En enastående människa har gått ur tiden

MADIBA AT 85, stod det på den sydafrikanska tidningen Mail & Guardians framsida på Nelson Mandelas 85-årsdag den 18 juli 2003. Rubriken var illustrerad med en bild en leende Mandela (Madiba är ett klan-namn) iklädd en de stormönstrade skjortor som blivit ex-presidentens signum. Själv hade jag anlänt till Sydafrika en dryg vecka tidigare, och påbörjat min studietermin vid University of Pretoria.

I somras, tio år efter mitt besök i Sydafrika, firades Nelson Mandelas 95-årsdag under betydligt lugnare former. Sedan en tid hade nyheterna fyllts av bulletiner om hans dåliga hälsotillstånd och Mandela vårdades på sjukhus. Han kämpade sig emellertid även igenom den krisen och fick senare lämna sjukhuset men idag, den 5 december, somnade frihetskämpen in för gott. 

Nelson Mandela, 1918–2013.

Mandela var under lång tid en ledarfigur i ANC, som grundades 1912 och eftersträvade nationell enighet och likabehandling för svarta och vita. Att avskaffa de apartheidlagar som infördes på 1940-talet blev förstås ett prioriterat mål. Mandela var utbildad advokat och var länge angelägen om att frihetskampen skulle drivas med fredliga metoder. Apartheidregimens våldsamheter fick honom sedermera att ändra sig, och han var med och grundade ANC:s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe, i början av 1960-talet. Mandela tillfångatogs och satt fängslad under 27 år, från 1963 till 1990, huvuddelen av tiden på fängelseön Robben Island.

Efter Nelson Mandelas frigivning påbörjades Sydafrikas demokratiseringsprocess. 1994 hölls de första fria valen, och Nelson Mandela blev president. Under hans ämbetsperiod etablerades en sannings- och försoningskommission, ledd av ärkebiskop Desmond Tutu, vars uppgift bland annat var att samla vittnesmål från apartheiderans offer och förövare. Processen bidrog säkert till den fredliga övergången från minoritetsförtryck till majoritetsstyre, och den illustrerar väl den inställning som blivit förknippad med Nelson Mandela och gjort honom så hyllad: avsaknad av hämndbegär, strävan efter försoning. (Det räcker att gå till grannlandet Zimbabwe för att få en bild av vad som hade kunnat hända med Sydafrika om Mandela inte varit den han är.)

Efter fem år som president lämnade Nelson Mandela ämbetet 1999 och ägnade sig därefter bland annat åt arbetet mot hiv/aids – en fråga som hans efterträdare på presidentposten dessvärre alltför länge negligerade. Efter Nelson Mandela har också ANC utvecklats till att bli en alltmer maktfullkomlig och korrumperad rörelse med tendenser att motarbeta pressfriheten och rättsväsendets oberoende (en del av det har jag bloggat om under taggen Afrika). Det är en sorglig utveckling, som Mandela nu slipper fortsätta att bevittna.

Under Nelson Mandelas långa liv förändrades världen – det gäller inte minst hans egen kontinent, och inte minst tack vare hans egna insatser. Det är en alldeles enastående människa som gått ur tiden. Madiba har lett sitt sista breda leende mot det folk han var med att befria från apartheidförtrycket men hans budskap om frihet och försoning för förhoppningsvis leva länge än.

"Människans godhet är en låga som kan skärmas av men aldrig släckas" skrev Mandela i sin memoarbok Den långa vägen till frihet. Han, om någon, borde veta.

Marocko avskaffar grym våldtäktslag?

För knappt ett år sedan stod jag tillsammans med en grupp liberaler och demonstrerade utanför Marockos ambassad på Kungsholmen i Stockholm (se Demonstration mot marockansk strafflag). Demonstrationen handlade om en marockansk lagbestämmelse enligt vilken en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer.

Amina Filali.

Detta drabbade 16-åriga Amina Filali, som enligt uppgift valde att ta sitt liv i stället för att leva med den förnedringen. Amina Filalis död ledde till omfattande protester.

Nu verkar det faktiskt som att protesterna gett resultat. Enligt en artikel på SR.se tycks nämligen Marocko vara på väg att avskaffa den förfärliga regeln. Det vore i så fall ett välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt kvarstår många omoderna bestämmelser. Ett exempel är att våldtäktsstraffen är olika beroende på om offret var oskuld eller ej. Och antalet barnäktenskap är fortfarande högt. Trots detta tycker jag att man för stunden kan glädjas åt att åtminstone en av dessa ålderdomliga regler är på väg bort.

(S)maklös apartheidparallell

"Ådalen 31 i ny skepnad 2012. Det är åt helvete för att vara ärlig att soldater skjuter mot strejkande arbetare", skriver Socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund på sin blogg, apropå den konflikt som uppstått i Sydafrika vid en gruva strax väster om huvudstaden Pretoria.

Borde (s)kämmas.

Holmlund påstår sedan att "om vi översätter det till Sverige är det så centerpartiet vill att det är så det ska vara [sic]. De vill ha ett Sverige utan inflytande för löntagarna ett modernt förtryck liknande det som de vita gjorde mot de svarta i Sydafrika." (Holmlund har sedan uppdaterat sitt blogginlägg, men Thomas Böhlmark har sparat en skärmdump.)

Först kan man konstatera att jämförelsen med Ådalshändelserna i maj 1931 haltar. Demonstranterna i Lunde var obeväpnade, medan de strejkande i Sydafrika bar vapen (vilka de påstås ha avfyrat). De som sköt i Sydafrika var inte soldater, utan poliser. Men det är förstås detaljer i sammanhanget.

Det riktigt allvarliga är när Holmlund använder den tragiska utgången i två arbetskonflikter och den tidigare apartheidpolitiken i Sydafrika för att dra paralleller till ett svenskt politiskt parti som vill ha en förändrad arbetsmarknad.

Jag har respekt för att vänstern är kritisk mot politiker som inte delar deras syn på värdet av en starkt reglerad arbetsmarknad med mäktiga fackföreningar. Men om man antyder att de liberala motståndarna förespråkar dödligt våld och rasistisk politik, då har man passerat en smaklöshetens gräns. Om Lennart Holmlund har förstånd nog borde han skämmas, och be om ursäkt.


Läs även
Thomas Böhlmark (M): Ständigt denna Lennart Holmlund
Mattias Larsson (C): Lennarts Holmlunds värsta lågvattenmärke hittills
Martin Moberg (S): Skamgrepp i debatten undanbedes mycket bestämt...
Johan Westerholm (S): Tid att mata duvorna nu.
Anders Ågren (M): Ovärdigt lågvattenmärke på bloggen av Holmlund

Historiska skäl att ge stöd åt Libyen

När Ghana år 1957 blev självständigt från den brittiska kolonialmakten såg det ganska hoppfullt ut för det lilla västafrikanska landet. Världsekonomin gick bra och priserna på guld och kakao, de främsta exportvarorna, var höga.

Ghanas ledare, Kwame Nkrumah, hade studerat både i USA och i Storbritannien. Han hade uppenbarligen sociala talanger; den brittiska drottningen Elizabeth II blev så förtjust i honom att hon bjöd honom till sitt skotska residens Balmoral. När Nkrumah tog över Ghana var det ett land med en hyfsad guldreserv och vissa demokratiska traditioner, eftersom det britterna hade tillåtit val till en lagstiftande församling under flera decennier.

Men Nkrumah ville distansera sig från sina forna kolonialherrar. Han såg de negativa konsekvenserna av den sortens råa kapitalism som de tillämpat, och sökte sig i stället till socialistiska lösningar. Julius Nyerere i Tanganyika tänkte i samma banor, och uttryckte det på följande vis: "In rejecting the capitalist attitude of mind which colonialism brought into Africa, we must reject also the capitalist methods which go with it."

Drottning Elizabeth och Kwame Nkrumah på Balmoral.

Stor tilltro sattes till statens förmåga att få fart på näringsliv och samhällsekonomi, vilket kunde användas som svepskäl för en allt klåfingrigare och allt mer kontrollerande stat. Kwame Nkrumah inspirerades av Sovjetunionen, och trodde att "socialism is the only pattern that can within the shortest possible time bring the good life to people".

Starka ledare och svaga institutioner ledde snabbt till korruption, rofferi och vanstyre i de nykläckta självständiga nationerna. I sin bok The State of Africa beskriver Martin Meredith att "a deputy in Gabon was paid more than a British Member of Parliament and earned in six months as much as the average peasant did in thirty-six years."

Alla som hade maktpositioner dränktes i förmåner; fria bostäder, tjänstefolk och lyxiga bilar. Av de pengar som Zambia investerade i bostadsbyggande 1974 gick 77 procent till 1 710 lyxlägenheter medan knappt 5 procent användes till 9 905 enkla bostäder för de fattiga. Som kuriosa kan nämnas att när man 1964 gjorde en undersökning i fjorton länder i fransktalande Afrika så konstaterade man att importen av alkohol till dessa länder var sex gånger högre än importen av gödningsmedel!

I Ghana blev Kwame Nkrumah snabbt en förmögen man. Han omgav sig med jasägare och etablerade en stark kult kring sin person. Han styrde landet enväldigt och gjorde vissa moderniseringsförsök, bl.a. genom skol-, sjukhus- och vägbyggen. Han ville se snabba resultat. Meredith skriver att han "pressed on with one project after another – with factories, steelworks, mining ventures and shipyards – almost any idea, in fact, that caught his imagination". Affärsmässigheten i projekten var förstås av sekundärt intresse, och statens pengar rasslade iväg.

Samtidigt sjönk kakaopriserna och den inhemska produktionen föll. Basen för Ghanas välstånd eroderade. I mitten av 1960-talet var landet i princip konkursfärdigt. Situationen blev ohållbar och 1966, under en av Nkrumahs utlandsresor, passade armén på att ta makten. De skulle ta närmare 30 år innan Ghana blev demokratiskt.

Exemplet Ghana är som bekant inte unikt. Korrupta och inkompetenta regimer uppstod överallt i Afrika. De historiska händelserna kan vi inte göra något åt – men kanske kan vi lära oss något av dem?

