Socialdemokraterna: Med sikte på 2018?

Socialdemokraterna är Sveriges största parti. Ändå blir de allt mindre relevanta. Det är förstås inte så konstigt; partiets ledarskapshaveri innebär att de inte kan prata politik. För en sån som jag, som växte upp på 80-talet när Socialdemokraterna fortfarande var det självklara maktpartiet i Sverige, är det en märklig förändring av det politiska landskapet. Av det forna maktpartiet återstår nu inte mycket mer än en spillra, alla riksdagsmandat till trots.

Om socialdemokratins kris har det skrivits spaltkilometer. Jag nöjer mig att konstatera att den partiledare man valde i våras var precis så yvig, ostrukturerad och begränsad som ledare för Sveriges största parti som han själv konstaterat i en radiointervju. Håkan Juholts förtroende bland väljarna är bottenlågt och, som Lena Mellin konstaterar i dagens Aftonbladet, hans uppförsbacke "förefaller vara så brant att det är svårt att förstå hur han ska ta sig upp för den".

The Juholt Story – en nagelbitare.

Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Till sin hjälp att ta sig upp för backen har Juholt Tommy Waidelich. Som i alla fall är entusiastisk. Att Socialdemokraterna fick en ny partiledare "gav en nystart och ny energi i partiet", tycker han. För Socialdemokraternas skull får man hoppas att han inte är ensam om den uppfattningen. Men fan tro't.

Om Håkan Juholt hittar formen, och lyckas hålla sin yviga tunga i styr, så kanske Socialdemokraterna kan hoppas på lite rehabilitering i opinionen. Det är dock tveksamt om det räcker till något bättre än ett svagt valresultat 2014. Då får Håkan Juholt lämna sin post. Med en öppnare valprocess kanske sossarna sedan kan hitta en partiledare som förmår lyfta partiet inför valet 2018. Möjligen vågar då en och annan sympatisör tro att det finns någon substans i Internationalens versrader: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, nystart, kris