V sprider skrämselpropaganda om vården

I en valreklamfilm tar nu Vänsterpartiet hjälp av en svårt sjuk skådespelare för att måla upp en bild av att den svenska sjukvården är dålig. Det är osmakligt.

I reklamfilmen säger cancersjuka skådespelaren Kim Anderzon att "det är viktigt att jag som patient vet att de gör allt som behövs för att man ska bli frisk. Oavsett kostnad." Det Vänsterpartiet vill få oss att tro, eller oroa oss för, är förstås att svensk sjukvård inte har tillräckligt med resurser för att ge god vård åt svårt sjuka patienter.

Men Vänsterpartiet har fel. Den svenska cancersjukvården – liksom den svenska hälso- och sjukvården i övrigt – håller internationell toppklass. När det t.ex. gäller dödlighet i cancer hamnar Sverige på sjunde plats av 35 länder, enligt en studie från OECD. Vår rika granne Norge kom på plats 19. Även vid exempelvis livmoderhalscancer, bröstcancer och kolorektal cancer har du större chans att överleva om du bor i Sverige än i de flesta andra ekonomiskt välutvecklade länderna.

Det kan du lita på.

I en artikel i Expressen berättar Kim Anderzon att hon har vårdats på Karolinska universitetssjukhuset, där hon har fått cellgifter och strålats närmare 30 gånger. Ja, 30 gånger.

"Jag får inte tillräckligt med hjälp i Sverige", säger Kim Anderzon. "Cellgifterna biter inte på mina tumörer." Hon har nu vänt sig till en alternativklinik i Tyskland, där hon behandlas med malört och aprikoskärnextrakt intravenöst.

Jag har all respekt och förståelse för den oro som Kim Anderzon, och andra cancerpatienter, måste känna när deras sjukdom växer sig så stark att mediciner och behandlingar inte rår på den. Jag har själv suttit bredvid min cancersjuka pappa när läkaren lät honom förstå att hans kamp mot cancern var förlorad; det är ingen rolig erfarenhet. Självklart önskar jag att alla de som kämpar mot svåra sjukdomar kunde vinna kampen och bli friska.

När diagnosen ser dyster ut är det inte konstigt att man både känner frustration och förtvivlan, även om de flesta nog innerst inne förstår att det finns sjukdomar som är så allvarliga att de inte kan botas ens av den mest avancerade och resursstarka sjukvården. Det är heller inte så konstigt att man väljer att rikta sin frustration mot den sjukvård som står maktlös.

Det som däremot är konstigt är att Vänsterpartiet väljer att dra politiska växlar på sjuka människors frustration och att därtill skrämma upp personer som kanske redan är sköra genom att sprida skrämselpropaganda om den svenska sjukvården. Det kommer inte göra någon friskare, och det kommer inte göra vården bättre. Det är bara osmakligt.

Alliansstyre bra för äldreomsorgen

Mer resurser till äldreomsorgen, hög personaltäthet och nöjda äldre. Det är facit för den svenska äldreomsorgen under Alliansens år vid makten, enligt DN:s granskning.

I dagens DN publiceras en genomgång av äldreomsorgen, som en del av tidningens granskning av Alliansens åtta år vid makten. Artikeln har den alarmistiska rubriken "Tusentals platser har försvunnit vid äldreboenden". Det är förvisso sant, men den som läser vidare finner att minskningen var som störst under Socialdemokraternas maktinnehav. Dessutom finns det inget som talar för att minskningen beror på besparingar – det handlar snarare om att fler äldre kan och vill bo kvar hemma längre, och i stället får hjälp av hemtjänsten.

Om man sammanfattar det som DN kommit fram till i sin granskning, så finner man följande:

Äldreomsorgen har fått mer resurser. Mer pengar satsas idag på äldreomsorgen än när Alliansen tillträdde 2006. Detta stämmer väl överens med den utredning som Sveriges kommuner och landsting gjort, som visar att resurserna för välfärden har ökat under Alliansens tid vid makten, och ligger idag på högre nivåer än någonsin tidigare.

Hög personaltäthet. Faktum är att personaltätheten i svensk äldreomsorg är bland de högsta om man jämför med andra OECD-länder. Jämför man kommunala och privata utförare så har de kommunalt drivna äldreboendena något högre personaltäthet och andel utbildad omsorgspersonal. På de privat drivna äldreboendena finns däremot fler sjuksköterskor och bättre kontinuitet, eftersom personalomsättningen är lägre.

Dämpad minskning av platserna på äldreboenden. Under S-regeringen 2001–2005 försvann 3 660 platser per år (totalt 18 300), men under Alliansåren 2006–2012 har minskningen bara varit 1 374 platser per år (totalt 9 619). (Man kan förvisso ifrågasätta om dessa jämförelser är relevanta över huvud taget eftersom det inte är regeringen som styr över äldreomsorgen, utan kommunerna. Men DN:s reporter tycks i alla fall tro att det finns ett samband.)

De äldre är nöjda. Om man frågar de äldre så ger de äldreomsorgen höga betyg. Enligt Socialstyrelsens stora enkät från 2013 är 83 procent av dem som bor i särskilt boende ganska eller mycket nöjda. Av dem som har hemtjänst är motsvarande siffra 89 procent. På båda områdena har nöjdheten ökat sedan föregående år.

Äldreomsorgen blir bättre.

En del är kritiska mot att det nuförtiden även finns privata utförare i äldreomsorgen. DN exemplifierar med att ta upp kritiken mot ett Carema-drivet äldreboende i Stockholm. Dock kan man konstatera att de äldre är ungefär lika nöjda, oavsett om de bor hos en privat utförare eller hos en kommunal. I Stockholms stad ligger de privata oftast något bättre till. Dessutom kan man tillägga att kritiken mot Carema huvudsakligen var en tidningsanka, varför det framstår som märkligt att DN väljer att återigen göra bort sig genom att referera till Carema-drevet.

Det finns naturligtvis också förbättringspotential inom äldreomsorgen. DN:s artikel belyser några sådana områden.

Biståndshandläggarna hårt belastade. Kommunernas biståndshandläggare har mycket att göra. I genomsnitt har varje handläggare ansvar för 161 personer med äldreomsorg. DN:s granskning visar dock inte om det är fler eller färre än tidigare, så vad det säger om Alliansens tid vid makten är oklart. Från Folkpartiets sida föreslår vi att alla som är över 85 år borde få plats på äldreboende, utan biståndsbedömning. Det skulle minska arbetsbelastningen på biståndshandläggarna.

Läkemedelshanteringen brister. Mer än var tionde person över 75 får läkemedel som betraktas som olämpligt för sin ålder. En viktig fråga att arbeta med, varför också Socialstyrelsen har skärpt sina läkemedelsföreskrifter.

Fler fallskador. Huruvida detta beror på något som Alliansregeringen gjort förtäljer förvisso inte DN:s artikel. Socialstyrelsen konstaterar att förekomsten av fallskador skiljer sig mellan kommunerna – mellan 33 och 80 fallskador per 1 000 invånare. Socialstyrelsen ser dock att kommunerna arbetar med frågan – andelen äldre som bedömts ha fallrisk och fått förebyggande åtgärder har ökat från 55 till 66 procent.

(Socialstyrelsen har förresten också bedömt att privat drivna äldreboenden är bättre än kommunala både vad gäller att förebygga trycksår, fall och undernäring samt på genomgångar av de äldres läkemedel.)

Det finns förstås fortfarande saker som kan göras bättre för våra äldre, det ska man vara ödmjuk för och det är heller inget jag uppfattar att någon förnekar. Men samtidigt ska man vara medveten om att den svenska äldreomsorgen håller en god kvalitet. DN:s granskning visar att någon försämring av äldreomsorgen knappast skett under Alliansens tid vid makten – snarare tvärtom. Vi kan vara stolta över det vi åstadkommit, när vi nu går in i en valrörelse och ber väljarna om förtroendet att få ta ansvar för den svenska välfärden i ytterligare fyra år.

Mer smutskastning i skolböckerna

För en månad sedan skrev jag om förlaget Natur & Kultur, som ägnade sig åt politisk propaganda i en av sina skolböcker. I skottgluggen fanns välfärdsföretagen (se Skolboksförlag smutskastar välfärdsföretag). Nu har det hänt igen, uppger SvD:s ledarblogg. I den svenska läroboken Prio Samhälle, som ges ut av förlaget Sanoma, kan man läsa följande. Avsnittet har rubriken "Kissblöjor ger jättevinster":

"2011 avslöjar tidningen Dagens Nyheter hur det privata företaget Carema, som bland annat driver äldreomsorg runt om i landet, behandlat gamla och sjuka illa på sina vårdhem. Allra störst uppmärksamhet fick nyheten att Carema vägde nedkissade blöjor för att se om de var tillräckligt fulla eller om de kunde användas lite längre [...] Så här sa en av de anställda i artikeln: - Vi får inte byta en blöja förrän den nått sin fulla kapacitet. Syftet är rätt och slätt att hålla nere förbrukningen och spara pengar."

Vän av ordning undrar förstås varför inte läroboksförfattarna bemödar sig om att ta reda på fakta, innan de vidareförmedlar drevjournalistik av värsta slag till högstadieeleverna. I så fall hade de kunnat få veta, vilket påtalats så många gånger (jag har själv nämnt det, se Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?), att blöjvägningen inte är en besparingsåtgärd utan en vedertagen metod för att prova ut inkontinenshjälpmedel. Så här skriver t.ex. Tena, som tillverkar inkontinensskydd och ingår i SCA-koncernen, på sin blogg:

"Under de senaste månadern har många vårdpersonal inom äldreomsorgen fått frågan av anhöriga och bekanta. - Ni väger väl inte blöjor? Det häftiga är att jag vet att de allra flesta då sträcker på sig och säger. -Jo, det gör vi visst det! [...] det är en vedertagen metod för att prova ut ett individanpassat inkontinensskydd."

Att DN:s journalister tummade på sanningen för att få till en bra story är förstås ett pressetiskt klavertramp. Men när till och med läromedelsförlag ägnar sig åt ryktesspridning och smutskastning – ja, då är något riktigt, riktigt ruttet.

Läs gärna Dagens Samhälles artiklar om DN:s Carema-drev. Carema ger sin bild av verkligheten i bloggen Carema Care – dokument inifrån.

Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?

I höstas rasade Carema-drevet som värst, efter ett antal artiklar i DN. Särskilt uppmärksammat blev påståendet att man på Carema-drivna äldreboenden vägde gamlingarnas blöjor för att spara pengar. "Kissblöjor" blev ett begrepp och Carema blev lovligt byte i medierna. I stort sett allting som vårdbolaget gjorde, eller inte gjorde, häcklades.

Bild: Lars Brundin/SDS

Problemet är att historien om kissblöjorna inte var sann. Åtminstone inte helt; blöjorna vägdes visserligen, men detta är en vedertagen metod för att prova ut rätt inkontinenshjälpmedel till brukarna – inte en besparingsåtgärd. De få som försökte påtala detta dränktes i den mediala stormfloden, där rapporter om faktiska missförhållanden virvlade runt tillsammans med påståenden som vilade på beydligt lösare grund. (Själv skrev jag att eventuella missförhållanden inom vården inte behöver ha med driftsform att göra.)

Nu när den värsta stormen har mojnat kanske det går att få lite perspektiv på saker och ting. Johan Norberg gör en bra insats i dagens Metro, där han berättar om Dagens Samhälles "granskning av granskningen". DN:s journalister tycks ha blundat för vissa omständigheter, eller låtit bli att kontrollera vissa påståenden. Om valet står mellan en balanserad rapportering och ett stort scoop, så väger det senare uppenbarligen tyngst. Det är alltså inte bara inom äldreomsorgen som det finns skäl att diskutera vägning.

Läs även "Dagens Nyheter tar inte sitt ansvar i Carema-affären".

Positivt besked om assisterad befruktning

Stackars Kristdemokraterna. Så hårt profilerade i underlivsfrågor, men ändå så styvmoderligt behandlade av Allianskompisarna. De fick ge sig i homoäktenskapsfrågan. De var tvungna att gå med på att sluta tvångssterilisera folk. Och nu blir deras mamma-pappa-barn-doktrin ifrågasatt när Folkpartiet, Centerpartiet och Moderaterna i riksdagens socialutskott föreslår att ensamstående mödrar ska få möjlighet till assisterad befruktning även i Sverige. De slipper därmed åka till t.ex. Danmark eller Finland för att få hjälp att skaffa barn.

Det var inte Hägglunds dag idag. Heller.

Göran Hägglund blir förstås sur. "Barn har rätt till båda sina föräldrar", menar han. Och det har han rätt i. Om båda föräldrarna finns; så är ju inte fallet ens idag. Den ena föräldern kan vara frånvarande, av olika skäl. Rimligen tar då den kvarvarande föräldern ett ansvar för att barnet får möjlighet att knyta an till andra vuxna under sin uppväxt. Det finns inget skäl att misstro att den ensamstående kvinna, som efter stark barnlängtan beslutar sig för att genomgå den process en assisterad befruktning innebär, inte tar det ansvaret på allvar. Därför tycker jag att dagens besked från FP, C och M i socialutskottet är välkommet.

Läs även:
Jan Björklund (FP): Ensamstående får rätt till insemination
Peter Santesson: Problemet med att tillåta insemination av ensamstående
Mårten Schultz: Barnet har rätt till sin pappa

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, AB

Miljardutdelning från Carema?

Idag spreds nyheten via medier: Vårdkoncernen Caremas ägare plockar ut miljarder i utdelning. Tyckare på vänsterkanten var förstås snabba att hänga på i twitterkacklet: Marika Lindgren Åsbrink, S-ekonom och tidigare medarbetare till Håkan Juholt, skrev till exempel skadeglatt "Nämen se där. Förra året plockades 1,2 miljarder kronor ut ur en av Caremas ägare, riskkapitalbolaget KKR". Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, skrev att "Caremas ägare plockade ut 600 miljoner kronor var ur bolaget i fjol". Björn Fries twittrade "Guldregn över Carema-ägare – Det lönar sig att väga blöjorna!", förre Vänsterledaren Lars Ohly menade att "Regeringen öser skattepengar över s k riskkapitalister" och förre SSU-toppen Mattias Vepsä skrev att "Tidigare talade man om dollarmiljonärer nu kan vi lägga till Carema-Miljardärer till ordboken".

Det ligger naturligtvis i dessa vänsterdebattörers intresse att utmåla Carema och riskkapitalbolag som svarta får i omsorgssektorn. Frågan är dock vad de har på fötterna.

Carema ägs av vårdkoncernen Ambea, som i sin tur ägs av riskkapitalet KKR. Detta ägs i sin tur av kusiner Harry Kravis och George Roberts, och det är dessa båda herrar som tagit ut 94 miljoner dollar i utdelning från KKR. Är detta pengar som skulle kunnat användas i den svenska äldrevården?

Rika kusiner.

Man ska ha i åtanke att KKR har långt fler bolag än Ambea/Carema i sin portfölj. En snabb titt på deras hemsida visar att de har s.k. portfolio partners i 14 olika verksamhetssegment i USA, Europa och Asien. Totalt rör det sig om ett 70-tal bolag, utöver Ambea. Bolag som i olika grad bidrar till KKR:s goda resultat. Carema, däremot, uppger att ingen av dessa utdelningar härstammar från Carema Care AB, dvs. det bolag som bedriver omsorg i Sverige. Detta har förvisso inte direkt påståtts i någon av de tidningsartiklar jag tagit del av, men artiklarna är tydligt insinuanta. Att vänsterpapegojorna drar stora växlar på detta är föga förvånande, det ligger ju i deras intresse. Att ingen journalist tagit sig för att ställa följdfrågor innan man basunerar ut rubriker med tveksamma associationer gör mig mer bekymrad. Frågan om mångfald i vård och omsorg förtjänar en mer seriös debatt.

Uppdatering 29/2:
Jag frågade Carema via Twitter om något annat bolag i Carema-koncernen, eller Ambea, lämnat utdelning till KKR. De svarade "nej, inga aktieutdelningar därifrån heller".

Läs även:
Mattias Lundbäck (M): Positiva och negativa agendor

Media: Affärsvärlden, Börsguiden, DN, E24, TV4

Det handlar om värderingar

Den senaste veckan har DN publicerat ett antal artiklar om äldreboendet Koppargården, som drivs av företaget Carema. I artiklarna har man kunnat berätta om åldringar som drabbats av fallolyckor, om ovanligt många dödsfall och om outbildad personal. Den kritik som framkommit har lett till att stadsdelsnämnden nu vill säga upp avtalet med Carema, vilket framstår som en rimlig åtgärd.

En bekant till mig skrev på Facebook att det nu tycks "ingå i 'kvalitetsbegreppet' att man vanvårdar, kränker, misshandlar gamla människor! För våra skattepengar, dessutom". En av hennes Facebook-vänner, en socialdemokratisk lokalpolitiker, anmärkte att "skola, äldreomsorg och sjukvård måste nog, uppenbarligen, vara fredade från vinstintressen". "Caremas äldreboende på Koppargården i Vällingby kan sägas vara ett typexempel på hur illa det kan gå när kortsiktiga vinster istället för behov får styra vårdverksamhet", skriver vänsterbloggaren Anders Svensson.

Hårdhänt behandling är inte värdigt.

Självklart blir man upprörd när sådana här skandaler uppdagas. Men det är sorgligt att så många politiker på vänsterkanten fortfarande tar till argumenten om vinstintressen, så fort något dåligt inträffar. Precis som att den omständigheten att ett vårdboende drivs av ett vinstdrivande företag skulle ha något samband med vanvård av de boende. Det är både dumt, tröttsamt och irrelevant.

• Hösten 2008 avslöjades missförhållanden på Bäckagårds äldreboende i Halmstad. De äldre blev kränkta av personalen, fick inte sitta på toaletten i lugn och ro och tvingades i säng tidigt på eftermiddagen. 
• I januari 2002 placerade Walter Lööf en bandspelare i sin mamma Ruths rum på äldreboendet Hemgården i Gislaved. När han lyssnade av bandet föll han i gråt. "Sära på benen, det har du väl gjort en gång i tiden?" är ett exempel på vad Ruth fick höra.
• År 2005 anmälde en undersköterska på ett ålderdomshem i Västerås två kollegor för vanvård. Nattpersonalen struntade i larm från de gamla, och de struntade i att vända på dem på natten för att förhindra liggsår.

Ovanstående exempel är ett axplock av de oacceptabla vanvårdsskandaler som uppdagats inom äldrevården på senare år. De har det gemensamt att de inträffat i kommunalt drivna vårdboenden. Som alltså saknar vinstintresse.

Självklart finns även exempel på vanvård i vårdboenden som drivs av privata företag. Min poäng är att missförhållanden kan uppstå var som helst. Det handlar inte om vinstintresse eller ej. Det handlar om värderingar och ledarskap. Det handlar om vilken kultur som råder på en arbetsplats, vilken jargong som tillåts och vilket stöd medarbetarna får från chefer och sina kollegor. Diskussionen om dessa – låt oss kalla dem – mjuka värden är viktig att föra. På arbetsplatser, i vården och i samhället i stort. Hur ser vi på våra gamla? Hur bemöter vi dem? Hur tar vi hand om dem? Den är en diskussion som är alldeles för viktig för att skymmas av skränig vänsterretorik om vinster och privata vårdbolag.

Läs även
Peter Andersson (S): Carema-skandal i ljuset av ideologiskt drivna privatiseringar
Elias Granqvist (M): Koppargården
Ewa Samuelsson (KD) och Göran Fredriksson: Sparka den som blundar för vanvård

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, äldrevård, omsorg, äldreomsorg, Carema, Koppargården, Hemgården, Bäckagård, vårdskandaler, vanvård

Bättre att patienten väljer än att politikern gör det

Jag bor i Skarpnäck, en stadsdel som är bland de fattigaste i Stockholm. Medelinkomsten är bara drygt 200 000 kr, jämfört med t.ex. närbelägna Södermalm där medelinkomsten är drygt 260 000 kr.

Tidigare arbetade jag på just Södermalm, och listade mig därför på en vårdcentral som ligger där. Jag tyckte det var praktiskt att ha nära till vårdcentralen från jobbet. Så är det nog många som resonerar. Det är ju väldigt många människor som jobbar i innerstaden, men som bor i ytterstaden. Konsekvensen blir att efterfrågan på vårdcentraler i innerstaden ökar, och att fler vårdcentraler etablerar sig där. Inget konstigt alls, egentligen.

Ändå envisas vänstern med att ifrågasätta de vårdvals- och fria etableringsreformer som Folkpartiet och Alliansen genomdrivit. Vänsterpartierna lever kvar i den gamla tidens tänkande, där politikerna ska styra vart patienterna ska gå och där patienternas frihet begränsas.

Själv uppskattar jag att inte vara inlåst i vänsterns vårdsystem. Jag tycker det är bra att jag kan gå till den vårdcentral jag vill – oavsett om den ligger i min hemstadsdel eller inte.

Läs gärna landstingets pressmeddelande:
Trenden fortsätter: Mer vård till invånare i utsatta områden

Media: DN

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, vård, valfrihet, vårdval, Folkpartiet

Vänstern, vinsten och verkligheten

I Lars Ohlys och hans socialistanhangs värld blir allting mycket bättre om det sköts av den offentliga sektorn. Privata utförare är inte det minsta intresserade av att göra ett bra jobb, utan vill bara plocka ut så mycket vinst som möjligt, enligt deras retorik.

Vänstern missar förvisso en ganska fundamental aspekt, nämligen att det företag som tar ut så mycket vinst att man inte kan leverera den tjänst kunden beställt knappast lär få förnyat förtroende nästa gång tjänster ska köpas in. Företag som tillämpar en sådan affärsidé blir inte långlivade.

Men vi kan för ögonblicket bortse från den utvikningen. Sådana små omständigheter som verkligheten brukar ju vänstern ändå ha ett ganska avslappnat förhållande till; för dem är det slagord och dogmer som gäller.

I vintras skrev Lars Ohly, tillsammans med partikamraten Birgitta Sevefjord, att det är "dags att ta tillbaka det som är vårt". Vad han då avsåg var S:t Görans sjukhus (vilket landstinget förvisso redan äger; så var vi tillbaka till det där med verkligheten). Sjukvården på S:t Görans sjukhus drivs av ett privat bolag, Capio, som gör ett bra arbete – den som vill kan själv gå in och ta del av SKL:s kvalitetsjämförelser mellan olika sjukhus.

Dogmerna leder Lars Ohly genom verkligheten.

Ur patienternas perspektiv finns det alltså knappast något skäl att "ta tillbaka" sjukhuset. Inte ur skattebetalarnas heller, förvisso; enskilt drivna sjukhus kostar inte mer för skattebetalarna än landstingsdrivna. Men detta spelar nog mindre roll för Lars Ohly, slagordens och dogmernas man.

Nu kommer vänsterledaren, denna gång sekonderad av partikamraten Siv Holma, med ännu ett utspel. Vänstern hoppas kunna plocka billiga politiska poäng av den tragiska bussolyckan vid Slussen i lördags, och kräver således att all kollektivtrafik ska drivas av samhället. På de flesta platser i landet körs kollektivtrafiken av olika entreprenörer på uppdrag av länstrafikbolagen. I Stockholm är det SL som ger uppdragen och MTR, Keolis, Arriva med flera som kör tåg och bussar.

