-talshuset får rivas. Folkpartiet har däremot motsatt sig detta. För att motivera en rivning av ett äldre hus med betydelse för stadsbilden anser Folkpartiet att det bör ske "mot bakgrund av ett stort allmänt intresse eller att byggnadens skick är så dåligt att en rivning kan motiveras".

Den politiska stadsbyggnadsnämnden väntas fatta beslut om detta under våren. Folkpartiet kommer fortsätta slåss för att stoppa rivningen. Vi hoppas naturligtvis att även Socialdemokraterna och Moderaterna till slut kommer ta sitt förnuft till fånga.

Media: Mitt i Östermalm, Stockholm & Projekt

Bygg bostäder i Trollhättan!

Det är bra att fastigheter i city utvecklas och byggs till, men det bör ske genomtänkt. Folkpartiet vill se ett mer levande city och då måste man planera för fler bostäder.

När moderniseringen av Stockholms city påbörjades på 1950-talet bodde närmare 20 000 personer i området (inklusive Gamla stan). I dag är siffran nere på runt 5 000. Det var alltså inte bara husens utseende som förändrades, utan även deras innehåll. Många bostäder blev till kontor, vilket bidragit till att delar av city kan kännas ganska tomt och ödsligt nattetid, när kontor och butiker är stängda.

På senare år har en del försök gjorts att liva upp city genom att skapa nya bostäder. Ett exempel på det är de stadsradhus som byggdes på huset bakom Åhléns, kvarteret Blåmannen.

Folkpartiet välkomnar den här utvecklingen. I det stadsutvecklingsprogram som vi nyligen antagit ställer vi oss positiva till påbyggnaden av befintliga hus. Påbyggnaderna kan på många ställen skapa mervärden i stadsmiljön och leder till att tätheten ökar, vilket i sin tur ökar gör staden mer levande. Samtidigt tycker vi det är viktigt att sådana här påbyggnader utformas på ett genomtänkt sätt med tanke på hur stadsbilden påverkas.

Kvarter som får en ny hätta. Bild från White.

Nu planeras påbyggnad av kvarteret Trollhättan, det vill säga det byggnadskomplex där bland annat Gallerian ingår. Dessutom planeras en ganska rejäl tillbyggnad. Dessvärre ingår inte några nya bostäder i planerna. Detta har Folkpartiet reagerat mot, vilket framgår av en debattartikel som FP-företrädarna Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt och Björn Ljung skrivit. I ett pressmeddelande understryker Madeleine Sjöstedt att "Stockholms city behöver fler bostäder. Stadens mest centrala område är tomt och öde så fort butikerna och kontoren stänger. City ska leva alla tider på dygnet. Fler bostäder skulle göra stadsdelen både tryggare och livligare."

Det verkar ogenomtänkt att inte planera för bostäder när man gör en så här omfattande om- och tillbyggnad, och det är bra att Folkpartiet reagerar. Däremot är det olyckligt att debattartikeln drabbats av en del formuleringar med nostalgisk slagsida; det framstår helt enkelt inte som särskilt framtidsinriktat när man pratar om att "läka såren från Klara-rivningen" eller att det gamla NK-huset inte ska få konkurrens av något nytt köptempel. Men jag antar att dessa formuleringar syftar till att hålla partiets Friggebo-falang på gott humör.

I frågan om kvarteret Trollhättan verkar det som att Moderaterna tillsammans med Socialdemokraterna kör över de andra partierna. Man kan bara beklaga att de stora partierna inte lyssnar på kloka invändningar från de mindre. För när det gäller att komma tillrätta med bostadsbristen måste vi vara beredda att vända på varenda sten. Och hur konstigt det än låter så skulle åtminstone en liten liten del av bostadsbristen i Stockholm kunna åtgärdas om man byggde bostäder i Trollhättan.

Läs mer om projektet på bloggen Stockholm & Projekt. Lotta Edholm (FP), Madeleine Sjöstedt (FP), Anna Starbrink (FP) och Alfred Askeljung (C) bloggar. Viktor Barth-Kron raljerar.

Stora partier pratar om varandra

Att politiker pratar mycket, det är nog de flesta överens om. Men vad pratar vi om? I dagens SvD publiceras en kartläggning där man gått igenom de politiska partiernas favoritord sedan 1996.

Folkpartiets favoritord hänger förstås samman med skolan, den fråga vi är mest förknippade med. Trenden har blivit tydligare med åren; mellan 1996 och 2006 var tre av fem toppord skolrelaterade, från 2007 fyra av fem (skolan, elever, förskolan, högskolan). Förutom skolan pratar vi integration och jobb.

Lika förutsägbara är Miljöpartiet. Miljö- och klimatrelaterade ord är populära, tillsammans med EU. Att Centerpartiet slutade prata om landsbygden efter 2006 är kanske inte heller förvånande, liksom att Sverigedemokraterna är besatta av invandringspolitik och islam.

Frågan är då vad de stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, föredrar att prata om. Politiska förslag och idéer? Nej, M och S pratar allra helst om sina huvudmotståndare. I Moderaternas fall är det tydligast: Socialdemokraterna har varit det favoritämnet sedan 1996. S varierar sig mer: Moderaterna, moderatledda, borgerliga.

Detta torde inte vara en slump. Säkerligen för att det gynnar dem; ju färre alternativ som väljarna upplever att det finns i politiken, desto större chans att deras röst läggs på någon av dem. Så alltmedan riksdagens mindre partier gör sitt bästa för att prata om sin politik, så lär M och S fortsätta att prata om sitt favoritämne – varandra.

Läs också:
Hans Åberg (FP): Du är vad du säger

RUT är bra – men inte till allt

Finns det något begrepp för när politisk prestige kopplar greppet om det sunda förnuftet? I så fall skulle det begreppet komma väl till pass för att beskriva det som hände i kvällens Agenda. Där gav den moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, batalj mot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för att försvara Skatteverkets tolkning att RUT-avdraget även ska kunna användas för t.ex. inhyrda bartendrar.

RUT reder sig även utan drinkblandare.

Det är naturligtvis helt orimligt. RUT-avdraget ska vara ett "arbetsmarknads- och livspusselavdrag", det vill säga att det fyller sitt syfte när det dels bidrar till att skapa (vita) jobb och dels när det bidrar till att förenkla människors vardag. Den stora fördelen med RUT i arbetsmarknadssynpunkt är att det skapar fler jobb i en bransch (städbranschen) som tidigare kännetecknats av mycket svartjobb, samt att det skapar arbetstillfällen för personer med låg utbildning och/eller svaga språkkunskaper; personer som tidigare haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Att hyra in en bartender har naturligtvis inget att göra med att få livspusslet att gå ihop. Det är en tjänst som man naturligtvis gärna får köpa, men det finns inget skäl att den ska vara särskilt gynnad av skattesystemet. Det är märkligt att Moderaterna känner sig tvingade att försvara en tolkning av regelverket som så uppenbart divergerar från dess syfte. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att den politiska prestigen – RUT-avdragets helighet – satt skygglappar på arbetsmarknadsutskottets ordförande.

Jag ser två vägar framåt. Den ena är att förtydliga regelverket kring vad som kan ge RUT-avdrag. Det är en grannlaga uppgift, och gränsdragningsproblem kommer sannolikt alltid att finnas. Den andra vägen är förstås att lindra skattebördan vad gäller tjänster rent generellt. Det är faktiskt inte så länge sedan som moms infördes på tjänster, och om man tror att billiga tjänster leder till fler jobb så varför inte backa bandet och sänka momsen för alla slags tjänster?

Media:
DN, SvD, AB, G-P, DI, SR

Det behövs fler liberala röster

Det påstås ibland att det inte spelar någon roll vilket Alliansparti man röstar på. Nästan alla kallar sig ju liberala nuförtiden (och Kristdemokraterna är ändå så små). Men vill man att Sverige ska driva en politik för frihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter så är det viktigt att fundera på var man lägger sin röst. Det har blivit tydligt idag, i samband med skriverierna kring att regeringen kommer att godkänna den maltesiske kommissionärskandidaten Tonio Borg. Hans värderingar i frågor som abort, skilsmässor och hbt-rättigheter hör inte hemma i Europa på 2000-talet, och han borde naturligtvis inte få förtroendet att ansvara för EU-kommissionens hälsoportfölj. Det har Folkpartiet framfört i regeringen.

En minister att vara stolt över. Foto: Helene Delilah

Men regeringen fattar sina beslut kollektivt och det är fyra partier som ska enas. Folkpartiets linje fick helt enkelt inte gehör hos de andra "liberala" partierna. Det blev EU-minister Birgitta Ohlssons uppgift att gå ut och förklara detta för svenskarna. En uppgift som måste vara otroligt plågsam för Ohlsson, som under så lång tid kämpat mot just den typen av konservativa och bakåtsträvande idéer som Tonio Borg står för.

Ohlssons partikamrater i Europaparlamentet har kunnat vara mer högljudda; Cecilia Wikström har gjort hårda utspel mot Borg och krävt att EU-parlamentets liberala grupp ska rösta mot honom (vilket sannolikt också kommer att ske). Samtidigt som kristdemokraten Alf Svensson tycker att Wikström borde vara "generad" över att hon markerat så tydligt mot den homofobiske abortmotståndaren och moderaten Gunnar Hökmark bara rycker på axlarna och hänvisar till att varje EU-land ska få bestämma själva. Både KD och M tillhör Europaparlamentets konservativa grupp.

I ett uttalande på Folkpartiets hemsida säger Birgitta Ohlsson att "som liberaler tar vi avstånd från hans fruktansvärda åsikter om att förvägra kvinnor rätten till fri abort och hans motstånd till samkönade äktenskap". På Moderaternas och Kristdemokraternas hemsidor är det tyst. Som liberal är jag stolt att Birgitta Ohlsson ständigt försvarar jämställdhet och mänskliga rättigheter. Som svensk beklagar jag att inte fler i regeringen vågar sluta upp bakom henne.

"Today we are marching for freedom, today we are marching for equality, today we are marching for a Europe that will never ever accept that homophobia will take over our streets", sade Birgitta Ohlsson när hon invigningstalade på Baltic Pride i Litauen år 2010. Fallet Tonio Borg har med oönskad tydlighet visat att marschen måste fortsätta – och det bästa vi kan göra om vi vill ha ett liberalare, friare och mer jämställt samhälle är att gå sida vid sida med sådana som Birgitta Ohlsson.

Media
AB, DN, SvD, SvD2, Expr

Uppdatering 19/11
Skriver även om detta på Newsmill (tillsammans med riksdagsledamoten (FP) Anna Steele)

Folkpartiet redo för uppgång?

Republikanska Föreningen. Det var där det började för mig. Hösten 2004 var jag alldeles nyinflyttad i Stockholm och bestämde mig för att gå till RepF:s kongress som hölls den 5 december. Ett femtiotal republikaner hade samlats i bygdegården Anna Whitlocks aula. Birgitta Ohlsson (FP) var då föreningens ordförande. "Hon verkar faktiskt riktigt trevlig", skrev jag i min dagbok senare på kvällen (senare kontakter med Birgitta Ohlsson har inte fått mig att ändra uppfattning).

I Republikanska Föreningen lärde jag känna Marcus, som visade sig vara aktiv i Folkpartiet i Älvsjö. Ett halvår senare gick jag på mitt första FP-möte, det var den 15 juni 2005 och Älvsjöföreningen hade sommaravslutning. "Marcus och jag höll medelåldern nere", antecknade jag, och konstaterade sedan att "jag hoppas i alla fall jag ska kunna engagera mig på något vis, vi får se hur det blir. Det här var i alla fall en början."

Parallellt med mitt försiktiga inträde i partipolitiken hade de borgerliga partierna för första gången påbörjat ett organiserat samarbete inom Allians för Sverige. Alliansen bildades utifrån en insikt bland de fyra borgerliga partiledarna att man måste erbjuda ett trovärdigt regeringsalternativ för att vinna regeringsmakten och kunna genomföra nödvändiga politiska reformer i Sverige. En förutsättning för att Alliansen skulle bildas var den genomgripande förändringen av Moderaterna, och den processen beskriver TV 4-journalisten Anders Pihlblad i sin nyutkomna bok Ett partis fall och uppgång.

Boken har fått en del uppmärksamhet för att den kartlägger Moderaternas hemliga insamlingsorganisationer. Det är inte irrelevanta avsnitt, men det som gör boken verkligt intressant och läsvärd är skildringen av hur ett knockat parti gick igenom ett ekonomiskt och politiskt stålbad och fyra år senare kom tillbaka som en vinnare. I valet 2002 fick Moderaterna omkring 15 procent. Ett år senare valdes Fredrik Reinfeldt till partiledare och han fick ett starkt förändringsmandat. Många gamla moderatsanningar ifrågasattes. Man började krama facken och man prioriterade inte längre skattesänkningar för de rika. Mottot var: "Vi vill alla människor väl."

I Moderaternas förändringsprocess offrades principerna på pragmatismens altare. Senare har Reinfeldt varnat för visioner. "Där andra har exempelvis konservatism, liberalism eller socialism som bas för sitt politiska arbete, så har Reinfeldt pragmatism", säger Pihlblads kollega Ulf Kristofferson, som uttalar sig i boken. Kanske har detta lett till den idémässiga vilsenhet som präglar nya Moderaterna idag.

Men det är att gå händelserna något i förväg. År 2006 gick nya Moderaterna hem i stugorna, och valnatten blev en framgång. Alliansen fick förtroendet att regera Sverige och Fredrik Reinfeldt blev statsminister.

För egen del hade förhoppningen att kunna engagera mig i Folkpartiet "på något sätt" onekligen infriats. Valåret 2006 var intensivt och valsegern den 17 september blev en lycklig kulmen. Dagen efter skrev jag på min hemsida att "hela vägen till jobbet kändes det som att jag vandrade på moln, kunde inte låta bli att le..." Jag minns fortfarande den känslan. Min beskrivning var ingen överdrift.

Många andra folkpartister hade nog mer ambivalenta känslor. För samtidigt som Alliansen hade vunnit hade Folkpartiet halverats. Många av de väljare vi hade lyckats locka till oss i valet 2002, då vi nådde över 13 procent, hade lämnat oss. Moderaterna hade rest sig och i deras skugga stod ett halverat Folkparti. Valresultatet innebar en masslakt på FP-mandat och politiska förtroendeuppdrag. För många folkpartister gav nog valnatten en sötsur eftersmak – själv var jag inte tillräckligt rotad i partiet för att förstå vidden av det som hände. Således vandrade jag obekymrat vidare på mina glädjemoln.

När vi folkpartister läser Ett partis fall och uppgång bör vi fundera på om det finns något i boken vi kan lära. Min FP-kollega Richard Bengtsson har skrivit ett bra blogginlägg om Folkpartiets bristande förmåga att analysera sina valresultat. I valet 2006 rasade vi ordentligt, och 2010 gick inte heller bra. Folkpartiets valreslutat är förvisso mycket volatila, men vi måste ändå våga ifrågasätta, omvärdera och förnya vårt politiska budskap. Det är inte otänkbart att vi behöver genomgå ett stålbad à la Moderaterna, men vad är alternativet? Folkpartiet har klarat av fallet – nog sjutton ska vi också klara av uppgången!

Läs även:
Expressen: Anders Pihlblad: Ett partis fall och uppgång
Hbt-sossen (S): Recension: Ett partis fall och uppgång
HD: Modererade sanningar
Hela Gotland: Han skildrar politisk framgång
Kulturbloggen: Efter att ha läst ”Ett partis fall och uppgång” av Anders Pihlblad – undrar jag om Pihlblad ställde den viktiga frågan
Mikael Persson (-): Ett partis fall och uppgång – berättelsen om de "nya" Moderaterna
SvD: Kan S lära sig gilla vad nya M har gjort?
Sydsvenskan: (M)akeover som gav makten
UNT: Partiet som förvandlades
Johan Westerholm (S): De nya moderaterna, en bokrecension


Ett partis fall och uppgång finns bl.a. på Bokus och Adlibris.

Alliansen bygger tunnelbana till Nacka

Stockholms tunnelbana ska byggas ut till Nacka, det är dagens besked från Alliansen i Stockholms landsting, Stockholms stad, Nacka och Värmdö.

Alliansen bygger!
Bild: SVT ABC

Beskedet är en framgång för Folkpartiet och Centerpartiet, som tydligast drivit frågan om utbyggd tunnelbana. I Folkpartiet lovade vi redan inför valet att jobba för mer tunnelbana. För ett år sedan gick ledande FP-företrädare ut och krävde t-bana till Nacka och så sent som för en vecka sen upprepades kravet.

Därför är vi glada att Moderaterna nu gett upp sitt styvnackade tunnelbanemotstånd. Det banar inte bara väg för ny t-bana utan även, hoppas jag, för en kollektivtrafikdiskussion med färre låsningar. Det behöver Stockholm!

Läs även
Lotta Edholm (FP): Välkommet besked om t-bana till Nacka
Anders Ekegren (FP): Moderaterna har bytt fot om t-banan – Alliansen är enig!
Christoffer Fagerberg (FP): Överenskommelse om tåg till Nacka
Folkpartiet i Nacka: Seger: nu byggs det tunnelbana till Nacka
Rasmus Jonlund (FP): Kungsholmen än mer i centrum – tunnelbana till Nacka
Mark Klamberg (FP): Viktigt steg framåt för tunnelbana mot Nacka
Birgitta Rydberg (FP): Ett viktigt steg mot tunnelbana till Nacka
Anna Starbrink (FP): Klara besked om t-bana till Nacka
Stockholmstrafik.com: Snart kommer tunnelbanan att gå till Nacka

Björklunds markeringar mot Moderaterna

I helgen har Folkpartiet hållit riksmöte i Västerås, och i vanlig ordning höll partiledaren ett anförande. De 800 folkpartister som samlats i Aros Congress Centre fick höra ett tal som bland annat innehöll en del markeringar mot Moderaterna. Folkpartiet och Moderaterna skiljer sig åt i en del frågor, främst när det handlar om värderingar, och det ville Jan Björklund understryka.

Ett exempel är den aktuella frågan om krigsmaterielavtalet med Saudiarabien. Avtalet tecknades av den socialdemokratiska regeringen 2005, och när det skulle förlängas 2010 var Folkpartiet emot, underströk Björklund. Vi fick dock inte igenom kravet i regeringsförhandlingarna. Folkpartiets linje är att vapen inte ska exporteras till diktaturer menade Björklund, och hans slutkläm blev: "Svensk försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati, inte till att hota frihet och demokrati!"

Jan Björklund talar.

Med hjälp av exemplet Ganna, en 91-årig kvinna som i höstas fick beskedet att hon skulle utvisas från Sverige, lyfte Björklund Folkpartiets krav att återinföra den s.k. sista länken i invandringspolitiken. Regeln togs bort av Socialdemokraterna 1997. Det är känt att migrationsminister Tobias Billström (M) inte vill återinföra sista länken, så när Jan Björklund säger att "regeln om sista länken borde återinföras. Sverige ska ha en flyktingpolitik som präglas av medmänsklighet" så är det uppenbart vart udden är riktad.

Även i avslutningstalet kom en markering mot Moderaterna. Så här sa Björklund:

"[O]m Alliansen sägs nu att den är trött och bara förvaltar. Att görs inget radikalt så förlorar vi nästa gång. Jag tror det är rätt att efter åtta års regerande finns en betydande risk att Alliansen inte upplevs som spännande och nyfikna. ... Vi liberaler har inget mot skattesänkningar, tvärtom, men det får inte upplevas som att Alliansens svar på alla framtidens frågor är ytterligare jobbskatteavdrag."

Jobbskatteavdraget är de nya Moderaternas flaggskepp, och deras svar på i stort sett alla politiska utmaningar. Det har införts i ett antal steg men efter valet 2010 enades de fyra oppositionspartierna om att försöka stoppa ytterligare skattesänkningar. Inför detta hot backade Moderaterna, vilket får betraktas som en politisk prestigeförlust. Folkpartiet har stött, och stödjer, jobbskatteavdraget, men Björklund tydliggör behovet av en breddad politik. Valet 2014 kommer sannolikt inte vinnas på löften om ett femtielfte jobbskatteavdrag.

Reinfeldt förlänger arbetslinjen

När Fredrik Reinfeldt idag lyfte frågan om pensionsåldern så väckte det enorma reaktioner, och Reinfeldt blev omedelbart häcklad av diverse politiska motståndare. Ändå tycker jag att grunden för statsministerns resonemang bör mana till ett något större mått av ödmjukhet. Så här uttalade han sig i DN:

"Detta [att vi lever allt längre] sker dessutom i en tid då den globala världsekonomin förändras. De länder som vi möter i öppen konkurrens har inte våra välfärdsambitioner. Dessa länder lägger inte in skatter och avgifter på produktion för att finansiera stora pensionssystem och välfärdslösningar. Och då blir frågan: håller vår ekvation?"

För att uttrycka det annorlunda: Hur sjutton ska välfärds- och pensionspengarna räcka den dag en genomsnittlig svensk lever 35 år som pensionär? I detta sammanhang påpekas ofta att när den allmänna pensionen infördes för hundra år sedan så var pensionsåldern 67 år och medellivslängden 56. Man måste också, tycker jag, fråga sig om det verkligen är det offentliga pensionssystemets uppgift att heltidsförsörja den pigga och raska 65-åringen tills ålderskrämporna sätter in.

"Jobba, jobba, jooobba"

Bild: Erik Englund/DN

Nu är förstås inte alla 65-åringar pigga och raska. Många yrken sliter hårt på kroppen. Att förvänta sig att en söndervärkt undersköterska eller byggjobbare ska orka jobba tio, femton år till är förstås inte realistiskt. Men det är här som jag tycker Reinfeldts belackare går med skygglappar på. De utgår på något vis från att framtidens arbetsmarknad kommer se ut som den alltid gjort. Och då missar de ju hela Reinfeldts poäng:

"Vänsterns syn är att när jobbet blir för tungt då blir man förtidspensionär, eller så får man någon annan typ av ersättning. Men jag skulle snarare säga att när jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat. Och vi måste börja svara på frågan: hur ska det gå till? Hur byter vi karriär mitt i livet?"

Det vill säga, får det att ordna arbetslivets spelregler så att den där undersköterskan lättare kan byta arbetsuppgifter när kroppen börjar säga ifrån? Går det att sudda ut den där magiska 65-årsgränsen – "rita om den mentala kartan", som Reinfeldt säger – för att fler av dem som kan och orkar väljer att jobba kvar?

Fredrik Reinfeldts uttalanden provocerar, det är uppenbart. Ett mer resonerande tonläge i debatten vore önskvärt. Frågan om hur framtidens välfärdsekvation ska lösas är för viktig för att sopas undan av retoriska rallarsvingar och spydigheter från vänster.

Läs även
Fredrik Antonsson (M): Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt arbetsliv
Thomas Böhlmark (M): Hur konstigt var det inte att 1913 tvingas jobba efter sin död?
Mattias Lundbäck (M): Pensionsålder väljer vi själva
Martin Moberg (S): Dagen då Reinfeldts rövare om höjd pensionsålder inte alls gick hem...
Mikael Persson (C): Höjd pensionsålder, en utopi som inte är möjlig
Peter Soilander (KD): Hur länge ska man egentligen jobba?


Media
SvD, Expr

Med förhoppning om bättre lycka nästa gång

"Om Håkan Juholt hittar formen, och lyckas hålla sin yviga tunga i styr, så kanske Socialdemokraterna kan hoppas på lite rehabilitering i opinionen" skrev jag i slutet av december (se Socialdemokraterna: Med sikte på 2018?). Då var Håkan Juholt på julsemester, kanske i Mexiko.

I mitten av januari återvände han till rampljuset: utvilad, påläst och, enligt honom själv, "en bättre människa". Platsen för hans återkomst kunde knappast vara bättre vald: Folk och Försvars konferens i Sälen. Håkan Juholt har varit ledamot i riksdagens försvarsutskott sedan 1994 och är dess ordförande sedan 2010. Han har varit ledamot och ordförande för Försvarsberedningen och rådgivare i Försvarsdepartementet. Detta borde vara hans hemmaplan.

Håkan Juholt avgår.
Bild från TV4.

Ändå tog det inte lång tid innan Håkans Juholts yviga tunga än en gång slant. Regeringen har gjort upp med Sverigedemokraterna, påstod Juholt. Eftersom uppgörelsen gjordes innan valet 2010, dvs. innan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, var Juholt påstående uppenbart befängt. "Trams och inkorrekt", som Folkpartiets Jan Björklund konstaterade.

Efter en lång rad av fadäser fick Socialdemokraterna uppenbarligen nog till slut. Det går inte att ha en partiledare vars tal folk inte lyssnar på för dess politiska innehåll utan för att de väntar sig ännu en blunder. Ett parti kan hanka sig fram med en partiledare som folk är arga på, provoceras av, tråkas ut av – men det kan inte ha en partiledare som folk skrattar åt.

Juholts avskedstal var kort och känslosamt. Han var påtagligt berörd och rösten darrade. I den situationen är det svårt att inte känna sympati med Håkan från Oskarshamn. Men hans beslut (eller vems beslut det nu var) var ofrånkomligt.

Behovet av en ny ledare för Socialdemokraterna är inte enbart en angelägenhet för det socialdemokratiska partiet. Svensk politik lider för närvarande av en påtaglig brist på effektiv opposition. Konsekvensen av det kan möjligen jämföras med bristen på konkurrens på en marknad: Mono- eller oligopolisterna förslappas, tappar skärpa och resultatet blir ett sämre utfall.

En sådan håglöshet tycker jag kan skönjas inom Alliansen. Detta kan naturligtvis delvis förklaras med att regeringen inte har majoritet i riksdagen. Men Socialdemokraternas haveri och det regeringsbärande partiets fenomenala opinionssiffror är en olycklig kombination. Moderaterna vill inte driva politik, och Socialdemokraterna kan inte. Därför finns det anledning för alla, oavsett politisk färg, att hoppas att Socialdemokraternas nästa partiledarval blir mer lyckat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, politik, Moderaterna, Alliansen

Moderaterna: Hotet kommer inifrån

Svensk politik befinner sig just nu i ett väldigt spännande skede. Socialdemokratin är detroniserad och demoraliserad efter två raka valförluster. Ett flertal partier har bytt, eller kommer att byta, partiledare. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Opinionsmätningar tyder på stora ommöbleringar i riksdagen 2014. Jag tänkte därför ägna några blogginlägg åt att reflektera kring de politiska partierna och hur de har påverkats av de nya förutsättningarna.

Det är väl lika bra att börja med Moderaterna; det är ju ändå kring dem som svensk politik graviterar för närvarande. Sedan Moderaterna blev nya och gammalmoderat ballast kastades över bord har deras formkurva varit stark. SCB:s partisympatiundersökning som presenterades i veckan gav Moderaterna 33,4 procent – inget tycks kunna stoppa det blå segertåget.

Allt går alltså Moderaternas väg just nu. Men detta är också deras stora utmaning. Hur upprätthåller man nytänkande och idéarbete i ett parti som ändå tycks göra allting rätt? Hur undviker man att bli ett pragmatiskt maktparti utan färdplan, styrt av opinionsvindarna? Hur håller man undan för maktens fartblindhet och fler symptomatiska misstag av typen historierevisionism? När tröttnar väljarna på att allt Moderaterna har att erbjuda är ett femtielfte jobbskatteavdrag? Och, framför allt: Vad händer när fixstjärnorna Reinfeldt och Borg, kittet i Nya Moderaterna, bestämmer sig för att dra sig tillbaka?

Att vara eller inte vara statsminister, det är frågan.

Bild: TV4

Dessa farhågor torde inte stå högt på Moderaternas dagordning idag. Såsom det socialdemokratiska exemplet har visat kan emellertid vägen från statsbärande parti till moras kan vara oväntat kort. Så länge oppositionen består av pajasar är det lätt att förstå att väljarna flyr till de moderata politikproffsen. Men den moderat som tittar i framtiden bör fundera på hur rustat partiet står för post-Reinfeldt, post-Juholt-eran.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Nya Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg

När Moderaterna skriver historia

De flesta partier har ett och annat politiskt lik i garderoben. Det tydligaste exemplet på detta är Vänsterpartiet, som alltför länge vägrat se kommunismen i vitögat och som även efter murens fall haft svårt att ta avstånd från socialistiska diktatorer. Men självklart finns ideologiskt skräp även annorstädes.

Det bör emellertid inte behöva ligga ett modernt parti till last att dess historiska åsikter rimmar illa med den allmänna uppfattningen idag. Inom politiska partier, liksom i samhället i övrigt, sker värderingsförskjutningar över tid – ibland fort, ibland mer långsamt. Den som läser ett partiprogram från, säg, 1930-talet blir nog rätt häpen, oavsett vilket parti det handlar om.

Fia fabulerar.
Bild: Scanpix

Därför borde det inte vara ett problem för Moderaterna att dess konservativa föregångare för ett sekel sedan inte var helt entusiastiska inför idén om allmän och lika rösträtt. Man hade kunnat konstatera att man tänkte fel då men att man nu, förstås, bejakar den allmänna rösträtten. I stället verkar det nu som att Moderaterna försöker skriva om historien.

"Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt ... För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande" står det i ett idéprogram som Moderaterna antog vid helgens partistämma.

Den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval lades fram av den liberala regeringen under Karl Staaff år 1912. Propositionen röstades dock ned i den konservativt dominerade första kammaren. Först i maj 1919 kunde riksdagen äntligen besluta om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Reformen genomfördes efter förslag från en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater.

Mot den bakgrunden framstår Moderaternas historieskrivning som en smula magstark. Ännu värre blir det när partisekreteraren Sofia Arkelsten vidhåller. I en DN-intervju påstår hon att de konservativa var med och genomförde den fria rösträtten för 90 år sedan.

Nu har Arkelsten förvisso backat. Tvärdraget kan därmed anses vara åtgärdat, och dammet kan åter lägga sig över de gamla protokollen i riksdagens bibliotek. Men en fråga dröjer sig ändå kvar. Om maktberusningen gått så långt att de börjar ägna sig åt historierevisionism i sina idéprogram – vad är det då för parti som Moderaterna börjar bli?


Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Att glo bakåt eller blicka framåt...?
Thomas Böhlmark (M): Väljarnas fokus – vad som händer nu och framåt
Anders Edwardsson (-): Sorgligt att Arkelsten backade från sanningen
Per Hagwall (M): Hela listan, med kommentarer!
Hanna Lager (FP): Arkelsten och moderaternas historia
Maria Hagbom (M): Offerkoftorna ständigt på!
Martin Moberg (S): Historieförfalskningen fortsätter från (m):s sida - nu om rösträttens införande...
Johnny Munkhammar (M): Historieskrivning
Jonas Sjöstedt (V): Moderaterna skriver (om) historien
Sebastian Stenholm (S): ABC för Arkelsten, M-bloggare och andra som far med lögner

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Sofia Arkelsten, rösträtt, allmän rösträtt, Karl Staaff

Kung Falukorv av landet Lagom

"[Fredrik] Reinfeldt är ett tydligt exempel på en politisk stereotyp som vill verka så vanlig som möjligt. Han tjatar om falukorv och Da Buzz. Det är väldigt tråkigt att han inte pratar mer om bildning och kultur."

