Spännande möte med kinesiska elever

I början av juli, strax innan min semester, fick jag tillfälle att möta en grupp elever vid Affiliated High School of Peking University, som besökte Sverige som ett led i sin utbildning. Resan arrangerades av den Singaporebaserade organisationen Skillseed. Eleverna besökte Stockholms stadshus och riksdagen, diskuterade hbtq-frågor med Arto Winter som bl.a. driver Mälarpaviljongen, och sexköpslagen med företrädare för KAST-mottagningen i Stockholm.

Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.

Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.

Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).

Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?

Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.

Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.

Bygg spårvägar – inte barriärer

I ett tidigare inlägg på bloggen (se Låt inte spårvägen bli ett sår i city!) har jag uppmärksammat vad jag uppfattar som ett stadsmiljöproblem i samband med att Stockholm får nya spårvägslinjer. Spårvägarnas dimensionering och de säkerhetsanläggningar de omgärdas av bidrar till att spåren blir en barriär i staden.

I dag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen där jag utvecklar detta resonemang, med utgångspunkt i en aktuell artikel i tidskriften Modern Stadstrafik. Läs gärna det inlägget: Bygg spårvägar – inte barriärer

Urspårad stadsplanering?

Stor tunnelbanesatsning i Stockholm

Idag levererade Alliansen ett efterlängtat besked: Staten och regionen är överens om en jättesatsning på utbyggd tunnelbana. Över 25 miljarder kommer investeras och nio nya stationer kommer att ritas in på tunnelbanekartan.

Stockolms nya tunnelbanekarta.

I en debattartikel i Dagens Nyheter berättar Alliansens partiledare mer om resultatet av Stockholmsförhandlingen:

• Blå linjen förlängs från Kungsträdgården till Gullmarsplan, via Södermalm med en ny station vid Sofia för att knyta ihop förlängningen med dagens Gröna linje.
• Blå linjen förlängs från Kungsträdgården till Nacka Forum, med nya stationer vid Hammarby Sjöstad, Sickla, Saltsjö-Järla och Nacka Forum.
• En ny tunnelbana byggs från Odenplan till Arena-staden via Hagastaden.
• Blå linjen förlängs från Akalla till Barkarby station via station Barkarbystaden.

Utbyggnaden av tunnelbanan ingår i ett förhandlingspaket där de inblandade kommunerna Stockholm, Solna, Nacka och Järfälla åtar sig att bygga 78 000 nya bostäder. Finansieringen sker genom att samtliga parter – stat, landsting och kommun – skjuter till pengar. Samtidigt införs år 2016 trängselskatter på Essingeleden, plus att skattenivån höjs (i innerstadsringen till 35 kr, på Essingeleden 30 kr). Projekteringen kommer att påbörjas 2016 och de nya tunnelbanelinjerna kommer bli klara 2021–2025.

Beskedet om storsatsningen på tunnelbana i Stockholm är välkommet. Men man ska också komma ihåg att mycket annat sker för att utveckla regionens kollektivtrafik. Nyligen invigdes tvärbanans förlängning till Solna. Pendeltågstunneln Citybanan invigs 2017. Tvärbana till Kista planeras, liksom Spårväg syd som ska binda ihop Flemingsberg med Kungens kurva/Skärholmen, Älvsjö – och i framtiden förhoppningsvis även Skarpnäck.

Vi som bor i Skarpnäcks stadsdelsområde kan glädja oss åt att sammankopplingen av Hagsätragrenen med blå linje frigör kapacitet vid Gullmarsplan, vilket gör det möjligt att öka turtätheten på Farsta- och Skarpnäcksgrenarna. Dessutom får vi enklare tillgång till den blå linjen, vilket underlättar t.ex. jobbpendling mot de stora arbetsplatsområdena i Solna och Kista.

Andra som bloggar om detta är Birgitta Rydberg (FP), Anna Starbrink (FP), Lotta Edholm (FP) och Rasmus Jonlund (FP). Läs också mer på Folkpartiets hemsida.

Låt inte spårvägen bli ett sår i city!

Bygg inga onödiga stängsel längs Spårväg city är budskapet från Stockholms trafik- och renhållningsnämnd när spårvägen förlängs.

Vid dagens sammanträde tog trafik- och renhållningsnämnden ställning till en remiss gällande förlängningen av Spårväg city från Djurgårdsbron till Frihamnen. När spårvägen är helt färdigbyggd kommer den kopplas samman med Lidingöbanan vid Ropsten och ha omkring 63 000 resenärer per dygn.

Spårväg city blir en välkommen kapacitetsökning av den  miljövänliga spårbundna kollektivtrafiken i Stockholm. Såväl tunnelbana som spårväg är mycket attraktiva trafikslag och kan medverka till att fler stockholmare väljer att åka kollektivt i stället för att ta bilen.

När spårvägen planeras är det dock viktigt att man också tänker på den omkringliggande stadsmiljön. Tyvärr har vi i Stockholm sett dåliga exempel på hur spårvägen, genom att omgärdas med långa stängsel och liknande, blivit en barriär i stadsmiljön. Ett övernitiskt säkerhetstänkande tycks ha fått ta överhanden. 

Exempel på detta finns på bilderna nedan. Vid Bällsta bro är banvallen så utformad att man kan tro att ett pendeltåg ska dundra fram där (tvärbana och stadsspårväg är förvisso inte riktigt samma sak; även tvärbanan kan dock dras fram med varsamhet, som i Gröndal). Längs Hamngatan i centrala Stockholm bidrar långa stängsel till att Kungsträdgården skärmas av från promenadstråket utanför PK-huset och NK.

Tvärbanan vid Bällsta bro.

Spårväg city vid Hamngatan.

På resor och studiebesök i olika städer har jag noterat att det går att dra fram spårvagn utan att den blir en barriär. Nedanstående bilder från Lyon, Manchester och Helsingfors visar att det faktiskt går att hitta lösningar med mindre barriäreffekter. I Helsingfors har man satt pollare i marken – de ger en tydlig indikation om att man bör se upp, men är samtidigt inte omöjliga att passera. En lösning som Stockholm borde studera, tycker jag.

Spårväg i Lyon.

Spårväg i Manchester.

Spårväg utanför Stockmann ("Helsingfors NK").

Inför dagens sammanträde med trafik- och renhållningsnämnden föreslog jag därför att vi skulle göra ett medskick till landstingets spårvägsplanerare. Glädjande nog delade övriga Allianspartier min och Folkpartiets uppfattning, och i ett särskilt uttalande skrev vi bl.a. följande.

"Säkerhet är viktigt när spårvägen planeras, men det är också angeläget att man i möjligaste mån undviker de barriäreffekter som kan uppstå om hållplatser och liknande omgärdas av alltför mycket stängsel och staket. I andra europeiska storstäder har man ofta valt mindre barriärskapande lösningar. Där är det ofta möjligt att röra sig friare mellan plattformarna. Ett alternativ kan vara att använda pollare i stället för heldragna staket i syfte att minska barriäreffekten samtidigt som ett gott skydd mot oavsiktlig passage erhålls. I arbetet med utformningen av Spårväg citys förlängning bör Trafikkontoret och Trafikförvaltningen vinnlägga sig om att inte onödiga barriäreffekter uppstår i staden."

Jag hoppas att man nu tar till sig av detta och ser till att den nya Spårväg city faktiskt blir en del av stadsmiljön – och inte en avdelare.

Tvärkommunikation viktig – satsa på Spårväg syd

Stockholms spårbundna kollektivtrafik bygger på ett radiellt tänkande, dvs. alla spåren leder in mot city. Det finns få kapacitetsstarka spårförbindelser som knyter samman stads- och länsdelar utan att man behöver åka in till city och byta. Tvärbananan är ett utmärkt undantag – men det behövs flera.

Spårväg syd, som i ett första steg ska koppla samman Flemingsberg med Kungens kurva/Skärholmen men in förlängningen förhoppningsvis kommer gå ända till Skarpnäck, är ett viktigt tillskott. Spårväg syd kommer att skapa bättre kommunikationer och förutsättningar för nya bostäder i området.

Det har diskuterats att i stället göra Spårväg syd till en snabbusslinje, s.k. BRT. Från Folkpartiets sida anser vi att detta inte är ett tillräckligt bra alternativ. En spårväg har högre tillförlitlighet, större kapacitet och större strukturerande effekt. Därför bör Spårväg syd byggas som en spårväg och inte som en busslinje. Det är innebörden i en debattartikel som jag skrivit tillsammans med ett antal folkpartister i Söderort: Gör inte Spårväg syd till en busslinje. Läs även mitt tidigare inlägg, Spårväg syd spelar roll i Söderort.

Förslag för fler bostäder

Idag besökte jag den intressanta Rufs-konferensen Läget i Stockholmsregionen 2012 (Rufs = regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen), som arrangeras av landstingets tillväxt-, miljö- och regionplaneringskontor.

Ett av seminarierna handlade – förstås – om bostäder. Hur möter vi det stora behovet av fler bostäder i regionen, som växer med uppemot 40 000 nya invånare varje år? Varför lyckas vi inte bygga tillräckligt?

Personligen lutar jag åt att det viktigaste vi kan göra är att skapa förutsättningar för att få så många byggherrar som möjligt intresserade av att bygga. Sedan ska vi inte lägga oss i så mycket vad de vill bygga – stora lyxlägenheter eller små budgetlyor. Sådant styr marknaden bäst.

Jag tror att ett problem är den omständliga planprocessen, som kräver ekonomisk uthållighet för den som vill genomföra ett byggprojekt. Överklaganden och annat kan ta flera år. Det går kanske an för de stora byggjättarna, men det kan knäcka små byggherrar. Och små byggherrar behövs, för att vi ska komma loss från oligopolsituationen och få en bättre konkurrens.

Fler byggställningar åt folket!

I Tyskland finns en planmodell som bygger på ett snabbspår. Förenklat går det, om jag förstått saken rätt, ut på att om man vill bygga likartade byggnader som i omgivningarna så kan man få bygglov direkt. Den modellen är förstås inte ägnad att främja nyskapande arkitektur och så vidare – men det blir bostäder. En annan baksida är att de boendes möjligheter att säga till begränsas.

Min fundering är om vi i Stockholm skulle kunna hitta en mellanväg. Jag tänker mig en modell där kommunen drar upp planer, t.ex. för förtätning av ett befintligt område. Man slår fast var det får byggas, vilka volymer som är tillåtna och liknande väsentliga parametrar. Sedan hålls samråd i vanlig ordning, med möjlighet för grannar och andra att ha synpunkter. Sedan kan planerna antas.

Fördelen med detta vore att risken för överklaganden och förseningar flyttas från byggherrarna till kommunen. Den som vill bygga kan köpa en tomt där bygglovet redan är klart. Spaden kan sättas i jorden dag 1. Osäkerheten i projektet minimeras.

Så, varsågoda. Det var mitt lilla bidrag.

Läs även G-P och SVT.

Betraktelser från Bayern

"Ich hätte gern
mein Geld zurück!"

Den senaste veckan har jag tillbringat i München, fristaten Bayerns vackra och välmående huvudstad. Det var ett kärt återseende; senast jag var i München var 2003, jag var fattig student och hankade mig fram som montör i en outlet för märkesmöbler (se Münchenäventyret). 

Denna gång var omständigheterna mer angenäma: Münchenvistelsen var en ren semesterresa och mycket av det jag inte kunde unna mig för nio år sedan fanns nu inom räckhåll. Således tillbringade ressällskapet och jag ett par kvällar i trevliga hotellbarer: vi drack riesling på nyöppnade Sofitel och tog en varsin Negrino på traditionstyngda Vier Jahreszeiten Kempinski. Avkopplande och välkomnande miljöer, med en glimt av den stora värld som kanske inte riktigt ryms innanför Stockholms tullar.

Även om vi hade det bra i de fina hotellbarerna så var det förstås uppenbart att många bayrare har det ännu bättre. Bayerns "bnp" per capita är över 48 000 dollar, vilket överträffar Schweiz med nära 5 000 dollar. Mängden vräkiga BMW:ar och Mercedesar på gatorna bär syn för sägen. Bayerns rikedom innebär dock att förbundslandet blivit största bidragsgivare i det system som på tyska heter "Länderfinanzausgleich", och som i praktiken torde motsvara det svenska kommunala utjämningssystemet, där landsting och kommuner med välskött ekonomi får betala miljardbelopp till dem som inte har lika god förmåga att hålla ordning på slantarna.

Precis som i Sverige är utjämningssystemet i Tyskland – särskilt i Bayern – kontroversiellt. Så till den grad att bayrarna nu överväger att dra hela systemet inför domstol. I Tyskland finns nämligen, till skillnad från i Sverige, en författningsdomstol, som kan ogiltigförklara politiska påhitt om de anses strida mot grundlagen.

Den tyska tidningen Welt Kompakt (som jag till min glädje fick ett gratisex av på väg till flygplatsen) ägnar ett par uppslag åt den här konflikten. I skottgluggen finns Berlin, Tysklands huvudstad men också en av de största bidragsmottagarna i utjämningssystemet. Medan Bayern årligen betalar in omkring 3,7 miljarder euro till utjämningssystemet, tar Berlin emot cirka 3 miljarder.

Bayrarna tycker att berlinarna använder pengarna väl lättvindigt. Bygget av Berlins nya flygplats, ett läckande mångmiljardprojekt, ses som ett exempel på detta. Man ifrågasätter varför Berlin måste ha tre operahus, sju proffsorkestrar och fem yrkeskörer, samtidigt som biljettpriserna hålls låga för att tillgängliggöra kulturen även för t.ex. arbetslösa. 

Allt detta framgår av en syrligt underhållande krönika med titeln Die Hauptstadt bedankt sich! Där låter skribenten huvudstaden tacka för bayrarnas generösa håvor, vilka gör det möjligt för Berlin att erbjuda 55 offentliga bad, avgiftsfri förskola – och att, för 650 miljoner euro, köpa tillbaka vattenverket så att alla berlinare kan erbjudas lägre vattenpriser. För detta har huvudstaden inte dåligt samvete, skriver krönikören, och avrundar med följande vassa slutkläm: "Als Dankeschön können bayerische Studenten sich hier ein Begrüßungsgeld abholen, das ihr auch bezahlt."

Rika och fattiga.

Att utjämningssystem väcker upprörda känslor är alltså inte någon svensk företeelse. Som exempel kan nämna Stockholms läns landsting, som i sin budget för 2013 skriver att "[d]et är i längden inte rimligt att Stockholms läns landstings invånare både bidrar med över 40 procent av statens skatteintäkter och dessutom är de enda nettobidragsgivarna till ett orättvist skatteutjämningssystem".

Kritiken överskrider blockgränserna; till exempel skriver Socialdemokraterna i sitt förslag till landstingsbudget att "[d]et rådande skatteutjämningssystemet är konstruerat på ett sätt som hämmar den regionala utvecklingskraften i Stockholmsregionen". I den här frågan går det en djupare spricka mellan bidragsgivare och bidragsmottagare, än mellan de politiska blocken. (I Tyskland kompliceras situationen förstås ytterligare av den öst–västliga aspekten.)

En intressant aspekt på kritiken mot utjämningssystemet är att den kan uppfattas som inkonsekvent. Ett annat utjämningssystem, dvs. den modell vi har för transfereringar mellan medborgare (bidrag och andra välfärdstjänster), möter idag en bred politisk acceptans (även om storleken på skatteuttaget diskuteras). Det tycks alltså vara mer kontroversiellt med bidrag mellan rika och fattiga kommuner och landsting än bidrag mellan rika och fattiga medborgare.

Jag föreställer mig att detta har att göra med att modellerna befinner sig på olika abstraktionsnivåer. Möjligen uppfattas också det kommunala utjämningssystemet mer vara ägnat att göda lokal byråkrati. Ett visst mått av provinsialism går naturligtvis också att skönja i debatten. Argumenten går igen i andra sammanhang – EU:s olika stödåtgärder mellan rika och fattiga länder är ytterligare ett exempel. Utjämningssystem tenderar uppenbarligen att brista i legitimitet och skapa missunsamhet.

En bättre väg att gå torde vara att skapa aktiva incitament. Exempel på detta kan vara sänkta skatter i svaga områden (i Sverige utreds för närvarande frågan om s.k. nystartszoner) eller andra åtgärder, som mer kan kategoriseras som "hjälp till självhjälp". Sannolikt går det lättare att skapa acceptans för sådana åtgärder än för byråkratiska, svårbegripliga och passiviserande bidragsapparater.

Läs även Die Hauptstadt ist für alle da och Mir ham's ja, ge!

Almedalsplanering

Idag ägnade vi oss på jobbet åt att pussla ihop våra Almedalsscheman. På Almedalsveckans hemsida (som onekligen skulle behöva uppgraderas till 10-talsstandard) presenteras ett smörgåsbord av intressanta seminarier. Det är verkligen inte lätt att välja (och välja bort) men efter ett par gallringsomgångar är nu schemat lagt.

För min del blir det naturligtvis mest seminarier som rör mina arbetsuppgifter och aktuella politiska frågor inom vården. Det kommer att handla om patientjournaler och integritet, aktiv hälsostyrning, bättre vård med kundval och upphandling, sjukvård i världsklass samt, förstås, en hel del om mat och måltider i vården.

Jag har förstås också smugit in en del som har bäring på mitt uppdrag i kommunpolitiken. Särskilt ser jag fram emot seminariet "Dags för en stadsminister?" som anordnas av Sveriges Arkitekter. Jag hoppas få ta del av ett intressant samtal om hur städer kan utvecklas och hur man kan skapa förutsättningar för tillväxt, idéutveckling och kunskapsutbyte. 

En av deltagarna i seminariet är Ola Andersson, vars bok Vykort från Utopia jag med stort intresse läste under midsommarhelgen. Där finns många tänkvärda åsikter, till exempel om hur Stockholms ytterstadsenklaver kan byggas samman för att vidga staden. Andersson ifrågasätter också de människor som tycks förvänta sig att livet i staden ska rätta sig efter deras önskemål. Så här skriver han (något redigerat):

Idag motsvaras privilegiet att bo i staden inte av någon skyldighet att acceptera stadslivet. Den som exempelvis tycker att kyrkklockorna i Hedvig Eleonora stör boendet på Östermalm kan tvinga församlingen att upphöra med klockringningen. De som flyttade in i de nybyggda radhusen ett stenkast från Sergels torg lyckades genom klagomål hos kommunen få den klubb som drevs på Kulturhusets tak att stänga tidigare [...] De som inte kan acceptera livet i staden har ett utmärkt alternativ: flytta därifrån.

Det är ganska hårda ord, men de rymmer en insikt som både stadsbor och politiker måste ta till sig: Den levande staden är inte villkorslös. Om vi inte låter staden vara en föränderlig plats där olika människor kan mötas, där åsikter får brytas mot varandra, där idéer kan födas och där olika levnadsvanor kan samexistera, då uppfyller vi inte stadens villkor. Då somnar staden in och blir bara en tätort.

Min förhoppning är att seminariet i Almedalen kan ge lite nya tankar kring hur man ska se på staden och dess utveckling. För utvecklas och förändras, det måste staden. Det som Tomas Tranströmer skrev om människan, det gäller faktiskt också för staden: "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Dags för t-bana till Nacka!

Det är hög tid att bygga ut tunnelbanan, och ett första steg bör vara att förlänga den blå linjen från Kungsträdgården till Nacka. Det skriver de ledande folkpartisterna Erik Ullenhag och Birgitta Rydberg idag i en debattartikel i SvD. De hoppas få FP-medlemmarnas stöd för att driva en sådan linje på ett kommande medlemsmöte.

Nacka nästa?

Som folkpartimedlem kommer jag att rösta ja till förslaget, och hoppas naturligtvis att Ullenhag och Rydberg får brett stöd i partiet. Deras förslag innebär att Folkpartiet kommer att förorda en lösning som beräknas kosta cirka 11 miljarder kronor. En alternativ lösning, som också studerats av SL, kostar drygt 16 miljarder.

Oavsett vilket alternativ man väljer är det en gigantisk investering, som landstinget behöver hjälp med. Det är därför bra att FP-politikerna inte bara ritar tunnelbanedrömmar på en karta, utan också resonerar kring hur finansieringen ska lösas. Såväl landstinget som staten ska bidra, förstås, men även berörda kommuner – i synnerhet Nacka, där intäkter från nybyggen och fastighetsutveckling bör kunna bidra till tunnelbanebygget.

"Alla berörda parter måste prioritera en snabb byggstart", skriver Ullenhag och Rydberg. Och det har de rätt i – tunnelbanan beräknas inte kunna stå klar förrän runt 2030, så några ytterligare förseningar finns det inte tid för.

Läs även:
Lars Lundqvist (FP): FP vill ha tunnelbana till Nacka
Birgitta Rydberg (FP): Tåg mot Nacka, tag plats...
Anna Starbrink (FP): Bygg blå linje till Nacka!

Spårväg Syd spelar roll i Söderort

Idag tog trafik- och renhållningsnämnden ställning till ett remissvar gällande Spårväg Syd, som ska binda samman Älvsjö med Flemingsberg, via Kungens kurva.

SL har gjort en förstudie kring Spårväg Syd och funnit att den, mot bakgrund av beräknat resandeunderlag, inte är samhällsekonomiskt motiverad i dagsläget. Det är en slutsats som förstås väger tungt.

Samtidigt bör inte slutsatsen bli att lägga projektet i malpåse. Stockholm behöver fler goda tvärförbindelser och Spårväg Syd skulle betyda mycket för utvecklingen i Stockholms södra delar och i berörda kommuner på Södertörn. Därför bör fokus nu vara hur vi kan åstadkomma ett tillräckligt resandeunderlag – i praktiken torde det handla om att bygga fler bostäder i området. Den särskilt svaga länken torde vara sträckan Masmo–Flemingsberg, som till stora delar går igenom skog. Att bygga bostäder här är inte okomplicerat, eftersom stora delar av marken är naturreservat och/eller del av Bornsjökilen (se karta nedan).

På rätt spår?

Därför har vi i Folkpartiet tillsammans med de andra partierna i Alliansen gjort ett särskilt uttalande, där vi understryker att alla kommuner, inklusive Stockholm, bör vara tydliga i planeringen av kommande bebyggelse så att den görs i anslutning till en blivande spårväg för att den samhällsekonomiska nyttan därmed ska öka. I avvaktan på detta bör busstrafiken förstärkas på den aktuella sträckan.

Genom att alla inblandade aktörer drar åt samma håll kan vi skapa förutsättningar för en satsning som skulle vara mycket gynnsam för utvecklingen i Söderort.

Läs även
Mark Klamberg (FP): Lägg grunden för Spårväg Syd

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spårväg Syd

Vänstern och valfriheten

Landstingsfullmäktige i Stockholm kommer snart att få ta ställning till en konstig motion (nr 2011:11). Den är författad av vänsterpartisterna Anna Sehlin och Bekir Uzunel, och handlar om vegetarisk mat.

Motionärerna anser att enbart vegetarisk kost ska serveras under landstingsfullmäktiges möten. En uppfattning som jag kan förstå, även om jag inte delar den. Det märkliga är dock, att motionärerna försöker motivera sitt förslag med ett skruvat valfrihetsresonemang.

De vill bestämma vad du ska äta.

Eftersom landstingsfullmäktige bestämt att Stockholms bussar ska gå på miljövänliga bränslen, borde också landstingsfullmäktige kunna besluta att fullmäktigeledamöterna bara ska äta vegetariskt, menar motionärerna. Roligast av allt är slutklämmen:

"Redan idag är valmöjligheterna ... begränsade. Utbudet inskränker sig till 3 rätter ... varav bara ett alternativ är vegetariskt. Om menyn i stället skulle bestå av 3 vegetariska rätter ... [skulle den] personliga valfriheten bibehållas på dagens nivå."

Det här säger en del om vänsterns syn på valfrihet. Efter att motvilligt ha accepterat att en del medborgare nog uppskattar annat än socialistiska standardlösningar har man kommit fram till en kompromiss: Att låta folk välja mellan olika standardlösningar.

Tanken på att låta människor göra egna val på riktigt, utan pekpinnar och politisk styrning, tycks emellertid ännu inte ha föresvävat våra vänner i Vänsterpartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Anna Sehlin, Bekir Uzunel, valfrihet, ofrihet, socialism

I väntan på spårvagnen

Häromveckan presenterades ett förslag till spårvägs- och stomnätsstrategi för Stockholm. Förslaget kommer från tjänstemännen på SL och Stockholms stads trafikkontor och är alltså varken behandlat eller beslutat på politisk nivå ännu. Det hindrar inte att det kan vara intressant att resonera kring en del av tankegångarna i förslaget.

Syftet med strategin är bl.a. att fastställa principer för stomtrafik, och hur dessa stomlinjer ska trafikeras. Utredarna föreslår att stomtrafiken ska ges en hög framkomlighet, dvs. prioriteras i förhållande till andra trafikslag. Stomlinjenätet ska vara robust, vilket innebär att linjerna sällan dras om. Detta skapar tydlighet och långsiktighet för resenärerna, och bidrar till kollektivtrafikens attraktivitet.

Olika trafikslag har olika fördelar och egenskaper. Bussar är flexibla och förhållandevis billiga (åtminstone sett till initiala investeringskostnader) men har å andra sidan låg kapacitet och låg attraktionskraft. Spårvagnar medför dyra investeringar men är å andra sidan kapacitetsstarka, driftsäkra, komfortabla och attraktiva. (En ny spårvagnslinje bidrar sannolikt i högre grad till att locka nya kollektivtrafikanter än en ny busslinje.)

Spårvagn i en fransk stad.
Bild: P G Andersson

I Stockholm ska vi naturligtvis ha en mångfald av trafikslag i kollektivtrafiken. Bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendelbåtar ska användas där de är mest ändamålsenliga. Ändå har förslaget om spårvagnar väckt debatt. Häromdagen föreslog några transportforskare att Stockholm skulle satsa på bättre stombusslinjer i stället för spårvagnar. Forskarna har en del poänger – det går snabbare att etablera nya stombusslinjer än att bygga spårväg, och det blir billigare. (Det kan här nämnas att förslaget till spårvägs- och stomnätsstrategi inte innehåller några kostnadskalkyler.)

Mot detta har organisationen Yimby invändningar. Spårvägssatsningar är en bättre affär i längden, menar man. Yimby får i det avseendet stöd av trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm, som i ett SVT-inslag påpekar att tågen på Lidingöbanan är 67 år gamla (en buss byts efter max 15 år). Yimby tycker också man inte ska glömma den s.k. spårfaktorn, dvs. den omständighet att många tycks föredra spårtrafik framför bussar. Svårförklarligt, men icke att förbise eftersom det är en nyckel till framgång att kollektivtrafiken upplevs som attraktiv.

Jag menar att det finns goda poänger i båda resonemangen. Personligen tror jag mer på spårvagn än buss på de mest trafikerade linjerna. Spårvagnar har, som jag nämnde ovan, större kapacitet och erbjuder en mycket högre komfort för resenärerna. Samtidigt: Väljer vi att satsa på spår så kommer det ta lång tid innan systemet är utbyggt (utredningen tar sikte mot 2030). Det finns många åtgärder som kan göras redan idag – i väntan på spårvagnen.

Till exempel kan man ge plats i gaturummet för stombussarna. Det var den ursprungliga tanken med blåbussarna, men den har inte fullföljts. Här kan ambitionen höjas och bussarna ges högre prioritering. Det kommer innebära att bilarna får maka på sig. Framkomlighet för de många prioriteras på bekostnad av framkomlighet för de få. Idag är endast 2 procent av gatorna i Stockholms innerstad reserverade för kollektivtrafik. Utredningen föreslår en ökning till 8 procent – och det arbetet behöver inte vänta på att man ska bygga räls.

Här har Stockholms stombussar prioriterats i trafiken.
Bild: Karl Kottenhoff

Vidare kan SL se till att minska hållplatstiderna, t.ex. genom att göra det möjligt att kliva på bussen även i mittendörrarna. Kommunerna i länet kan bidra med förbättrad snöröjning. Trängselskatten kan justeras (och, varför inte, differentieras utifrån bilstorlek?) för att minska trängseln i innerstan. Cykelbanorna kan breddas och cykelvägnätet byggas ut för att få fler att välja pedalkraft framför kollektivtrafik. Och så vidare. Stockholm kan förstås inte vänta till 2030 på att något ska hända.

Det långsiktiga målet måste vara att Stockholm ska ha kollektivtrafiklinjer med adekvat trafikering. Tunnelbana där det är lämpligt, spårvagn där det är lämpligt, buss där det passar bäst och så vidare. På så vis skapar vi ett system som är samhällsekonomiskt hållbart och som ger en kollektivtrafik som bidrar till Stockholmsregionens attraktivitet och långsiktiga tillväxt.


Läs även
Magnus Andersson (C): Tunnelbana, bussar och spårvagnar
Per Ankersjö (C): Farligt när politiker snöar in på en teknologi
Lars Bäck (S): Trådbussar i Stockholm
Ulla Hamilton (M): Bussar och spår
Karl Henriksson (KD): Optimera blåbusslinjerna och bygg ut spårvägar!
Stefan Lindh: Bussar eller spårvagnar i Stockholm?
Olov Lindquist (FP): Man ska inte alltid lyssna på forskarvärlden

Media
DN1, DN2, DN3, SvD1, SVT

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, spårvagn, tunnelbana, buss, SL, Christer G Wennerholm, Stockholm, Yimby

Bättre att patienten väljer än att politikern gör det

Jag bor i Skarpnäck, en stadsdel som är bland de fattigaste i Stockholm. Medelinkomsten är bara drygt 200 000 kr, jämfört med t.ex. närbelägna Södermalm där medelinkomsten är drygt 260 000 kr.

Tidigare arbetade jag på just Södermalm, och listade mig därför på en vårdcentral som ligger där. Jag tyckte det var praktiskt att ha nära till vårdcentralen från jobbet. Så är det nog många som resonerar. Det är ju väldigt många människor som jobbar i innerstaden, men som bor i ytterstaden. Konsekvensen blir att efterfrågan på vårdcentraler i innerstaden ökar, och att fler vårdcentraler etablerar sig där. Inget konstigt alls, egentligen.

Ändå envisas vänstern med att ifrågasätta de vårdvals- och fria etableringsreformer som Folkpartiet och Alliansen genomdrivit. Vänsterpartierna lever kvar i den gamla tidens tänkande, där politikerna ska styra vart patienterna ska gå och där patienternas frihet begränsas.

Själv uppskattar jag att inte vara inlåst i vänsterns vårdsystem. Jag tycker det är bra att jag kan gå till den vårdcentral jag vill – oavsett om den ligger i min hemstadsdel eller inte.

Läs gärna landstingets pressmeddelande:
Trenden fortsätter: Mer vård till invånare i utsatta områden

Media: DN

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, vård, valfrihet, vårdval, Folkpartiet

En dag i en politruks liv

Båtbussar kan minska trängseln

"Stockholms vackra vatten ska inte vara en barriär. Med bryggor och båtbussar kan vi binda samman alla våra öar utan att ta plats på land." Så skrev Folkpartiet inför förra årets val. Moderna, snabba båtbussar kan avlasta vägnät och övrig kollektivtrafik och skapa nya förutsättningar för smidig arbetspendling. Självklart ska det ordinarie SL-kortet gälla även på båtbussarna.

I den rapport som myndigheten Trafikanalys presenterade igår, och som refereras i dagens SvD-artiklar om kollektivtrafiken i Stockholm, bekräftas Folkpartiets syn på vattenburen kollektivtrafik. "Arbetspendling med båt kan bidra till att avlasta hårt belastade flaskhalsar i Stockholms väg- och kollektivtrafik i rusningstid och förkorta restid för pendlare", skriver Trafikanalys.

Båten Ballerina, som trafikerar det delvis privatfinansierade
Sjövägen-projektet; se sjovagen.nu.
Foto: Maria Dahlberg

Rapporten pekar även på en annan viktig folkpartifråga, nämligen möjligheten att kombinera cykeln i kollektivtrafiken. Där saknas det idag tillfredsställande möjligheter att ta med cykeln ombord. Här behövs ett helhetstänk, att man ser till hela resan från dörr till dörr och så långt det går försöker möjliggöra att olika transportsätt kombineras. Det kan handla om att man kan ta med cykeln i kollektivtrafiken, men även att det finns ordentliga och trygga cykelparkeringar vid kollektivknutpunkterna.

Sist, en uppmaning från rapporten som jag tycker att politiker i såväl Stockholms stad som i landstinget ska ta till sig: "Om planerare och beslutsfattare önskar att trafikanterna ska välja att köra mindre bil och istället välja cykel och kollektivtrafik, då måste dessa färdsätt sättas i främsta rummet."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, båtbussar, SL, Folkpartiet, cyklar

Patienten största vinnaren med mångfald av vårdgivare

Ta en titt på bilden ovanför, och fundera på var den är tagen. Rätt svar: I ett sjukhus; närmare bestämt i Circle Hospital i Bath, 16 mil från London.

Det är magasinet Soma, som ges ut av Karolinska universitetssjukhuset, som uppmärksammar detta spännande försök att kasta föreställningarna om hur ett sjukhus ska vara på ända. Den välkända arkitektfirman Foster + Partners har ritat sjukhuset, och man har ansträngt sig för att skapa en lugn och välkomnande atmosfär, alltifrån ljudmiljön till lukten (i den centrala ljushallen luktar det kaffe i stället för sjukhus) och den visuella miljön, där man tagit bort djungeln av skyltar och i stället satsar på personal som guidar.

Tanken bakom den genomarbetade sjukhusmiljön är att den ska bidra till patienternas tillfrisknande. "Vi märker att patienterna är mer avslappnade, mer positiva, behöver mindre bedövningsmedel och repar sig snabbare än vi är vana vid från våra tidigare arbetsplatser. Och vi som arbetar här mår bättre, vilket säkert påverkar slutresultatet även det", säger klinikchefen Jonathan Boulton. Kanske är det så enkelt som BBC:s reporter säger i ett reportage från sjukhuset: "We get better quicker if a clinic is less clinical."

Circle Hospital drivs av bolaget Circle Healthcare och behandlar både patienter som omfattas av den offentliga sjukvården NHS och privata patienter. Man hymlar inte med att man även har ambitionen att generera vinst till ägarna.

I den svenska debatten – och för all del även utomlands – är detta med vinster i vården ett rött skynke för somliga. Detta trots, som The Economist skriver, "there is ample international evidence that competition among private providers yields better results". Enligt forskning från USA ledde ökad konkurrens inom sjukvården till förbättrade resultat – såväl ekonomiskt som kliniskt!

De erfarenheter vi har i Sverige pekar inte i motsatt riktning. Trots det fortsätter vänsterns oförtrutna ryande om att enskilt driven vård är något dåligt. Vänsterpartisterna Lars Ohly och Birgitta Sevefjord tycker till och med att Stockholms läns landsting ska återta driften av S:t Görans sjukhus med motiveringen att det är "dags att ta tillbaka det som är vårt".

Motståndarna till alternativ inom vården tycks främst sikta in sig på att enskilt drivna verksamheter ibland genererar vinst, vilket framställs som ett problem och att skattepengar går direkt i bolagsdirektörernas fickor. Den fråga som mera sällan ställs är hur det kan komma sig att företag lyckas driva verksamheten med överskott och nöjda patienter när samma verksamhet drevs med förlust och långa köer när landstinget var huvudman. (SvD:s Sanna Rayman skriver om detta.)

Jag säger självklart inte att offentligt driven vård alltid är sämre än enskilt driven. Däremot är jag övertygad om att den dynamik som uppstår när olika aktörer får möjlighet att utföra vårdtjänster gynnar alla inblandade – i synnerhet patienterna, som får bättre vård, och skattebetalarna, som får mer valuta för sina pengar.

För att, så att säga, sluta cirkeln: Nya aktörer i vården medför nya idéer. Circle Hospital är ett utmärkt exempel på det.

Läs även
Håkan Werner Linnarsson (S): Vinster med vården, eller vinst på vården?
Johannes Westlund (–): Skum debatt

Dumt stoppa smart teknik

Härförleden beslutade Socialstyrelsen att stoppa sms-påminnelser till personer som bokat läkarbesök. Ett alldeles tokigt beslut. För den som har en tandläkartid eller ett vårdbesök inbokat är det ju en jättebra service att få en påminnelse, så att man inte glömmer tiden. Och även för vården är det bra, eftersom missade läkartider kostar pengar. Sms-påminnelser gör att mer av vårdens resurser kan användas till vård och mindre slösas bort på tomma läkartider.

För mindre glömska.

I stället för att rikta sina resurser på att stoppa vettiga informationsverktyg borde myndigheterna i stället utveckla e-sjukvården. Detta skriver ett antal folkpartistiska landstings- och regionpolitiker i en debattartikel i SvD.

Givetvis måste man ha stor respekt för integritetsaspekterna. Men så länge varje patient själv får välja om han eller hon vill ha sms-påminnelser, borde detta inte vara ett stort problem.

Den moderna tekniken är full av möjligheter. Tack vare e-hälsosatsningar kommer till exempel patienter i framtiden att kunna göra enklare provtagningar hemma. Man sparar tid, slipper väntrum och trista vårdmiljöer. Genom att var och en får ett "eget rum" på nätet har man full kontroll över sina journaler och recept.

Det här kommer leda till ökad patientmakt och att vårdens resurser används smartare. Om stelbenta myndigheter och föråldrad lagstiftning står i vägen för den utvecklingen är det en angelägen politisk uppgift att förändra detta.

Läs även
Lotta Edholm: FP till attack mot sms-förbud
Birgitta Rydberg: Utveckla e-hälsan istället för att bråka om smarta sms
Anna Starbrink: E-visioner för vården bättre än sms-förbud
Christer Sörliden: Eget rum
Hans Åberg: Experter mot framtiden

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sms-påminnelser, e-hälsa, ehälsa, Folkpartiet, vård, sjukvård

75 miljarder och 3 påsar chips

Det började med en rätt oskyldig jämförelse. Alliansen hade presenterat sin budget för Stockholms läns landsting. Budgeten omfattar 75 miljarder kronor och innehåller enorma satsningar på sjukvård och kollektivtrafik. För att bidra till finansieringen har en del avgifter och taxor justerats upp. SL-kortet höjs med 100 kronor (en nyhet som ABC-nytt publicerade 18 minuter efter att budgeten släppts!) och finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) ställdes mot väggen.

– Hundra kronor, det är tre chipspåsar, sa landstingsrådet i ett försök att avdramatisera prishöjningen. Men det skulle han inte ha gjort. Uttalandet uppfattades som nonchalant och Rosdahl fick erfara hur snabbt en sociala medier-storm kan blåsa upp.

Fredagsmys.

På Twitter etablerades hashtaggen #chipsgate, på Facebook startades gruppen Dyrare SL-kort – Nej tack och Torbjörn Rosdahls egen blogg blev förstås nedlusad med argsinta och raljanta kommentarer. En reklambyrå startade en sajt ("Hur mycket kostar det i chipspåsar?") och OLW ställde sig utanför t-banan och delade ut gratis chips.

