Betraktelser från Bayern

"Ich hätte gern
mein Geld zurück!"

Den senaste veckan har jag tillbringat i München, fristaten Bayerns vackra och välmående huvudstad. Det var ett kärt återseende; senast jag var i München var 2003, jag var fattig student och hankade mig fram som montör i en outlet för märkesmöbler (se Münchenäventyret). 

Denna gång var omständigheterna mer angenäma: Münchenvistelsen var en ren semesterresa och mycket av det jag inte kunde unna mig för nio år sedan fanns nu inom räckhåll. Således tillbringade ressällskapet och jag ett par kvällar i trevliga hotellbarer: vi drack riesling på nyöppnade Sofitel och tog en varsin Negrino på traditionstyngda Vier Jahreszeiten Kempinski. Avkopplande och välkomnande miljöer, med en glimt av den stora värld som kanske inte riktigt ryms innanför Stockholms tullar.

Även om vi hade det bra i de fina hotellbarerna så var det förstås uppenbart att många bayrare har det ännu bättre. Bayerns "bnp" per capita är över 48 000 dollar, vilket överträffar Schweiz med nära 5 000 dollar. Mängden vräkiga BMW:ar och Mercedesar på gatorna bär syn för sägen. Bayerns rikedom innebär dock att förbundslandet blivit största bidragsgivare i det system som på tyska heter "Länderfinanzausgleich", och som i praktiken torde motsvara det svenska kommunala utjämningssystemet, där landsting och kommuner med välskött ekonomi får betala miljardbelopp till dem som inte har lika god förmåga att hålla ordning på slantarna.

Precis som i Sverige är utjämningssystemet i Tyskland – särskilt i Bayern – kontroversiellt. Så till den grad att bayrarna nu överväger att dra hela systemet inför domstol. I Tyskland finns nämligen, till skillnad från i Sverige, en författningsdomstol, som kan ogiltigförklara politiska påhitt om de anses strida mot grundlagen.

Den tyska tidningen Welt Kompakt (som jag till min glädje fick ett gratisex av på väg till flygplatsen) ägnar ett par uppslag åt den här konflikten. I skottgluggen finns Berlin, Tysklands huvudstad men också en av de största bidragsmottagarna i utjämningssystemet. Medan Bayern årligen betalar in omkring 3,7 miljarder euro till utjämningssystemet, tar Berlin emot cirka 3 miljarder.

Bayrarna tycker att berlinarna använder pengarna väl lättvindigt. Bygget av Berlins nya flygplats, ett läckande mångmiljardprojekt, ses som ett exempel på detta. Man ifrågasätter varför Berlin måste ha tre operahus, sju proffsorkestrar och fem yrkeskörer, samtidigt som biljettpriserna hålls låga för att tillgängliggöra kulturen även för t.ex. arbetslösa. 

Allt detta framgår av en syrligt underhållande krönika med titeln Die Hauptstadt bedankt sich! Där låter skribenten huvudstaden tacka för bayrarnas generösa håvor, vilka gör det möjligt för Berlin att erbjuda 55 offentliga bad, avgiftsfri förskola – och att, för 650 miljoner euro, köpa tillbaka vattenverket så att alla berlinare kan erbjudas lägre vattenpriser. För detta har huvudstaden inte dåligt samvete, skriver krönikören, och avrundar med följande vassa slutkläm: "Als Dankeschön können bayerische Studenten sich hier ein Begrüßungsgeld abholen, das ihr auch bezahlt."

Rika och fattiga.

Att utjämningssystem väcker upprörda känslor är alltså inte någon svensk företeelse. Som exempel kan nämna Stockholms läns landsting, som i sin budget för 2013 skriver att "[d]et är i längden inte rimligt att Stockholms läns landstings invånare både bidrar med över 40 procent av statens skatteintäkter och dessutom är de enda nettobidragsgivarna till ett orättvist skatteutjämningssystem".

Kritiken överskrider blockgränserna; till exempel skriver Socialdemokraterna i sitt förslag till landstingsbudget att "[d]et rådande skatteutjämningssystemet är konstruerat på ett sätt som hämmar den regionala utvecklingskraften i Stockholmsregionen". I den här frågan går det en djupare spricka mellan bidragsgivare och bidragsmottagare, än mellan de politiska blocken. (I Tyskland kompliceras situationen förstås ytterligare av den öst–västliga aspekten.)

En intressant aspekt på kritiken mot utjämningssystemet är att den kan uppfattas som inkonsekvent. Ett annat utjämningssystem, dvs. den modell vi har för transfereringar mellan medborgare (bidrag och andra välfärdstjänster), möter idag en bred politisk acceptans (även om storleken på skatteuttaget diskuteras). Det tycks alltså vara mer kontroversiellt med bidrag mellan rika och fattiga kommuner och landsting än bidrag mellan rika och fattiga medborgare.

Jag föreställer mig att detta har att göra med att modellerna befinner sig på olika abstraktionsnivåer. Möjligen uppfattas också det kommunala utjämningssystemet mer vara ägnat att göda lokal byråkrati. Ett visst mått av provinsialism går naturligtvis också att skönja i debatten. Argumenten går igen i andra sammanhang – EU:s olika stödåtgärder mellan rika och fattiga länder är ytterligare ett exempel. Utjämningssystem tenderar uppenbarligen att brista i legitimitet och skapa missunsamhet.

En bättre väg att gå torde vara att skapa aktiva incitament. Exempel på detta kan vara sänkta skatter i svaga områden (i Sverige utreds för närvarande frågan om s.k. nystartszoner) eller andra åtgärder, som mer kan kategoriseras som "hjälp till självhjälp". Sannolikt går det lättare att skapa acceptans för sådana åtgärder än för byråkratiska, svårbegripliga och passiviserande bidragsapparater.

Läs även Die Hauptstadt ist für alle da och Mir ham's ja, ge!