I en annan del av Afrika, i Libyen, pågår för närvarande en frihetskamp. Gadaffis dagar vid makten är över, men vad kommer efter honom? Det är lätt att vara entusiastisk över rebellrörelsens framgångar, men hur vet vi att Libyens nästa ledare inte blir en ny galenpanna à la Kwame Nkrumah?

Kan få hjälp att återuppbygga?
Bild: Paul Hansen/DN

Det vet vi förstås inte. Men vi vet att det är viktigt att en stat består av något mer än dess ledare. Det måste finnas institutioner, ett civilsamhälle, fri press och korruptionen måste bekämpas. Därför gläder det mig att tre kloka liberaler, Fredrik Malm, Per Altenberg och Martin Ängeby, i en debattartikel understryker vikten av stöd till det nya Libyen för att man ska kunna bygga upp just den här typen av stabiliserande strukturer. Sverige borde bistå med demokratifrämjande åtgärder och på så vis stötta libyernas arbete med att skriva en konstitution, att etablera ett fungerande rättsväsende, att forma politiska partier – kort sagt, att hitta en väg framåt efter Gadaffi. På så vis kan vi bidra till att det libyska folket får en bättre framtid än vad Ghanas invånare en gång fick.

Läs även
SvD: Libyen – klanernas land
DN: Kungen vill ha provision på nödlån
SvD: Kontraster i Ghana

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Ghana, Kwane Nkrumah, kolonialism, korruption, maktmissbruk, Afrika, Libyen, Gadaffi, Per Altenberg, Fredrik Malm, Martin Ängeby, bistånd, demokrati

Gadaffidiktaturen faller

Illustrationen talar sitt tydliga språk. Snaran dras åt kring Libyens diktator Moammar Gadaffi. Bilden är publicerad i The Economist, i en artikel från igår, den 20 augusti. Där beskrivs de libyska rebellernas frammarsch och hur de tagit kontroll över hamnstaden Zawiya, med värdefulla oljeraffinaderier, liksom Gharyan, belägen vid den viktiga försörjningsleden från Algeriet.

I artikeln anges att vissa rebelledare hävdat att segern kommer vara i hamn inom ett par veckor. Den kaxigheten tycks ha varit underdriven, för redan idag rapporteras att rebellkonvojer rullar in i Tripoli. De rycker fram mot stadens centrum och möter nästan inget motstånd, enligt Sky News.

I skrivande stund verkar det som om Gadaffiregimen är på väg att falla. Även om det är tragiskt att striderna i Libyen måst hålla på så mycket längre än i grannländerna Tunisien och Egypten, så är det förstås glädjande att rebellerna lyckats hålla modet uppe och nu äntligen lyckas få slut på Gadaffis diktatur.

Rebellerna har fått stöd från omvärlden. FN lyckades till slut enas om en resolution som tillåter militära ingripanden för att skydda civilbefolkningen. Nato tog på sig ledarskapet för "Operation Unified Protector", där även Sverige deltagit – trots motstånd från den socialdemokratiska oppositionen – med Jasflygplan som tagit detaljerade bilder av Gadaffis militära anläggningar.

I artikeln nämns det svenska bidraget indirekt: "The colonel's forces–threatened by NATO's all-seeing aircraft–rarely dare to use armoured vehicles and are reduced to defending themselves with ill-aimed rocket attacks." SvD har tidigare rapporterat att Jasplanens spaningskapacitet varit uppskattad och värdefull för operationen. Det är bra att Sverige till slut kunde ställa upp i Natoinsatsen och att vi därmed gett ett litet bidrag till Libyens befrielse.

Jag gläds åt att det libyska folket nu har chansen att skapa sig en ny framtid. Det är nog inte lätt att starta om på nytt efter 42 års diktatur, men jag hoppas libyerna tar vara på möjligheten att bli ännu en av de spirande demokratierna i Nordafrika. När solen går upp i morgon kan det vara början på den ljusaste dag som Libyen sett på decennier.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Gadaffi, Khadaffi, demokrati, Nordafrika
 
Media:
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Expr, AB

När civilisationen kom till Afrika

Ett av skälen till att de afrikanska ländernas självständighet blivit så problematisk anges ofta vara att deras gränser var artificiella och att de inom sig rymde olika etniska grupper – vilka ibland hade historiska motsättningar. Elfenbenskustens förre president Félix Houphouët-Boigny sade till exempel att vad de postkoloniala ledarna ärvde från kolonialmakterna var stater, inte nationer, med mycket svaga länkar mellan de olika folkslagen.

Det finns emellertid exempel på länder där de olika etniska grupperna kunde samexistera, men där kolonialmakterna medvetet skärpte de etniska motsättningarna. Ett sådant exempel är den dåvarande belgiska kolonin Rwanda. Där fanns hutuer och tutsier. Tutsierna hade historiskt sett varit den boskapsägande och härskande gruppen, medan hutuerna – befolkningsmajoriteten – varit jordbrukare. Gränserna mellan hutuer och tutsier hade dock mjukats upp genom migration och giftermål och det fanns boskapsägande hutuer såväl som jordbrukande tutsier.

Offer för folkmordet i Rwanda 1994.

Jag läser om detta i The state of Africa - A history of fifty years of independence av Martin Meredith. En mycket läsvärd bok som skildrar de afrikanska ländernas strävan att bli fria från det kolonialistiska förtrycket, och vad som hände efter självständigheten.

Våra kunskaper om Afrika inte vad de kanske borde vara, men vad som hände i Rwanda känner nog de flesta till. På 1990-talet ledde konflikten mellan hutuer och tutsier till ett fruktansvärt folkmord med hundratusentals döda (väl skildrat i filmen Hotel Rwanda). Det som hände kan naturligtvis inte skyllas på det belgiska kolonialstyret, men man kan konstatera att historiens trådar når djupt och någonstans där nere nuddar de vid ett beslut på 1920-talet att införa särskilda id-kort som angav den etniska tillhörigheten för varje rwandisk medborgare.

Skälet var bland annat att göra Rwanda lättare att styra. Man hade begränsat med administrativ personal på plats och ville utnyttja tutsiernas gamla härskarstatus för att hålla hutuerna i schack. Tutsierna fick förmåner i form av tillgång till utbildning. Katolska kyrkan ställde villigt upp för att stärka tutsiernas ställning. När kyrkan fick ansvaret för utbildningsväsendet instruerade biskopen missionärerna att prioritera tutsierna, i enlighet med kolonialmaktens önskemål.

Som nämnts tidigare så hade gränserna mellan tutsier och hutuer delvis suddats ut. Det var därför inte så lätt att etniskt bestämma vem som tillhörde vilken grupp. Belgarna fann dock på en smidig lösning på detta dilemma. Så här skriver Martin Meredith:

"In cases where appearance was indecisive or proof of ancestry was lacking, a simple formula was applied: those with ten cows or more were classified as Tutsi, those with fewer were Hutu."

Rwandiskt id-kort.

Genom att exkludera hutumajoriteten från utbildningsplatser och karriärer i statsadministrationen cementerade man de motsättningar som kulminerade några decennier senare. För att åter citera Meredith:

"By the late 1930s the Belgians had made ethnicity the defining feature of ordinary life in both Rwanda and Burundi. Whatever sense of collective identity had previously existed in the two kingdoms shrivelled and died."

Så kunde det alltså gå till, när vi européer tog oss an den ansvarstyngda uppgiften att "civilisera" Afrika.

Lästips
Lukas Bärfuss: Hundra dagar
Marc Ferro: Kolonialismens svarta bok
Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad
Michelle: False History, Real Genocide: The use and abuse of identity in Rwanda
Martin Meredith: The state of Africa – A history of fifty years of independence

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kolonialism, Afrika, Rwanda, Belgien, folkmord, hutu, tutsi, Martin Meredith, The State of Africa, Hotel Rwanda, Félix Houphouët-Boigny

Andrum för Ugandas hbt-personer

Igår svors Ugandas president Yoweri Museveni in för en fjärde mandatperiod, efter att sannolikt ha fuskat sig till ännu en valseger och låtit sina polisstyrkor misshandla oppositionsledaren Kizza Besigye.

Att Museveni tillskansat sig ytterligare några år vid makten är väl ingen stor framgång för Uganda, men goda nyheter finns också att rapportera. Nu verkar det nämligen som att lagförslaget om att belägga homosexualitet med dödsstraff (se Långt ifrån självklart) har stoppats – eller åtminstone pausats.

Birgitta Ohlsson på Baltic Pride 2010.
Foto: Helene Delilah

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) berättar på sin blogg att Sverige och andra EU-länder utövat påtryckningar för att hindra att förslaget tas upp i Ugandas parlament. "Jag besökte Uganda förra året i april för att diskutera mänskliga rättigheter och stödja hbt-rörelsen på plats. Där framförde jag också hård kritik mot lagförslaget i samtal med bland Ugandas utrikesminister", skriver Birgitta Ohlsson.

Som folkpartist är jag naturligtvis stolt över Birgitta Ohlssons enträgna arbete för mänskliga rättigheter. Men mest av allt gläds jag med alla ugandiska hbt-personer, som nu fått lite andrum i kampen mot intoleransen. Faran tycks dock inte vara över; brittiska tidningen Guardian påpekar att lagförslaget kan komma att tas upp när parlamentet återförsamlas efter de kommande valen. Birgitta Ohlsson, och andra kämpar, lär behövas även då.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Uganda, intolerans, homofobi, Yoweri Museveni, Kizza Besigye, Birgitta Ohlsson, Folkpartiet, hbt

Hon fattar vad det handlar om

"Om du springer i väg med en valurna stjäl du din egen framtid."

Abang Mercy har engagerat sig för att årets val i Nigeria ska bli mer rättvisa. Förra gången det begav sig stals valurnor mitt framför ögonen på internationella valobservatörer. Genom sitt engagemang i ungdomsorganisationen Enough is Enough hoppas hon och hennes kollegor att det inte ska upprepas i år.

Befrielsebryderier

Igår skrev jag ett inlägg (se Ge Jas rätt att attackera) om att de svenska Jasplan som sänts till Libyen borde få ett bredare mandat än att bara flyga omkring lite hotfullt. Efter det har jag fått några kommentarer som ifrågasätter den internationella insatsen i Libyen genom att misstänkliggöra rebellernas avsikter.

Vi människor vill gärna förenkla och måla upp saker i svart och vitt, i ont och gott. I den här konflikten är Gadaffi den onde och rebellerna de goda. Som så ofta annars är verkligheten naturligtvis inte så enkel. Visst är Gadaffi ond: en diktator som terroriserar sitt folk och plundrar landet på tillgångar. (Men uppenbarligen är han inte ondare än att omvärlden kunnat låta honom hållas i 30 år.)

Och visst är den kamp som rebellerna utkämpar rättfärdig. De strävar ju efter att bli befriade från en tyrann, det syftet kan inte vara annat än gott. Men vad händer sedan? Vilken agenda har rebellerna? Har de ens en gemensam agenda?

Den som tror att rebellerna är fullfjädrade liberala demokrater av västligt snitt är alltför naiv, även om detta hade passat väl in i den svartvita verklighetsbeskrivningen. Tvärtom borde vi nog inse att många av rebellerna hyser åsikter som ligger ganska långt ifrån vad som är, så att säga, önskvärt ur ett västligt perspektiv. I så måtto finns det förstås skäl att förhålla sig avvaktande till vad rebellerna har för dagordning.

Som ett brev på posten kommer nu från Egypten rapporter om att militären fortsätter att leva rövare efter Husni Mubaraks fall (risken för en sådan utveckling nuddade jag vid i mitt tidigare inlägg Egyptierna har lagt grunden för en ny framtid). Vilken väg Libyen väljer efter att Gadaffi är borta kan vi bara spekulera i. Givetvis är det möjligt att det scenario inträffar som The Economist beskriver i sin senaste ledare:

"Muslim countries may well make choices with which the West is not comfortable. But those inclined to worry should remember that no alternative would serve their interests, let alone the Arabs’, in the long run."

Man måste alltså fundera kring vad alternativet är. Att låta diktatorerna sitta kvar i orubbat bo, låta dem kväsa upproren och fortsätta styra tills de får bäras ut på bår? Jag tycker inte det. Jag tycker det finns goda skäl för den fria världen att stödja de kuvade folken i deras befrielsekamp. Det finns även skäl för oss att erbjuda hjälp när de ska återuppbygga sina samhällen. Men hur de använder sin nyvunna frihet måste de till syvende och sist själva avgöra. För att avslutningsvis och återigen (förlåt min lättja såhär på kvällskvisten) låna The Economists ledarskribents penna:

"Islam will never find an accommodation with the modern democratic world until Muslims can take responsibility for their own lives. Millions more have a chance of doing just that. It is a reason more for celebration than for worry."

Läs även
DN: Rätt att stoppa diktatorn

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Gadaffi, Khadaffi, Libyen, islam, islamism, demokrati

Egyptierna har lagt grunden för en ny framtid

Ännu ett historiskt monument har börjat resas i Egypten. Det är inte byggt av stenblock och piskor utan av beslutsamhet och frihetslängtan. Protesterna i Kairo och Alexandria har lagt grunden till vad som kan bli en demokratisk utveckling i ett av arabvärldens viktigaste länder. Husni Mubaraks fall förtjänar onekligen sin plats i listan av nyheter man aldrig glömmer.

Vi har förvisso inte sett slutet på den här berättelsen. I ett första steg mot demokratisering har makten gått från diktatorn till militären. Låt oss nu hoppas att den inte stannar där, utan att löftena om fria val i höst verkligen infrias. SvD:s Claes Arvidsson erinrar om att militären är den maktpelare som burit upp Mubaraks regim. The Economist menar att "[d]emocracy cannot emerge fully formed in a country that has had 30 years of rule under a president like Mr Mubarak. But it will not emerge at all if the strongmen and the generals determine the pace of change."

Egyptierna har något nytt att vara stolta över. Bild från 99ord.se.

Men nu är kanske inte rätt tid att låta olyckskorparna kraxa, utan i stället att glädja sig med alla de egyptier vars mod och beslutsamhet tvingat diktatorn på flykten och fått Tahrirtorget att leva upp till sitt namn.

Kanske kan man också fundera på vad det kommer att innebära för regionen om det demokratiska Israel får sällskap av ett demokratiskt Egypten (och ett demokratiskt Tunisien). Kommer protesterna i Egypten inspirera till regimkritik i andra länder? Framtiden får utvisa. Om vi som befinner oss på åskådarplats visar stöd och solidaritet så kan vi också njuta av draget från historiens vingslag.

Läs andra om Egypten, Husni Mubarak, Mubarak, Tahrir

Läs även
Gunnar Hökmark: Det är en diktatur som fallit – inte demokratin som fötts
Rasmus Jonlund: Egyptisk vårvinter, arabisk vår?
Martin Ängeby: Var hoppfull om demokrati i Nordafrika

Långt ifrån självklart

I början av augusti kommer Prideparaden att gå genom Stockholm. Man kan tycka vad man vill om den – en festlig karneval, ett tramsigt jippo eller en viktig manifestation – men det spelar ingen roll; det viktiga är att paraden får genomföras och att samhället står bakom dem som vill uttrycka sin åsikt, manifestera sitt människovärde eller bara visa upp sig. Och det gäller naturligtvis oavsett om det handlar om en prideparad, en FRA-demonstration eller ett förstamajtåg.

EU-minister Birgitta Ohlsson i Folkpartiets
del av Prideparaden 2010.

Denna möjlighet tillkommer nu inte alla. Vi behöver inte gå längre än till grannländer i öst för att hitta repressiv lagstiftning mot homosexuella. I andra länder är homosexualitet förknippad med direkt livsfara.

I veckan rapporterade medierna om David Kato, en känd aktivist för gayrättigheter i Uganda. Han slogs ihjäl med en hammare. Mordet har föregåtts av en lång period av hets – i slutet av förra året uppmärksammades att en ugandisk tidning publicerat bilder på 100 homosexuella tillsammans med uppmaningen "Hang them" (se Rättssäkert homohat).

David Kato.

Mordet i Uganda hade naturligtvis kunna inträffa även här. Men en stor skillnad är att i Uganda så underblåses den här typen av hatbrott av regeringen, som beslutat att homosexuella handlingar är olagliga och till och med övervägt att införa dödsstraff. Någon prideparad torde knappast kunna genomföras i Uganda.

Hur toleranta vi svenskar egentligen är kan man förstås diskutera. Men vi kan glädja oss att vara del av en samhällsgemenskap som ger utrymme för människors olikheter. Och nästa gång Prideparaden drar igenom stan kan vi tänka att den representerar något som inte alls är självklart. Något som tusentals människor världen över kämpar för med livet som insats. Något David Kato aldrig fick uppleva.

Gå gärna med i facebookeventet R.I.P. David Kato
Läs andra om David Kato, Uganda, tolerans, hatbrott, pride

Rättssäkert homohat

"Vi säger inte till folk att själva hänga dem, så gör vi inte i Uganda. Vi vill att staten hänger dem."

Giles Muhame, redaktör för ugandiska tidningen Rolling Stone, anser inte att rubriken "Hang them" vid en artikel om Ugandas "top homos" är en uppmaning till våld. SvD den 8 november 2010.

Inga pöbelfasoner, tycker Giles.

Ett mord som väcker oro

Apropå det jag skrev häromdan (Dystra tongångar från Sydafrika) är det en händelse som nästan ser ut som en tanke att Eugene Terre'Blanche, ledare för den vita rasistiska rörelsen AWB, slagits ihjäl på sin gård i Ventersdorp, en bit väster om Johannesburg.

AWB-anhängare har nu utlovat hämnd för Terre'Blanches död och Julius Malema, ordförande i ANC:s ungdomsförbund och ökänd för sitt hets mot vita i Sydafrika, tror sig ha fått ett pris på sitt huvud.

Kommer han ställa till mer elände
som död än som levande?

Uppenbarligen föreligger det en risk för ökade spänningar mellan svarta och vita i Sydafrika. Därmed ligger ansvaret tungt på president Jacob Zuma att göra sitt yttersta för att förhindra extremism och raskonflikter. Framtiden får utvisa om han tar det ansvaret. Få torde sörja Eugene Terre'Blanche, men det vore en bitter ödets ironi om hans död skulle ge bränsle åt den brasa av rashat han ägnat sitt vuxna liv åt att hålla glöd i.

Läs vad andra skrivit om Sydafrika, Jacob Zuma, AWB, Julius Malema, Eugene Terre'Blanche

Dystra tongångar från Sydafrika

I Sydafrika har det blåst upp en konflikt om den gamla kampsången Ayedaba Amagwala, som innehåller textrader om att skjuta vita. Sången har blivit anmäld som hets mot folkgrupp och en domstol har gett anmälaren rätt. Nu väntar batalj i författningsdomstolen.

Domstolsutslaget har retat upp ANC. Företrädare för partiet menar att ett olagligförklarande av sången vore som att försöka utradera historien.

Man kan önska att ANC ville sansa sig lite. Kampsånger som handlar om att ta livet av människor är sällan smakfulla, men kan kanske förstås i den pressade och upphetsade situation som rådde under apartheid-förtrycket. Det innebär inte att textraderna måste leva kvar för alltid.

Det finns exempel på politiska kampsånger som fått anpassas då de blivit otidsenliga eller olämpliga av andra skäl. Sålunda har ANC:s socialistiska vänner i Sverige valt att, när de stämmer in i Internationalen, inte längre sjunga "Båd' stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter digna ner" eller "Om de oss driver dessa kannibaler / mot våra grannar än en gång / vi skjuter våra generaler / och sjunger broderskapets sång".

ANC kan nog också anpassa sin kampsång efter en tid där den politiska konflikten inte handlar om att vilja ta livet av sina motståndare. Men partiet verkar sakna den ambitionen, vilket är ledsamt. För femton år sedan predikade Nelson Mandela försoningsbudskapet och banade därmed vägen för en sydafrikansk framgångssaga. Idag känns hans ord väldigt avlägsna.

En omvändelse under duschen?

I Sydafrika höjs nu radikala röster för att ställa förre presidenten Thabo Mbeki inför rätta för massmord. Anledningen är hans huvudlösa inställning i hiv/aids-frågan.

Drygt 18 procent av den vuxna befolkningen i Sydafrika bär på hiv-viruset eller har utvecklat aids. När Thabo Mbeki, och hans ökända hälsominister Manto Tshabalala-Msimang, styrde landet var regeringens policy att förneka sambandet mellan hiv och aids. Bromsmediciner motarbetades och läkare som skrev ut dem fick sparken. I stället förordades "traditionell" behandling i form av vitlök och rödbetor.

Mbeki, Tshabalala-Msimang och deras hiv-politik.

Den här inställningen var naturligtvis fasansfull och antalet döda i aids hade sannolikt varit mycket lägre om Mbeki-regeringen i stället förordat bromsmediciner och drivit en hälsopolitik som baserades på vetenskap i stället för vanföreställningar.

Även om det är en ironi att den svarta regeringen under 15 år blev ansvarig för fler dödsfall bland svarta än under 400 år av kolonialt styre (Frans Cronje, vice vd för det ansedda Institutet för rasrelationer, i en SvD-artikel idag) kan det ifrågasättas om ett mordåtal mot Thabo Mbeki vore utsiktsfullt eller meningsfullt. I stället borde borde krafterna riktas mot framtiden. Det är därför glädjande att den nuvarande regeringen, under Jacob Zuma, tycks ha en mer verklighetsförankrad inställning i hiv/aids-frågan.

Jacob Zuma har förvisso inget fläckfritt förflutet; han lär ha sagt att en dusch efter samlag är tillräckligt för att skydda sig mot hiv-smitta. För sydafrikanerna hoppas jag att de signaler han nu skickar ut inte bara är en läpparnas bekännelse utan ett uttryck för att han på allvar vill ta tag i detta förödande folkhälsoproblem.

Nygammalt

För sex år sedan pluggade jag en termin i Sydafrika. En av de många saker som förbryllade mig var att Pretorias gator, särskilt i studentkvarteren, kryllade av gamla Golf I:or i nästan nyskick. Jag hade lite svårt att få ihop det där - hemma i Sverige befann sig ju de få kvarvarande Golf I:orna i olika stadier av förfall.

Kanske är det klimatet, tänkte jag. Bilarna rostar inte i Sydafrika och håller sig därmed fräscha längre. Men jag tänkte fel.

Den nygamla Golfen väckte stor uppmärksamhet.

I själva verket var det så att de gamla Golf I:or som såg ut att vara i nyskick - var i nyskick. Sedan 1984, när Golf II:an tog vid, har den gamla modellen fortsatt att produceras i Sydafrika. En halv miljon Citi Golf har tillverkats hittills - men nu läggs produktionen ned.

Volkswagen är förstås inte det enda bilföretag som fortsätter att sälja utgångna modeller i utvecklingsländer. På Pretorias gator rullade även ett stort antal Toyota Tazz, dvs. nytillverkade femte generationens Corolla. Det här borde vara rätt lönsamt för biltillverkarna - utvecklingskostnaderna för bilarna är ju hemtagna sedan länge och bilarna säljs inte direkt till Galne Gunnar-priser; billigaste varianten av Citi Golf kostar 84 700 rand (ca 78 000 kr).

När man ska köra Toyota Tazz i sanden bör man släppa ut luft
ur däcken. Annars kan man köra fast.

Man kan förstås ha synpunkter på att biltillverkarna fortsätter att tillverka gamla bilmodeller med sämre säkerhet och miljöegenskaper. Å andra sidan tillverkas de här modellerna oftast lokalt, och genererar därmed viktiga arbetstillfällen. Och som utbytesstudent är man förstås tacksam över att kunna hyra bil billigt!

Mer om mördaren Mugabe

Svenska Dagbladet 28 juni:

Ett foto av en gråtande zimbabwisk pojke pryder fredagens upplaga av tidningen Herald Tribune. Han är högst ett år gammal och har gipsade fötter. Båda bröts av anhängare till president Mugabe, av den enkla anledningen att pojkens pappa arbetar för oppositionen.

The Economist 28 juni:

It is hard to believe that the horrors inflicted by Zimbabwe’s ruler on his own people could get worse. But even in the past week they have. The burning to death of a six-year-old boy because his father is an opposition politician, and the butchering of the young wife of the capital’s new opposition mayor, are part of a growing wave of violence that has persuaded Morgan Tsvangirai, the opposition leader, to withdraw from the presidential [election].

Det är uppenbart att så länge Robert Mugabe kan klamra sig fast vid makten kommer våldet i Zimbabwe att eskalera, åtminstone så länge det finns människor kvar som ens vågar tänka oppositionella tankar.

Omvärlden skulle kunna förändra detta. Men omvärlden verkar förlamad, och det tycks främst bero på att Ryssland och Kina, dessa diktatoriska/semidiktatoriska stormakter, vägrar kritisera Zimbabwe. För att inte tala om Sydafrika, den regionala stormakten, vars president Thabo Mbeki visat sig förbluffande ryggradslös gentemot diktatorn i norr.

Det är förstås inte lätt att efterträda en nationell och global hjälte som Nelson Mandela. Men även bortsett från Mandelas skugga så hade Thabo Mbeki framstått som en exceptionellt patetisk representant för sitt land.

I Zimbabwe dödas och lemlästas människor - eller deras barn - för att de sympatiserar med "fel" parti. Situationen är skrämmande och frustrerande. Det är möjligt att det inte tjänar särskilt mycket till att spy galla över fega politiker. Men jag får i alla fall utlopp för frustrationerna.

And now: Zuma vs. Zimbabwe

Idag noteras att ledare för olika kyrkor i Zimbabwe nu varnar för att de våldsamheter Robert Mugabe iscensatt efter att han förlorade presidentvalet kan leda till folkmord om inte omvärlden ingriper.

"We appeal to the Southern African Development Community [SADC], the African Union and the United Nations to work towards arresting the deteriorating political and security situation in Zimbabwe", säger kyrkoledarna i ett gemensamt uttalande.

SADC är en regional samarbetsorganisation, som antagligen inte lär bidra med särskilt mycket hjälp till Zimbabwes hårt prövade folk. Flera av SADC:s medlemsländer leds, i likhet med Zimbabwe, av före detta befrielserörelser emellan vilka det tycks råda något slags perverterad respektfullhet - man lägger sig inte i varandras affärer.

Thabo Mbeki och SADC utövar påtryckningar mot Mugabe. På sitt sätt.

Det viktigaste medlemslandet är Sydafrika, som styrs av frihetsrörelsen ANC ända sedan demokratin infördes. President Thabo Mbeki har, ända sedan Zimbabwes problem började, tillämpat ett sätt att förhålla sig till sitt grannland som han kallar quiet diplomacy. Mbeki avser väl därmed att antyda att han försöker påverka Mugabe på ett diskret och försiktigt sätt. Det må vara hur det vill med den saken; den tysta diplomatin har visat sig förödande ineffektiv. Priset för det betalas av zimbabwierna.

Mitt upp i denna förlamade situation börjar helt plötsligt Jacob Zuma uttala sig. Zuma är partiledare för ANC och kommer sannolikt att bli Sydafrikas näste president. Om han inte sitter i fängelse förstås; Zuma har nämligen ett korruptionsåtal att se fram emot. (Fast kanske blir han frikänd, så som när han var anklagad för våldtäkt.)

(Zuma är för övrigt en av få nu levande människor som anser att en dusch efter sex är vad som behövs för att skydda sig mot hiv; det torde placera honom i samma knäppgöksdivision som Mbekis hälsominister Manto Tshabalala-Msimang, som förespråkar vitlök och rödbetor i stället för aidsmedicin.)

Zuma och den berömda duschen.

Hursomhelst. Zuma anser nu att de afrikanska länderna måste skicka in en delegation till Zimbabwe för att se till att valresultaten publiceras (nej, de är fortfarande inte offentliggjorda). Zuma vill uppenbarligen positionera sig gentemot Mbeki. Kanske få cred i västvärlden. Bli lite mer salongsfähig, helt enkelt. Men tål hans kort att synas?

Två sätt att se på Zimbabwe?

Thabo Mbeki är uppenbarligen döv och blind. Eller dum i huvudet.

En som är betydligt mer alert, och antaligen inte gör samma bedömning som Sydafrikas president, är riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp). Hon har nyss kommit hem från ett besök i Zimbabwe. För den som vill ta del av hennes erfarenheter rekommenderas Liberala Klubben på måndag kl. 18.30.

Perspektiv

För ett tag sen skrev jag om Zimbabwe. Precis som en kommentator anmärkte hade jag fel när det gäller inflationstakten. Inflationen i Zimbabwe är nu inte femsiffrig, utan sexsiffrig. En vanlig inköpsrunda med ägg, kött och lite läsk kan gå lös på sisådär 450 miljoner.

Det får mig osökt att tänka på en gång för länge sedan när jag var student vid University of Pretoria i Sydafrika och skulle hålla ett föredrag om svensk utrikespolitik. Vår lärare, Nicola de Jager, lyssnade intresserat och efter presentationen frågade hon mig vilka problem som finns i Sverige. Jag började svettas lite, för alla "problem" som jag kunde komma på verkade så futtiga i jämförelse med de utmaningar som Sydafrika står inför.

Till slut (eftersom detta utspelade sig på den gamla dåliga tiden när Sverige styrdes av Göran Persson) mumlade jag något om "unemployment". Jaså, frågade Ms de Jager, och hur hög är arbetslösheten då? "About 5 percent", svarade jag varpå hon, med ett både häpet och roat uttryck, genast utbrast: "5 percent? Is that a problem?"

Och det är klart. Med tanke på att hennes eget land tampas med en arbetslöshet på mellan 30 och 40 procent kan jag förstå att hon hade lite svårt att ta mig på allvar. Det är nyttigt med lite perspektiv på tillvaron ibland.