Torbjörn Rosdahl är en sympatisk person och han leder ett landsting med välskött ekonomi. Stockholmarna har en välutbyggd kollektivtrafik – som dessutom är billig. Sverigesnittet för motsvarande SL-kortet ligger på 1 200 kronor; efter höjningen betalar stockholmarna 790. Alliansbudgeten som presenterades i onsdags innehåller kollektivtrafiksatsningar på 33 miljarder. Så jag förstår om det känns snopet för Rosdahl när all mediafokus plötsligt riktades mot tre påsar chips.

Nu har Torbjörn Rosdahl bett om ursäkt för sitt uttalande – gjort en pudel, helt enkelt. Säkert har han lärt sig en läxa. Antagligen kommer han, som Dagens Media skriver, bli mindre lättillgänglig i sin kommunikation och mer byråkratisk. Lite mer politiker, lite mindre människa. Förföljd av tre påsar chips.

Media:
DN, DN1, DN2, Expr, Resumé, Resumé2

Uppdatering 19/5: Läs även Stephan Mendel-Enks krönika i Metro: "Filippa Reinfeldt är en kvinna i 45-årsåldern med brunaktigt hår. Hon har flera barn och jobbar politiskt med en mängd olika frågor.”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Torbjörn Rosdahl, Moderaterna, Stockholms läns landsting, SLL, kollektivtrafik, chipsgate, sociala medier, fredagsmys

Vården viktigare än driftsformen

Min påsk tillbringas i Halmstad, vars landsting faktiskt var först i Sverige med att erbjuda sina invånare att välja vård. År 2007 drogs Vårdval Halland igång, och därefter har andra landsting hakat på (i Stockholm infördes vårdval 2008).

Vårdval innebär i princip att man kan välja vilken vårdgivare man vill. Blir man dåligt bemött på ett ställe kan man ta sin hatt (och sina pengar) och gå. Därigenom sporras de olika aktörerna att ge patienterna bättre service och mer valuta för pengarna.

Halland – en förebild för valfrihet!

För att underlätta patienternas val vore det naturligtvis bra om det fanns bra jämförelser mellan olika vårdgivare. En del parametrar är lätta att mäta - således finns numera sajter som SKL:s Väntetider.se och Svenskt Näringslivs OmVård.se, där man kan se vilka vårdgivare som har kortast väntetider. Andra parametrar kan vara knepigare, men ur patientsynpunkt vore det naturligtvis önskvärt att hitta bra kvalitetsmått.

I dagens SvD publiceras en artikel på detta tema. Britta Wallgren, vd på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm, tycker det är självklart att kvaliteten i vården ska följas upp och mätas - ett påstående som det är lätt att instämma i. Men artikeln tar en besynnerlig vändning. Det berättas att 180 skattemiljarder årligen går till vården, varav 90 procent till offentliga vårdgivare och 10 procent till enskilt drivna. "Men när det gäller vilken vård som är bäst, den privat utförda eller den offentliga, finns ingen kunskap", skriver man sedan.

Det här är rätt tröttsam journalistik. Man ställer offentligt och enskilt driven vård mot varandra, som att det skulle vara driftsformen som är avgörande för "vilken vård som är bäst". Men det som avgör om vården är bra eller dålig är väl i första hand de människor som arbetar i den; deras kompetens, engagemang och patientbemötande? Om man skrapar lite på ytan kommer man nog upptäcka att det finns goda och bra exempel, både på den privata och på den offentliga sidan. I kommande artiklar om vården hoppas jag att SvD:s journalister förmår tänka bortom driftsformerna, och bedriva journalistik utan skygglappar.

Ska sjukvården backa in i framtiden?

Marginalerna inom Stockholmssjukvården är förskräckande små, tycker S-kvinnornas Nalin Pekgul och Carina Ohlsson. De har uppmärksammat att köerna på akutmottagningarna är för långa och det verkar råda kapacitetsbrist på sjukhusen. Detta är förstås en problembeskrivning man måste ta på allvar, även om den inte är obekant. Inom landstinget arbetar man på flera fronter med åtgärder; det handlar såväl om att utnyttja befintliga resurser effektivare som att satsa på nyinvesteringar i landstinget.

Pekgul och Ohlsson har dock ett annat lösningsförslag: stryp möjligheten för privata företag att verka inom vården. "Antingen släpper vi privatiseringsvågen fri eller också rustar vi upp den offentligt drivna och skattefinansierade vården och begränsar inslaget av privata producenter" säger de, och försöker därvid ge sken av att det är förekomsten av företag inom vården som är roten till allt ont. Jag trodde verkligen att den typen av argumentation hörde historien till, men det socialistiska liket lever tydligen (nåväl, alldeles obekant var nu detta inte).

Pekgul och Ohlsson gillar gårdagens lösningar.

Är det inte dags att även de mest insnöade vänstersossar börjar inse att kvaliteten i vården inte avgörs av om den utförs av ett företag eller av landstinget. Tvärtom bidrar de privata vårdföretagen till nya lösningar som gör att resurserna används effektivare, lösningar som förstås även den offentligt drivna vården kan inspireras av. Därmed har vi möjlighet att ge mer vård för pengarna.

Man kan tycka (och det gör säkert Nalin Pekgul och Carina Ohlsson) att strävan efter effektivare resursanvändning är en "hets". Jag ser det snarare som sunt förnuft. Med en åldrande och mer vårdkrävande befolkning är det absolut nödvändigt att vi använder de gemensamma resurserna så klokt som möjligt för att vi ska kunna upprätthålla en god servicenivå även i framtiden. Privata företag bidrar till detta. Att, som S-debattörerna tycker, sätta stopp för privata vårdgivare är bara kontraproduktivt och dumt, så gränslöst dumt att man häpnar. Snacka om att vilja backa in i framtiden.

Läs andra om sjukvård, vårdföretag, Nalin Pekgul, Carina Ohlsson, socialism