Mer smutskastning i skolböckerna

För en månad sedan skrev jag om förlaget Natur & Kultur, som ägnade sig åt politisk propaganda i en av sina skolböcker. I skottgluggen fanns välfärdsföretagen (se Skolboksförlag smutskastar välfärdsföretag). Nu har det hänt igen, uppger SvD:s ledarblogg. I den svenska läroboken Prio Samhälle, som ges ut av förlaget Sanoma, kan man läsa följande. Avsnittet har rubriken "Kissblöjor ger jättevinster":

"2011 avslöjar tidningen Dagens Nyheter hur det privata företaget Carema, som bland annat driver äldreomsorg runt om i landet, behandlat gamla och sjuka illa på sina vårdhem. Allra störst uppmärksamhet fick nyheten att Carema vägde nedkissade blöjor för att se om de var tillräckligt fulla eller om de kunde användas lite längre [...] Så här sa en av de anställda i artikeln: - Vi får inte byta en blöja förrän den nått sin fulla kapacitet. Syftet är rätt och slätt att hålla nere förbrukningen och spara pengar."

Vän av ordning undrar förstås varför inte läroboksförfattarna bemödar sig om att ta reda på fakta, innan de vidareförmedlar drevjournalistik av värsta slag till högstadieeleverna. I så fall hade de kunnat få veta, vilket påtalats så många gånger (jag har själv nämnt det, se Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?), att blöjvägningen inte är en besparingsåtgärd utan en vedertagen metod för att prova ut inkontinenshjälpmedel. Så här skriver t.ex. Tena, som tillverkar inkontinensskydd och ingår i SCA-koncernen, på sin blogg:

"Under de senaste månadern har många vårdpersonal inom äldreomsorgen fått frågan av anhöriga och bekanta. - Ni väger väl inte blöjor? Det häftiga är att jag vet att de allra flesta då sträcker på sig och säger. -Jo, det gör vi visst det! [...] det är en vedertagen metod för att prova ut ett individanpassat inkontinensskydd."

Att DN:s journalister tummade på sanningen för att få till en bra story är förstås ett pressetiskt klavertramp. Men när till och med läromedelsförlag ägnar sig åt ryktesspridning och smutskastning – ja, då är något riktigt, riktigt ruttet.

Läs gärna Dagens Samhälles artiklar om DN:s Carema-drev. Carema ger sin bild av verkligheten i bloggen Carema Care – dokument inifrån.

Skolboksförlag smutskastar välfärdsföretag

För ett par veckor sedan berättade Sveriges Radio att sponsrade läromedel blivit allt vanligare i skolan. I den efterföljande debatten var tonläget högt bland vänsterdebattörer. Aftonbladets ledarsida efterlyste statligt ansvar när "skolor inte längre har råd att köpa sakliga och allsidiga läromedel" (man anar likhetstecknet mellan "köpta läromedel" och "sakliga och allsidiga"). En Miljöpartist sade till SVT att sponsrade skolböcker "ofta är väldigt hårdvinklade, ja, rent av propaganda".

I diskussionen om läromedel kan man dessvärre inte utgå från att köpta böcker är så mycket bättre. I dag uppmärksammade DN:s ledarskribent Peter Wolodarski att Natur & Kulturs lärobok för högstadiet, Samhälle i dag, innehåller budskap om välfärdsföretag som är minst sagt häpnadsväckande. (Detta är förvisso ingen nyhet; folkpartisten Hans Åberg bloggade redan 2010.) Så här står det i boken:

"När det krävs besparingar vill politiker gärna minska kostnaderna för den offentliga sektorn. De kan besluta att privatisera verksamheten för att de tror att det blir billigare ... Det företag som lovar att utföra arbetet billigast får uppdraget ... Politikerna är nöjda och tycker de både har sparat och arbetat för konkurrens.
   Men när avtalet är slutet försvinner konkurrensen. För de gamla på ett äldreboende som fungerar dåligt finns det ingen möjlighet att plötsligt byta till ett annat ... Företagen vill utföra sina uppdrag så billigt som möligt eftersom de drivs för att skapa vinster. Det innebär att de försöker klara verksamheten med så få anställda som möjligt. Ju mer pengar som satsas på exempelvis ett äldreboende, desto bättre blir det ju för dem som bor där ... Men de företag som driver äldreboende har ju lovat att göra det till så lågt pris som möligt. Det drabbar alltså kunderna, i detta fall de äldre."

Detta illustreras med en satirteckning där en kostymklädd herre besöker ett äldreboende. "Jag representerar de nya ägarna!", säger han varpå en äldre dam svarar "Nåja, lite vanvård ska väl en gumma tåla!"

Budskapet i Natur & Kulturs lärobok kan inte missförstås: Privat drivna välfärdsföretag ägnar sig åt vanvård av gamla för att tjäna pengar. Ett häpnadsväckande budskap i en "saklig och allsidig" samhällskunskapsbok. Det finns inget vetenskapligt stöd för att ge den här bilden, det är bara politisk propaganda som Natur & Kultur ägnar sig åt.

Ovanstående text skrevs till bokens första upplaga, 2003. År 2008 kom en ny version. Där är texten förändrad. Där berättar man att upphandlingarna handlar om såväl pris som kvalitet.

"Ibland blir det väldigt bra och alla är nöjda. Ibland håller företag som fått uppdraget inte vad de lovade, folk blir missnöjda och säger att 'det var bättre förr' ... Ibland har företag tagit ut så hög vinst att pengarna inte räckt till för att göra arbetet så bra som företagen lovat i anbudet."

Fortfarande illustreras dock texten av vanvårds-satirteckningen. Och fortfarande är det underförstått att verksamheter som drivs i offentlig regi är bra och välfungerande, medan de som drivs privat är mer av ett lotteri. Ibland har man tur, ibland inte.

En objektiv bild av välfärdsföretag?

Jag inser att det är svårt att skriva helt objektiva texter. Men jag häpnar över att det finns skolor som faktiskt betalar för den här sortens politiserande skräp. Och jag häpnar över att Natur & Kultur låter boken finnas kvar på marknaden.

Låt mig ta en parallell: I mitten av augusti släppte Bonniers förlag Herman Lindqvists memoarbok Mitt i allt. Boken innehöll antydningar om att en viss person ska ha varit nazist. Journalisten Henrik Arnstad avslöjade att Lindqvist gjort våld på sanningen, och Bonniers drog tillbaka hela upplagan.

I en lärobok i samhällskunskap smutskastas hel bransch av välfärdsföretag. De påstås ägna sig åt vanvård för att göra stora vinster. Om förlaget hade någon ambition att ta ansvar för innehållet i sina böcker skulle hela upplagan naturligtvis återkallas på studs. Så har inte skett; jag har mejlat förlaget och frågat. Varken den nya eller den gamla upplagan är återkallade, och förlaget har ingen avsikt att ersätta de skolor som köpt in boken med uppdaterade läromedel (en revidering pågår, enligt förlaget).

För att kunna hänga med "måste man ha kunskap om samhällets struktur och de värderingar som vår demokrati vilar på" – så marknadsförs Samhälle i dag på Natur & Kulturs hemsida. Men de värderingar som förmedlas är den politiska vänsterns. Vår demokrati har en större bredd än så. Natur & Kultur borde skämmas!

Uppdatering: Lite vanvård måste väl de äldre kunna tåla, skriver SvD (4/10) som också följer upp med Mer om "vanvården av äldre" i skolan (6/10). KD-politikern Malin Appelgren skriver om vänsterpropaganda i skolböcker (18/10).

Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?

I höstas rasade Carema-drevet som värst, efter ett antal artiklar i DN. Särskilt uppmärksammat blev påståendet att man på Carema-drivna äldreboenden vägde gamlingarnas blöjor för att spara pengar. "Kissblöjor" blev ett begrepp och Carema blev lovligt byte i medierna. I stort sett allting som vårdbolaget gjorde, eller inte gjorde, häcklades.

Bild: Lars Brundin/SDS

Problemet är att historien om kissblöjorna inte var sann. Åtminstone inte helt; blöjorna vägdes visserligen, men detta är en vedertagen metod för att prova ut rätt inkontinenshjälpmedel till brukarna – inte en besparingsåtgärd. De få som försökte påtala detta dränktes i den mediala stormfloden, där rapporter om faktiska missförhållanden virvlade runt tillsammans med påståenden som vilade på beydligt lösare grund. (Själv skrev jag att eventuella missförhållanden inom vården inte behöver ha med driftsform att göra.)

Nu när den värsta stormen har mojnat kanske det går att få lite perspektiv på saker och ting. Johan Norberg gör en bra insats i dagens Metro, där han berättar om Dagens Samhälles "granskning av granskningen". DN:s journalister tycks ha blundat för vissa omständigheter, eller låtit bli att kontrollera vissa påståenden. Om valet står mellan en balanserad rapportering och ett stort scoop, så väger det senare uppenbarligen tyngst. Det är alltså inte bara inom äldreomsorgen som det finns skäl att diskutera vägning.

Läs även "Dagens Nyheter tar inte sitt ansvar i Carema-affären".

Det handlar om värderingar

Den senaste veckan har DN publicerat ett antal artiklar om äldreboendet Koppargården, som drivs av företaget Carema. I artiklarna har man kunnat berätta om åldringar som drabbats av fallolyckor, om ovanligt många dödsfall och om outbildad personal. Den kritik som framkommit har lett till att stadsdelsnämnden nu vill säga upp avtalet med Carema, vilket framstår som en rimlig åtgärd.

En bekant till mig skrev på Facebook att det nu tycks "ingå i 'kvalitetsbegreppet' att man vanvårdar, kränker, misshandlar gamla människor! För våra skattepengar, dessutom". En av hennes Facebook-vänner, en socialdemokratisk lokalpolitiker, anmärkte att "skola, äldreomsorg och sjukvård måste nog, uppenbarligen, vara fredade från vinstintressen". "Caremas äldreboende på Koppargården i Vällingby kan sägas vara ett typexempel på hur illa det kan gå när kortsiktiga vinster istället för behov får styra vårdverksamhet", skriver vänsterbloggaren Anders Svensson.

Hårdhänt behandling är inte värdigt.

Självklart blir man upprörd när sådana här skandaler uppdagas. Men det är sorgligt att så många politiker på vänsterkanten fortfarande tar till argumenten om vinstintressen, så fort något dåligt inträffar. Precis som att den omständigheten att ett vårdboende drivs av ett vinstdrivande företag skulle ha något samband med vanvård av de boende. Det är både dumt, tröttsamt och irrelevant.

• Hösten 2008 avslöjades missförhållanden på Bäckagårds äldreboende i Halmstad. De äldre blev kränkta av personalen, fick inte sitta på toaletten i lugn och ro och tvingades i säng tidigt på eftermiddagen. 
• I januari 2002 placerade Walter Lööf en bandspelare i sin mamma Ruths rum på äldreboendet Hemgården i Gislaved. När han lyssnade av bandet föll han i gråt. "Sära på benen, det har du väl gjort en gång i tiden?" är ett exempel på vad Ruth fick höra.
• År 2005 anmälde en undersköterska på ett ålderdomshem i Västerås två kollegor för vanvård. Nattpersonalen struntade i larm från de gamla, och de struntade i att vända på dem på natten för att förhindra liggsår.

Ovanstående exempel är ett axplock av de oacceptabla vanvårdsskandaler som uppdagats inom äldrevården på senare år. De har det gemensamt att de inträffat i kommunalt drivna vårdboenden. Som alltså saknar vinstintresse.

Självklart finns även exempel på vanvård i vårdboenden som drivs av privata företag. Min poäng är att missförhållanden kan uppstå var som helst. Det handlar inte om vinstintresse eller ej. Det handlar om värderingar och ledarskap. Det handlar om vilken kultur som råder på en arbetsplats, vilken jargong som tillåts och vilket stöd medarbetarna får från chefer och sina kollegor. Diskussionen om dessa – låt oss kalla dem – mjuka värden är viktig att föra. På arbetsplatser, i vården och i samhället i stort. Hur ser vi på våra gamla? Hur bemöter vi dem? Hur tar vi hand om dem? Den är en diskussion som är alldeles för viktig för att skymmas av skränig vänsterretorik om vinster och privata vårdbolag.

Läs även
Peter Andersson (S): Carema-skandal i ljuset av ideologiskt drivna privatiseringar
Elias Granqvist (M): Koppargården
Ewa Samuelsson (KD) och Göran Fredriksson: Sparka den som blundar för vanvård

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, äldrevård, omsorg, äldreomsorg, Carema, Koppargården, Hemgården, Bäckagård, vårdskandaler, vanvård

Politikens clowner har intagit scenen

Efter Socialdemokraternas förslag om butlers i tunnelbanan häromdagen (se Butler i tunnelbanan - en socialdemokratisk dröm) trodde jag att jag hört det mesta i form av politiska stollerier. Men icke. Idag lanserade Miljöpartiet ett förslag om att det borde finnas fler clowner på äldreboenden. "Äldre har ofta svårt att röra sig och jag tycker att kulturen borde komma till dem i stället", föreslår MP:s riksdagsledamot Esabelle Dingizian tillsammans med språkröret Peter Eriksson. "Clowner som sprider glädje kan skapa gemenskap och bidra till att de boende håller sig friskare", säger Dingizian vidare.

Men kom igen! Skratta då.

Och än en gång så avslöjar Miljöpartiet sig som ett parti som befinner sig rätt långt ifrån den latteliberala image man - ganska framgångsrikt, får medges - lanserat.

Liberalim handlar om att sätta individen i främsta rummet. Att tvinga på gamlingar clowner är ett exempel på en överdriven önskan att detaljstyra människors konsumtion av kultur. Jag är inte särskilt förtjust i clowner, och jag har svårt att tro att den inställningen kommer att förändra sig när jag hamnar på hemmet, oavsett vad Miljöpartiets politiker tycker.

I kontrast till den klåfingriga MP-politiken står Folkpartiets idéer för äldreomsorgen. Vi vill fokusera på varje äldre persons individuella behov. Rent konkret ska det finnas Leva livet-kontrakt, där den äldre beskriver vad som är viktigt för honom eller henne. Sedan ska äldreomsorgen göra sitt bästa för att tillmötesgå de önskemålen.

Det kan handla om att man vill ha tillgång till dator, att välja mat eller att få ett glas vin till maten. Eller, varför inte, att få besök av en clown då och då.

Poängen är att det är individen som ska bestämma. Att bli gammal innebär inte att man automatiskt uppskattar clowner, allsång, patiens eller vad politiker nu råkar tycka är lämplig underhållning för äldre. Ett liberalt parti låter även äldre personer få inflytande över sin tillvaro. Miljöpartiet tänker annorlunda.

Läs även
Andreas Krohn: Vem är mest clown?
Madeleine Sjöstedt: Måste man tycka att det är roligt med clowner?
SvD: Efter butlern -clowner på ålderdomshemmen
Äldreomsorgsprogram för Folkpartiet Stockholm

Läs andra om liberalism, Folkpartiet, Leva livet-kontrakt, Miljöpartiet, klåfingrighet, clowner