Detta att ett avgånget statsråd faktiskt försörjer sig av egen kraft kan för somliga tyckas självklart och värt att uppmuntra. Så icke för S-ideologen Daniel Suhonen. Enligt SvD-artikeln är han kritisk till att f.d. ministrar går över till näringslivet. "Det handlar om pengar, makt och inflytande", säger han, och tycker att detta är "ett stort demokratiskt problem".
Efter politiken: Rosornas frid?
Jag undrar stilla: Hur tycker Daniel Suhonen att detta "stora demokratiska problem" borde lösas? Ska alla avgångna ministrar tvångsförsörjas av statsrådspensionen, resten av livet? Eller ska det vara obligatoriskt för staten att ordna anställning till ministrarna i någon myndighet?
Personligen tycker jag att om något är ett stort demokratiskt problem, så är det just den inställning Daniel Suhonen ger uttryck för. Där gränsen mellan stat och partipolitik suddas ut, där människors möjlighet att gå in och ut ur politiken misstänkliggörs. Det bidrar till att skapa en privilegierad och segregerad politisk klass som står över de regler och förväntningar som gäller för vanliga medborgare.
Jag är inte främmande för att diskutera karantänsbestämmelser för vissa centralt placerade makthavare. Men jag tycker det är betydligt värre med ex-politiker som låter sig försörjas av skattebetalarna, än med sådana som skaffar sig ett jobb.
Läs även "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar