Vi människor vill gärna förenkla och måla upp saker i svart och vitt, i ont och gott. I den här konflikten är Gadaffi den onde och rebellerna de goda. Som så ofta annars är verkligheten naturligtvis inte så enkel. Visst är Gadaffi ond: en diktator som terroriserar sitt folk och plundrar landet på tillgångar. (Men uppenbarligen är han inte ondare än att omvärlden kunnat låta honom hållas i 30 år.)
Och visst är den kamp som rebellerna utkämpar rättfärdig. De strävar ju efter att bli befriade från en tyrann, det syftet kan inte vara annat än gott. Men vad händer sedan? Vilken agenda har rebellerna? Har de ens en gemensam agenda?
Den som tror att rebellerna är fullfjädrade liberala demokrater av västligt snitt är alltför naiv, även om detta hade passat väl in i den svartvita verklighetsbeskrivningen. Tvärtom borde vi nog inse att många av rebellerna hyser åsikter som ligger ganska långt ifrån vad som är, så att säga, önskvärt ur ett västligt perspektiv. I så måtto finns det förstås skäl att förhålla sig avvaktande till vad rebellerna har för dagordning.
Som ett brev på posten kommer nu från Egypten rapporter om att militären fortsätter att leva rövare efter Husni Mubaraks fall (risken för en sådan utveckling nuddade jag vid i mitt tidigare inlägg Egyptierna har lagt grunden för en ny framtid). Vilken väg Libyen väljer efter att Gadaffi är borta kan vi bara spekulera i. Givetvis är det möjligt att det scenario inträffar som The Economist beskriver i sin senaste ledare:
"Muslim countries may well make choices with which the West is not comfortable. But those inclined to worry should remember that no alternative would serve their interests, let alone the Arabs’, in the long run."Man måste alltså fundera kring vad alternativet är. Att låta diktatorerna sitta kvar i orubbat bo, låta dem kväsa upproren och fortsätta styra tills de får bäras ut på bår? Jag tycker inte det. Jag tycker det finns goda skäl för den fria världen att stödja de kuvade folken i deras befrielsekamp. Det finns även skäl för oss att erbjuda hjälp när de ska återuppbygga sina samhällen. Men hur de använder sin nyvunna frihet måste de till syvende och sist själva avgöra. För att avslutningsvis och återigen (förlåt min lättja såhär på kvällskvisten) låna The Economists ledarskribents penna:
"Islam will never find an accommodation with the modern democratic world until Muslims can take responsibility for their own lives. Millions more have a chance of doing just that. It is a reason more for celebration than for worry."Läs även
DN: Rätt att stoppa diktatorn
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Gadaffi, Khadaffi, Libyen, islam, islamism, demokrati
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar