Kristdemokraterna: Utan mening, utan mål

I valrörelsen försökte Kristdemokraterna göra sig till talespersoner för "verklighetens folk". Problemet för det familjekonservativa partiet är att deras verklighet utspelade sig på 1950-talet, när familjer bestod av en pappa, en mamma och så ett par äppelkindade lintottar till barn. Men många svenskar känner inte igen den verklighetsbeskrivningen. När kristdemokratiska företrädare pratar om hemmafruidealet, ifrågasätter aborträtten eller talar om äktenskapet som en institution för att "skapa äkta barn" så känns verklighetsförankringen avlägsen. Till yttermera visso tycks partiets paradfråga, vårdnadsbidraget, uppskattas av få; det framstår främst som ett verktyg för att hålla invandrarkvinnor borta från arbetsmarknaden.

Partiet har även misslyckats att profilera sig i frågor där de skulle kunna plocka goodwillpoäng, nu senast i frågan om ersättningar till vanvårdade barnhemsbarn. Familjeminister Maria Larsson tvingades säga nej till ersättning och framstod som kallhjärtad – precis tvärt emot vad KD vill vara. Sedan svängde regeringen i frågan, men utan KD-credd.

Lägg därtill ett visst mått av ideologisk förvirring. När Göran Hägglund för ett par år sedan vägrade delta i partiledarutfrågningen på Stockholm Pride så höjde få på ögonbrynen – 2011 beslutade dock KD i Stockholm att delta med ett informationstält. Dock även detta år utan Göran Hägglund. Vad vilja egentligen Kristdemokraterna?

Framtidslöfte?

Bild från Aktiespararna.

En del av dem vill uppenbarligen byta partiledare. Mot sympatiske Göran Hägglund ställs gråtrista Mats Odell. Få, utöver kärntrupperna i Odells fanclub, tror att ett partiledarbyte kommer hjälpa KD. Det behövs något annat. KD kan inte nöja sig med att prata om> verklighetens folk. Man måste lyssna på dem också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Maria Larsson, Mats Odell, vårdnadsbidrag, hemmafruar, äktenskap, abort