Den nya grundskolan skulle, enligt dåvarande utbildningsministern Ragnar Edenman, ha som "primära uppgift att göra barnen till så lyckliga människor som möjligt" och fostra demokratiska medborgare. Först i tredje hand (!), tyckte Edenman, skulle skolan förmedla kunskaper (eller, noga räknat, "vissa färdigheter så att [barnen] lämnar skolan med lust att förkovra sig i fortsättningen").
Till yttermera visso bekräftar Edenman denna inställning i en radiointervju i samband med att han skulle sluta som minister. På frågan om vad som vägt tyngst i hans arbete – strävan efter jämlikhet eller att åstadkomma en skola som ger eleverna kunskaper för att klara arbetslivet – svarar Edenman att "det är utan tvekan demokratiseringstanken" som vägt tyngst.
Dags att låta skolan bli skola igen.Därmed var, kan man säga, det första grundskotten mot kunskapsskolan avlossade. Edenmans socialdemokratiska efterträdare på utbildningsdepartementet, däribland Olof Palme och Göran Persson, har sedan fortsatt i den stilen med avskaffad studentexamen, 1970-talets flumpedagogik och 1990-talets förödande kommunalisering av skolan (den senare väl beskriven av Maciej Zaremba i dagens DN).
Nu är det 2010-tal och Socialdemokraterna har valt Håkan Juholt till partiledare. I dagens SvD får han chansen att utveckla sina tankar kring skolan. Det första Juholt säger är att han vänder sig mot ”sorteringsskolan” och mot ”katederundervisningen”. Juholt vill ha en skola som inte bara fokuserar på kunskapskrav utan också förbereder unga på "morgondagens arbetsliv". "Det förutsätter ett problemorienterat, kreativt och uppsökande förhållningssätt och fantasi", säger Juholt, och låter därmed förfärande likt en lätt uppdaterad version av Ragnar Edenman, som inledde fälttåget mot kunskaper i skolan.
Folkpartiets partiledare och Sveriges nuvarande utbildningsminister Jan Björklund har envist hävdat vikten av kunskapsförmedling i skolan. Han har fått utstå en del kritik för det och hånats för att förespråka "katederundervisning". Så långt har det alltså gått i Sverige, att det i vissa kretsar anses kontroversiellt och löjeväckande att hävda att lärarens främsta roll i klassrummet är att förmedla kunskaper till eleverna – att vara lärare, helt enkelt.
Försöker man sedan antyda att elevernas inlärning till viss del skulle kunna underlättas om det rådde någon grad av arbetsro i klassrummet, ja då plockar motståndarna genast fram bilder från Bergman-filmen Hets, där Stig Järrel gjorde rollen som sadistisk magister. Ironiskt nog är det ofta samma grupper som gör Hets-parallellerna som säger sig företräda de resurssvaga eleverna. De som har det tufft i skolan och föräldrar som saknar vilja eller förmåga att stötta dem i skolarbetet. Det är de eleverna som är flumskolans verkliga förlorare, det är de som drabbas hårdast när kunskap i skolan sätts på undantag och ersätts av idéer om att skolan ska förmedla "lycka" och "fantasi".
Det är bra att det nu finns tydliga alternativ i svensk politik. Och så länge Håkan Juholt fortsätter att sätta kunskapen på undantag så känns det bra att han är på behörigt avstånd från utbildningsdepartementet.
Läs även
Lotta Edholm: Juholt – knappast i takt med tiden
Rasmus Jonlund: Bredd och spets i kunskapsskolan
Den hälsosamme ekonomisten: Konkurrensen viktigare än huvudmannaskapet
SvD: Spetsklasser införs på högstadiet 2012
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skolan, utbildningspolitik, kunskapsskolan, Jan Björklund, Folkpartiet, flumskolan, Håkan Juholt, Socialdemokraterna
5 kommentarer:
Retoriskt skickligt men likafullt trams. Kunskapsförmedling!? Jag vet inte hur du lär dig men de flesta lär SIG. Kunskap funkar nämligen så att man måste göra den till sin. Förmedling är alltså ingen garant för lärande.
Problemet som jag ser det handlar inte om kunskap eller inte kunskap utan vilka kunskaper som är viktiga i morgondagens samhälle. Vilken analys man gör av de behoven måste ju få styra vad vi vill att eleverna skall lära sig. Resultat från internationella jämförelser är mycket mindre intressant än det.
Anders Erenius - Jag förstår inte riktigt vart du vill komma med din kommentar. För mig är skolans primära uppgift att bidra till att eleverna tillägnar sig vissa kunskaper och färdigheter, i syfte att rusta dem för en framtid som självständiga samhällsmedborgare - dvs. kunskapsförmedling. Är det trams, menar du?
Folkpartiet står för en nykonservativ skolpolitik som går ut på ökad styrning av skolan och klassrummet, centralisering, ökat fokus på prestation (istället för kompetens) och ett mer komparativt perspektiv.
Socialdemokraterna står för en nyliberal skolpolitik som gått ut på decentraliseringar, individuella arbeten, osynlig och relativistisk pedagogik och marknadstänk - vilket sammantaget lett till en stark medelklassdominans.
Vänsterpartiet i sin tur står för en terapeutisk skolpolitik, också den grundad på osynlig och individualistisk pedagogik, men kompetensinriktad, problembaserat lärande och en progressivistisk kunskapssyn. Även den en modell som skapar osäkerhet för arbetarbarn och leder till medelklassdominans.
Jag skulle istället vilja se...
* Tydligare kunskapskriterier
* Mindre specialisering och mer baskunskaper
* Mer struktur i skolan
* Vygotskyansk pedagogik
* Mer kollektivism i pedagogik och skolans utformning (inkl. fler internatskolor!)
* Mer samarbete och krav på att elever ska ta ansvar för varandra
* Läxläsning i grupp, mixade efter kognitiv kapacitet (som i Kina och Sydkorea)
* Mer kritiskt tänkande och kunskapsteori
* Praxis-orienterad kunskapssyn (förening teori och praktik, det senare har haft en allt för underordnad roll i skolan)
* Minskad konkurrens (inkl. att minimera de nationella standardiserade testen)
* Bonus till lärarlag som lyckas höja elever till godkänd nivå
Elegant skrivet!
Hans - Tack!
Sara S - För mig, och för Folkpartiet, är det viktigaste att skolan lyckas med sin centrala uppgift, dvs. att ge eleverna kunskaper, färdigheter och insikter som rustar dem för framtiden. I den målsättningen ryms olika pedagogiker och arbetssätt, och det är bl.a. därför som vi gillar friskolor.
Samtidigt finns det ett behov av att följa upp hur väl de olika skolorna lyckas i sitt uppdrag och detta är naturligtvis en utmaning. Tydliga betygskriterier är ett sätt, nationella prov kan vara ett annat. Här är det viktigt att man är öppen för de för- och nackdelar som de olika mätmetoderna innebär, och inte drar sig för att ompröva det som fungerar dåligt.
Skicka en kommentar