De senaste dagarna har Gadaffis styrkor i Libyen varit på frammarsch. En bidragande orsak till detta är att USA dragit tillbaka sitt attackflyg. Utifrån amerikansk utgångspunkt är det rimligt; USA kan inte alltid ta det fulla ansvaret för alla väpnade insatser. Nu får andra Natoländer kliva fram.
Sverige är inte med i Nato (på papperet, kan infogas). Men vi har sänt åtta Jas-plan till Libyen. Jas står för jakt, attack, spaning; det svenska planet har alltså ett brett användningsområde. I överenskommelsen om att stötta rebellerna genom att sända Jas till Libyen drev dock Socialdemokraterna igenom att planen inte får användas i attacksyfte, dvs. att angripa mål på marken ("ett hyckleri på gigantisk nivå", enligt Johanne Hildebrandt). Eftersom Gadaffis flygvapen i princip är utslaget tjänar inte jaktkapaciteten mycket till. Då återstår bara s:et i bokstavskombinationen; Jas får flyga omkring och spana lite ilsket medan Gadaffis blodtörstiga trupper är på återtåg.
Huruvida detta är hedrande för svensk utrikes- och säkerhetspolitik kan man diskutera. Det är förvisso ett framsteg att vi lyckats ena oss om att över huvud taget stötta rebellerna i den här konflikten. Men nog är det synd att vi inte har kurage nog att även låta Jas-planen göra lite nytta, när de nu ändå är där nere.
Läs även
Jespers blogg: Jas till Libyen. Varför?
Mark Klamberg: Vilka lärdomar finns från Irak avseende Libyeninsatsen?
Kent Persson: Sverige har en viktig roll i världen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jas, Libyen, Gadaffi, Khadaffi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar