Dags för pant på mjölkpaketen?

Sopor är inte skräp, utan en resurs att ta tillvara. Idag var jag på en konferens där det diskuterades hur vi ska bli bättre på det.

Idag anordnade Återvinningsindustrierna en konferens om återvinning. Den fråga som varit hetast på sistone är Avfallsutredningens förslag att kommunalisera ansvaret för förpackningsinsamling (se bl.a debattartiklar här, här, här och här). Men idag valde arrangören att höja blicken: ämnet var hur materialåtervinningen kan öka i samhället, och jag fick förmånen att delta som ersättare för Folkpartiets riksdagsledamot Anita Brodén i en rundabordsdiskussion. Inför samtalet fick vi lite inspiration från forskarna Göran Finnveden och Christer Forsgren, som studerat hållbar avfallshantering och resurssmart materialanvändning.

Diskussionsuppgiften var att hitta på idéer för hur det ska bli mer attraktivt att materialåtervinna och således minska mängden avfall som eldas upp. De övriga samtalsdeltagarna var erfaret branschfolk, som tycktes eniga om att något slags förbränningsskatt skulle kunna vara ett sätt. En sådan skatt har funnits tidigare, men slopades 2010 eftersom den inte bedömdes vara ändamålsenlig i sin dåvarande konstruktion. Göran Finnveden menade att en avfallsförbränningsskatt sannolikt måste vara rätt hög för att få effekt.

Andra förslag som kom upp var förbättrad information till hushåll och verksamheter, förändrade affärsmodeller (att man hyr vissa produkter vid behov i stället för att köpa dem), andra ekonomiska styrmedel som främjar återvinning, högre avgift för osorterat avfall med mera.

Min utgångspunkt är i första hand hur vi vanliga medborgare kan förmås att i ökad grad ta ansvar för återvinning. Information är en viktig bit, incitament är en annan. Ta vätskeförpackningar som exempel. Metallburkar och pet-flaskor återvinns till 89 procent. När det gäller mjölkkartonger är siffran väsentligt lägre, bara 25 procent.

En viktig förklaring är sannolikt att burkar och flaskor ger pant-pengar när man lämnar tillbaka dem, medan mjölkkartonger inte har något värde. Så, varför inte införa pantsystem för mjölkkartonger? Jag är övertygad om att insamlingsstatistiken skulle skjuta i höjden över en natt!

Även Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande, var inbjuden som talare. Han berättade om arbetet i European Resource Efficiency Platform, som tillsatts av EU-kommissionen för att konkretisera Europa 2020-strategin. Plattformen har enats om ett manifest för ett resurseffektivt Europa, där man bl.a. förordar ökade investeringar i resurseffektiv teknik, smartare regelverk, minskade skadliga subventioner, miljöskatteväxling och bättre marknadsförutsättningar för produkter med låg miljöpåverkan. Plattformen kommer att ta fram mer detaljerade förslag i juni 2013 – det ska bli spännande att följa.

Efter dessa intressanta presentationer och den givande gruppdiskussionen var jag tvungen att avvika. De övriga fortsatte, och fick bl.a. information om polisens arbete mot metallstölder. En ovälkommen företeelse, förstås – men också en påminnelse om något som en del av oss nog lätt glömmer: Det vi betraktar som sopor och avfall är inte värdelöst skräp, utan resurser som kan komma till nytta och ha ett värde i ett annat led i återvinnings- eller återanvändningskedjan.

Svart marknad illustrerar behov av hyresreformer

De reglerade lägenhetshyrorna gör det svårare för människor att få en lägenhet, och skapar grogrund för en svart marknad. På sikt borde därför bruksvärdessystemet överges.

Den genomsnittliga kötiden för ett hyreskontrakt i Stockholm är 8,8 år. Om man inte har lust att vänta så länge kan man vända sig till en mäklare och köpa ett hyreskontrakt, då kan man flytta in på några veckor. Detta berättar SvD om i en artikelserie om hyresmarknaden.

Att köpa hyreskontrakt är dock olagligt, och kan till och med ge fängelsestraff. Trots detta uppgår handeln med hyreskontrakt till miljardbelopp (enligt uppskattningar från organisationen Fastighetsägarna). Att det handlas med hyreskontrakt, trots att det är olagligt, är förstås oförsvarligt – men också en olycklig konsekvens av vad som händer när man hindrar människor som vill ha bostad och fastighetsägare som vill tjäna pengar att mötas på en marknad.

Hem, ljuva hem.

I lördags diskuterade Folkpartiet i Stockholm bostadspolitik. I förslaget till nytt partiprogram finns följande formulering:

"För att det ska vara attraktivt att bygga och äga hyresfastigheter behöver hyressättningen i större utsträckning avspegla efterfrågan. Alla förändringar av bruksvärdessystemet måste kombineras med regler som ger hyresgäster långsiktigt förutsebara villkor och ett skydd mot plötsliga höjningar av hyran för den befintliga bostaden."

Min uppfattning är att om man vill hitta en fungerande modell för bostadsförsörjning är det marknadens principer man måste snegla mot. Som liberaler bejakar vi marknadsekonomin, eftersom det ofta är det effektivaste sättet att tillgodose människors behov – oavsett om det gäller böcker, bilar eller bostäder. 

Alternativet är politiska regleringar som leder till den sortens semisocialistiskta kösystem som råder i Stockholm idag, där människor måste köa i flera år för att få en bostad. 8,8 år är förvisso bara hälften så lång tid som invånarna i socialistiska Östtyskland behövde köa för en ny Trabant, men det är naturligtvis ändå helt oacceptabelt.

Behovet av mer marknadsmässighet på hyresmarknaden illustreras ganska väl av SvD:s artiklar. Den olagliga försäljningen av kontrakt är, till skillnad från bostadskön, trots allt en marknad där priset återspeglar vad människor faktiskt tycker det är värt att betala för en bostad. Och: Till skillnad från bostadskön så kan den olagliga hyresmarknaden leverera en bostad när du behöver den – inte om 8,8 år.

Hyresrätten är en boendeform med många fördelar. Den är flexibel, du kan flytta in och ut relativt snabbt, du binder inte upp något kapital, du behöver inte oroa dig för att diskmaskinen ska gå sönder och inte känna press att sitta i någon föreningsstyrelse. Men det måste finnas incitament för fastighetsägare att hyra ut lägenheter i stället för att sälja dem som bostadsrätter. Systemet med reglerade hyror klarar uppenbarligen inte av detta, och därför måste bruksvärdessystemet reformeras – och på sikt skrotas.

I detta sammanhang behöver en del tillägg göras. En bostad är inte en vara som vilken som helst. Bostaden spelar en stor roll för människors trygghet och sociala situation. Man ska inte behöva lämna en lägenhet som man bott i under många år på grund av plötsliga hyreshöjningar. En övergång till friare hyressättning måste därför ske stegvis. Den överenskommelse som gjorts mellan regeringen, fastighetsägarna och Hyresgästföreningen om reformerat hyressättningssystem är ett steg i rätt riktning. Det är också viktigt att man som hyresgäst kan förutse hyrans utveckling; skyddsregler behövs. Därtill måste förstås takten i bostadsbyggandet öka. För att få ordning på bostadssituationen räcker det inte att dra i en spak, flera justeringar är nödvändiga, tror jag.

Hur gick det då när Folkpartiet diskuterade bostadspolitik? Jo, Stockholms stad kommer inte föreslå något tydligare ställningstagande för marknadsmässiga hyror. Däremot vill vi gärna se friare hyressättning vid uthyrning av ägarlägenheter och villor. Också det, förstås, ett steg i rätt riktning.

SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SVT, SVT2

Hyresgästföreningens Barbro Engman bloggar. Fastighetsägarna kommenterar.

Partiledardebattens slipslista

Kvällens partiledardebatt inleddes med ämnet jämställdhet. Vilket onekligen framstår som angeläget, med tanke på att sju av de åtta debattörerna är män. Kanske kan man se det som en bild av det glastak som täcker ett av världens mest jämställda länder?

En fördel med den ojämställda debatten är trots allt att man får ett stort utbud av partiledarslipsar att studera. Smak och stil är förstås alltid svårt att bedöma, men här är i alla fall min topplista. Vi börjar från botten:

Hushållsnära slips.

7. Gustav Fridolin (MP)
Det ser ut som att han rivit av en remsa av en kökshandduk, skrev en vän på Facebook. En väldigt gräll kökshandduk, vill jag tillägga. Ruggigt.

Blågul vimpel.

