Ingenting spelar roll för Stockholms nya finansborgarråd

Idag intervjuar DN Karin Wanngård, socialdemokraten som väntas ta över efter trygga Sten Nordin (M) som finansborgarråd i Stockholm. Karin Wanngård har hittills gjort sig känd för – eller rättare sagt, hon har inte gjort sig känd för någonting. Faktum är att bara var sjätte stockholmare vet vem Socialdemokraternas toppnamn är.

Det här är Karin.

Men om Karin Wanngård är osynlig, så är det inget emot hennes politik. Det blir uppenbart i dagens DN-intervju. Wanngård är säker på att förhandlingarna med V och MP kommer att gå i lås. Varför? Jo, för att ingenting spelar någon roll för henne. Inga frågor är nämligen heliga. Det vill säga, Karin Wanngård är beredd att kompromissa om allt. Så talar en politiker som vill ha makt, inte för att förändra utan för maktens egen skull.

Jo förresten, en sak tycks Karin Wanngård inte vara beredd att kompromissa om: Skatten för stockholmarna ska höjas. Det tycks vara ett självändamål, intervjun innehåller inget spår av resonemang kring att först och främst använda de skattepengar som finns på ett så effektivt sätt som möjligt. Vilket annars vore en rimlig utgångspunkt med tanke på hur stark ekonomi Stockholm har.

Två bra saker tycker jag dock att Karin Wanngård säger i intervjun: Hon ska sluta gå omkring i mysbyxor i Vällingby centrum. Och hon lovar att lägga av i tid. Jag kan inte vänta tills den tiden är inne.

Hägglund värdig slipsvinnare

Igår kväll möttes partiledarna i valrörelsens stora slutdebatt. Jag såg debatten tillsammans med ett gäng folkpartister på en restaurang vid Hornstull. Ja, "såg" är faktiskt helt rätt ordval; eftersom det i andra hörnet av lokalen visades en fotbollsmatch för en engagerad och högljudd publik så hörde jag inte så mycket av vad som sades.

Partiledarnas slipsar går dock alldeles utmärkt att bedöma ändå. Märkligt nog tycktes de fyra oppositionspartierna ha förhandlat fram en gemensam slipsfärg: olika nyanser av rött. Jag gissar att det är ungefär så långt deras samarbete kommer innan det bryter ihop i sedvanlig röra. Nåväl, här är mandatperiodens sista slipstopplista:

7 (7). Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har (som vanligt) valt en disharmonisk kombination. När kavajen har så smala slag borde skjortan inte ha så bred krage. Och slipsknuten är mer horisontell än vertikal, vilket inte är särskilt lyckat.

6 (3). Jonas Sjöstedt (V)
Vänsterledaren har tidigare hållit en rätt bra nivå, med trevliga slipsar och välslagna knutar. Men det här hafsverket är ett bottennapp. Dessutom ser skjortkragen skrynklig ut.

5 (6). Gustav Fridolin (MP)
Förra gången jag gjorde en slipslista klagade jag på att Fridolins slipsknut satt löst, vilket såg slarvigt ut. Tyvärr ser det lika illa ut denna gång. Dock bättre val av skjorta.

4 (5). Stefan Löfven (S)
Oppositionsledaren ser ut som han brukar: röd slips och vit skjorta. Kavajen har rejäla slag, vilket passar väl till Löfvens något satta figur. Slipsknuten är oklanderlig, men lite livlös – inget att klaga på, men heller inget att riktigt glädjas åt.

3 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Egentligen tycker jag det är dött lopp mellan Reinfeldt och Björklund denna gång, men eftersom statsministern enligt många fick en oförtjänt hög placering förra gången så får han nöja sig med en tredjeplats nu. Vid gårdagens debatt bar Reinfeldt glädjande nog en kavaj med mer klassisk bredd på slagen. Det borde han alltid göra. Slipsknuten är utmärkt och ger ett avslappnat elegant intryck. Möjligen kunde han valt en lite varmare blå nyans.

2 (1). Jan Björklund (FP) 
Vice statsministern är pålitlig, även i slipssammanhang. Denna gång har han fått till en liten "dimple" under slipsknuten, vilket gör kompositionen mindre stel (jämfört med t.ex. Stefan Löfven).

1 (4). Göran Hägglund (KD)
Äntligen! vill jag utropa. KD-ledaren är den generellt mest välklädde av partiledarna, och således välförtjänt av en topplacering. Tidigare har jag dock alltid funnit något att anmärka på som berövat honom förstaplatsen. Men den här gången gör Hägglund allt rätt. Orange kan förvisso vara en svårsmält slipsfärg, men han har valt en nyans som funkar. Och därtill en kanon-knut! Det mest iögonfallande är annars Hägglunds djärva val av kostym – kritstrecksrandigt ger ju snarare associationer till flotta advokatkontor än till politik. Men jag gillar att Hägglund vågar sticka ut från den blågrå massan. Den som inte vågar, vinner inte. Och Göran Hägglund är en värdig vinnare!

Avslutningsvis: Att sju av åtta partiledare bär slips är ett tecken på att Sverige har en bit kvar på vår resa mot jämställdhet. Trots att jag tycker mycket om slipsar, skulle ingen vara gladare än jag om denna lista blev något kortare vid kommande partiledardebatter.

De rödgrönas bostadsbluff avslöjad

Uppemot 2.600 nya bostäder planerar Stockholms stad att bygga i Hammarbyhöjden och Björkhagen. Men om vänstern vinner valet hotas bostadsplanerna.

I ett och ett halvt år har stadsbyggnadskontoret arbetat med att planera ett stort antal välbehövliga bostäder i de relativt glest bebyggda områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen i Skarpnäcks stadsdel; enligt en analys är Skarpnäck bland de stadsdelar som har störst mängd offentlig friyta i Stockholms stad – över 100 kvadratmeter per invånare, jämfört med 5–20 kvadratmeter i innerstan och 30–50 kvm i vissa kransstadsdelar. Det förslag som staden tagit fram innefattar omkring 2.600 nya bostäder, vilket man åstadkommer bland annat genom att bygga i kanterna av det sparsamt använda Nytorps gärde samt att bygga i delar av Hammarbyskogen, som i Dagens Arena beskrivits som "skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark".

När stadsdelsnämnden i slutet på augusti tog ställning till förslaget uttalade Allianspartierna samt Socialdemokraterna i Skarpnäck sig positivt (läs mer på Folkpartiets i Skarpnäck blogg). Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot, satte klackarna i marken. Trots att bostadsbristen i Stockholm är skriande tyckte dessa två partier alltså att det är viktigare att bevara dessa grönytor än att bygga bostäder. Nu tycks även Socialdemokraterna i stadshuset svaja på målet: Enligt en artikel i Mitt i Söderort säger de att de "vill vänta och se vad folk i området tycker", dvs. de öppnar för att vika ner sig för en lokal nejsägaropinion.

Bygg, säger Alliansen. Bygg inte, säger oppositionen.

Jag misstänker att Socialdemokraternas plötsliga tvekan mest handlar om att de vill fiska proteströster i Hammarbyskogens "sumpiga träskmark". För Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks det däremot handla om ett principiellt motstånd mot att nya bostäder byggs där människor faktiskt vill bo. För att skapa ett alibi för sitt bostadsmotstånd låtsas Miljöpartiet att man skulle kunna bygga på Bromma flygplats. Det kräver förstås att man först stänger ner den för näringslivet så viktiga flygplatsen. Sedan ska området saneras och därefter kan byggandet komma igång. Att få klart 50.000 bostäder som Miljöpartiet vill – för att kunna säga nej till 50.000 bostäder på andra håll i Stockholm – kommer att ta uppemot 50 år. Så du som vill bo i Miljöpartiets "Bromma Parkstad" bör nog ställa in dig på att det blir i ett servicehus.

Att ge fagra löften om många nya bostäder är lätt att göra, så länge det handlar om tv-intervjuer och valbroschyrer. Men när bostadsambitionerna ska omvandlas till riktiga beslut, då måste korten synas. Och då avslöjar sig de rödgröna vänsterpartiernas bostadsbluff. 

Läs även
Lotta Edholm (FP): Se valfilm: Folkpartiet vill bygga staden, inte riva den
Rasmus Jonlund (FP): Fokus på de viktiga byggfrågorna
Madeleine Sjöstedt (FP): Bebyggelsetäthet: Bygga på höjden eller bygga smart?

V sprider skrämselpropaganda om vården

I en valreklamfilm tar nu Vänsterpartiet hjälp av en svårt sjuk skådespelare för att måla upp en bild av att den svenska sjukvården är dålig. Det är osmakligt.

I reklamfilmen säger cancersjuka skådespelaren Kim Anderzon att "det är viktigt att jag som patient vet att de gör allt som behövs för att man ska bli frisk. Oavsett kostnad." Det Vänsterpartiet vill få oss att tro, eller oroa oss för, är förstås att svensk sjukvård inte har tillräckligt med resurser för att ge god vård åt svårt sjuka patienter.

Men Vänsterpartiet har fel. Den svenska cancersjukvården – liksom den svenska hälso- och sjukvården i övrigt – håller internationell toppklass. När det t.ex. gäller dödlighet i cancer hamnar Sverige på sjunde plats av 35 länder, enligt en studie från OECD. Vår rika granne Norge kom på plats 19. Även vid exempelvis livmoderhalscancer, bröstcancer och kolorektal cancer har du större chans att överleva om du bor i Sverige än i de flesta andra ekonomiskt välutvecklade länderna.

Det kan du lita på.

I en artikel i Expressen berättar Kim Anderzon att hon har vårdats på Karolinska universitetssjukhuset, där hon har fått cellgifter och strålats närmare 30 gånger. Ja, 30 gånger.

"Jag får inte tillräckligt med hjälp i Sverige", säger Kim Anderzon. "Cellgifterna biter inte på mina tumörer." Hon har nu vänt sig till en alternativklinik i Tyskland, där hon behandlas med malört och aprikoskärnextrakt intravenöst.

Jag har all respekt och förståelse för den oro som Kim Anderzon, och andra cancerpatienter, måste känna när deras sjukdom växer sig så stark att mediciner och behandlingar inte rår på den. Jag har själv suttit bredvid min cancersjuka pappa när läkaren lät honom förstå att hans kamp mot cancern var förlorad; det är ingen rolig erfarenhet. Självklart önskar jag att alla de som kämpar mot svåra sjukdomar kunde vinna kampen och bli friska.

När diagnosen ser dyster ut är det inte konstigt att man både känner frustration och förtvivlan, även om de flesta nog innerst inne förstår att det finns sjukdomar som är så allvarliga att de inte kan botas ens av den mest avancerade och resursstarka sjukvården. Det är heller inte så konstigt att man väljer att rikta sin frustration mot den sjukvård som står maktlös.

Det som däremot är konstigt är att Vänsterpartiet väljer att dra politiska växlar på sjuka människors frustration och att därtill skrämma upp personer som kanske redan är sköra genom att sprida skrämselpropaganda om den svenska sjukvården. Det kommer inte göra någon friskare, och det kommer inte göra vården bättre. Det är bara osmakligt.

Satsningar på framtidens forskning – och vänstersvingar mot välfärden

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kunde idag berätta att finansieringen för forskningsanläggningen ESS är i hamn. Samtidigt kom Vänsterpartiet med ett förslag som skulle innebära ett dråpslag för välfärden.

Almedalsveckan är kontrastrik. Politiska förslag av de mest skilda slag läggs fram och skillnaderna mellan partiernas olika ambitioner blir ibland väldigt skarp, vilket visade sig tydligt idag.
På förmiddagen presenterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) en glädjande nyhet för svensk forskning. Förhandlingarna avseende finansiering av den stora forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) är klara. Det är 16 länder som investerar totalt 16,6 miljarder kronor i denna gigantiska forskningssatsning, och för Folkpartiet är det en stor seger.

Viktig forskningsanläggning blir verklighet.

Första steget mot en etablering av ESS i Sverige togs redan 2009. Då Sverige vann kampen om var ESS-anläggningen skulle ligga. Sedan dess har diskussioner pågått om finansieringen, och det är denna förhandling som nu är i hamn. ESS kommer bli ett världsledande centrum för naturvetenskap och teknik. Anläggningen blir världens kraftfullaste neutronkälla, och tusentals forskare väntas komma till Sverige varje år för att använda ESS.

Den här typen av satsningar kräver en regering som förstår vad forskning i internationell toppklass betyder för vårt land, och som är beredda att satsa. Förutom de direkta miljardinvesteringar som ESS medför så kommer anläggningen skapa nya förutsätningar för innovationer och klusterbildning, och därmed gynna de viktiga forskningsföretagen.

Samtidigt som Folkpartiet presenterar en storsatsning på forskning, tillväxt och välfärd, har Vänsterpartiet kommit med ett förslag som går i helt motsatt riktning. Vänsterpartiet vill avsätta en miljard av statliga pengar för att låna ut till personal som vill ta över skolor, vårdcentraler och äldreboenden i form av personalkooperativ.

I teorin kan det låta som en sympatisk tanke, men samtidigt vill Vänsterpartiet stoppa alla andra välfärdsföretag. Dessa företag investerar ofta stora pengar i välfärden – till exempel är bara de tre största vårdföretagen beredda att bygga 1.200 äldrebostäder till 2016. Sådana investeringar får vi dock säga tack och adjö till med Vänsterpartiets politik. Partiet vill ju förbjuda företag att göra vinster, och därmed också förbjuda dem att frigöra resurser för nya investeringar.

De politiska kontrasterna är skarpa. På ena sidan står den bakåtblickande vänsterpolitiken, där statliga pengar ska användas för att tvinga fram personalkooperativ, samtidigt som man slår undan benen för majoriteten av de företag som driver uppskattade vårdcentraler, äldreboenden, mödravårdsmottagningar, förskolor och skolor.

På andra sidan står en liberal politik, där vi gör framtidsinvesteringar i forskning, innovationer och förutsättningar för nya jobb. Det är sådana satsningar som bygger Sverige starkt för framtiden, och skapar resurser att fortsätta satsa på välfärden!

Mer offentlig belysning i ytterstaden

Ytterstadens miljöer får inte glömmas bort när stadens offentliga belysning planeras. Det har Folkpartiet drivit igenom i trafik- och renhållningsnämnden.

Offentlig belysning är kanske inte det man tänker mest på i dessa tider när den härliga vårsolen glänser som mest, men idag beslutade trafik- och renhållningsnämnden faktiskt om utgångspunkterna för en övergripande ljusstrategi för Stockholms offentliga belysningsmiljöer.

Bra offentlig belysning behövs – i hela staden.

Syftet med offentlig belysning är att försköna, vägleda och skapa trygghet när mörkret sänker sig över staden. Alla dessa aspekter är angelägna, men när jag läste genomgången av aktuella och planerade offentliga belysningsprojekt hajade jag till – av de 13 projekt som räknas upp finns 12 i innerstaden. Bara ett (Tensta vattentorn) är beläget i ytterstaden.

Jag har tidigare reagerat på den lite njugga inställning till ytterstaden som ibland lyser igenom i de ärenden som vi politiker får (se t.ex. Stad eller förort – en cykelställsfråga?). Även när det gäller belysningsprojekten tycker jag det är svårbegripligt att så mycket prioritet läggs på innerstadens miljöer, medan ytterstaden i stort sett förbises helt – trots att det naturligtvis finns både behov av och potential för förbättrad offentlig belysning i ytterstaden.

Därför är jag glad att jag och mina Folkparti-kollegor i nämnden lyckades driva igenom en skärpning på detta område. I det förslag till beslut som alla Allianspartier (och även Vänsterpartiet) nu enats om understryker vi att det är viktigt att på ett tydligare sätt väva in ytterstadens stadsmiljö i programmet. Trafikkontoret får därför i uppdrag att se över vilka platser i ytterstaden som kan vara lämpliga för belysning i samarbete med privata aktörer.

Jag ser fram emot att även vi som bor i ytterstaden i framtiden kommer att få glädjas över ny trygghets- och trivselskapande offentlig belysning.

Absurt uttalande om tillväxt

I veckans Mitt-i-tidning intervjuas skådespelaren Ulla Skoog. När hon får räkna upp viktiga saker i sitt liv så vill hon lyfta "det absurda begreppet tillväxt". Ulla Skoog tycker alltså att tillväxt är absurt.

Det får mig att undra om Ulla Skoog över huvud taget funderat på vad tillväxt handlar om. För faktum är ju att tillväxt innebär att människor får det bättre. Tillväxt är när den gemensamma kakan växer, så att var och en kan få en större bit. Så att vi har råd med bättre välfärd, mer avancerad sjukvård och bättre utbildning. Det är tillväxt.

När mina mor- och farföräldrar gick i skolan bestod skolans utrustning i princip av griffeltavla, bibelplanscher, skolböcker och bläckpennor. När jag gick i skolan fanns det videobandspelare, elkuber, gympasalar och till och med datorer. I dag får varje elev en egen dator eller surfplatta på vissa skolor. Detta är inte bara ett resultat av duktiga forskares och uppfinnares arbete – det är också en konsekvens av tillväxten i samhället.

För världens fattigaste är tillväxtbegreppet kanske ännu viktigare. Om man inte har mat för dagen blir det en enorm skillnad den dag man plötsligt får det. Det kan bli möjligt, om den gemensamma kakan i varje land blir större. Det vill säga, om tillväxten ökar.

Att idka kritik mot ekonomisk tillväxt är populärt bland vänster- och miljöpartister. Ulla Skoog är således inte den enda som tycker begreppet är "absurt". Men jag undrar om hon vågar säga det, samtidigt som hon tittar världens fattiga i ögonen.

RUT är bra – men inte till allt

Finns det något begrepp för när politisk prestige kopplar greppet om det sunda förnuftet? I så fall skulle det begreppet komma väl till pass för att beskriva det som hände i kvällens Agenda. Där gav den moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, batalj mot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för att försvara Skatteverkets tolkning att RUT-avdraget även ska kunna användas för t.ex. inhyrda bartendrar.

RUT reder sig även utan drinkblandare.

Det är naturligtvis helt orimligt. RUT-avdraget ska vara ett "arbetsmarknads- och livspusselavdrag", det vill säga att det fyller sitt syfte när det dels bidrar till att skapa (vita) jobb och dels när det bidrar till att förenkla människors vardag. Den stora fördelen med RUT i arbetsmarknadssynpunkt är att det skapar fler jobb i en bransch (städbranschen) som tidigare kännetecknats av mycket svartjobb, samt att det skapar arbetstillfällen för personer med låg utbildning och/eller svaga språkkunskaper; personer som tidigare haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Att hyra in en bartender har naturligtvis inget att göra med att få livspusslet att gå ihop. Det är en tjänst som man naturligtvis gärna får köpa, men det finns inget skäl att den ska vara särskilt gynnad av skattesystemet. Det är märkligt att Moderaterna känner sig tvingade att försvara en tolkning av regelverket som så uppenbart divergerar från dess syfte. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att den politiska prestigen – RUT-avdragets helighet – satt skygglappar på arbetsmarknadsutskottets ordförande.

Jag ser två vägar framåt. Den ena är att förtydliga regelverket kring vad som kan ge RUT-avdrag. Det är en grannlaga uppgift, och gränsdragningsproblem kommer sannolikt alltid att finnas. Den andra vägen är förstås att lindra skattebördan vad gäller tjänster rent generellt. Det är faktiskt inte så länge sedan som moms infördes på tjänster, och om man tror att billiga tjänster leder till fler jobb så varför inte backa bandet och sänka momsen för alla slags tjänster?

Media:
DN, SvD, AB, G-P, DI, SR

Vänsterpartiet trampar på demokratin

I Latinamerika finns en tradition att man vid t.ex. födelsedagar hänger upp en piñata, en färgglad figur fylld med godsaker, som barn med förbundna ögon får slå på tills de går sönder. Lite som en mer actionfylld version av den svenska kalastraditionen med fiskdamm.

När Vänsterpartiet i Malmö firade första maj hade något ljushuvud kommit på idén att tillverka piñata föreställande Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Som barnen alltså sedan måste slå sönder för att få godis. "Jag tycker att det såg skoj ut", säger en av arrangörerna till Sydsvenskan. Till yttermera visso vägrar ordföranden för Vänsterpartiet i Malmö att be om ursäkt.

Vi ses i Gulag!
Bild från Frihetssmedjan.

Trettio mil norr om Malmö ligger Göteborg. Där firade Vänsterpartiet också första maj. Dock inte genom att simulera misshandel på andra politiker, men väl genom att gå runt med en Sovjetflagga, prydd med Vladimir Lenins porträtt.

Ursäkta mig, Vänsterpartiet, men hur dumma i huvudet är ni? Vad står man för värderingar när man låter små barn banka sönder bilder på politiker? Eller när man glatt flaggar med symbolen för den kanske blodigaste diktaturen och förtryckarregimen i den moderna historien?

Inte ens Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler är beredd att be om ursäkt. Ändå har han mage att säga att "vi är emot våld mot politiska motståndare". Signalerna från första maj talar onekligen ett annat språk.

För oss som är lokalpolitiskt aktiva i Skarpnäck är detta nu inga större nyheter. Vänsterpartister tycks ha genuint svårt att rätta sig efter de demokratiska spelreglerna och att respektera sina politiska motståndare. Om något Alliansparti sätter upp anslag på de offentliga affischtavlorna rivs de alltid bort nästan omgående. I valrörelserna blir våra affischer regelbundet nedrivna och vandaliserade (läs till exempel Vem vill sabba demokratin? och Folkpartiet ger inte upp! från EU-valrörelsen 2009). Inte heller fysiskt våld mot valarbetare drar man sig för. I valrörelsen 2010 attackerades Allianspolitiker av äggkastare.

Vänsterpartiet har ett problem att ta tag i. Alla andra partier klarar av att bedriva en valrörelse med hyfsad respekt för sina politiska motståndare. Vänsterpartiet misslyckas. Jag förstår att vänsterpartisterna är frustrerade över att deras politik upplevs som alltmer irrelevant och otidsenlig. Men det ursäktar inte att man gång på gång begår övertramp mot demokratin.

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Vänstern, smak, debatt och baktankar 
Jan-Inge Flücht (V): Vänsterpartister skiter i det blå skåpet
Mary X Jensen (M): Hatets politik kommer från vänster... Ovärdigt...
Mattias Lundbäck (M): Barn behöver sina föräldrar...
Röda Berget (S): Borgarpiñata = Korkat
Johan Westerholm (S): Smaklöst


Media: AB1, AB2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SDS, Expr, AB, N24 

Det är saligare att taga, än att giva

Idén om tiondet, att man ska skänka bort en del av sin inkomst, har bibliska anor och omtalas redan i Gamla testamentet. Principen tillämpas ännu av bl.a. mormonerna – och nu även av Vänsterpartiet. Enligt ett kongressbeslut ska alla som har uppdrag för partiet betala allt arvode som överstiger 27 500 kr efter skatt till partikassan – en partiskatt, helt enkelt. För en riksdagsledamot, som får ut ca 37 000 kr efter skatt, innebär detta att ca 10 000 ska levereras in till partiet, varje månad. Vänstern sviker inte sin tradition att vara generösa med andra människors pengar.

Läs även:
Thomas Böhlmark (M): Det är dags att köra nu
HBT-sossen (S): Partiskatt

Sjöstedt vässar Vänstern?

I SCB:s senaste väljarsympatiundersökning fick Vänsterpartiet 5,2 procent. I ett historiskt perspektiv är det en rätt normal nivå för Vänsterpartiet (se Ohlys Vänsterparti: sura och bakåtsträvande), men med de förutsättningar som råder idag i form av en svag och förvirrad socialdemokrati så kan man tycka att Vänsterpartiet borde kunnat kapa åt sig lite fler S-väljare på vänsterkanten.

Att det inte lyckas förklaras nog delvis av att Vänsterpartiet självt är svagt och förvirrat. Man talar ofta om vad man inte vill ha (nej till vinster i välfärden, nej till EU, nej till skattesänkningar), men lyckas inte presentera några attraktiva förslag på vad man vill ha i stället.

När partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt intervjuades i SvD härom veckan vågade han ändå hoppas att V ska etablera sig på "något tvåsiffrigt" – det vill säga att dubblera det nuvarande väljarstödet. Förutsättningarna för att Vänsterpartiet ska kunna kapa åt sig en större del av väljarkakan torde vara hyfsade, åtminstone så länge socialdemokratins ökenvandring pågår. Hittills tycks detta mest ha gynnat Miljöpartiet och Moderaterna, men med en ny partiledare och en vässad och verklighetsanpassad politik så kan förutsättningarna ändras.

Vänsterledare utan hammare och skära?

Bild från Vänsterpartiet.

En del av det Jonas Sjöstedt säger i SvD-intervjun antyder att förändringar är på gång. Han vågar yppa att höga skatter inte är ett självändamål, han vill inte avskaffa betygen i skolan och han verkar ha en resonerande attityd till näringslivet och börsen. När det gäller valfrihet i välfärden säger Sjöstedt att "vi har aldrig bråkat om att det finns en Waldorfskola här och där"; på Valpejl.se anger han att mer konkurrens i offentlig verksamhet bara är "ganska dåligt". Det är en kontrast mot Lars Ohly, som tycker att det är ett "mycket dåligt" förslag och dessutom angett det som hjärtefråga. Sjöstedts stora utmaning blir att hitta ett begripligt och kommunicerbart svar på frågan "om ni inte säger ja till valfrihet, men inte heller nej – vad säger ni då?".

Jonas Sjöstedt är valberedningens förslag till ny partiledare. Det får nog antas att han blir vald. Och kanske kan han, om han lyckas etablera en mer pragmatisk och mindre dogmatisk – men ändå begriplig – vänsterpolitik, ge partiet en skjuts framåt. Samtidigt, med krav på höjd bensinskatt, höjd fastighetsskatt, höjd skatt för höginkomsttagare och avskaffat RUT-avdrag så får man anta att de breda väljargrupperna även fortsättningsvis hålls på behörigt avstånd. Vänsterpartiet kommer fortsätta att vara ett smalt parti. Men kanske lite vassare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, socialism, Jonas Sjöstedt, Lars Ohly

När Moderaterna skriver historia

De flesta partier har ett och annat politiskt lik i garderoben. Det tydligaste exemplet på detta är Vänsterpartiet, som alltför länge vägrat se kommunismen i vitögat och som även efter murens fall haft svårt att ta avstånd från socialistiska diktatorer. Men självklart finns ideologiskt skräp även annorstädes.

Det bör emellertid inte behöva ligga ett modernt parti till last att dess historiska åsikter rimmar illa med den allmänna uppfattningen idag. Inom politiska partier, liksom i samhället i övrigt, sker värderingsförskjutningar över tid – ibland fort, ibland mer långsamt. Den som läser ett partiprogram från, säg, 1930-talet blir nog rätt häpen, oavsett vilket parti det handlar om.

Fia fabulerar.
Bild: Scanpix

Därför borde det inte vara ett problem för Moderaterna att dess konservativa föregångare för ett sekel sedan inte var helt entusiastiska inför idén om allmän och lika rösträtt. Man hade kunnat konstatera att man tänkte fel då men att man nu, förstås, bejakar den allmänna rösträtten. I stället verkar det nu som att Moderaterna försöker skriva om historien.

"Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt ... För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande" står det i ett idéprogram som Moderaterna antog vid helgens partistämma.

Den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval lades fram av den liberala regeringen under Karl Staaff år 1912. Propositionen röstades dock ned i den konservativt dominerade första kammaren. Först i maj 1919 kunde riksdagen äntligen besluta om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Reformen genomfördes efter förslag från en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater.

Mot den bakgrunden framstår Moderaternas historieskrivning som en smula magstark. Ännu värre blir det när partisekreteraren Sofia Arkelsten vidhåller. I en DN-intervju påstår hon att de konservativa var med och genomförde den fria rösträtten för 90 år sedan.

Nu har Arkelsten förvisso backat. Tvärdraget kan därmed anses vara åtgärdat, och dammet kan åter lägga sig över de gamla protokollen i riksdagens bibliotek. Men en fråga dröjer sig ändå kvar. Om maktberusningen gått så långt att de börjar ägna sig åt historierevisionism i sina idéprogram – vad är det då för parti som Moderaterna börjar bli?


Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Att glo bakåt eller blicka framåt...?
Thomas Böhlmark (M): Väljarnas fokus – vad som händer nu och framåt
Anders Edwardsson (-): Sorgligt att Arkelsten backade från sanningen
Per Hagwall (M): Hela listan, med kommentarer!
Hanna Lager (FP): Arkelsten och moderaternas historia
Maria Hagbom (M): Offerkoftorna ständigt på!
Martin Moberg (S): Historieförfalskningen fortsätter från (m):s sida - nu om rösträttens införande...
Johnny Munkhammar (M): Historieskrivning
Jonas Sjöstedt (V): Moderaterna skriver (om) historien
Sebastian Stenholm (S): ABC för Arkelsten, M-bloggare och andra som far med lögner

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Sofia Arkelsten, rösträtt, allmän rösträtt, Karl Staaff

Vänstern och valfriheten

Landstingsfullmäktige i Stockholm kommer snart att få ta ställning till en konstig motion (nr 2011:11). Den är författad av vänsterpartisterna Anna Sehlin och Bekir Uzunel, och handlar om vegetarisk mat.

Motionärerna anser att enbart vegetarisk kost ska serveras under landstingsfullmäktiges möten. En uppfattning som jag kan förstå, även om jag inte delar den. Det märkliga är dock, att motionärerna försöker motivera sitt förslag med ett skruvat valfrihetsresonemang.

De vill bestämma vad du ska äta.

Eftersom landstingsfullmäktige bestämt att Stockholms bussar ska gå på miljövänliga bränslen, borde också landstingsfullmäktige kunna besluta att fullmäktigeledamöterna bara ska äta vegetariskt, menar motionärerna. Roligast av allt är slutklämmen:

"Redan idag är valmöjligheterna ... begränsade. Utbudet inskränker sig till 3 rätter ... varav bara ett alternativ är vegetariskt. Om menyn i stället skulle bestå av 3 vegetariska rätter ... [skulle den] personliga valfriheten bibehållas på dagens nivå."

