Alkoholfritt Alternativ?

Igår avslöjades att Tomas Rudin, socialdemokratisk toppolitiker i Stockholm, ertappats med att stjäla whisky på Systembolaget. Tomas Rudin är borgarråd och tjänar över en miljon kronor om året, så många anade nog att stölden inte direkt berodde på ekonomisk nöd, utan att det fanns någon bakomliggande orsak. Senare under dagen gick Tomas Rudin ut och berättade om sina alkoholproblem.

I anslutning till detta gjorde Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell några reflektioner kring den alkoholkultur som finns i och kring politiken. De populära rosévinsminglen i Almedalen är kanske det mest välkända exemplet, men Franchell lyfte även fram arrangemang såsom Miljöpartiets "Bar Grön", mediernas "Bar & Politik" och "Makthavaröl" men även det faktum att t.ex. Socialdemokraterna på sin hemsida lockar väljare med förföriska bilder där alkoholen flödar.

Jag tillhör dem som uppskattar, och njuter av, den alkoholkultur som vi svenskar lagt oss till med – det som populärt kallas "kontinentala dryckesvanor". Gårdagens händelser fick mig ändå att fundera kring mitt eget drickande, och den roll alkoholen spelar i min vardag. 

Även om jag som sagt gärna dricker – vin och öl hellre än sprit – finns det ibland tillfällen när jag vill avstå. Kanske för att jag tänkt träna efter den där tillställningen, kanske för att jag är lite krasslig eller helt enkelt för att jag inte är sugen på alkohol just då. Att avstå är dock inte alltid så lätt. Dels finns ett socialt tryck: “Jag höll upp i tio år. Sedan började jag smaka vin och sprit igen. Mest som en social sak, det var svårt att stå utanför i olika sammanhang”, säger till exempel Tomas Rudin i en intervju.

Får det lov att vara ett glas?

Men ibland är det svårt att avstå, även om man vill. En gång hamnade jag på ett mingel (jag minns inte var) där det serverades generöst med vin. Något alkoholfritt alternativ stod inte framdukat, men till slut lyckades jag få ett glas vatten – i en trist plastmugg, så det tydligt syntes vem som inte drack. På ett annat mingel (jag minns var) fanns det stora brickor med glas, fyllda med vin i olika kulörer. Vatten? Jo, det kunde jag nog få i baren, i andra änden av den fullsmockade lokalen. Det slutade förstås med att jag stod där och smuttade på ett glas vitt.

Experterna brukar mäta alkoholkonsumtion i "standardglas". Om man dricker mer än ett visst antal standardglas anses man löpa stor risk att bli alkoholist. Men eftersom det är alldeles omöjligt att hålla räkningen på antalet glas, oavsett standard, så brukar jag i stället resonera så här: För mig är alkohol en sällskapsdryck. Jag dricker när det vankas middag, fest eller andra trevligheter. Jag vet att jag ibland dricker för mycket, vilket gör mig vaksam eftersom det finns alkoholproblem bland mina närstående. Men så länge jag aldrig dricker ensam, och så länge jag aldrig dricker för att trösta mig, dämpa nedstämdhet eller “varva ner”, då föreställer jag mig att drickandet inte är något problem.

Samtidigt hoppas jag att om det någon dag skulle bli ett problem, så finns det någon där som kan tala om det för mig. En vän, en kollega eller en familjemedlem som vågar ställa den där jobbiga frågan. På samma sätt hoppas jag att jag själv förmår ta tjuren vid hornen, om jag märker att någon av mina vänner verkar få lite för mycket av det goda, lite för ofta. 

Men även om vi alla har ett medmänskligt ansvar gentemot varandra, så vill jag också rikta en uppmaning till alla som anordnar mingel eller premiärfester: Gör er det lilla extra omaket att se till att det alltid finns ett trevligt alternativ för den som inte vill dricka alkohol – eller för den som kämpar hårt med att motstå frestelsen.