2011-07-25

Tåg och Twitter

För ett par år sedan, när jag själv precis börjat twittra, noterade jag att @SJ_AB, SJ:s kundtjänst, börjat följa mig på Twitter. Jag förstod inte då (se Har SJ inte annat att göra?) och jag förstår inte nu vad jag kan ha att säga som rimligen intresserar dem. Men, till skillnad från då, förstår jag nu poängen med en alert kundtjänst på Twitter.

I förmiddags klev jag på tåget från Stockholm, riktning söderut. Jag ställde då på Twitter frågan om den tysta minuten för offren i Norge skulle uppmärksammas av SJ. Fick snabbt svaret att SJ inte hade några sådana planer.

Därefter tycks dock SJ:s planer ha ändrats, för på hemsidan annonserades vid 11:30-tiden att en tyst minut skulle hållas. Och några minuter innan tolv stannade tåg 529 in, någonstans mellan Norrköping och Linköping. Under en minut var tåget tyst och solen sken på den fridfulla skogen utanför.

En tyst minut ombord.

Att Twittra kräver förstås internet, och det tillhandahåller SJ ombord på X2000. Mot ersättning (om man inte åker första klass, vilket jag gör idag). Internet ombord fungerar dock inget vidare. Jag försökte kolla på gårdagens Aktuellt på SVT Play, men det hackade värre än en bil med strösocker i tanken. Något irriterad vände jag mig åter till SJ:s kundtjänst. Av dem fick jag svaret att alla ombord delar på 2 Mbit/sekund.

Detta innebär att om någon använder internet till det som man vanligtvis använder internet idag  att lyssna på musik eller kolla på film och tv  så konsumerar den så mycket bandbredd att de andras internetåtkomst i praktiken stryps.

När du köper internet ombord av SJ är det alltså en chansning. Om du har tur, och ingen av dina medpassagerare får för sig att kolla på tv, så kanske du får den tjänst förväntar dig. Har du otur, så får du det inte. För SJ tycks det spela mindre roll  de fortsätter obekymrat att ta betalt för internet.


SJ:s internet ombord är inget att jubla över.

Självklart är detta inte okej. På samma sätt som att jag förväntar mig tre rätter, inte en eller två, när jag beställer en trerättersmeny på tåget, så förväntar jag mig internetåtkomst när jag köper den tjänsten. Som jag ser det finns det två rimliga sätt för SJ att hantera detta. Antingen skaffar man adekvat dimensionerade internetuppkopplingar, eller så slutar man att ta betalt.

(Trerättersmenyn visade sig till min glädje faktiskt bestå av tre rätter  räktårta med mango, fläskfilégryta med champinjoner och citronmousse med björnbärskompott  vilka samtliga smakade utmärkt.)

Tore Eikeland – ett av offren på Utøya

Två dagar efter det ofattbara är attentaten i Oslo helt dominerande i det svenska nyhetsflödet. Vårt behov av att förstå och att begripa är stort, och därför fylls medierna nu av beskrivningar av gärningsmannen, analyser av hans politiska världsbild och intervjuer med hans föräldrar. Men vi får nog vara beredda på att fortsätta famla ett tag till.

Inte bara Norge sörjer. Foto: Per Brännström

Det som gör morden på Utøya så speciella är kombinationen av det överlagda och kallblodiga tillvägagångssättet och det stora omfattningen av dödandet. Ett sätt att greppa den stora tragedin är genom det enskilda offret. Efterhand som personuppgifter och bilder släpps kommer kvällstidningarna att fyllas med sådana skildringar.

Norges statsminister Jens Stoltenberg gjorde en ansats i den riktningen när han idag, i sitt tal i Oslos domkyrka, berättade att han kände flera av de mördade. En av dem var Tore Eikeland, en lovande ungdomspolitiker och ordförande i ett AUF-distrikt. Stoltenberg mindes Eikelands bejublade anförande på Arbeiderpartiets senaste landsmöte.

Landsmötet hölls tidigare i år. Tore Eikelands tal finns på nätet. När man lyssnar på det slås man av vilken talangfull talare han är. Ämnet – EU:s postdirektiv – är torrt som fnöske, men Eikeland ger det liv med sitt stora engagemang. Med effektiva retoriska figurer och ett stort mått humor ("för att citera kung Elvis: Return to sender") får han landsmötesdeltagarna att jubla och applådera.



Mördaren använde dumdumkulor, hävdar en norsk kirurg. Det är en särskild typ av ammunition som expanderar vid träff och åsamkar ohyggliga invärtes skador på offret. Att se Tore Eikeland i talarstolen – ung, vältalig, passionerad – och samtidigt veta att han bara ett par månader senare skulle träffas av dessa brutala dödsskott är plågsamt, men gör förhoppningsvis att man kan börja ta in vidden av det inträffade. Eller så kommer det aldrig att gå. Kanske är det helt enkelt som Jens Stoltenberg sa i sitt tal: "Det er ikke til å begripe."

2011-07-24

En blekfet befrielserörelse

När man breder ut sin badhandduk på en spansk sandstrand är man inte bara en del av en solsuktande, blekfet turisthord. Man är faktiskt också en del av det som en gång varit en liten befrielserörelse.

I slutet av 1930-talet tog Francisco Franco makten i Spanien. Han var troende katolik och Francodiktaturens regim kom att påverkas av katolska kyrkans moralsyn. Efter att drivit en isolationistisk politik, och därmed lett landet mot ekonomiskt sammanbrott, lät han dock i början av 50-talet Spanien försiktigt öppna sig mot omvärlden.

Befrielsehjältar?

Snart var Spanien ett populärt turistmål, kanske särskilt bland oss svenskar. Förklaringarna ligger delvis i semesterlagstiftningen men även, och något mindre smickrande, i att det mesta var mycket billigt – speciellt alkoholen. Detta konstaterar Thomas Gustafsson i sin utmärkta bok Spanien. En färd genom historien, vilken varit min följeslagare under årets semestervecka.

Gustafsson skriver: "På bara några decennier förändrades Spanien i grunden tack vare turismen. Inte bara ekonomiskt ... utan också moraliskt. Turisterna förde dessutom med sig nya idéer om demokrati och mänskliga rättigheter som öppnade Spanien." De supande, lössläppta svenskarna utmanade Francos moraliska ideal och bidrog därmed också till att öppna en liten ventil mot friheten.

Franco.

Nu ska man naturligtvis inte inbilla sig att det var grisfestande svenska turister som till slut fick diktaturen på fall. Men säkert kan mötet med de liberala svenskarna ha fått en och annan spanjor att börja tro på en friare framtid även för Spanien. Och kanske bidrog svenskarnas (i dubbel bemärkelse) varma relation till Spanien till att ge sådana som Olof Palme råg i ryggen när han kritiserade diktatorn och dennes hantlangare (Palmes tal om "satans mördare" handlade just om dem).

Spelar detta någon roll idag? Franco är ju död och Spanien är fritt och demokratiskt. Den spanska utvecklingen är naturligtvis unik, men något kan vi kanske lära oss. Mötet mellan människor betyder så oändligt mycket. Till och med något så banalt som solresor kan spela en roll för att urholka förtryckets sten.

Det räcker förstås inte ensamt; en diktatur som Kuba är inte fri trots att det är ett populärt resmål. Det krävs också ett politiskt tryck (vem vet, kanske hade Palme kunnat göra skillnad för kubanerna om han inte i stället valt att omfamna deras diktator?). Men i grund och botten tror jag på mötena mellan människor och kulturer, mellan fria och ofria. Jag tror att det alltid leder till något gott.

Slutligen: De fyllekalas för turister som gick under benämningen grisfester tycks nu vara ett minne blott. De höll stången längre än gamle Franco, men det finns skäl att glädjas åt att båda är borta.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Tankar om en tragedi

Det var Facebook som gjorde mig förbryllad. När jag loggade in från datorn i hotellobbyn såg jag att många av mina Facebookkontakter bytt profilbild. I stället för deras sedvanliga porträtt visade de en norsk flagga. Märkligt, tänkte jag. För även om semesterns bekymmerslösa avkoppling fått mig att tappa grepp om tider och dagar så var jag säker på att 17 maj, det var det inte.

Ett brödrafolk i sorg.

Jag anade att något hade hänt och gick in på DN:s och SvD:s sajter för att få veta. När budskapet bakom de feta rubrikerna började klarna blev jag nästan skakig. Bilderna av skadade och blodiga ungdomar från Utøya fick magen att knyta sig.

Om man är bortrest när sådana här händelser inträffar vill man hem så fort som möjligt. Jag kände igen den känslan från mordet på Anna Lindh; när det inträffade befann jag mig i Sydafrika. Vad man ska hemma och göra är väl i ärlighetens namn något oklart, men jag antar att man har ett behov av trygghet, samhörighet och att visa deltagande. Att lämna den spanska semestersolen kändes i vart fall inte lika betungande som det annars skulle gjort.

Digitalt deltagande.

Vidden av katastrofen i Norge är svår att greppa. Regeringskvarteren i centrala Oslo är bombskadade och sju personer har mist livet – ett oerhört dåd som ändå bleknar i jämförelse med den kallblodiga massakern på Utøya. Omkring 85 norska ungdomar mejades ner. Killar och tjejer på sommarläger, intresserade av samhället och engagerade i att förändra det. Mördarens kulor släckte deras passioner, tystade deras röster och förvandlade deras ungdomliga driv och dådkraft till kall och livlös stillhet. Under några fasansfulla minuter fick hatet tala på Utøya, och som vanligt när hatet talar är avsky, sorg och smärta de känslor det främst förmedlar.

När planet lyfte från Barcelonas flygplats för att ta mig tillbaka till Sverige hade det börjat skymma över Spanien. Men det var förstås inget mot den långvariga skymning som drabbat alla de föräldrar, syskon och anhöriga som mist någon de älskar. Mina tankar denna kväll går till dem.

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: För brödrafolkens väl – tragedin växer
Rasmus Jonlund: Sådant som inte går att förstå
Hanna Lager: Det blir inga roliga bloggposter idag
Kent Persson: Idag räcker inte orden till
Mathias Sundin: Alldeles för overkligt

2011-07-18

Ett förslag värt att skåla för

Systembolaget borde erbjuda hemleverans av sina varor, föreslår idag folkpartisten Carl B Hamilton. Vidare anser han att politikerna borde släppa taget om Systembolagets öppettider.

Jag tycker detta är vettiga förslag, i riktning mot en mer liberal alkoholpolitik i Sverige. Det är särskilt uppskattat att förslaget kommer från en folkpartist, eftersom Folkpartiet ofta reflexmässigt slår bakut så fort liberalisering av alkoholförsäljningen kommer på tal. Detta illustrerats inte minst i debatten om gårdsförsäljning (där Hamilton själv varit mycket tydlig med att förslaget bör skrotas).

En hemlevererad skål?

Man ska nu inte dra alltför stora växlar på Hamiltons utspel. Det ska nog snarare ses som ett sätt att öka legitimiteten för alkoholmonopolet än ett försöka att bryta upp det. Precis som Hamilton konstaterar så bygger Systembolagets monopol på att det accepteras av medborgarna. Därmed får Systemet inte uppfattas som för otidsenligt; det är väl i ljuset av detta som senare års moderniseringar i form av lördagsöppet och självplock ska ses.

Icke desto mindre är förslaget om hemleverans och generösare öppettider ett steg i rätt riktning. Det ger medborgarna lite mer frihet på bekostnad av politisk detaljstyrning. Ett förslag värt att skåla för, helt enkelt.

Media
SvD, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2


Läs även
Rasmus Jonlund: Liberalt lackmustest – om alkohol och etiketter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2011-07-17

Lärdomar från DDR

Ingenting fungerade. Livsmedelsförsörjningen var en katastrof på alla områden: mejeriprodukter, fläsk, korv, fisk, fjäderfä, ägg, potatis, grönsaker, bröd och brännvin ... Bakom försörjningseländet låg planekonomin och tvångskollektiviseringen inom jordbruket.
SvD:s eminente Rolf Gustavsson berättar det som numera är allmänt känt, men som ändå förtjänar att påminnas: Socialistisk politik leder bakåt och gör alla fattigare. Gustavsson har läst boken Die DDR im Blick der Stasi 1961 (finns på Bokus), där man återger säkerhetspolisen Stasis rapporter till partiledningen.

Uppenbarligen var DDR:s högsta ledning väl informerad om det usla tillstånd deras land befann sig i. Ändå valde de att ta till skygglappsstrategin, bygga murar och isolera det östtyska samhället ytterligare. Det kommunistiska Östeuropa gick under, och är det något vi ändå kan lära oss av detta fasansfulla experiment så är det väl just detta att vi inte får ta på oss skygglappar när verkligheten kallar på uppmärksamhet.

Tvärtom måste vi hela tiden vara beredda att ompröva våra ställningstaganden om det visar sig att de leder fel. Detta är inte lätt; kanske är det än svårare i den tid vi nu lever i, där vi ständigt översköljs av kommentarer, analyser och rapporter från alla håll och kanter. Men det svåraste är nog ändå att erkänna – inte bara för sig själv utan även för andra – att man hade fel. Varför nu det ska vara så svårt; redan för 1 600 år sedan konstaterade ju Hieronymus att det är mänskligt att fela. Möjligen säger det något om vår oförmåga att lära av historien?

Rätt eller fel?

Blåblodigt lotteri

För någon månad sedan var kungens eventuella besök på tvivelaktiga nattklubbar uppmärksammade i media, och jag blev då ombedd att skriva några reflektioner kring detta till tidskriften Liberal Debatt. Min inlaga bygger på den osäkerheten som finns inbyggd i monarkin som system. Vi vet helt enkelt inte om den kung som avlas fram är en bra eller dålig representant för Sverige. Och om han är dålig är det inte mycket vi kan göra åt det.
~

2010 var ju tänkt att bli ett bra år för kungahuset, med dubbel bröllopsglädje i familjen Bernadotte. Riktigt så bra blev det nu inte. Den ena prinsessans romans tog slut och bröllopet blev inställt. Den andra prinsessan lyckades bättre i sitt val av drömprins, men bröllopsuppståndelsen hade ändå lite dålig eftersmak.

Alla kitschiga souvenirer ur ”den officiella bröllopsserien”, den omfattande och insmickrande mediebevakningen och skattefinansierade ”kärleksfester” tycks ha blivit lite för mycket för många svenskar. Ändå var detta bara en västanfläkt jämfört med vad som väntade.

På hösten publicerades boken Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken. Där förekom besvärande skildringar av kungens umgängesvanor. Så besvärande, att kungen i början av november kallade till presskonferens ute i älgskogen. Kungen meddelade då att han bestämt sig för att vända blad. Bokens avslöjanden om kaffeflickor och strippklubbsbesök låg långt tillbaka i tiden och nu borde man i stället se framåt.

 Carl XVI Gubbslem?

Följden av kungens taffliga bortförklaringar blev emellertid att bokens påståenden inte ville släppa taget. När det efter några månader framkom att en av kungens vänner anlitat kriminella för att undanröja bevis så fick mediedrevet sådan kraft att monarken såg sig tvungen att genomföra ännu en förödande presskonferens.


Innebär detta att monarkin är i gungning? Det som hänt är onekligen besvärande för kungen personligen, men torde knappast fälla monarkin. Dock kan några reflektioner göras utifrån de scener som utspelat sig.

Det framstår som relativt sannolikt att kungen befunnit sig på platser där han inte borde ha varit och betett sig på ett sätt som är olämpligt för rikets främste företrädare. Oaktat att en del försyndelser, vilket ju kungen själv konstaterade där ute i älgskogen, ligger långt tillbaka i tiden så väcker de frågor om majestätets värderingar och människosyn.

Ett av argumenten som brukar framföras till kungahusets försvar är dess förmåga att göra god pr för Sverige. I vilken utsträckning stärks då bilden av ett modernt och jämställt Sverige när vi företräds av en representant som tycker att lättklädda flickor gott kan beställas in till kaffet? Att kungen framstår som lite enfaldig och bortkommen kanske vi kan ha överseende med, men om han dessutom visar sig stå för unkna värderingar och saknar omdöme – ja, då finns faktiskt skäl att ifrågasätta hans lämplighet för sitt ämbete.

En ytterligare reflektion handlar om kungahusets agerande när det blåser upp till storm. Den senaste tidens försök till journalistisk granskning har tvingat monarken till mikrofonerna på ett ganska ovanligt sätt. Medieframträdandena visar att statschefen är obekväm med att hantera kritiska frågor och har uppenbara svårigheter att uttrycka sig utan manus. Ändå är detta en person som förväntas sälja Sverige i utlandet. Detta väcker ytterligare frågor om hans lämplighet för uppdraget som statschef.

Häremot kan ställas ett annat vanligt argument för monarkin: Att den som föds in i ett ämbete får livslång träning i jobbet och blir därför särskilt lämplig. Det argumentet blir sant, om vi tror att alla människor föds med lika förmågor. Om så vore skulle, för att travestera en bekant, varje unge som får en hockeyklubba i handen kunna fostras till en ny Peter Forsberg. Det tror nog ingen; på samma sätt är det naturligtvis inte sannolikt att envar har förutsättningarna att bli en bra statschef.

På sätt och vis är det olustigt när diskussionen om monarki eller republik reduceras till en personfråga. Vi republikaner föredrar ju i regel att tala om demokratiska principer. Med den här artikeln hoppas jag ändå ha illustrerat en av de principiella nackdelarna med vårt nuvarande statsskick – nämligen att det är ett utomordentligt dåligt verktyg för att vaska fram lämpliga personer till statschefsämbetet. Monarkin är ett lotteri, och skulle lotten falla på en gubbsjuk Papphammarfigur så krävs det en grundlagsändring för att bli kvitt honom. Vi kan ordna det bättre för oss.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,  

2011-07-13

Svar från Ungdomsstyrelsen

Idag skrev Per Gudmundsson en ledarartikel i SvD om att Sveriges imamförbund erhållit 416 000 kr från Ungdomsstyrelsen. Pengarna skulle användas för att motverka rasism och islamofobi, men de tycks i stället ha använts för att sprida intolerant islamism till svenska ungdomar via hemsidan Muslim.se (se mitt tidigare inlägg Skattefinansierad intolerans).

Eftersom Ungdomsstyrelsens pengar ska gå till verksamheter som främjar demokrati, jämställdhet, tolerans och andra värden som vi uppskattar i vårt samhälle så har jag vänt mig till Ungdomsstyrelsens generaldirektör Per Nilsson för att få klarhet i på vilket vis han anser att Muslim.se kan anses arbeta för integration och jämställdhet och stärka ungdomars demokratiska värderingar.

Per Nilsson svarade föredömligt snabbt; hans svar återges nedan:
Hej Jesper!
Ungdomsstyrelsen har år 2009 beviljat stöd till föreningen Sveriges Imam Förbund. Medel har beviljats inom ramen för förordning (2008:62) om statsbidrag till verksamheter mot rasism och andra former av intolerans. Föreningen har ett ansvar att följa förordningen och den projektansökan som inlämnats och beviljats stöd. Slutredovisning av projektet ska ske senast den 31 juli 2011. Därefter sker en granskning av genomfört projekt. Skulle det visa sig att föreningens verksamhet strider mot förordningen, demokratins idé eller mot innehållet i ansökan kan stödet krävas tillbaka.

Med vänlig hälsning
Per Nilsson
Detta svar tycker jag föranleder följdfrågor. Jag har därför skickat följande kompletterande frågor till Per Nilsson:
Om jag förstått saken rätt gör ni alltså ingen uppföljning under projektets gång (dvs. i det här fallet ca två år) att de tilldelade medlen används i enlighet med sitt syfte? Finns det någon möjlighet för Ungdomsstyrelsen att ingripa, t.ex. genom att stoppa utbetalningar eller kräva återbetalning, om det under projektets löptid framkommer att mottagaren bedriver verksamhet som strider mot projektets ändamål?
Fortsättning följer, förhoppningsvis.

Uppdatering: Ungdomsstyrelsen kommenterar på sin sajt: Ungdomsstyrelsen stöder inte hatet

Läs även
Merit Wager: Läste Ungdomsstyrelsen vad som stod på organisationernas sajter innan den betalade ut generösa bidrag till dem? och Snabbt svar från Ungdomsstyrelsen 


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,   

Skattefinansierad intolerans

"Många kvinnor, på grund av feminism, lyder inte sina män, vilket är syndigt. Vissa praktiserande systrar inser inte att de måste lyda sina män." (källa)

"Majoriteten av de lärda säger att det är förbjudet för en kvinna att recitera Koranen under hennes period, tills hon är taahir (ren) igen." (
källa)

"Moder Teresa har hyllats som en av våra dagars helgon av både kristna, muslimer och många andra. Även om det stämmer att hon hjälpte många föräldralösa ... så stämmer även att hon dog medan hon dyrkade andra än Gud, dvs. Jesus och hans moder Maria, sannerligen ett fruktansvärt brott" (
källa)

"[Det är] inte tillåtet för dig att sova utan att din ’awra [=könsorgan] är täckt med kläder, vare sig du sover med din fru eller ensam." (
källa)

"Utan tvekan så är det haraam [förbjudet] för din far att hindra dig från äktenskap med lämplig (muslim, helst praktiserande). Äktenskap är viktigare än studier, och det utesluter inte att studera vidare eftersom det är möjligt att göra både och.
   I ditt fall är det tillåtet för dig att kontakta sharee'ah domstolen och berätta vad som har hänt, så efter det är det slutliga beslutet upp till domstolen." (
källa)
Ovanstående citat är några exempel på levnadsråd som ges på sajten Muslim.se. Sidans syfte är bl.a. att "på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer", och dess inriktning är att "hålla sig till en balanserad metodologi i utövandet av Islam långt bort från de likgiltigas eller de extremas tillvägagångssätt i praktiserandet av denna religion". Uppenbarligen tycker man alltså själva att man förespråkar en moderat tolkning av islam. Bakom Muslim.se står Sveriges imamförbund, som för ändamålet har erhållit drygt 400 000 kronor av statliga Ungdomsstyrelsen, vilket SvD:s Per Gudmundsson berättar om idag.

Ungdomsstyrelsen, å sin sida, har en verksamhet som bl.a. går ut på att fördela statsbidrag till "frivilligorganisationer som arbetar för integration och motverkar diskriminering, jobbar för jämställdhet och företräder nationella minoriteter". För närvarande har Ungdomsstyrelsen regeringens uppdrag att "fördela medel till organisationer som arbetar för att stärka ungdomars demokratiska värderingar" och att "fördela projektbidrag för att stärka jämställdhetsarbetet bland de nationella minoriteternas organisationer".

Generaldirektör för Ungdomsstyrelsen är Per Nilsson. Och jag skulle gärna vilja veta på vilket vis Per Nilsson anser att Muslim.se kan anses arbeta för integration och jämställdhet och stärka ungdomars demokratiska värderingar. Kan man få svar på det, tro?

Läs även
Anna Ekström: Nationen som Gudmundson glömde
Merit Wager: Svenska skattebetalare tvingas finansiera hatverksamhet riktad direkt mot dem själva...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,  

2011-07-12

Skrapanskylten 12 juli

Tidigare jobbade jag på Söder och promenerade då förbi Skrapan varje morgon. Jag kunde då inte låta bli att notera att i stort sett alltid var det några lampor som var trasiga i ljusskylten som formar ordet "skrapan". Detta blev så parodiskt att jag inte kunde låta bli att blogga om det (se kategorin Skrapan och inlägget Stad i ljus, nästan).


Nu passerar jag inte längre Skrapan-skylten varje dag. Men ibland. Idag till exempel. Om jag inte minns fel är det snart tre år sedan köpcentret Skrapan slog upp portarna. Och ännu har de inte fått ordning på sin skylt. Är det inte fantastiskt?

2011-07-07

Nymålat – för säkrare cykling

I dag har Trafikkontoret varit på Olaus Magnus väg i Hammarbyhöjden och målat cykelfält. Tidigare fanns det inga markeringar alls i gatan, vilket innebar onödig otydlighet för bilister och cyklister. Cykelfälten förenklar samspelet mellan bilister och cyklister och gör trafikmiljön tryggare. De har dessutom fördelen att de smalnar av gatan, vilket kan medföra dämpade hastigheter. Ännu bättre vore om man kunde göra en liten nivåskillnad mellan cykelbana och vägbana, men det är förstås mycket dyrare plus att det ställer till problem vid snöröjning.

Före.

Efter.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett tal värt att lyssna på

Jag kan tänka mig att det är svårt att analysera ett partiledartal. Ens uppfattning av talet påverkas ju av ens egna politiska uppfattningar. Så beskrev sig till exempel Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, som "lyrisk" efter att ha lyssnat till Jan Björklunds tal i Almedalen igår.

Katrine Kielos, vänsterskribent på Aftonbladets ledarsida, blev inte lika lyrisk. Och det hade man knappast väntat sig. Men nog tycker man att hon åtminstone hade kunnat besvära sig med att lyssna på talet.

Kielos hade sin tes. Några av Folkpartiets profilfrågor – kärnkraft, Nato, euro – är inte så heta just nu. Och därför borde inte Jan Björklund ha något att prata om. Katrine Kielos tycks ha bestämt sig för att inte lyssna.

Men om hon hade gjort det hade hon hört Jan Björklund tala om frihetskampen i arabvärlden. Hon hade hört honom tala om vikten av att vi i Sverige utmanar gamla tankemönster i fråga om synen på rättvisa, arbetsrätt, jämställdhet och forskning. Hon hade hört honom tala om att Sverige måste bli ett land som bejakar invandring och är attraktivt för kvalificerad arbetskraft.

Pratar om en politik för framtiden.
Bild: SvD/Janerik Henriksson

Sen hade hon hört honom berätta om frukten av Alliansens ansvar för utbildningspolitiken: De skolreformer som trädde i kraft den 1 juli. Precis som Björklund påpekade är detta början på förändringarna i den svenska skolan.
I sin analys ojar sig Katrine Kielos över att de svenska skolresultaten ännu inte blivit bättre. De flesta inser nog att saker och ting inte händer bara för att Jan Björklund blir chef på utbildningsdepartementet. Det krävs nya regler och riktlinjer – och det är dessa som trädde i kraft den 1 juli, för en vecka sedan.

Jag tror i och för sig att Katrine Kielos hörde en sak. Hon hörde Jan Björklund berätta om de socialistiska idéerna, och hur fel de haft om marknadsekonomi, frihandel och globalisering. Hon hörde honom berätta om att under de tio år som gått sedan vänsteraktivister demonstrerade mot globalisering i Göteborg har en halv miljard människor lyft sig ur fattigdom - tack vare globaliseringen. Hon hörde säkert hans berättigade fråga: Varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?

Socialismen är en ideologi på dekis. Aftonbladets ledarsida talar för allt färre. Det är kanske inte så konstigt att Katrine Kielos slår dövörat till.

Media:
SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB, G-P
Se gärna Jan Björklunds tal på
SVT Play eller läs det i fulltext på Folkpartiets hemsida.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2011-07-06

Spricker Alliansen?

Allianssamarbetet har varit en stor framgång för alla oss som tror på ett friare Sverige, där makt förflyttas från politiker till medborgare och där valfrihet är en självklarhet, inte bara när det gäller privata servicetjänster utan även inom det offentliga utbudet av vård, skola och omsorg.

De fyra borgerliga partierna har visat att de kan komma överens och leda Sverige tillsammans – ett samarbete som klarade även den globala finanskrisens tuffa prövningar. Alliansregeringen gav inte vika för populistiska vänsteridéer om att förstatliga bilföretag och banker. I stället höll man kursen och navigerade Sverige igenom krisen. Belöningen kom i valet 2010 i form av fortsatt regeringsförtroende från väljarna.

Alliansen i fara – ingen fara?

Alliansens väl är förvisso inte nödvändigtvis samma sak som Allianspartiernas väl. Moderaterna är det parti som växt sig starkast sedan 2006, medan småpartierna (Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern) backat. Från Centerhåll hörs nu röster för att avbryta Allianssamarbetet inför valet 2014.

Flera centerpartister talar om att Allianssamarbetet har "kostat" – underförstått att Moderaternas dragningskraft går ut över småpartierna. Det antyds även att Moderaterna borde vara mer ödmjuka. (Exakt vad denna ödmjuket ska bestå i är dock inte helt klart.)

Det organiserade samarbete som Alliansen är har förstås inneburit vissa begränsningar för de fyra partierna. Man kan inte ta ut svängarna hur som helst, och profilering måste göras inom ramen för samarbetet. Det parti som lyckats väl är förstås Moderaterna, som etablerat sig som ett ansvarstagande och statsbärande parti. Näst bäst är Folkpartiet.

Statsvetaren Jenny Madestam menar att "Folkpartiet förmodligen [är] det mest profilerade partiet i svensk politik i dag. Partiet har en tydlighet utöver det vanliga." Detta har gett resultat. Folkpartiet är ingen raket i opinionsmätningarna, men vi håller ställningarna och slipper dras med C:s och KD:s krisstämpel.

De senare partierna har en vagare profil. Centern tycks ha sjabblat bort företagarfrågorna, och Kristdemokraternas familjepolitik gillas av få. Är det då en bra lösning att dumpa Alliansen för att få lite friare spelrum 2014?

Jag tror att man ska börja med och fundera på vilka förväntningar man har. Centern drömmer förstås om fornstora Fälldin-dar. De senaste valresultaten borde innebära ett uppvaknande. 2010 års 6,6 procent är nästan exakt medelresultatet av valresultaten sedan 1994. Toppen var 2006 med 7,9, botten var 1998 med 5,1. För KD sammanföll toppen med Alf Svensson, 11,8 procent 1998. 2010 års 5,6 procent ligger förvisso en bit från snittet på 7,4. Men så har också Alf Svensson flyttat till Bryssel.

En valvinnare.

Samtidigt måste man ju notera att Alliansens valvinster inneburit stora möjligheter för småpartierna att sätta politiska avtryck. Visst var det kul för Folkpartiet att vi fick över 13 procent i valet 2002. Men vi har fått bra mycket mer genomslag för våra skolreformer sedan 2006, när vi varit hälften så stora.

Visst har småpartierna potential att lyfta. Men jag är inte säker på att den potentialen nödvändigtvis hänger samman med Alliansens vara eller icke vara. Om man ändå ser Alliansen som ett tidsbegränsat projekt – ett sätt för borgerligheten att visa för svenska folket att vi kan, och vill, ta ansvar för Sverige tillsammans – så kanske en upplösning av Alliansen kan innebära möjligheter.

Mot bakgrund av det nya politiska läget, där en borgerlig minoritetsregering som fajtas mot en allt mer samspelt brunrödgrön opposition, kan väljarna efterfråga andra parlamentariska lösningar efter valet 2014. Möjligen är det då en fördel om de borgerliga partierna inte är så tätt knutna till varandra.

Media:
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Expressen

Läs även:
Magnus Andersson: Centerpartiets framtid ligger i egna händer
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Almedalen XI – en allians med Annie?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

2011-07-05

En kommission utan framtid?

När jag igår läste om att Alliansen tänker tillsätta en framtidskommission för att identifiera vilka framtidsutmaningar som Sverige står inför så blev min första reaktion att det kändes torftigt. Lite av en gäspning, faktiskt. Jag bloggade om det igår (se En modkommission för Alliansen?).

När jag läser dagens ledarsidor får jag intrycket av att min uppfattning delas av flera. Socialdemokratiska Aftonbladet är förstås elakast; Björn Fridén skriver:
När Moderaterna upptäcker att de saknar ideologi vänder de sig inte till medlemmar och sympatisörer. De tillsätter en arbetsgrupp under samma ledning som precis konstaterat att de saknar idéer.
Men även på Svenska Dagbladets moderatnära ledarredaktion verkar man lite besvikna. Per Gudmundsson konstaterar, under rubriken "Framtiden är inte det mest konkreta tillhygget" att
Måndagens munsbit till pressen var att regeringen tillsätter en framtidskommission, något som redan det mottogs som futtigt. I synnerhet mot bakgrund av vad som redan tänkts om framtiden inom ramarna för Långtidsutredningen och Globaliseringsrådet.

Låt inte framtiden skymma samtiden.
Bild: DN/Janerik Henriksson

Per Gudmundsson tror dock att det kan vara en bra taktik av Reinfeldt att ägna sig åt abstrakt, statsmannamässigt "fluff".

Liberala Dagens Nyheter kontrar å andra sidan med att Reinfeldts politiska verklighet är betydligt mer konkret. De rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har nu etablerat ett samarbete i syfte att ställa till det för regeringen. Så här skriver DN:

Det man hade önskat att Fredrik Reinfeldt i stället haft med sig i bagaget är en idé om en lösning på det parlamentariska problemet. Men om detta har Moderaterna inget mer att säga än det som redan sagts.
I ledarartikeln påpekas också att regeringen redan har en hel del bra framtidsutredningar i arkiven.
Den framtidskommission som skisseras är i princip en blåkopia av det Globaliseringsråd som presenterade sin slutrapport för två år sedan och som Moderaterna hela vägen igenom förhållit sig kallsinniga till.
Även Expressen ifrågasätter behovet av en framtidskommission, när liknande utredningar redan gjorts. Eric Erfors påminner om att vi redan har haft en sådan: Det Globaliseringsråd som regeringen tillsatte efter valet 2006. Den rapporten placerades dock i ett arkivskåp, kanske för att den innehöll politiskt känsliga – men vettiga – förslag som att skrota värnskatten. Regeringen kan gärna ägna sig åt framtidsfrågor, skriver Erfors, men "en utmärkt början är alltså att plocka fram nyckeln till det där arkivskåpet".

I tyckarklassen tycks uppenbarligen framtidskommissionen betraktas med skepsis. Oaktat detta så lär väl kommissionen sjösättas. Låt oss då hoppas att de förslag och kloka idéer som kommissionen, under statsministerns ledning, kommer fram till faktiskt också blir verklig allianspolitik för framtiden. För nog vore det synd om framtidskommissionen skulle möta samma öde som Globaliseringsrådet och andra – att bli en kommission utan framtid.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2011-07-04

En modkommission för Alliansen?

I dag meddelade partiledarna från de fyra Allianspartierna att de planerar tillsätta en framtidskommission. Kommissionen ska "beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020".

Det är ingen större nyhet att det finns utmaningar för Sverige, även om det går rätt bra för oss just nu (och då inte enbart i ljuset av den grekiska kollapsen). En del av de utmaningarna tar partiledarna också upp i artikeln: en åldrande befolkning, dålig intregration, långsiktig hållbarhet. Fler kan förstås läggas till listan, och en del jobbar regeringen redan med, bland annat i den nationella innovationsstrategi som nämns i debattartikeln.

I själva verket är det så att en hel del av de framtidsutmaningar som finns redan är tämligen väl utredda. För inte så länge sedan presenterade Långtidsutredningen sitt förslag om en bättre arbetsmarknad, med idéer kring allt från regelverk till lönebildning. I januari tillsattes en ny utredning som ska se över företagsbeskattningen. År 2009 kom Globaliseringsrådets slutrapport, även den med många goda tankar om hur Sverige ska rustas för framtiden.

Lägg därtill alla övriga utredningar, förslag och rapporter som tagits fram – såväl inom de respektive partierna som av olika intresseorganisationer (Svenskt Näringslivs förslag om att sänka studiebidragen för humaniorastudier kan möjligen tillåtas samla lite damm) – så framträder en bild av att det inte direkt är probleminsikt eller goda idéer som det råder brist på. Jag skulle säga att det snarare är en fråga om politiskt mod.