Det här säger en del om vänsterns syn på valfrihet. Efter att motvilligt ha accepterat att en del medborgare nog uppskattar annat än socialistiska standardlösningar har man kommit fram till en kompromiss: Att låta folk välja mellan olika standardlösningar.

Tanken på att låta människor göra egna val på riktigt, utan pekpinnar och politisk styrning, tycks emellertid ännu inte ha föresvävat våra vänner i Vänsterpartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Anna Sehlin, Bekir Uzunel, valfrihet, ofrihet, socialism

Bilden av familjelyckan är inte komplett

Regeringen kan vänta sig en turbulent hösttermin, är budskapet i en artikel i dagens SvD. Oppositionspartierna står redo att samarbeta för att tvinga regeringen att ändra kurs vad gäller t.ex. socialförsäkrings-, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.

En ofullständig bild.

Ett uttalande från Socialdemokraternas Tomas Eneroth indikerar vartåt det barkar: "Om du inte längre kan jobba som journalist ska du inte behöva bli lokalvårdare", säger han. Journalisten ska förstås hellre gå på bidrag än försörja sig själv. Bidragslinjen lever och frodas inom vänstern.

Oppositionen verkar också enig om att stoppa avregleringen av vem som får trafikera våra järnvägar och så ska man hålla ögonen på enskilt drivna skolor. Intet nytt under solen.

Fullbordar oppositionsfamiljen.
Bild: Fredrik Persson/Scanpix

Det nya är dock hur oppositionen ser ut, och här ger SvD en ofullständig bild. Artikeln illustreras av Vänsterpartisterna Josefin Brink och Hans Linde, Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Socialdemokraternas Anders Ygeman. One big happy family, kan tyckas. Men bilden av familjelyckan är inte komplett. En förutsättning för att oppositionen ska lyckas i sin ambition att vrida klockan tillbaka är nämligen att de släpper in Sverigedemokraterna i stugvärmen. För att inte alla planer ska falla platt så måste Jimmie Åkessons porträtt monteras in i familjefotografiet. Ett fotografi som lämpligen bör omgärdas av en rödgrönbrun ram. Det är bilden av svensk oppositionspolitik idag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, De rödgrönbruna, Tomas Eneroth, Josefin Brink, Hans Linde, Gunvor G Ericson

En avvikande (v)innare

Stig Henriksson är vänsterpartistiskt kommunalråd i Fagersta, där Vänsterpartiet fick över 55 procent av rösterna i senaste kommunvalet. Det var en liten minskning jämfört med de 58 procent som man fick 2006, men tryggade ändå en egen majoritet i kommunfullmäktige.

Stig finner nya vägar.

När Vänsterpartiet nu står inför ett partiledarbyte har Stig Henriksson formulerat fyra punkter, som han tycker bör känneteckna det framtida Vänsterpartiet. Hans önskelista presenteras i en debattartikel i Expressen och innehåller följande.

• En ekonomisk politik som är trovärdig och sammanhängande.
• En politik för arbete som inte bara handlar om den offentliga sektorn.
• En skolpolitik som upplevs vara mer än läx-, betygs- och kravfrihet.
• En EU-politik som förutsätter att bäst före-datumet för utträde nu gått ut.

I Fagersta har Stig Henriksson sänkt skatten sju gånger (även om den fortfarande är hög). Han vågar ifrågasätta allmännyttan och antyda att privata utförare i vård, skola och omsorg inte behöver vara fel. Men Fagersta ligger 17 mil från Stockholm, varifrån Vänsterpartiet styrs. Och där är tongångarna mer bekanta.

Där driver man en skolpolitik som håller fast vid motståndet mot graderade betyg i alla skolformer. Och mot läxor. Där går man till val på att motarbeta privata aktörer i välfärdssektorn. Där ska jobben skapas i den offentliga sektorn. Och där upprepar man titt som tätt den EU-kritiska linjen. Kravet på EU-utträde är fortfarande inskrivet i partiprogrammet; ett partiprogram som också talar om kapitalismen som orsaken till det mesta av världens elände. Lösningen heter avskaffande av kapitalismen och införande av socialismen, "ett i grunden annorlunda system än dagens". (I detta annorlunda system ska ägandet av produktionsmedlen på något sätt upphöra och ersättas av en gemensam förvaltning.)

Om valresultat är ett kvitto på politikers framgång så är Stig Henriksson den mest framgångsrika politikern i Vänsterpartiet. Han avviker från partilinjen i flera tunga frågor. Och hans rekommendation till sitt parti är i princip: Sluta driva vänsterpartistisk politik. Mer tydligt än så kan ett partis irrelevans knappast illustreras.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stig Henriksson, Vänsterpartiet, socialism

Ohlys Vänsterparti: sura och bakåtsträvande

Vänsterpartiets Lars Ohly meddelar nu att han bestämt sig för att inte ställa upp för omval. Tittar man på valresultaten så framstår det som ett klokt beslut – efter Schymanerans goda siffror så har Vänsterpartiet under Ohlys ledning stadigt sjunkit i popularitet.

Ohly på väg ut.

I valet 2010 fick Vänsterpartiet 5,6 procent och i en opinionsmätning från juni 2011 hamnar de under riksdagsspärren. Att Vänsterpartiet skulle åka ur riksdagen är anmärkningsvärt, sett mot bakgrund av de senaste decenniernas valresultat. Å andra sidan är faktiskt också toppsiffrorna under Gudrun Schyman anmärkningsvärda undantag – sedan 1950-talet har Vänsterpartiet inte varit över 6 procent en enda gång, förutom de tre valen under Schyman.

Kanske ska man därför inte vara för hård mot Lars Ohlys oförmåga att få Vänsterpartiet att lyfta i opinionen. Samtidigt måste man nyktert konstatera att Lars Ohlys partiledarkarriär är kantad av en hel del märkliga inslag.

Lars Ohly visar tecken på ogillande.
Bild från Veckans Affärer.

Hans avståndstagande från den kommunistiska förtryckarideologin var krystat och motvilligt (bland annat har han hävdat att det är svårare att försvara att han en gång varit medlem i Folkpartiets ungdomsförbund än att han varit kommunist). Han har gett fingret åt en borgerlig motdebattör i en tv-debatt. Fotbollsfantasten Ohly har ljugit om att han spelat fotboll med "Nacka" Skoglund. Han tycker det är okej att sänka skatten för elitidrottare – men inte för någon annan. Han, som kallar sig feminist, har skällt ut en reporter och kallat denne respektlös när reportern ifrågasatte Vänsterpartiets klena kvinnorepresentation i kommunerna.

Vänsterpartiet under Ohly har drivit en hätsk skattehöjar- och socialiseringspolitik. Trots att flertalet väljare har insett att höjda skatter inte nödvändigtvis betyder höjd kvalitet i välfärden, framhärdar Vänsterpartiet. Och trots att allt fler svenskar uppskattar valfrihet, vare sig det gäller vårdgivare eller skolor, så strävar Vänsterpartiet emot. Trots att deras egna lösningar bara innebär högre skatter, men inte nödvändigtvis bättre välfärd.

De rödgrönas laguppställnign 2010. När Ohly gått är ingen av dem kvar.

Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Lägg därtill det kvarvarande EU-motståndet, motståndet mot försäljning av statliga spritfabriker, eviga skattehöjningarna som patentlösning på alla problem och fantasifulla utspel om "200 000 nya jobb i offentliga sektorn", sex timmars arbetsdag och nej till betyg och läxor i skolan, så framstår Vänsterpartiet som ett ansvarslöst, bakåtsträvande och verklighetsfrämmande parti. Detta har lett till att man, under Ohly, blivit alltmer irrelevant. Vänsterpartiet är partiet som sitter i ett hörn och surar. I brist på egna konstruktiva idéer ägnar man sig mest åt att säga nej och att peka bakåt. Det är nog inte rätt strategi för framtiden.

Läs även:
Maria Abrahamsson: Ohly – SJ väntar på dig!
Per Ankersjö: Spekulation: det politiska landskapet 2014
Den hälsosamme ekonomisten: Var gick det snett?
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Han var ohlyckan, ohly-dohlyckan
Lars Ohly – en epilog av citat
Kristian Krassman: Står Hägglund på tur?
Röda Berget: Ohly avgår – vem ska nu borgarna skrämma väljarna med?
Sebastian Stenholm: Ohlys besked på presskonferensen väckte många frågor
Johan Westerholm: Lars Ohly, den siste kommunisten kastar in handduken

Media:
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Vänsterpartiet, Gudrun Schyman, socialism, kommunism

Vänstern, vinsten och verkligheten

I Lars Ohlys och hans socialistanhangs värld blir allting mycket bättre om det sköts av den offentliga sektorn. Privata utförare är inte det minsta intresserade av att göra ett bra jobb, utan vill bara plocka ut så mycket vinst som möjligt, enligt deras retorik.

Vänstern missar förvisso en ganska fundamental aspekt, nämligen att det företag som tar ut så mycket vinst att man inte kan leverera den tjänst kunden beställt knappast lär få förnyat förtroende nästa gång tjänster ska köpas in. Företag som tillämpar en sådan affärsidé blir inte långlivade.

Men vi kan för ögonblicket bortse från den utvikningen. Sådana små omständigheter som verkligheten brukar ju vänstern ändå ha ett ganska avslappnat förhållande till; för dem är det slagord och dogmer som gäller.

I vintras skrev Lars Ohly, tillsammans med partikamraten Birgitta Sevefjord, att det är "dags att ta tillbaka det som är vårt". Vad han då avsåg var S:t Görans sjukhus (vilket landstinget förvisso redan äger; så var vi tillbaka till det där med verkligheten). Sjukvården på S:t Görans sjukhus drivs av ett privat bolag, Capio, som gör ett bra arbete – den som vill kan själv gå in och ta del av SKL:s kvalitetsjämförelser mellan olika sjukhus.

Dogmerna leder Lars Ohly genom verkligheten.

Ur patienternas perspektiv finns det alltså knappast något skäl att "ta tillbaka" sjukhuset. Inte ur skattebetalarnas heller, förvisso; enskilt drivna sjukhus kostar inte mer för skattebetalarna än landstingsdrivna. Men detta spelar nog mindre roll för Lars Ohly, slagordens och dogmernas man.

Nu kommer vänsterledaren, denna gång sekonderad av partikamraten Siv Holma, med ännu ett utspel. Vänstern hoppas kunna plocka billiga politiska poäng av den tragiska bussolyckan vid Slussen i lördags, och kräver således att all kollektivtrafik ska drivas av samhället. På de flesta platser i landet körs kollektivtrafiken av olika entreprenörer på uppdrag av länstrafikbolagen. I Stockholm är det SL som ger uppdragen och MTR, Keolis, Arriva med flera som kör tåg och bussar.

Kollektivtrafiken måste styras och kontrolleras av samhället, dundrar alltså Lars Ohly, vars verklighetsblick än en gång döljs av hans enkelspåriga dogmer. Kollektivtrafiken styrs nämligen, och kontrolleras, alldeles utomordentligt väl av samhället redan idag. Varje avtal med till exempel en bussentreprenör innehåller mängder av paragrafer och bilagor där det noggrant specificeras alltifrån hur bussarna ska vara utformade, vilken säkerhetsutrustning de ska ha, miljöspecifikationer, kvalitets- och verksamhetsutveckling, personalens kompetens, hur allting ska följas upp och så vidare och så vidare.

Vad som ytterligare komprometterar Vänsterpartiets slagordsretorik är förstås den lilla omständighet att samtidigt som en så stor del av busstrafiken i Sverige utförs av enskilda företag, så är buss ett av de säkraste sätten att färdas på i trafiken (år 2009 dog t.ex. noll bussresenärer i trafikolyckor).

Lars Ohlys slutkläm, att "en fungerande kollektivtrafik drivs bäst av samhället, eftersom resenären kommer före profiten", blir därmed ett rejält slag i luften. Kollektivtrafiken fungerar bra. Den skulle kunna fungera bättre. Men att enbart lasta de olika entreprenörerna för det kan bara den göra, som går genom livet med ett par rejäla skygglappar för ögonen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Birgitta Sevefjord, Siv Holma, sjukvård, kollektivtrafik, entreprenörer, vinst, skygglappar, socialism

Patienten största vinnaren med mångfald av vårdgivare

Ta en titt på bilden ovanför, och fundera på var den är tagen. Rätt svar: I ett sjukhus; närmare bestämt i Circle Hospital i Bath, 16 mil från London.