6. Jimmie Åkessom (SD)
Smala slipsar funkar på unga hipsters, men inte lika väl på en partiledare. Den blågula färgställningen med matchande bröstnäsduk är säkert vald med omsorg, men kombinationen hipp-slips och nonchalant dandy-näsduk håller inte riktigt samman. (Och ska man ha en så smal slips kan man inte knyta en så bred knut.)

Maxat matchat.

5. Jan Björklund (FP)
Utbildningsministerns slips matchar den orange Alliansknappen, och det är ju fiffigt. Men det är inte snyggt när den orange färgen får dominera, hade varit bättre om Björklund valt en slips med annan basfärg och orange detaljer. Pluspoäng, dock, för dubbla manschetter på skjortan.

Diskret dysterkvist.

4. Göran Hägglund (KD)
Hägglund är regeringens stilsäkraste minister, men ikväll övertygar han inte. Den kritstrecksrandiga kostymen är supersnygg, men skulle förtjänat något klatschigare sällskap än den här gråtrista och lite för smala slipsen. Plus för diskret bröstnäsduk à la Mad men.

En prick i protokollet.

3. Fredrik Reinfeldt (M)
Jag har tidigare kritiserat statsministerns slipsar, och är inte riktigt nöjd ikväll heller. Reinfeldts lila slips är förvisso rätt snygg, men den är inte tillräckligt statsmannamässig för detta sammanhang.

Tänk om hans politik var lika genomtänkt.

2. Jonas Sjöstedt (V)
Röd slips med prickar som på ett trevligt sätt går ton i ton med skjortan. Plus för snygg slipsknut med dimple.

Löfven låter slipsen matcha politiken.

1. Stefan Löfven (S)
"Maktens män bär slips" heter en bok som kom ut häromåret. Statsministeraspiranten Stefan Löfven har tagit fasta på det – och lyckas mycket väl. Snyggast ikväll!

Coca-cola rensar ut Mohamed

Coca-cola säljer läsk med vanliga svenska namn på etiketten. Men ett av de vanliga namnen i Sverige får inte vara med – det anses stötande.

Coca-cola lanserar nu en kampanj där de "hyllar sina konsumenter". I stället för produktnamnet kommer flasketiketterna under en period att prydas med de "150 vanligaste namnen".

I Sverige kommer således alla Anna, Mikael, Anders och Maria att kunna köpa en flaska cola med det egna namnet. Mitt eget namn, Jesper, har plats 72 på SCB:s topplista bland de vanligaste tilltalsnamnen, och finns också med i Coca-colas kampanj. Ett ännu vanligare namn är Mohamed, som 19 592 svenskar lystrar till. Det ger en listplacering på 62, strax efter Jakob och William, men före Lucas och Roger. Och, som sagt, Jesper.

Johan, Jesper och Emil överlevde Coca-colas censur.

Men Mohamed har rensats bort av Coca-cola. Förklaringen till detta är en smula märklig. "Coca-cola är symboliskt oerhört starkt sammankopplat med USA", säger marknadschefen Gustaf Wetterwik till SvD. Coca-cola tror att "det är mindre stötande att inte ha med namnet än att ha med det på en produkt som är så förknippad med USA".

Alltså, jag förstår inte. Svenskar som köper Coca-cola – en produkt som onekligen associeras med USA – förväntas alltså tycka att det är helt naturligt och inte det minsta konstigt att det står Jenny och Niklas på etiketterna, men om det skulle råka stå Mohamed, då är det plötsligt stötande? För vem, undrar man?

Oavsett om man ska komma till slutsatsen att det är vi "icke-Mohamed" som ska bli stötta, eller Sveriges nära 20 000 Mohamed, så torde man behöva utgå från antingen att namnet Mohamed associeras med något som är negativt och stötande – eller att samtliga Mohamed associerar USA med något negativt och stötande.   Coca-colas agerande är fegt och fördomsfullt och bidrar till att göra alla som heter Mohamed till bärare av något som kanske kan beskrivas som kollektiv skuld. Det, om något, är stötande.

Media:
SVT, Resumé

Läs även Hanif Bali i Aftonbladet. 

En hyllning till Världen av i går

”En europés minnen” är undertiteln till Stefan Zweigs bok Världen av i går (Ersatz förlag). Det säger mycket om boken, och mycket om författaren. Stefan Zweig såg sig verkligen som europé; han ogillade gränser och hade hela vår kontinent som arbetsfält. Zweig föddes 1881 i Wien, han dog 1941 Rio de Janeiro och det som hände däremellan beskrivs, analyseras och reflekteras i denna makalösa memoarbok.

Stefan Zweig, Världen av i går

I en liten iakttagelse som författaren gjorde i samband med att han 1934 återvände till London ger han en glimt av de stora förändringar som Europa genomgick under hans levnad: ”…efter trettio år steg jag åter ned på Victoria Stations perrong i novemberdagens reglementerade dimma, och det enda som förvånade mig vid ankomsten var att jag i stället för droska åkte bil till mitt hotell”. Tänk en så liten detalj, men ändå fullständigt revolutionerande. De vetenskapliga landvinningarna under den här tiden var omfattande, med flygplan och radioteknik som krympte avstånden, atomkraftens utveckling och medicinska framsteg. Men även politiskt var det en händelserik period, då gamla imperier slogs sönder, nya växte fram och kungar och kejsare fick lämna plats för gryende demokratier.

Alla framsteg och positiva förändringar överskuggas emellertid av världskrigen, som två gånger på kort tid lade Europa i förödelse. Allt detta fångar Stefan Zweig i sin bok. ”Jag har bevittnat mänsklighetens två största krig … [a]pokalypsens alla askgrå hästar har stormat genom mitt liv”, skriver han i sitt förord men konstaterar också att ”[p]aradoxalt nog har jag under samma tid som vår värld rent moraliskt störtat ett årtusende tillbaka i tiden sett samma mänsklighet höja sig till oanade bragder på det tekniska och intellektuella planet och i ett slag överträffa allt som åstadkommits under miljoner år.”

Det är sällsamt att följa hans berättelse, från barndomen, skolåren och studietiden i det kejserliga, burgna och välartade Wien – ”trygghetens gyllene tidsålder” – till de första stegen i hans vuxenliv och författarskap, och hur han sedermera etablerar sig i den europeiska intelligentians crème de la crème. Tack vare sin välsituerade bakgrund och sin framgångsrika karriär kunde Stefan Zweig åtnjuta den gränslösa frihet som rådde i Europa innan första världskriget. Det passade honom väl, som kosmopolit och Europavän. År 1909 blev fransmannen Louis Blériot den förste att flyga över Engelska kanalen. Då uppstod, beskriver Zweig, ”för första gången en europeisk känsla av gemenskap, ett europeiskt nationalmedvetande. Vilka meningslösa gränser, sade vi till varandra, när vartenda flygplan så lekande lätt svingar sig över dem, vad provinsiella och konstlade dessa tullar och gränsvakter är, vad det strider mot vår tids anda, som uppenbart fordrar samhörighet och världsbrödraskap!”

Kaféliv i Wien vid förra sekelskiftet. Målning: Reinhold Völkel.

Under resorna och vistelserna runtom i Europa (och för all del annorstädes) kom Stefan Zweigs bekantskapskrets att inrymma ett stort antal av dåtidens mest framträdande kulturpersonligheter. När man läser boken får man ibland en känsla av ”namedropping” – å andra sidan: vilka namn han droppar! Stefan Zweig kände Hugo von offmanstahl och Rainer Maria Rilke, Theodor Herzl var hans första redaktör, han var bekant med James Joyce, Ellen Key och Bertha von Suttner, han skrev en opera med Richard Strauss, han åkte bil med Walther Rathenau och var gäst hos Maksim Gorkij. Han har följt Auguste Rodins arbete i mästarens ateljé och bjudit in Salvador Dalí för att måla av den åldrade Sigmund Freud under dennes exil i England – och sådär håller det på. Jag tror aldrig han träffade Adolf Hitler, men å andra sidan kunde han från sitt hem i Salzburg se ändra bort till Berchtesgadens berg, där Tysklands blivande diktator hade sin villa och där nationalsocialismens ondska började slå rot (samt sedermera bränna hans böcker). Stefan Zweigs persongalleri är omfattande, och en smula omtöcknande. Man häpnar.

