Om vådan av vinklade nyheter

Du tror kanske inte att Vladimir Putins angrepp på Angela Merkel och middagsmenyn på ett äldreboende i Trelleborg har något gemensamt, men det har de faktiskt.


I tidningen New York Times skriver Jochen Bittner att den ryske presidenten, efter att ha stört Hillary Clintons valkampanj i USA, kommer rikta sin uppmärksamhet på Angela Merkels försök att bli återvald till tysk förbundskansler 2017.


Skälet är att Merkel är en av allt färre ledare av internationell tyngd som förmår stå upp mot Putin. Efter annexeringen av Krim har Merkel, skriver Bittner, "been the most consequential voice for punishing Russia ... And she still believes in a united, integrated European Union, a bastion of liberal values and, at least implicitly, a political and economic bulwark against Russia". Klart han vill jäklas med henne.


En metod som används är att sprida falska nyheter och därmed urholka förtroendet för våra institutioner, våra politiker och vår demokrati. I vår digitala värld kan sådana fejknyheter snabbt få spridning. I den mylla av osäkerhet och förvirring som uppstår trivs alternativmedier och populiströrelser bra. Om man inte längre kan lita på någon, kan man lika gärna läsa den som bekräftar ens egen uppfattning.


Vilket för oss till äldreboendet i Trelleborg. Strax innan jul gjorde SVT en stor grej av att kommunens politiker serverade de äldre filmjölk för att spara pengar. En häpnadsväckande nyhet – om den varit sann. Skånska Dagbladet berättar nu att det i själva verket rör sig om ett projekt där de äldre serveras enklare kvällsmat (gröt, lasagne, crêpes), eftersom mycket av den traditionella middagsmat som tidigare lagades inte blev uppäten. Även om projektet ännu inte utvärderats har det visat sig att de äldre gått upp i vikt under året, vilket är positivt. Men "förtroendet för kommunen har påverkats", som Skånska Dagbladet konstaterar. Naturligtvis inte i positiv riktning.


Journalistiken och fria medier har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Journalister förväntas rapportera någorlunda sanningsenligt och balanserat om det som händer i världen, och de förväntas granska dem som har makt och inflytande. "We journalists will put pressure on companies like Facebook and Twitter to be vigilant against fake news", skriver Jochen Bittner i sin krönika i New York Times och det låter ju bra. Men när det är journalisterna själva som producerar nyheter som är fejkade eller starkt vinklade – vem ska då sätta press? Hur kan vi klandra den som förlitar sig på Avpixlat och Fria Tider för sin nyhetsförsörjning, när inte ens public service är pålitliga?


Möjligen ser vi en utveckling mot alltmer klickjagande och hårdvinklad journalistik. Möjligen har detta något samband med att de senaste årens nyordslistor innehållit ord som "faktaresistens" och "trumpifiering". Möjligen kommer något positivt ur det men hittills verkar det mest gynna Putin och populisterna. Jag känner mig inte lugn som en filbunke.

Spännande möte med kinesiska elever

I början av juli, strax innan min semester, fick jag tillfälle att möta en grupp elever vid Affiliated High School of Peking University, som besökte Sverige som ett led i sin utbildning. Resan arrangerades av den Singaporebaserade organisationen Skillseed. Eleverna besökte Stockholms stadshus och riksdagen, diskuterade hbtq-frågor med Arto Winter som bl.a. driver Mälarpaviljongen, och sexköpslagen med företrädare för KAST-mottagningen i Stockholm.

Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.

Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.

Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).

Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?

Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.

Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.

Därför borde inte Björn Söder valts till talman

I måndags samlades den nyvalda riksdagen för att välja sina – och Sveriges – främsta representanter, nämligen talmannen och de vice talmännen. Talmansvalet är sällan kontroversiellt, men denna gång vållade det viss uppståndelse. Skälet till detta är att talmansposterna enligt praxis fördelas mellan partierna i storleksordning: störst parti (i regeringsställning) får utse talman, näst största parti utser förste vice talman och så vidare. Vid 2014 års val blev Sverigedemokraterna riksdagens tredje största parti.

Borde ha respekterade företrädare.
Foto: Melker Dahlstrand

Sverigedemokraterna är ett speciellt parti, vars grundläggande värderingar skiljer sig väsentligt från vad den överväldigande majoriteten av svenska folket – och dess valda ombud i riksdagen – tycker. Därför uppstod också en diskussion med anledning av den praxis som gällt för talmansvalet. Är det verkligen rimligt att en sverigedemokrat ska få bli talman?

Förespråkarna menade att praxis bör gälla, av såväl formalistiska som strategiska skäl. Att hindra SD:s kandidat, Björn Söder, från att bli talman skulle innebära ett avsteg från de överenskomna spelreglerna och ge Sverigedemokraterna en martyrroll, vilket skulle kunna stärka dem i kommande val.

Min uppfattning är att det resonemanget inte håller. Den praxis som gällt – det handlar alltså inte om någon lagregel utan om ett slags överenskommelse mellan riksdagspartierna – måste rimligen bygga på att riksdagens partier känner någon form av ömsesidig respekt för varandra. Den respekten känner inget parti för Sverigedemokraterna, och det finns därför inget skäl för riksdagsledamöterna att vara bundna av tidigare praxis. Det måste vara möjligt för riksdagsledamöterna att göra avsteg från praxis när den inte längre tjänar Sveriges bästa – och 300 av 349 folkvalda torde vara överens om att en sverigedemokratisk talman inte är en bra representant för vårt land.

En del hävdar att det vore odemokratiskt att stänga ute SD från talmansposten, i linje med de diskussioner som förts angående att trixa med riksdagsutskottens storlek för att förhindra att SD får platser där. Jag tycker inte det resonemanget håller. Att bli utstängd från ett utskott medför en reell påverkan på ett partis möjligheter att bedriva politiskt fotarbete, och är därmed mer problematiskt ur demokratisk synvinkel. Att inte få en talmanspost är förvisso en prestigeförlust, men knappast något som påverkar partiets möjligheter till politiskt arbete – trots allt är det ju ändå bara fyra av riksdagens åtta partier som är representerade på talmanspodiet.

I stället för att riksdagsledamöterna tog ansvar för att rösta fram fyra talmän som de kunde stå bakom såsom ledare och företrädare för den parlamentariska församling de blivit invalda i, fick vi nu i stället se motsägelsefulla symbolhandlingar när riksdagsledamöter demonstrativt rev sönder röstsedeln med Björn Söders namn – samtidigt som de stoppade en blankröst i kuvertet och därmed medverkade till att släppa fram samme Söder till en vice talmanspost.

Jag menar att de 300 icke-sverigedemokratiska riksdagsledamöterna hade haft goda argument för att frångå hittillsvarande praxis vad gäller talmansvalet, och jag beklagar att de föredrog att låta en sverigedemokrat bli talman framför att göra sig omaket att faktiskt rösta på en acceptabel kandidat.

Läs även
Järnröret blev talmansklubba

Radiosamtal om Alliansen

Tillståndet i Alliansen var temat för ett samtal som radioprogrammet P1-morgon bjudit in till i morse, och vi som medverkade var fyra s.k. gräsrötter från de olika Allianspartierna.

För egen del var det första gången jag satt i en radiostudio och pratade politik, så jag ska villigt erkänna att jag var förskräckligt nervös. Under sändningen upptäckte jag dessutom att mina hörlurar inte fungerade, så jag hörde inte vad företrädarna för C och KD, som var med på telefon, sade. Men jag hoppas det gick bra ändå (programledaren sade i alla fall efteråt att hon inte noterat någon påtaglig förvirring från min sida).

Mitt bidrag var att ge en bild av läget för Folkpartiet. Det jag försökte förmedla i radio är att jag tycker Folkpartiet gått rakryggade ur EU-valrörelsen. Väljarna uppskattade vår tydligt Europavänliga linje, att vi vill ha ett öppnare Europa där fler länder får bli medlemmar, där vi tar ett gemensamt ansvar för att ge skydd åt människor som flyr och där vi samarbetar mer kring miljö, djurskydd och mot internationell brottslighet. I kombination med att vi haft starka toppkandidater (Jasenko Selimovic, Cecilia Wikström och, förstås, Marit Paulsen) gav detta ett valresultat på 9,9 procent är ett rejält lyft jämfört med opinionsmätningarna i början av maj.

Inför höstens val är budskapet att Folkpartiet är en självklar del av Allianssamarbetet och vi kommer fortsätta driva våra starka profilfrågor: för kunskap i skolan, för jämställdhet och mot främlingsfientlighet och rasism. På samma sätt hoppas jag att de tre övriga Allianspartierna kommer vara tydliga med sina respektive profilfrågor. Sedan är det upp till väljarna var tyngdpunkten i regeringen ska ligga – till skillnad från vad som gäller bland oppositionspartierna, där väljarna inte har en aning om vem som tänkt regera med vem. Blir det en S+MP-regering med V som stödhjul? Eller släpps V in på Rosenbad? Hur blir det om Fi kommer in? Frågetecknen är många, osäkerheten stor.

Radiointervjun avslutades med att vi fick frågan om Alliansen finns kvar efter en eventuell valförlust i höst. Alla var överens om att Alliansen kommer att bestå. Respektive parti kommer naturligtvis ägna sig åt att utveckla sin politik och fila på sina budskap. Men om Alliansen förlorar valet i höst kommer Sverige tvingas genomlida fyra år av rödgröna vänstersladdar. Jag gissar att väljarna år 2018 kommer uppskatta att då återigen få chansen att välja ett tryggt regeringsalternativ, som verkligen kan samarbeta och ta ansvar för Sverige. Tillståndet i Alliansen kommer även då att vara gott.

Nya prövningar för Europa

För en vecka sedan beslutade Ukrainas parlament att avsätta president Viktor Janukovytj. Presidenten tog raskt sin tillflykt österut, och lämnade sina egendomar utan bevakning. Ukrainarna tycks ha tagit tillfället i akt att göra det övergivna presidentpalatset till utflyktsmål. Bilderna därifrån berörde mig positivt; de visar glada besökare som ser sig omkring i parken och nyfiket tittar in genom lyxvillans panoramafönster. De ser, men rör inte; bilderna från Ukraina skiljer sig mycket från dem som förmedlades från till exempel Ben Alis eller Gadaffis plundrade palats. Lugnet vid presidentpalatset bådar gott, tänkte jag.

Bild: Konstantin Chernichkin/DN.se

Någon som också tagit tillfället i akt de senaste dagarna är Vladimir Putin, Rysslands president. Hans agerande är dock enbart illabådande. Under förespeglingen att "skydda ryska intressen" har rysk militär i praktiken ockuperat Krimhalvön, en självstyrande del av Ukraina. För närvarande håller ryssarna på och gräver skyttegravar. Hur situationen på Krim kommer att utvecklas är en öppen fråga, men när statsminister Fredrik Reinfeldt nu uttalar att han ser med stort allvar på situationen är det lätt att instämma.

Att än en gång tvingas se hur ett land i Europa utsätts för militär aggression av en granne är mycket sorgligt. Nu vilar en tung börda på makthavare och diplomater att hantera situationen på ett sätt som både sätter stopp för de växande ryska maktanspråken och hindrar att människoliv spills. Hundra år efter första världskrigets utbrott utsätts Europa än en gång för en svår prövning.

Länkar
Anne Applebaum: The pressure is on Ukraine
5 Things You Should Know About Putin's Incursion Into Crimea

Bloggar
Sivert Aronsson (FP): Klent försvar straffar sig
Anders Ekegren (FP): Berlin 1936 Tjeckoslovakien 1938 Sotji 2014 Ukraina 2014
Rasmus Jonlund (FP): Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?
Martin Skjöldebrand (FP): Ukraina... igen...

Kan fula flickor bli våldtagna?

I boken Bitterfittan berättar Maria Sveland om sina erfarenheter av det svenska rättssystemets behandling av kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Efter en uppmärksammad händelse i Södertälje, där en flicka blivit gruppvåldtagen under en hel natt, intervjuade Sveland ett par av försvarsadvokaterna.

Advokaterna talade om flickans rykte som "hora", och hur de ansåg att det påverkade hennes trovärdighet i rättegången. "Det minskar hennes trovärdighet därför att om ryktet om hora stämmer så måste det ju ligga någon grund i det hela. Det vill säga att hon tidigare haft sexuella förbindelser, lösa sexuella förbindelser", sade en advokat. Advokaterna påtalade också hur ful (sic) flickan var. Underförstått att hon nog blivit så smickrad av killarnas uppmärksamhet att hon gärna gått med på vad som helst.

Hur blind är rättvisan?
Foto: Dierk Schaefer

Den här typen av sexism frodas dock inte enbart på eleganta advokatkontor, utan även i rättsalar, beskriver Sveland. Under rättegångarna åberopade advokaterna såväl flickans rykte som hennes "fulhet" i sin argumentation. Utan någon tillrättavisning från domaren.

Ovanstående iakttagelser finns i kapitlet "Som en hora", som jag alldeles nyss läst. Maria Svelands bok gavs ut 2007. Eftersom det är några år sedan tänkte jag, att nog borde det ha blivit bättre sedan dess? Den naiva förhoppningen krossades dock tämligen omgående, när jag ikväll surfade in på DN och läste en artikel om en diabetessjuk flicka som fallit ihop på en fest. Två män klädde av henne byxorna och trosorna. En av dem höll fast i hennes ben. Sedan har den ene mannens sperma påträffats på hennes kropp och en nakenbild på henne funnits i den andre mannens telefon. Tingsrätten friar männen från våldtäkt med hänvisning till att flickans uppgifter är "vaga och detaljfattiga".

Kanske har tingsrätten gjort en korrekt bedömning. Men jag kan inte släppa tanken på att den kvinnosyn som juristerna i Södertäljemålet gav uttryck för kanske också finns bland juristerna i Ångermanlands tingrätt, och att det påverkat deras bedömning av brottsoffrets vittnesmål.

I kapitlet "Som en hora" berättar Maria Sveland också om en annan våldtäktsrättegång. I tingsrätten var alla i rättssalen, förutom offret, män. Advokaterna ställde frågor som fokuserade på kvinnans "sexualmoral" och alkoholvanor. När målet överklagades till hovrätten bestämde sig därför offrets tjejkompisar att sätta sig på åhörarbänken. "Efteråt", skriver Sveland, "berättade målsägarbiträdet att det var en helt annan stämning i rättssalen. Frågorna var helt enkelt mer respektfulla och relevanta." Tjejkompisarnas närvaro gjorde skillnad.

Det är förstås inte rimligt att kvinnliga brottsoffer ska behöva mobilisera sina väninnor för att bli behandlade med respekt under en rättegång. Justitia, personifikationen av rättvisan, avbildas ofta med ögonbindel. Det symboliserar allas likhet inför lagen och att dömandet inte får styras av förutfattade meningar. Om Sveriges jurister vill leva upp till detta finns det nog skäl för dem att fundera på vilka värderingar de bär med sig in i rättssalen. Kanske vore Bitterfittan lämplig kurslitteratur på juristutbildningen?

Alkoholfritt Alternativ?

Igår avslöjades att Tomas Rudin, socialdemokratisk toppolitiker i Stockholm, ertappats med att stjäla whisky på Systembolaget. Tomas Rudin är borgarråd och tjänar över en miljon kronor om året, så många anade nog att stölden inte direkt berodde på ekonomisk nöd, utan att det fanns någon bakomliggande orsak. Senare under dagen gick Tomas Rudin ut och berättade om sina alkoholproblem.

I anslutning till detta gjorde Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell några reflektioner kring den alkoholkultur som finns i och kring politiken. De populära rosévinsminglen i Almedalen är kanske det mest välkända exemplet, men Franchell lyfte även fram arrangemang såsom Miljöpartiets "Bar Grön", mediernas "Bar & Politik" och "Makthavaröl" men även det faktum att t.ex. Socialdemokraterna på sin hemsida lockar väljare med förföriska bilder där alkoholen flödar.

Jag tillhör dem som uppskattar, och njuter av, den alkoholkultur som vi svenskar lagt oss till med – det som populärt kallas "kontinentala dryckesvanor". Gårdagens händelser fick mig ändå att fundera kring mitt eget drickande, och den roll alkoholen spelar i min vardag. 

Även om jag som sagt gärna dricker – vin och öl hellre än sprit – finns det ibland tillfällen när jag vill avstå. Kanske för att jag tänkt träna efter den där tillställningen, kanske för att jag är lite krasslig eller helt enkelt för att jag inte är sugen på alkohol just då. Att avstå är dock inte alltid så lätt. Dels finns ett socialt tryck: “Jag höll upp i tio år. Sedan började jag smaka vin och sprit igen. Mest som en social sak, det var svårt att stå utanför i olika sammanhang”, säger till exempel Tomas Rudin i en intervju.

Får det lov att vara ett glas?

Men ibland är det svårt att avstå, även om man vill. En gång hamnade jag på ett mingel (jag minns inte var) där det serverades generöst med vin. Något alkoholfritt alternativ stod inte framdukat, men till slut lyckades jag få ett glas vatten – i en trist plastmugg, så det tydligt syntes vem som inte drack. På ett annat mingel (jag minns var) fanns det stora brickor med glas, fyllda med vin i olika kulörer. Vatten? Jo, det kunde jag nog få i baren, i andra änden av den fullsmockade lokalen. Det slutade förstås med att jag stod där och smuttade på ett glas vitt.

Experterna brukar mäta alkoholkonsumtion i "standardglas". Om man dricker mer än ett visst antal standardglas anses man löpa stor risk att bli alkoholist. Men eftersom det är alldeles omöjligt att hålla räkningen på antalet glas, oavsett standard, så brukar jag i stället resonera så här: För mig är alkohol en sällskapsdryck. Jag dricker när det vankas middag, fest eller andra trevligheter. Jag vet att jag ibland dricker för mycket, vilket gör mig vaksam eftersom det finns alkoholproblem bland mina närstående. Men så länge jag aldrig dricker ensam, och så länge jag aldrig dricker för att trösta mig, dämpa nedstämdhet eller “varva ner”, då föreställer jag mig att drickandet inte är något problem.

Samtidigt hoppas jag att om det någon dag skulle bli ett problem, så finns det någon där som kan tala om det för mig. En vän, en kollega eller en familjemedlem som vågar ställa den där jobbiga frågan. På samma sätt hoppas jag att jag själv förmår ta tjuren vid hornen, om jag märker att någon av mina vänner verkar få lite för mycket av det goda, lite för ofta. 

Men även om vi alla har ett medmänskligt ansvar gentemot varandra, så vill jag också rikta en uppmaning till alla som anordnar mingel eller premiärfester: Gör er det lilla extra omaket att se till att det alltid finns ett trevligt alternativ för den som inte vill dricka alkohol – eller för den som kämpar hårt med att motstå frestelsen.

3,6 miljoner skäl för ökad jämställdhet

Ett viktigt mål för ökad jämställdhet är att minska löneklyftan mellan kvinnor och män. Folkpartiet har både idéer och ambitioner för att det ska bli verklighet.

I kvällens Agenda möttes jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och Gudrun Schyman (FI) i en debatt om hur jämställdheten i samhället kan förbättras. Arnholm och Schyman är båda engagerade feminister, men där Schyman vill att jämställdhetsarbetet ska ta en vänstersväng står Arnholm för den framgångsrika socialliberala linje som åstadkommit reform efter reform på jämställdhetsområdet.

För den liberala rörelsen är kampen för jämställdhet inget nytt. I julas påminde oss tv-serien "Fröken Frimans krig" om en äldre generation liberaler som slogs mot manliga maktnätverk. Jag har tidigare bloggat om partiledardebatten 1976, där Folkpartiets Per Ahlmark som enda partiledare valde att fokusera på jämställdheten (se Folkpartiet tar jämställdhet på allvar), med bl.a. krav på lag mot könsdiskriminering. Ahlmarks efterträdare Bengt Westerberg insåg att Sverige behöver både företag och förskolor och Birgitta Ohlsson, en av Sveriges mest välkända feminister, argumenterar för ökad frihet och oberoende för kvinnor under parollen "cash is queen".

Folkpartiets engagemang i jämställdhetsfrågan har gett resultat. Listan med liberalt präglade reformer kan göras lång: utbyggnaden av förskolorna och avskaffandet av sambeskattningen, diskrimineringslagstiftning, pappamånader, jämställdhetsbonus och ökad mångfald i välfärdssektorn är några exempel. Men vi ger oss inte, för det återstår mycket att göra.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP).

"Feminismen är ett verktyg för individens frihet. Därför är feminismen en självklar del av liberalismen", sa Maria Arnholm när hon som nyutnämnt statsråd höll tal på Folkpartiets riksmöte för snart ett år sedan. I samma tal uppmärksammade hon ett av de mest påtagliga exempel på den bristande jämställdheten i Sverige idag: I genomsnitt tjänar en kvinna 3,6 miljoner kronor mindre än en man över en livstid. 3,6 miljoner – det är 90 000 kronor om året, om man räknar med ett fyrtioårigt arbetsliv.

Eftersom många kvinnor är anställda i den offentliga sektorn menar Maria Arnholm att politiker i kommuner och landsting har ett särskilt ansvar att komma till rätta med löneskillnaderna. Ett sådant steg har vi tagit i Stockholms läns landsting, där personallandstingsrådet Anna Starbrink (FP) drivit igenom en lönesatsning på 118 miljoner kronor för att lyfta lönerna för bl.a. specialistsjuksköterskor.

Även på nationell nivå gör Folkpartiets politik skillnad, inte minst för de nya förstelärare som får ta del av den statliga lönesatsningen på ca 900 miljoner kronor. Alliansens jobbskatteavdrag har också gett effekt, vilket framgår av bilden nedan. Nu lönar det sig mer att gå upp i arbetstid, och år 2012 var andelen heltidsarbetande kvinnor större än någonsin tidigare. Längre arbetstid och lägre skatt ger mer pengar i plånboken – och är ett steg mot att minska de 3,6 miljonerna i löneskillnad.

För att låna lite militär terminologi kan man säga att kampen för jämställda löner måste föras på flera fronter. Det handlar till exempel om att förmå både stat och kommuner att ta ökat ansvar för löneutvecklingen. Det handlar om att stärka det kvinnliga företagandet och det handlar om att skapa förutsättningar för jämställt föräldraskap. Som vanligt är Folkpartiet jämställdhetens banerförare. Idag är det Maria Arnholm som för befälet. Och hon är på offensiven.

Läs även

Rasmus Jonlund (FP): Frimansk inspiration för liberaler

Vi kan och ska göra mycket, intervju med Maria Arnholm i tidningen NU

”Kvinnors inkomster som andel av mäns är oförändrade”, debattartikel av Maria Arnholm och Carl B Hamilton
Folkpartiets jämställdhetspolitik

En flykting på ett kafé

Han var stabschef vid ministeriet för narkotikabekämpning i Afghanistan, men han skötte sitt arbete så effektivt och samvetsgrant att knarksyndikatet ville ha bort honom. Ett väpnat attentat mot hans bil blev droppen; han flydde sitt hemland och bor nu i Sverige.

Zulmay Afzali har berättat om sin uppväxt och sitt arbete i den afghanska regeringen under president Hamid Karzai i en bok, En flykting korsar ditt spår, som nyligen getts ut på Mummelförlaget. Jag läste boken nyligen, och fick idag en chans att träffa författaren på ett kafé i Stockholm.

Zulmay Afzali med sin bok.

Afzalis bok ger en inblick i hur det är att växa upp i Afghanistan och Pakistan. Han förmedlar också intressanta – om än inte särskilt sympatiska – interiörer från den delvis korrupta afghanska regeringen. Jag är imponerad av att han oförtrutet kämpade på med sitt antinarkotikaarbete, trots allt fler telefonhot och behov av livvakter. Och jag har all respekt för att han till slut valde att fly, efter att hans bil blivit beskjuten.

Men Zulmay Afzalis bok handlar också om hur det är att komma som flykting till Sverige. Han är väldigt nöjd med hur han tagits emot, men han är kritisk till många av de "medflyktingar" som han lärt känna på olika förläggningar. Han hävdar att många ljuger om sina asylskäl och om vilka de är, och att svenska myndigheter alltför lättvindigt låter människor stanna.

Zulmay Afzali menar att det svenska samhället därmed utsätter sig för en risk. Så här skriver han:

"Jag mötte många människor på förläggningen och nästan alla hade berättat för mig om sina falska asylhistorier, sina förfalskade dokument, sina lögner. Det fick mig också att tänka på hur farlig situationen i Sverige egentligen är, när man inte vet något alls om de individer som tagit sig in i landet. Vi vet inget om vilka som har intentionen att skada samhället och människorna, vilka som är beredda och villiga att begå terrordåd i Sverige. Det som hände i Stockholm när en självmordsbombare ville ta många människor med sig i döden men tack och lov misslyckades, kan hända igen och kanske lyckas nästa gång. Risken för det blir större när myndigheterna tillåter ett inflöde av icke identifierade personer i landet."

Precis som det finns svenskar med kriminella avsikter finns det naturligtvis flyktingar och invandrare med ont uppsåt. Jag har inte tillräcklig kunskap för att bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga för att dessa ska upptäckas, men jag föreställer mig att Migrationsverket och andra berörda myndigheter arbetar med att stärka sin kompetens och sina möjligheter att upptäcka bedrägerier och se igenom förfalskningar. Ett pålitligt och väl fungerande asylsystem är det bästa sättet att långsiktigt säkerställa ett starkt folkligt stöd för ett fortsatt generöst flyktingmottagande och öppenhet gentemot människor som söker sig hit.

"Mitt första intryck var att 'de här människorna, svenskarna, välkomnar oss med öppna hjärtan'", berättar Zulmay Afzali. Jag hoppas innerligt att det är ett intryck han delar med många, många andra.

Förslag om riksdagspensioner en skam för Folkpartiet

Om Folkpartiet går med på att vissa riksdagsledamöter ska få behålla sina förmånliga pensionsvillkor så är det en skam.

Mina åsikter vad gäller arvoden och förmåner för höga politiker har jag vädrat i ett par tidigare inlägg (se Provocerande pensionsförmåner och "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning). I korthet så har jag inget emot att de har ett bra arvode men jag är starkt kritisk mot de förmånliga avgångsvederlag som förekommer.

För ett par år sedan enades riksdagens partier om att se över pensionssystemet. Det har nu lett till ett förslag om att göra systemet mindre generöst för de ledamöter som väljs in 2014. Nu rapporterar ett par nyhetskällor om att Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet kommit överens om att det nya, mindre generösa systemet inte ska gälla ledamöter som återväljs 2014. Detta innebär alltså att den ledamot som blir omvald 2014 fortfarande omfattas av det gamla systemet.

Om uppgifterna stämmer så är jag djupt besviken att mitt parti gått med på denna överenskommelse. Att vara riksdagsledamot är inte ett vanligt jobb, det är ett förtroende från väljarna. Ett förtroende som bärs under en begränsad tid. Sedvanliga arbetsrättsliga regler gäller inte, och därför är det förvisso också rimligt att det finns ett omställningsstöd. Men även avgångna riksdagsledamöter bör ha incitament att söka arbete. Och samma regler bör gälla alla riksdagsledamöter, oavsett när de valdes in första gången – varje mandatperiod är ett nytt förtroende från väljarna. Om man inte tycker det nya systemet är gott nog kan man alltid välja att inte ställa upp för omval. Och skulle man avstå från omval för att i stället utlösa en förmånlig fallskärm – ja, då bör man nog ändå inte sitta i riksdagen.

Signalen till väljarna blir besvärande tydlig: Av alla intressen som finns att ta hänsyn till så väljer Folkpartiets riksdagsledamöter att vägledas av det minst smickrande – egenintresset. De borde skämmas.

Media: Metro, Aftonbladet, SvD, MSN, Politico, DN
Läs även Rasmus Jonlund (FP).

En ledare värd respekt

Storbritanniens förra premiärminister, tillika Västvärldens första kvinnliga regeringschef, Margaret Thatcher har avlidit i London. Hon blev 87 år gammal och knappt hade nyheten om hennes bortgång kablats ut i media förrän diskussionerna om hennes politiska gärning tog fart.

Thatcher var en kontroversiell person. "En politisk stjärna har slocknat. En stor ledargestalt med mod, ambitioner och visioner", skrev jag på Facebook.  Det innebär förstås inte att jag reservationslöst hyllar Margaret Thatcher. Men det sammanfattar ganska väl skälen till varför jag tycker att hon förtjänar respekt. Specerihandlardottern från Grantham lyckades på ett imponerande vis demonstrera hur mycket som kan åstadkommas med stark politisk övertygelse, tydliga värderingar och vassa armbågar (och en handväska). I det avseendet är hon en förebild.

Margaret Thatcher, 1925–2013.

Hon genomdrev åtgärder för att skapa förutsättningar för den sklerotiska brittiska ekonomin att återhämta sig. Hon tog fajten mot övermäktiga fackföreningar. Hon sålde ut statliga bolag. Hon försökte reformera välfärdssektorn. Hon var en stark förespråkare för marknadsekonomi och kämpade mot såväl socialiseringstendenser på hemmaplan som socialistregimer på andra sidan järnridån. Och trots sina hårda nypor blev hon vald, och omvald, tre gånger.

Margaret Thatcher tillhörde det brittiska Tory-partiet, och hade konservativa värderingar. Det gör många av hennes ställningstaganden svårsmälta för en liberal. Hon stod förvisso bakom ett beslut på 1960-talet att avkriminalisera homosexualitet, men medverkade å andra sidan till en lagbestämmelse som syftade till att förhindra skolor från att förespråka homosexualitet. Hennes ovilja att ta ställning för anti-apartheidrörelsen i Sydafrika nämns ofta. Det går knappast att ursäkta, men finner möjligen sin förklaring i de särskilt starka sociala och ekonomiska band som funnits mellan Storbritannien och det vita Sydafrika. Och det hedrar henne inte att hon, för att visa tacksamhet för Chiles stöd under Falklandskriget, bjöd Chiles ex-diktator Pinochet på te.

Starka politiska ledare blir ofta kontroversiella. Kanske för att de så tydligt drivs av värderingar, som ibland leder dem på fel väg. Jag kommer att tänka på Olof Palme, som i likhet med Margaret Thatcher var tydligt värderingsstyrd. Precis som Margaret Thatcher hade han tvivelaktiga vänner. Samtidigt var de så olika: Han var arbetarledaren från den yppersta överklassen; hon var högerledaren från medelklassen. Där han entusiastiskt ägnade sig åt socialistisk experimentverkstad med kvävande skattetryck, löntagarfonder och dödfödda statsföretag ägnade hon sig med samma frenesi åt att befria sitt lands ekonomi från de socialistiska bojorna. Båda är livligt omdiskuterade, långt efter att deras politiska gärningar tagit slut.

Margaret Thatcher styrde Storbritannien i en tid när världen fortfarande var uppdelad mellan öst och väst, när halva Europa levde i förtryck och när Sovjetkommunismen fortfarande var ett hot. Nu, när hon är död, kommer hennes land att hedra henne med en ståtlig begravning. Militära hedersvakter kommer att följa hennes kista längs Londons gator och tusentals britter kommer att kanta kortegevägen för att visa respekt. Respekt för en premiärminister som lämnar en värld som är friare och rikare än när hon tillträdde.

Media
DN, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, AB1, AB2, Expr, Expr1, Expr2, SVT, SVT2, SR, CNN, CNN2, BBC, Economist, Guardian, Fokus (2012)

Bloggar
Fredrik Antonsson, Johan Westerholm, Peggy Noonan

Får fritidspolitiken tid för sitt uppdrag?

Om fritidspolitikern ska vara något annat än en demokratisk dekoration bör man fundera på vilka förutsättningar hen har att utöva sitt uppdrag.

Varje månad sammanträder de olika politiska nämnderna, och de förtroendevalda får en trave beslutshandlingar att läsa igenom. Inför det senaste mötet med trafik- och renhållningsnämnden, där jag är invald, var det omkring 400 sidor. Allt ifrån korta skrivelser till genomförandebeslut i mångmiljonklassen, remissvar och antagande av handlingsplaner för framtiden.

Om man som förtroendevald ska kunna ta sitt uppdrag på någorlunda allvar bör man få en reell chans att sätta sig in i åtminstone de viktigaste ärendena. Förutom inläsningstiden kräver det ofta kontakter med medborgare och tjänstemän samt diskussioner med sina partikamrater.

Var god läs!

Denna ambitionsnivå kan tyckas självklar, men framstår ändå som lätt utopisk. Åtminstone för den som har ett heltidsarbete och som förväntar sig att kunna kombinera sitt förtroendeuppdrag med ett normalt familjeliv, att hinna träna och någon gång umgås med vänner.

Enligt kommunallagen gäller att förtroendevalda har rätt till tjänstledigt för politiska möten och resor till och från mötena. För denna tid har de också rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Problemet är ju att de formella nämndsammanträdena är den kanske minst tidskrävande biten i fritidspolitikerns livspussel. Det är det där andra – inläsning m.m. – som verkligen tar tid.

En färsk undersökning från SCB (se även regeringen.se) visar att under de två senaste mandatperioderna valde 16–17 procent av de förtroendevalda att hoppa av sina uppdrag. Avhoppen är vanligast i de grupper som redan är sämre representerade. Framför allt unga kvinnor hoppar av i högre utsträckning än andra.

Vill vi ha politiker med olika bakgrund och i olika faser i livet bör vi våga ställa oss frågan  vilka förutsättningar fritidspolitikern har för att utöva sitt uppdrag. Ett förslag skulle till exempel kunna vara att lägga "skälig förberedelsetid" till kommunallagens lista på saker som ger rätt till ledighet. Det skulle ge åtminstone en del av fritidspolitikerna bättre möjligheter att vara ordentligt pålästa. Alternativet är att seriösa och ambitiösa fritidspolitiker lägger av och att fritidspolitikern får en alltmer dekorativ funktion i den demokratiska processen.

---

Detta blogginlägg är en omarbetad version av en insändare som jag skrev i Stockholmsliberalen nr 3 2013.

Nya pensionsregler bör gälla alla riksdagsledamöter

När riksdagspensionerna nu reformeras bör det gälla samtliga, inte bara de ledamöter som kliver på efter valet 2014. 

Det skriver Rasmus Jonlund, Anne-Marie Ekström, Daniel Andersson och jag i dag i tidningen Nu.

---

Att vara riksdagsledamot ska vara något av det finaste man kan vara i Sverige. Ett uppdrag som bygger på väljarnas förtroende, och som förnyas vart fjärde år.

Detta förtroendefulla uppdrag ska naturligtvis arvoderas bra. Det är viktigt att alla slags människor kan tjäna sitt land i den lagstiftande församlingen. Arvodet kan inte konkurrera med direktörslöner men det är i högsta grad motiverat att det ligger på en nivå över vanliga medelinkomster – också för att riksdagsuppdraget ska vara förenat med respekt.

Det är också rimligt att en riksdagsledamot som avslutar sitt uppdrag för en tid har en ekonomisk trygghet. Yrkeskarriären har ofta legat på is en tid (även om en del förtjänstfullt behåller kontakten med sitt tidigare yrkesliv, så är det ju inte möjligt för alla). Efter en tid i riksdagen är det kanske en annorlunda yrkesbana som väntar. Det kan finnas karensskäl att inte alltför snabbt ta vissa uppdrag, som berör det man har arbetat med i riksdagen.

Ur tidningen Nu den 21 februari 2013.

De inkomst- och pensionsförmåner som riksdagsledamöterna hittills har haft, har dock med rätta kritiserats för att vara orimliga. Exemplen är många på tidigare ledamöter som har kunnat avstå från att arbeta och istället fått en relativt hög ersättning från riksdagen, i vissa fall fram till 65-årsdagen.

Därför är det helt i sin ordning – och hög tid – att systemet för inkomstgaranti nu ska förändras. Men risken är stor att man med den lösning som nu föreslås, bara spär på eventuellt politikerförakt ytterligare. Avståndet mellan medborgarna och ett upplevt politikerfrälse blir ännu större.

Att låta dagens riksdagsledamöter behålla det nuvarande, generösa stödet är naturligtvis helt horribelt. Att det nya, vettiga systemet bara skulle gälla för dem som väljs in 2014 och senare, är inte i första hand orättvist mot framtidens ledamöter. Det är djupt provocerande och stötande för den allmänna rättskänslan.
Ett argument som hörs för att låta dagens ledamöter förbli ett privilegierat politikerfrälse, är att det handlar om ingångna avtal och att undvika retroaktiva förändringar.

Om förutsättningen för att bli invald i riksdagen var att få en generös pension, bör nog berörda ledamöter fundera över sitt engagemang. Och väljarna bör fundera över om dessa deras representanter hör hemma i riksdagen.

Som riksdagsledamot är man dessutom inte anställd. Riksdagen har ju heller inte haft problem att ändra diverse villkor för exempelvis medlemmar i a-kassor eller för oss alla medborgare i socialförsäkringarna.
Det finns i den politiska kulturen ibland en anda av att man som innehavare av ett uppdrag behåller det tills man själv väljer att kliva av. Detta är en kultur som konserverar politiken och fördröjer nödvändiga förändringar. Användandet av begreppet retroaktivt i diskussionen om villkoren för den kommande mandatperiodens folkvalda gör det nödvändigt att betona en fundamental princip: förtroendet från medlemmar och medborgare prövas vid varje val. Ett förnyat förtroende får aldrig betraktas som givet, det måste på nytt förtjänas.

Läs även
Rasmus Jonlund (FP): Horribelt med fortsatta orimliga riksdagspensioner

Sabuni slutade med stil

Det var väntat att Nyamko Sabuni skulle avgå. För ett år sedan lät hon i en intervju med tidningen Chef meddela att hon skulle sluta som minister vid nästa val (se Sabuni slutar – det borde fler göra). I en sådan situation är naturligtvis det enda rimliga att avgå i så god tid innan valet att hennes efterträdare hinner etablera sig på posten, bli ett känt ansikte i politiken och därmed en tillgång för Folkpartiet i valrörelsen 2014.

Under sina år som minister har Sabuni bedrivit ett enträget arbete mot hedersvåld och våld mot kvinnor. Det har bland annat resulterat i en satsning i 120-miljonersklassen på insatser för att bekämpa sexuellt våld och andra sexuella övergrepp (se även Angelägen satsning mot hedersförtryck). Dessvärre har bra politik av det här slaget kommit i skymundan för mindre lyckade uttalanden: I sin bok Flickorna vi sviker (2006) föreslog Sabuni obligatoriska gynekologiska undersökningar av unga flickor, för att kontrollera förekomsten av kvinnlig könsstympning. En idé som inte blev bättre av att upprepas, senast i TV4 i höstas (se Obligatoriska gynundersökningar? Nej tack!).

Nästan lika olyckligt var förslaget om att begränsa föräldraförsäkringen för nyanlända föräldrar. Sabuni lyfte frågan i valrörelsen 2010 (och fick sedermera med sig FP:s Nina Larsson på båten). Syftet – att påskynda utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden – var gott, men att inrätta olika regelverk utifrån var föräldrarna är födda var inte en särskilt smakfull lösning. Den modell som regeringen till slut bestämde sig för, att 80 procent av föräldradagarna måste tas ut under de första fyra åren, är bättre eftersom den behandlar alla lika.

Som jämställdhetsminister kan Nyamko Sabuni peka på ett antal framgångar. Satsningen på "nattis" är ett exempel, den pågående utredningen om jämställt arbetsliv och minskat lönegap är ett annat. Genom att konsekvent vägra kalla sig feminist har hon dock byggt sig själv en onödig uppförsbacke.

"Maria? Det hade vi ingen aaarning om."
Bild: Regeringskansliet.

Sveriges nya jämställdhets- och biträdande utbildningsminister, Maria Arnholm, vågar kalla sig för feminist. Hennes utnämning tillkännagavs en timme efter Sabunis sista presskonferens. Arnholm var fram till igår Sabunis statssekreterare, och har en lång historia i Folkpartiet; hon var med redan under Bengt Westerbergs partiledartid på 1980- och 1990-talet, men har därefter varit i näringslivet på olika positioner (senast som vd för Springtime).

Att Maria Arnholm skulle bli minister var inte stalltipset bland experterna, men personer med god insyn i Folkpartiet blev mindre förvånade. Min uppfattning är att Arnholm gav ett mycket gott intryck på sin första pressträff – hon svarade redigt på frågorna och verkade trygg i sin roll. Om det fortsätter så här så har Jan Björklund gjort ett kap – och möjligen skaffat sig en ny konkurrent till posten som partiledare (Arnholm påstås ha varit aktuell för uppdraget redan när Bengt Westerberg avgått, men då blev det i stället Maria Leissner).

F.d. statsråd med stil.
Bild: SvD/Scanpix

Jag tror alltså att Maria Arnholm kommer att lyckas förvalta Nyamko Sabunis portfölj på ett utmärkt sätt. På en punkt blir det dock en rejäl utmaning att matcha företrädaren: Sabuni har välförtjänt prenumererat på topplaceringar på Politikerbloggens årliga "bäst klädda"-lista. Den gröna klänning hon bar på dagens presskonferens visade att Sabuni höll stilen, ända in i kaklet.

Läs även:
Saga Rosén: Nyamko gjorde fler för unga invandrarkvinnor än de flesta feminister

SvD, G-P, Hallandsposten, SDS, VA

Stora partier pratar om varandra

Att politiker pratar mycket, det är nog de flesta överens om. Men vad pratar vi om? I dagens SvD publiceras en kartläggning där man gått igenom de politiska partiernas favoritord sedan 1996.

Folkpartiets favoritord hänger förstås samman med skolan, den fråga vi är mest förknippade med. Trenden har blivit tydligare med åren; mellan 1996 och 2006 var tre av fem toppord skolrelaterade, från 2007 fyra av fem (skolan, elever, förskolan, högskolan). Förutom skolan pratar vi integration och jobb.

Lika förutsägbara är Miljöpartiet. Miljö- och klimatrelaterade ord är populära, tillsammans med EU. Att Centerpartiet slutade prata om landsbygden efter 2006 är kanske inte heller förvånande, liksom att Sverigedemokraterna är besatta av invandringspolitik och islam.

Frågan är då vad de stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, föredrar att prata om. Politiska förslag och idéer? Nej, M och S pratar allra helst om sina huvudmotståndare. I Moderaternas fall är det tydligast: Socialdemokraterna har varit det favoritämnet sedan 1996. S varierar sig mer: Moderaterna, moderatledda, borgerliga.

Detta torde inte vara en slump. Säkerligen för att det gynnar dem; ju färre alternativ som väljarna upplever att det finns i politiken, desto större chans att deras röst läggs på någon av dem. Så alltmedan riksdagens mindre partier gör sitt bästa för att prata om sin politik, så lär M och S fortsätta att prata om sitt favoritämne – varandra.

Läs också:
Hans Åberg (FP): Du är vad du säger

Vill SFS ha fler studentbostäder eller inte?

"Ska man förenkla byggreglerna är studentbostäder, där unga människor bor tillfälligt, det första stället att experimentera på. Det är ju ingen livskatastrof om studentrummen blir lite för trånga, om köken försvinner och det saknas gemensamt utrymme." Så sade bostadsminister Stefan Attefalls (KD) statssekreterare Ulf Perbo i en intervju till branschtidningen Järn, bygg och färg. Uttalandet har föranlett ett ramaskri från studenternas paraplyorganisation SFS.

"Inställningen att experimentera på studenter är förkastlig", säger SFS vice ordförande Erik Pedersen i ett pressmeddelande, där det också hävdas att "den samlade studentrörelsen rasar".

Rasa, ja det torde studentkårernas medlemsantal också göra om de ska fortsätta ägna sig åt den här typen av populistiskt trams i stället för att fokusera på konstruktiva diskussioner kring hur antalet studentbostäder ska kunna bli fler.

Ulf Perbo må ha uttryckt sig slarvigt, men i sak har han rätt. Studentbostäder är till sin karaktär temporära, dvs. man bor där under en begränsad tid, och som student har man ofta en ganska tunn plånbok. Mot den bakgrunden finns det all anledning att fundera på hur studentbostäder kan bli flera och billigare. Vilken standard behöver en studentlägenhet ha, till exempel avseende boyta, bullerskydd och utrustning? Måste det till exempel finnas gemensamma kök i en studentkorridor, även om varje lägenhet har ett eget pentry? Måste det finnas gemensamhetslokaler? Och så vidare.

Inte om SFS får bestämma?
Foto: Drago Prvulovic/Scanpix

Myndigheten Boverket vill vara konstruktiva och har nu startat ett nätverk för att diskutera mindre bostäder. Och i studentstaden Lund har fastighetsbolaget AF Bostäder tagit fram en liten konceptbostad på under tio kvadratmeter med en hyra på 2 500 kr i månaden. Boverket protesterade från början, eftersom "en lägenhet måste vara 25 kvadratmeter", men har sedan ändrat sig. "Vi ser fram emot att följa upp hur experimentet utvecklar sig", säger nu handläggaren på Boverket.

Ett experiment, alltså. Som, om det faller väl ut, kan skapa nya möjligheter för fler och billigare studentbostäder. Om det inte faller väl ut, så har man lärt sig något. Men om SFS hade fått bestämma så skulle väl projektet aldrig blivit verklighet. Att experimentera på studenter är ju förkastligt.

Media:
SR, Expr, NA

Uppdatering 5/2:
Studentbostadsföretagen föreslår regeländringar för att möjliggöra fler studentbostäder

Trängselskatt även i Göteborg

Idag har trängselskatter införts i Göteborg. Syftet med skatten är att ge bättre framkomlighet på vägarna, bättre miljö samt att delfinansiera det "Västsvenska paketet" som bl.a. ska ge fler kollektivkörfält, bättre pendelparkeringar för cyklar och bilar, fler gång- och cykelbanor m.m., nya väg- och tågtunnlar m.m. Skatten ska således användas till mer än att reglera trängseln, varför dess benämning kan ifrågasättas. Vad som dock kan ifrågasättas i än högre grad är det starka motstånd mot skatten som tagit sig uttryck bl.a. i att ett nytt parti bildats och krav på en folkomröstning (det senare med eldunderstöd av kvällstidningen GT).

Alldeles obegripligt är förstås inte motståndet; när trängselskatter skulle införas i Stockholm fanns motstånd även här. Dock kan ju göteborgarna, till skillnad från stockholmarna, ta intryck av effekterna av trängselskatterna i en annan stor svensk stad. I folkomröstningen 2006 röstade 53 procent av stockholmarna ja till trängselskatter. Sedan dess har stödet ökat; i en mätning som gjordes för ett år sedan skulle 67 procent rösta ja. Antalet fordonspassager över trängselskattesnittet har också minskat sedan skattens införande – trots att Stockholms stad och län under samma period växt från drygt 1,9 till drygt 2,1 miljoner invånare, och trots att skattenivån inte höjts. Det tyder på att trängselskatten fyller sitt syfte.

Titta gärna på nedanstående Youtube-klipp, där trafikforskaren Jonas Eliasson berättar om hur snabbt stockholmarna glömde trängselskattemotståndet:



Jag tror att göteborgarna kommer lära sig att uppskatta trängselskatterna. De som väljer att fortsätta åka bil kommer förhoppningsvis uppskatta den minskade trängseln. Andra kan glädjas åt utvecklad kollektivtrafik och förbättrade gång- och cykelbanor. Om trängselskatten fungerar som den ska kan den bli en vinnare – både för framkomligheten och för miljön.

Läs även: Satsa trängselskatten på kollektivtrafiken

Skolbibliotek – ska det vara nödvändigt?

När jag gick i skolan var jag en ganska flitig biblioteksbesökare, åtminstone när det skulle skrivas "egna arbeten" eller uppsatser. Både i mina kommunala (något alternativ fanns inte då) grundskolor och i gymnasiet fanns det rätt bra skolbibliotek. Det var emellertid aldrig dit jag vände mig när jag skulle leta böcker.

Nej, i stället var det till de allmänna biblioteken jag lockades. Biblioteket i stadsdelen Vallås hade en inbjudande barnbokshörna (den mest bläddrade boken var dock avsedd för lite äldre elever; det var en välillustrerad berättelse om hur barn blir till). I stadsbiblioteket fanns oändliga hyllmeter böcker och dessutom ett par datorer med internet (en spännande nymodighet i mitten av 1990-talet).

Detta är mina erfarenheter. När jag läser Sveriges Radios artikel om Skolinspektionens kritik mot att en del skolor saknar skolbibliotek, är min första tanke därför: Är det viktigaste att det finns ett rum med böcker på skolan, eller att skolundervisningen gör eleverna till vana och bekväma biblioteksbesökare? Det senare förutsätter nämligen inte det förra.

Om en skola är belägen nära ett allmänt bibliotek, är det då vettigt att investera i ett eget bibliotek, eller är det bättre att ta med eleverna till det allmänna biblioteket för att finna nya läsupplevelser?

Enligt skollagen ska elever "ha tillgång till" ett skolbibliotek. Skolmyndigheterna gör tolkningar av vad detta innebär. I sin juridiska vägledning skriver Skolverket att "organisationen av skolbiblioteksverksamheten ska ... vara flexibel" samt att "det krävs ett organiserat samarbete mellan en skola och ett kommunalt bibliotek för att kravet på tillgång till skolbibliotek ska anses vara uppfyllt". Något strikt krav på eget bibliotek kan således inte utläsas av Skolverkets vägledning. Skolinspektionen, å sin sida, skriver:

"Eleverna [ska ha] tillgång till ett skolbibliotek i den egna skolenhetens lokaler eller på rimligt  avstånd från skolan som gör det möjligt att kontinuerligt använda biblioteket som en del av elevernas utbildning för att bidra till att nå målen för denna."

Trots att de formulerar sig annorlunda har alltså ingen av myndigheterna något absolut krav på ett eget bibliotek. Det är bra; olika skolor bör rimligen kunna lösa tillgången till skolbibliotek på olika sätt utifrån sina olika förutsättningar. Om man inte uppfyller skollagens krav förtjänar man förstås kritik, men det är viktigt att det tydliggörs att "tillgång till skolbibliotek" inte innebär att det måste finnas ett fysiskt bibliotek innanför skolans väggar.

~

Avslutningsvis, en reflektion: I slutet av 1990-talet infördes förmånliga skatteregler för s.k. hem-pc, dvs. att man kunde få en lånedator av sin arbetsgivare. Syftet var att göra det möjligt för alla att skaffa dator, så att ingen hamnade på efterkälken i det nya it-samhället. Det var en uppskattad jämlikhetsreform. Men när initiativet inte kommer från staten blir attityden annorlunda. När en del friskolor väljer att satsa på modern it-utrustning till sina elever – laptops, surfplattor, digitala bibliotek – så misstänkliggörs detta ofta som ett marknadsföringsknep. Är det i själva verket inte de kommunala skolorna som borde kritiseras för att de låter sina elever hamna på efterkälken?

Läs även Madeleine Sjöstedt (FP) och DN.

Absurt uttalande om tillväxt

I veckans Mitt-i-tidning intervjuas skådespelaren Ulla Skoog. När hon får räkna upp viktiga saker i sitt liv så vill hon lyfta "det absurda begreppet tillväxt". Ulla Skoog tycker alltså att tillväxt är absurt.

Det får mig att undra om Ulla Skoog över huvud taget funderat på vad tillväxt handlar om. För faktum är ju att tillväxt innebär att människor får det bättre. Tillväxt är när den gemensamma kakan växer, så att var och en kan få en större bit. Så att vi har råd med bättre välfärd, mer avancerad sjukvård och bättre utbildning. Det är tillväxt.

När mina mor- och farföräldrar gick i skolan bestod skolans utrustning i princip av griffeltavla, bibelplanscher, skolböcker och bläckpennor. När jag gick i skolan fanns det videobandspelare, elkuber, gympasalar och till och med datorer. I dag får varje elev en egen dator eller surfplatta på vissa skolor. Detta är inte bara ett resultat av duktiga forskares och uppfinnares arbete – det är också en konsekvens av tillväxten i samhället.

För världens fattigaste är tillväxtbegreppet kanske ännu viktigare. Om man inte har mat för dagen blir det en enorm skillnad den dag man plötsligt får det. Det kan bli möjligt, om den gemensamma kakan i varje land blir större. Det vill säga, om tillväxten ökar.

Att idka kritik mot ekonomisk tillväxt är populärt bland vänster- och miljöpartister. Ulla Skoog är således inte den enda som tycker begreppet är "absurt". Men jag undrar om hon vågar säga det, samtidigt som hon tittar världens fattiga i ögonen.

RUT är bra – men inte till allt

Finns det något begrepp för när politisk prestige kopplar greppet om det sunda förnuftet? I så fall skulle det begreppet komma väl till pass för att beskriva det som hände i kvällens Agenda. Där gav den moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, batalj mot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för att försvara Skatteverkets tolkning att RUT-avdraget även ska kunna användas för t.ex. inhyrda bartendrar.

RUT reder sig även utan drinkblandare.

Det är naturligtvis helt orimligt. RUT-avdraget ska vara ett "arbetsmarknads- och livspusselavdrag", det vill säga att det fyller sitt syfte när det dels bidrar till att skapa (vita) jobb och dels när det bidrar till att förenkla människors vardag. Den stora fördelen med RUT i arbetsmarknadssynpunkt är att det skapar fler jobb i en bransch (städbranschen) som tidigare kännetecknats av mycket svartjobb, samt att det skapar arbetstillfällen för personer med låg utbildning och/eller svaga språkkunskaper; personer som tidigare haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Att hyra in en bartender har naturligtvis inget att göra med att få livspusslet att gå ihop. Det är en tjänst som man naturligtvis gärna får köpa, men det finns inget skäl att den ska vara särskilt gynnad av skattesystemet. Det är märkligt att Moderaterna känner sig tvingade att försvara en tolkning av regelverket som så uppenbart divergerar från dess syfte. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att den politiska prestigen – RUT-avdragets helighet – satt skygglappar på arbetsmarknadsutskottets ordförande.

Jag ser två vägar framåt. Den ena är att förtydliga regelverket kring vad som kan ge RUT-avdrag. Det är en grannlaga uppgift, och gränsdragningsproblem kommer sannolikt alltid att finnas. Den andra vägen är förstås att lindra skattebördan vad gäller tjänster rent generellt. Det är faktiskt inte så länge sedan som moms infördes på tjänster, och om man tror att billiga tjänster leder till fler jobb så varför inte backa bandet och sänka momsen för alla slags tjänster?

Media:
DN, SvD, AB, G-P, DI, SR