Det är magasinet Soma, som ges ut av Karolinska universitetssjukhuset, som uppmärksammar detta spännande försök att kasta föreställningarna om hur ett sjukhus ska vara på ända. Den välkända arkitektfirman Foster + Partners har ritat sjukhuset, och man har ansträngt sig för att skapa en lugn och välkomnande atmosfär, alltifrån ljudmiljön till lukten (i den centrala ljushallen luktar det kaffe i stället för sjukhus) och den visuella miljön, där man tagit bort djungeln av skyltar och i stället satsar på personal som guidar.

Tanken bakom den genomarbetade sjukhusmiljön är att den ska bidra till patienternas tillfrisknande. "Vi märker att patienterna är mer avslappnade, mer positiva, behöver mindre bedövningsmedel och repar sig snabbare än vi är vana vid från våra tidigare arbetsplatser. Och vi som arbetar här mår bättre, vilket säkert påverkar slutresultatet även det", säger klinikchefen Jonathan Boulton. Kanske är det så enkelt som BBC:s reporter säger i ett reportage från sjukhuset: "We get better quicker if a clinic is less clinical."

Circle Hospital drivs av bolaget Circle Healthcare och behandlar både patienter som omfattas av den offentliga sjukvården NHS och privata patienter. Man hymlar inte med att man även har ambitionen att generera vinst till ägarna.

I den svenska debatten – och för all del även utomlands – är detta med vinster i vården ett rött skynke för somliga. Detta trots, som The Economist skriver, "there is ample international evidence that competition among private providers yields better results". Enligt forskning från USA ledde ökad konkurrens inom sjukvården till förbättrade resultat – såväl ekonomiskt som kliniskt!

De erfarenheter vi har i Sverige pekar inte i motsatt riktning. Trots det fortsätter vänsterns oförtrutna ryande om att enskilt driven vård är något dåligt. Vänsterpartisterna Lars Ohly och Birgitta Sevefjord tycker till och med att Stockholms läns landsting ska återta driften av S:t Görans sjukhus med motiveringen att det är "dags att ta tillbaka det som är vårt".

Motståndarna till alternativ inom vården tycks främst sikta in sig på att enskilt drivna verksamheter ibland genererar vinst, vilket framställs som ett problem och att skattepengar går direkt i bolagsdirektörernas fickor. Den fråga som mera sällan ställs är hur det kan komma sig att företag lyckas driva verksamheten med överskott och nöjda patienter när samma verksamhet drevs med förlust och långa köer när landstinget var huvudman. (SvD:s Sanna Rayman skriver om detta.)

Jag säger självklart inte att offentligt driven vård alltid är sämre än enskilt driven. Däremot är jag övertygad om att den dynamik som uppstår när olika aktörer får möjlighet att utföra vårdtjänster gynnar alla inblandade – i synnerhet patienterna, som får bättre vård, och skattebetalarna, som får mer valuta för sina pengar.

För att, så att säga, sluta cirkeln: Nya aktörer i vården medför nya idéer. Circle Hospital är ett utmärkt exempel på det.

Läs även
Håkan Werner Linnarsson (S): Vinster med vården, eller vinst på vården?
Johannes Westlund (–): Skum debatt

Drygare än Yes

SVT:s Rapport har undersökt jämställdheten i kommunerna och funnit att Vänsterpartiet är det minst jämställda av de tre rödgröna partierna. Andelen kvinnliga ledamöter av kommunstyrelserna är 36 procent, jämfört med 46 procent för Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Ohly vill ogärna svara.

Rapports reporter ville ha en kommentar till detta av Vänsterledaren Lars Ohly, som dock inte ville ta i frågan: "Du får svar på frågorna ifall du vänder dig till vår partisekreterare, är det nånting i det svaret som du inte har förstått?", svarade Lars Ohly. Reportern insisterade men Ohly vägrade svara.

På väg bort från kameran muttrar Lars Ohly att "det är så jävla respektlöst så det är inte sant". Vad som är respektlöst framgår inte riktigt. En fråga om bristande jämställdhet till ledaren för det parti som har den mest stöddiga feministiska retoriken? Ett nålstick mot Lars Ohlys luftslott?

Inte lika dryg som Lars.

Det var inte så länge sen Lars Ohly blev ex-kommunist. Kanske är det nu dags att han även blir ex-feminist? I själva verket tror jag bara det behövs en titel på hans visitkort: Arrogant.

Se Rapport-inslaget: V minst jämställt av de rödgröna

Uppdatering: Nu har SVT lagt ut hela intervjun med Lars Ohly.

Man kan alltid höja skatten lite till

Idag kom ett par talande utspel från de rödgröna. I en debattartikel i SvD tar Mona Sahlin upp vänsterns gamla dänga "100 000 nya jobb i offentlig sektor". Välfärden ska förbättras, säger Sahlin, och i nästa ögonblick vill hon sätta käppar i hjulen för en av de mest välfärdsförbättrande aktörerna, dvs. de enskilt drivna vårdföretagen. Att mångfald skapar mervärde är inget Mona Sahlin tycks vilja ta till sig.

Sahlins debattartikel har rubriken "Barn och äldre måste få kosta", och hon tycks därmed dra den märkliga slutsatsen att mer pengar (=högre skatter) alltid är lösningen. Borgerlig politik har andra utgångspunkter. Vi funderar i stället på hur saker och ting kan göras smartare och effektivare. Det är därför våra upphandlingar inte handlar om pris, utan om kvalitet: Vilken vårdgivare ger bäst kvalitet för pengarna? På så vis förbättrar vi välfärden utan att höja skatterna.

Vänsterns politik blir dyr, på många sätt.

Mona Sahlins kamrat Lars Ohly gillar det här med höga skatter. I en intervju i samma tidning funderar han på det här med att utjämna skillnaderna mellan skatterna för dem som jobbar och dem som inte jobbar. Det kan ske på två sätt. Antingen sänks skatterna för dem som inte jobbar. Eller så höjs skatterna för dem som jobbar. Var och en kan ju gissa vilket alternativ Lars Ohly tycker verkar mest lockande.