Den gränslösa optimism och framtidstro som Zweig och hans gelikar kände i början av 1900-talet kom, som bekant, att brutalt slås i spillror när världskriget bröt ut. Zweig deltog inte som stridande – faktum är att han tillbringade en stor del av kriget i neutrala Schweiz – men hans nedteckningar från krigets marginaler ger värdefulla perspektiv kring debatten och mentaliteten under krigsåren. Inte minst fängslande är beskrivningarna från efterkrigstidens Österrike, ett imperium av vilket återstod ”en stympad bål, som blödde ur alla ådror”. På tågresan tillbaka till hemlandet mötte Zweig den kejserliga vagnen, som förde Österrikes sista kejsare ut ur hans förkrympta rike, där armodet bredde ut sig. Hungern var så stor, berättar Zweig, att ”de flesta födde upp kaniner för att inte helt glömma hur kött smakade … välnärda hundar eller katter kom sällan tillbaka från längre promenader”. Inflationen sköt fart och människors livsbesparingar gick upp i rök. Sakta men säkert repade sig Österrike, men hyperinflationen kom snart att drabba det stora grannlandet, med konsekvenser som är alltför välbekanta för oss. (”Ingenting”, skriver Zweig, ”har gjort det tyska folket mer bittert, mer hatfullt, mer moget för Hitler än inflationen.”)

Jag skulle kunna hålla på i evighet och berätta om alla de intressanta passagerna i Världen av i går, om hur Stefan Zweigs berättelse ger liv åt en svunnen tid och förståelse för hur människor tänkte, tyckte och resonerade. Kultur, moral, mode – allt får plats i detta hänförande epos, som leder läsaren igenom det sena 1800-talets Europa och in i den nya tiden. Tidsresan är hänförande, en känsla som förstås förstärks av Zweigs fenomenala språkbehandling (översättarna Hugo Hultenberg och Anna Bengtsson bör väl också äras i detta sammanhang). Språket är noga utmejslat, och resultatet blir ibland nära nog poetiskt.

Det finns för all del också skäl att göra en del invändningar mot Stefan Zweigs framställning. Men de invändningarna kommer inte att framföras i denna text. Detta är en hyllning till en enastående bok – en kärleksförklaring där orden flödar rakt ur hjärtat och ned över tangentbordet. Tack, Stefan Zweig.

DN, SvD, SR, Expressen, HD, The New Yorker
Kan köpas på Bokus och Adlibris.

En ledare värd respekt

Storbritanniens förra premiärminister, tillika Västvärldens första kvinnliga regeringschef, Margaret Thatcher har avlidit i London. Hon blev 87 år gammal och knappt hade nyheten om hennes bortgång kablats ut i media förrän diskussionerna om hennes politiska gärning tog fart.

Thatcher var en kontroversiell person. "En politisk stjärna har slocknat. En stor ledargestalt med mod, ambitioner och visioner", skrev jag på Facebook.  Det innebär förstås inte att jag reservationslöst hyllar Margaret Thatcher. Men det sammanfattar ganska väl skälen till varför jag tycker att hon förtjänar respekt. Specerihandlardottern från Grantham lyckades på ett imponerande vis demonstrera hur mycket som kan åstadkommas med stark politisk övertygelse, tydliga värderingar och vassa armbågar (och en handväska). I det avseendet är hon en förebild.

Margaret Thatcher, 1925–2013.

Hon genomdrev åtgärder för att skapa förutsättningar för den sklerotiska brittiska ekonomin att återhämta sig. Hon tog fajten mot övermäktiga fackföreningar. Hon sålde ut statliga bolag. Hon försökte reformera välfärdssektorn. Hon var en stark förespråkare för marknadsekonomi och kämpade mot såväl socialiseringstendenser på hemmaplan som socialistregimer på andra sidan järnridån. Och trots sina hårda nypor blev hon vald, och omvald, tre gånger.

Margaret Thatcher tillhörde det brittiska Tory-partiet, och hade konservativa värderingar. Det gör många av hennes ställningstaganden svårsmälta för en liberal. Hon stod förvisso bakom ett beslut på 1960-talet att avkriminalisera homosexualitet, men medverkade å andra sidan till en lagbestämmelse som syftade till att förhindra skolor från att förespråka homosexualitet. Hennes ovilja att ta ställning för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika nämns ofta. Det går knappast att ursäkta, men finner möjligen sin förklaring i de särskilt starka sociala och ekonomiska band som funnits mellan Storbritannien och det vita Sydafrika. Och det hedrar henne inte att hon, för att visa tacksamhet för Chiles stöd under Falklandskriget, bjöd Chiles ex-diktator Pinochet på te.