Den drapan levererar Rakel Chukri, kulturchef för Sydsvenskan, i senaste Fokus apropå att tidningen publicerat en kulturartikel av Håkan Juholt. Att statsministern skulle höra av sig med en text om ett operabesök är inte så sannolikt, tror Chukri. Och det har hon nog rätt i. Fredrik Reinfeldt har satt en ära i att vara så vanlig som möjligt. I DN:s Hej Konsument-enkät häromåret berättade han att hans favoritmat är falukorv. Senaste shoppingfyndet var en Sand-kostym på NK:s rea. Han lyssnar på Abba och Magnus Uggla och han läser deckare – i somras ska han ha klämt fyra stycken Camilla Läckberg.

I stället för lagerkrans.

Fredrik Reinfeldt har onekligen gett ordet lagom ett ansikte. Eller kapitulerat fullständigt för jantelagen. Huruvida han faktiskt är sådan, eller om han låtit sig Nya Moderaterna-regisseras av Per Schlingmann, det vet jag förstås inte. Men kan konstatera att konceptet funkar. Fredrik Reinfeldt är poppis – inför valet hade sju av tio svenskar förtroende för honom, det bästa resultatet i mätningens historia. Och Nya Moderaterna är populära – trots ett ras i senaste DN-mätningen ligger de stadigt runt 30 procent.

Någonting har han alltså lyckats med, Fredrik Reinfeldt. Falukorvskonceptet klaffade. Och stämmer ju ganska väl överens med Moderaternas nuvarande strategi. Kasta all ideologisk ballast över bord, sitt sedan still i båten. Förvalta snarare än förändra. Vyssja väljarna till sömns snarare än att förföra dem med visioner. Det passar trygghetstörstande svenskar. Det ger bra opinionssiffror och goda förutsättningar för fortsatt maktinnehav. Men det gör också politiken lite tråkig.

Läs gärna en intervju med statsministern i senaste Fokus: "Jag tror inte på eviga maktinnehav". Läs även PJ Anders Linder i SvD, "Prata politik i stället för promille" och SvD: "Alliansen formar en ny generation". Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: På sju år kan man bli jättetrött

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Håkan Juholt, Rakel Chukri, Moderaterna, Nya Moderaterna

Moderat censur rimlig åtgärd

Moderaterna har uppmanat en lokalpolitiker i Stockholm att stänga ner sin blogg. Birgitta Holm är ordförande i Farsta stadsdelsnämnd och bloggade tidigare på birgittaholm.blogspot.com.

Detta har orsakat viss uppståndelse i den s.k. bloggosfären. Bloggaren Mikael Persson kallar Moderaternas agerande för ett "övergrepp på det fria ordet". Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson menar att man som förtroendevald politiker tydligen förväntas vara "en tyst, politiskt korrekt floskel-apparatnik".


Vad föranleder då avstängningen? S-Bloggen Röda Berget återger ett par citat från Holms blogg. Hon har i ett inlägg kallat Håkan Juholt för "smutsig och en stor skitstövel ... Håkan är inte passande i vårt moderna samhälle". I ett annat inlägg har hon kallat den politiska oppositionen för "jävla kryp" och konstaterat att "hade ni varit mina ungar så hade ni fått stryk in på bara skinnet".

Jag vill vara tydlig med att politiska partier ska ha högt i tak. Men tolerans för olika åsikter är inte samma sak som tolerans för alla sätt att uttrycka dem. Det går alldeles utmärkt att vara kritisk mot oppositionen och Håkan Juholt utan att ta till okvädingsord och oförskämdheter.

Om du är förtroendevald för ett politiskt parti måste du också inse att du representerar det partiet. Bilden av dig blir också bilden av ditt parti, för dem du möter. Som enskild företrädare kan du orsaka partiet stora varumärkesskador (vilket Moderaterna fick erfara efter rasistavslöjandena 2002). Självklart bör varje parti med självbevarelsedrift intressera sig för hur dess företrädare beter sig i olika sammanhang.

Man kan ha synpunkter på hur Moderaterna hanterade detta. En lite smidigare utväg hade kanske varit att be Birgitta Holm att fortsättningsvis använda ett mer civiliserat språkbruk på sin blogg, och att formulera en ursäkt till dem som kan ha tagit illa upp. Men i grund och botten har jag svårt att bli riktigt upprörd över Moderaternas agerande. Det är inte ett tecken på lågt i tak att ett parti agerar gentemot en representant med uppenbart dåligt omdöme (oavsett om detta dåliga omdöme manifesteras i bloggform eller i en valstuga). Det är ett tecken på respekt för alla de företrädare och medlemmar i partiet som arbetar hårt för att vinna väljarnas förtroende för partiets politik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Birgitta Holm, censur, förtroende

Ett utmanande valresultat

Valresultatet i Västra Götaland borde väcka liv även i de mest dästa Allianspolitiker. Moderaternas starka ställning befästs i och för sig i det preliminära valresultatet, men Alliansens småpartier rasar utför – helt i enlighet med opinionstrenden. Och utan fyra starka Allianspartier blir det ingen ny Alliansregering 2014.

Går Alliansen som tåget?

Bloggaren Tokmoderaten är inne på att Moderaternas "propagandaminister" borde sparka liv i småpartiernas likstela partiledare. Det är en inte helt obefogad uppmaning, men jag tycker nog att Schlingmann borde börja med att sparka inåt. Det är ju inte så att Moderaterna sprudlar av idéutveckling just nu och i vart fall jag är inte övertygad om att jobbskatteavdrag nr femtielva kommer ta väljarna med storm 2014.

Det behövs en generell uppryckning inom Alliansen. Småpartierna måste bli bättre på att sticka ut och profilera sig, samtidigt som Allianssammanhållningen värnas. Det kommer att kräva visst tålamod från Fredrik Reinfeldt, men alternativet är värre: att vänstern får chansen att vrida klockan tillbaka till 1900-talet. Valresultatet i Västra Götaland är en utmaning för Alliansen. Den utmaningen måste vi anta, oavsett om vi är folkpartister, centerpartister, kristdemokrater eller moderater.

Media: DN, DN1, SvD, SvD1, Expr, AB, AB1

75 miljarder och 3 påsar chips

Det började med en rätt oskyldig jämförelse. Alliansen hade presenterat sin budget för Stockholms läns landsting. Budgeten omfattar 75 miljarder kronor och innehåller enorma satsningar på sjukvård och kollektivtrafik. För att bidra till finansieringen har en del avgifter och taxor justerats upp. SL-kortet höjs med 100 kronor (en nyhet som ABC-nytt publicerade 18 minuter efter att budgeten släppts!) och finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) ställdes mot väggen.

– Hundra kronor, det är tre chipspåsar, sa landstingsrådet i ett försök att avdramatisera prishöjningen. Men det skulle han inte ha gjort. Uttalandet uppfattades som nonchalant och Rosdahl fick erfara hur snabbt en sociala medier-storm kan blåsa upp.

Fredagsmys.

På Twitter etablerades hashtaggen #chipsgate, på Facebook startades gruppen Dyrare SL-kort – Nej tack och Torbjörn Rosdahls egen blogg blev förstås nedlusad med argsinta och raljanta kommentarer. En reklambyrå startade en sajt ("Hur mycket kostar det i chipspåsar?") och OLW ställde sig utanför t-banan och delade ut gratis chips.

Torbjörn Rosdahl är en sympatisk person och han leder ett landsting med välskött ekonomi. Stockholmarna har en välutbyggd kollektivtrafik – som dessutom är billig. Sverigesnittet för motsvarande SL-kortet ligger på 1 200 kronor; efter höjningen betalar stockholmarna 790. Alliansbudgeten som presenterades i onsdags innehåller kollektivtrafiksatsningar på 33 miljarder. Så jag förstår om det känns snopet för Rosdahl när all mediafokus plötsligt riktades mot tre påsar chips.

Nu har Torbjörn Rosdahl bett om ursäkt för sitt uttalande – gjort en pudel, helt enkelt. Säkert har han lärt sig en läxa. Antagligen kommer han, som Dagens Media skriver, bli mindre lättillgänglig i sin kommunikation och mer byråkratisk. Lite mer politiker, lite mindre människa. Förföljd av tre påsar chips.

Media:
DN, DN1, DN2, Expr, Resumé, Resumé2

Uppdatering 19/5: Läs även Stephan Mendel-Enks krönika i Metro: "Filippa Reinfeldt är en kvinna i 45-årsåldern med brunaktigt hår. Hon har flera barn och jobbar politiskt med en mängd olika frågor.”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Torbjörn Rosdahl, Moderaterna, Stockholms läns landsting, SLL, kollektivtrafik, chipsgate, sociala medier, fredagsmys

Försök med sprututbyte snart verklighet

Nu finns det en majoritet i Stockholms stadshus bakom förslaget att införa ett fyraårigt försök med sprututbyte för missbrukare. Alla partier i stadshuset, förutom Moderaterna, är nu eniga om att försöket ska dras igång.

Det primära målet med sprututbytet är att förebygga spridning av hiv och andra blodburna infektioner bland personer med intravenöst missbruk. Försöket ska ske under begränsad tid och förläggas på plats där det inte ska leda till otrygghet för omgivningen.

Sprututbyte är ingen ersättning för förebyggande arbete mot narkotikamissbruk. Men det utesluter inte att vi även försöker hittar vägar att förhindra att människor, som redan är fast i missbruk, smittas av hiv och andra sjukdomar. Försöket med sprututbyte är därför bara en åtgärd av många för att stödja personer att bryta sitt missbruk. Det måste finnas en samlad strategi för prevention och uppsökande insatser, samtidigt som det ska finnas tillgång till annan behandling när man startar sprututbytesförsöket. Givetvis ska sprututbytet utvärderas vetenskapligt efter försöksperiodens slut.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sprututbyte, sprutbyte, Folkpartiet, Moderaterna, socialpolitik