Alliansen har gjort många bra saker sedan 2006. Skatterna har sänkts, skolan har reformerats och socialförsäkringen har gjorts om. För det har regeringen fått ta mycket stryk – en del välförtjänt, en del oförtjänt. Nödvändiga reformer är ofta tuffa att genomföra (Andreas Papandreou kan berätta mer om det). Men det får inte hindra politiker att fatta viktiga och långsiktiga beslut.

Utspelet om en framtidskommission signalerar tyvärr att Alliansen inte längre djärvs göra det. Kommissionen framstår snarare som ett sätt att skjuta besvärliga beslut på framtiden. Låt mig i stället ödmjukt föreslå att Alliansens partiledare ägnar sommaren åt att läsa igenom de högar av utredningar och rapporter som redan finns, och sedan sätter igång att göra politik av dem till hösten. Känns det alltför jobbigt kan de få kosta på sig en, ny liten utredning. En modkommission.

Media: SvD, AB

Läs även
Rasmus Jonlund: Tänk gärna nytt, men glöm inte det redan tänkta
Hans Åberg:
Framtidskommissionär

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2011-07-02

Proffstyckare och prinsessklänningar

Idag ägde ännu ett europeiskt furstebröllop rum; den här gången var det Monacos tronarvinge furst Albert som knöt hymens band med sydafrikanskan Charlene Wittstock. Som vanligt lär brudens klänning bli ett av de stora samtalsämnena. Den monegaskiska bröllopsskruden påminde en del om svenska kronprinsessan Victorias klänning från i fjol, i sin baraxlade enkelhet.

Detta fick mig att tänka på en kommentar från modeoraklet Camilla Thulin, apropå den tredje bröllopsklänningen som varit i ropet på sistone, nämligen Kate Middletons:

Anständig.

"Jag tycker att den var snygg och anständig", sade Thulin till Expressen, och tillade "jätteskönt också att slippa se bara axlar och armar. Om man väljer kyrkliga bröllop, så klär man sig anständigt tycker jag".

Mästerverk.

Med tanke på att Victorias klänning var tämligen baraxlad hade man kanske kunnat förvänta sig att Thulin skulle haft synpunkter på detta när hon kommenterade Pär Engshedens skapelse, men till Expressen säger hon bara att klänningen är "ett monokromt mästerverk". "Det ser enkelt och mycket snyggt ut, korrekt och strikt. Jag trodde att den skulle ha längre ärm, men det spelar ingen roll."

Smakdomaren dömer som hon vill.

Vad vet jag. Kanske var det reportern som strök bort det där om baraxlad oanständighet när artikeln om Victorias klänning skulle skrivas? Hur som helst ska det bli intressant att se vad Camilla Thulin tycker om den baraxlade furstinnan av Monaco. Räddas hon av slöjan, måntro?

Media: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ministern och moralpaniken

Dagens fetaste rubriker står Aftonbladet för. Tidningen berättar att Sven-Otto Littorin (M) under sin tid som arbetsmarknadsminister ska ha ägnat sig åt att sexchatta nätet med unga flickor. En del av de "flickor" som varit föremål för ministerns intresse har emellertid visat sig vara bedragare, och därmed har Littorin utsatt sig för en potentiell utpressningssituation.

"Den som sexchattar utsätter sig för risker. Och är man minister utsätter man dessutom landets regering för risker", skriver Aftonbladets Lena Mellin. I praktiken har hon nog rätt i det. Ändå kan jag inte undgå att känna lite olust inför hela avslöjandet.




Dangerzone2010.

Det måste framhållas att det finns uppgifter som verkligen är besvärande för Littorin, såsom att han ska ha sökt kontakt med minderåriga. Det är olagligt, och därmed förstås komprometterande. Men artiklarnas ifrågasättande gäller inte bara detta, utan även det lämpliga i att en minister sexchattar över huvud taget. Det vilar ett skimmer av moralpanik över hela upplägget, vilket säkert väl speglar moraluppfattningen i samhället.

För hur intressanta vore Aftonbladets artiklar om folk i allmänhet bemötte en ministers eventuella sexchattande med en axelryckning; "även en minister kan väl få vara kåt", typ. Den allmänna moralen tycks emellertid vara mera lättkittlad än så.

Var gränsen går för allmänhetens axelryckningar förändras över tid. För inte så längesedan var en avvikande sexuell läggning hett skvallerstoff – idag är det knappt någon som bryr sig. Men Littorins äventyr på nätet utmanar ännu. Vad säger det om oss, egentligen?



~
För övrigt: Vem vet, kanske kan Sven-Otto Littorins ångande ömhetsbetygelser en gång bliva bok? Exempel finns; Michelangelos kärleksdikter föreligger nu i svensk översättning av Sverker Åström och Kaj Attorps har samlat åtskillig erotisk korrespondens i Svenska kärleksbrev.

Uppdatering 4/7: Läs gärna Fredrick Federleys inlägg Låt ministrar ha sina sexliv i fred. Mary X Jensen bloggar också: Konsten att förstöra en människas liv...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,