Starka politiska ledare blir ofta kontroversiella. Kanske för att de så tydligt drivs av värderingar, som ibland leder dem på fel väg. Jag kommer att tänka på Olof Palme, som i likhet med Margaret Thatcher var tydligt värderingsstyrd. Precis som Margaret Thatcher hade han tvivelaktiga vänner. Samtidigt var de så olika: Han var arbetarledaren från den yppersta överklassen; hon var högerledaren från medelklassen. Där han entusiastiskt ägnade sig åt socialistisk experimentverkstad med kvävande skattetryck, löntagarfonder och dödfödda statsföretag ägnade hon sig med samma frenesi åt att befria sitt lands ekonomi från de socialistiska bojorna. Båda är livligt omdiskuterade, långt efter att deras politiska gärningar tagit slut.

Margaret Thatcher styrde Storbritannien i en tid när världen fortfarande var uppdelad mellan öst och väst, när halva Europa levde i förtryck och när Sovjetkommunismen fortfarande var ett hot. Nu, när hon är död, kommer hennes land att hedra henne med en ståtlig begravning. Militära hedersvakter kommer att följa hennes kista längs Londons gator och tusentals britter kommer att kanta kortegevägen för att visa respekt. Respekt för en premiärminister som lämnar en värld som är friare och rikare än när hon tillträdde.

Media
DN, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, AB1, AB2, Expr, Expr1, Expr2, SVT, SVT2, SR, CNN, CNN2, BBC, Economist, Guardian, Fokus (2012)

Bloggar
Fredrik Antonsson, Johan Westerholm, Peggy Noonan

Får fritidspolitiken tid för sitt uppdrag?

Om fritidspolitikern ska vara något annat än en demokratisk dekoration bör man fundera på vilka förutsättningar hen har att utöva sitt uppdrag.

Varje månad sammanträder de olika politiska nämnderna, och de förtroendevalda får en trave beslutshandlingar att läsa igenom. Inför det senaste mötet med trafik- och renhållningsnämnden, där jag är invald, var det omkring 400 sidor. Allt ifrån korta skrivelser till genomförandebeslut i mångmiljonklassen, remissvar och antagande av handlingsplaner för framtiden.

Om man som förtroendevald ska kunna ta sitt uppdrag på någorlunda allvar bör man få en reell chans att sätta sig in i åtminstone de viktigaste ärendena. Förutom inläsningstiden kräver det ofta kontakter med medborgare och tjänstemän samt diskussioner med sina partikamrater.

Var god läs!

Denna ambitionsnivå kan tyckas självklar, men framstår ändå som lätt utopisk. Åtminstone för den som har ett heltidsarbete och som förväntar sig att kunna kombinera sitt förtroendeuppdrag med ett normalt familjeliv, att hinna träna och någon gång umgås med vänner.

Enligt kommunallagen gäller att förtroendevalda har rätt till tjänstledigt för politiska möten och resor till och från mötena. För denna tid har de också rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Problemet är ju att de formella nämndsammanträdena är den kanske minst tidskrävande biten i fritidspolitikerns livspussel. Det är det där andra – inläsning m.m. – som verkligen tar tid.

En färsk undersökning från SCB (se även regeringen.se) visar att under de två senaste mandatperioderna valde 16–17 procent av de förtroendevalda att hoppa av sina uppdrag. Avhoppen är vanligast i de grupper som redan är sämre representerade. Framför allt unga kvinnor hoppar av i högre utsträckning än andra.

Vill vi ha politiker med olika bakgrund och i olika faser i livet bör vi våga ställa oss frågan  vilka förutsättningar fritidspolitikern har för att utöva sitt uppdrag. Ett förslag skulle till exempel kunna vara att lägga "skälig förberedelsetid" till kommunallagens lista på saker som ger rätt till ledighet. Det skulle ge åtminstone en del av fritidspolitikerna bättre möjligheter att vara ordentligt pålästa. Alternativet är att seriösa och ambitiösa fritidspolitiker lägger av och att fritidspolitikern får en alltmer dekorativ funktion i den demokratiska processen.

---

Detta blogginlägg är en omarbetad version av en insändare som jag skrev i Stockholmsliberalen nr 3 2013.