Kollektivtrafiken måste styras och kontrolleras av samhället, dundrar alltså Lars Ohly, vars verklighetsblick än en gång döljs av hans enkelspåriga dogmer. Kollektivtrafiken styrs nämligen, och kontrolleras, alldeles utomordentligt väl av samhället redan idag. Varje avtal med till exempel en bussentreprenör innehåller mängder av paragrafer och bilagor där det noggrant specificeras alltifrån hur bussarna ska vara utformade, vilken säkerhetsutrustning de ska ha, miljöspecifikationer, kvalitets- och verksamhetsutveckling, personalens kompetens, hur allting ska följas upp och så vidare och så vidare.

Vad som ytterligare komprometterar Vänsterpartiets slagordsretorik är förstås den lilla omständighet att samtidigt som en så stor del av busstrafiken i Sverige utförs av enskilda företag, så är buss ett av de säkraste sätten att färdas på i trafiken (år 2009 dog t.ex. noll bussresenärer i trafikolyckor).

Lars Ohlys slutkläm, att "en fungerande kollektivtrafik drivs bäst av samhället, eftersom resenären kommer före profiten", blir därmed ett rejält slag i luften. Kollektivtrafiken fungerar bra. Den skulle kunna fungera bättre. Men att enbart lasta de olika entreprenörerna för det kan bara den göra, som går genom livet med ett par rejäla skygglappar för ögonen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Birgitta Sevefjord, Siv Holma, sjukvård, kollektivtrafik, entreprenörer, vinst, skygglappar, socialism

Patienten största vinnaren med mångfald av vårdgivare

Ta en titt på bilden ovanför, och fundera på var den är tagen. Rätt svar: I ett sjukhus; närmare bestämt i Circle Hospital i Bath, 16 mil från London.

Det är magasinet Soma, som ges ut av Karolinska universitetssjukhuset, som uppmärksammar detta spännande försök att kasta föreställningarna om hur ett sjukhus ska vara på ända. Den välkända arkitektfirman Foster + Partners har ritat sjukhuset, och man har ansträngt sig för att skapa en lugn och välkomnande atmosfär, alltifrån ljudmiljön till lukten (i den centrala ljushallen luktar det kaffe i stället för sjukhus) och den visuella miljön, där man tagit bort djungeln av skyltar och i stället satsar på personal som guidar.

Tanken bakom den genomarbetade sjukhusmiljön är att den ska bidra till patienternas tillfrisknande. "Vi märker att patienterna är mer avslappnade, mer positiva, behöver mindre bedövningsmedel och repar sig snabbare än vi är vana vid från våra tidigare arbetsplatser. Och vi som arbetar här mår bättre, vilket säkert påverkar slutresultatet även det", säger klinikchefen Jonathan Boulton. Kanske är det så enkelt som BBC:s reporter säger i ett reportage från sjukhuset: "We get better quicker if a clinic is less clinical."

Circle Hospital drivs av bolaget Circle Healthcare och behandlar både patienter som omfattas av den offentliga sjukvården NHS och privata patienter. Man hymlar inte med att man även har ambitionen att generera vinst till ägarna.

I den svenska debatten – och för all del även utomlands – är detta med vinster i vården ett rött skynke för somliga. Detta trots, som The Economist skriver, "there is ample international evidence that competition among private providers yields better results". Enligt forskning från USA ledde ökad konkurrens inom sjukvården till förbättrade resultat – såväl ekonomiskt som kliniskt!

De erfarenheter vi har i Sverige pekar inte i motsatt riktning. Trots det fortsätter vänsterns oförtrutna ryande om att enskilt driven vård är något dåligt. Vänsterpartisterna Lars Ohly och Birgitta Sevefjord tycker till och med att Stockholms läns landsting ska återta driften av S:t Görans sjukhus med motiveringen att det är "dags att ta tillbaka det som är vårt".

Motståndarna till alternativ inom vården tycks främst sikta in sig på att enskilt drivna verksamheter ibland genererar vinst, vilket framställs som ett problem och att skattepengar går direkt i bolagsdirektörernas fickor. Den fråga som mera sällan ställs är hur det kan komma sig att företag lyckas driva verksamheten med överskott och nöjda patienter när samma verksamhet drevs med förlust och långa köer när landstinget var huvudman. (SvD:s Sanna Rayman skriver om detta.)

Jag säger självklart inte att offentligt driven vård alltid är sämre än enskilt driven. Däremot är jag övertygad om att den dynamik som uppstår när olika aktörer får möjlighet att utföra vårdtjänster gynnar alla inblandade – i synnerhet patienterna, som får bättre vård, och skattebetalarna, som får mer valuta för sina pengar.

För att, så att säga, sluta cirkeln: Nya aktörer i vården medför nya idéer. Circle Hospital är ett utmärkt exempel på det.

Läs även
Håkan Werner Linnarsson (S): Vinster med vården, eller vinst på vården?
Johannes Westlund (–): Skum debatt

Hur mycket skattepengar vill MP lägga på kvacksalvare?

I helgen har Miljöpartiet haft kongress i Karlstad. Många beslut har fattats, bland annat bestämde kongressen idag att Miljöpartiet ska ge ökad vikt åt forskningen på alternativmedicin.

Miljöpartiets vurm för alternativ (eller komplementär) medicin är välkänd. Till exempel drev Miljöpartiet, tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, igenom en "policy för samverkan mellan personal i hälso- och sjukvården och utövare av komplementär- och alternativmedicin" när de senast hade makten i Stockholms läns landsting.

Under förra mandatperioden, när MP lyckligtvis satt i opposition, motionerade de om en "grön paviljong" vid Nya Karolinska. I denna gröna paviljong skulle diverse alternativmedicin, såsom zonterapi och akupunktur, utföras. "Det finns mycket som skolmedicin kan lära av komplementär- och alternativmedicin", påpekade miljöpartisterna. Motionen är undertecknad av båda MP:s toppnamn i landstinget.

En dröm för Miljöpartiet.

En liten grupp inom partiet tycks inse att en vårdpolitik som bygger på trolldrycker och kristallterapier är pinsam för ett parti som gör anspråk på att vilja ta ansvar. "Det finns ett starkt stöd i MP för det naturliga och alternativa, som på ett olyckligt sätt har inneburit acceptans och främjande av alternativmedicin som till och med kan vara skadlig eller är ren humbug", skrev några förnuftiga miljöpartister i en debattartikel häromdagen. Dagens kongressbeslut visar att de tyvärr är i minoritet i partiet.

Miljöpartiets flummiga inställning står i strid med forskningen. Tidskriften The Economist berättar i senaste numret om den brittiske professorn Edzard Ernst, som forskat på alternativmedicin. Hans slutsatser är tydliga: 95 procent av de alternativmedicinska behandlingarna – från akupunktur till homeopati och "quantum healing" – har i bästa fall placeboeffekt. I huvudsak handlar det om rent kvacksalveri.

Trots detta envisas alltså Miljöpartiet med att vilja lägga skattepengar på humbug. Inte undra på att budgetförslag från Miljöpartiet ofta innehåller saftiga skattehöjningar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, alternativ medicin, komplementär medicin, flum, kvacksalveri, humbug

Dumt stoppa smart teknik

Härförleden beslutade Socialstyrelsen att stoppa sms-påminnelser till personer som bokat läkarbesök. Ett alldeles tokigt beslut. För den som har en tandläkartid eller ett vårdbesök inbokat är det ju en jättebra service att få en påminnelse, så att man inte glömmer tiden. Och även för vården är det bra, eftersom missade läkartider kostar pengar. Sms-påminnelser gör att mer av vårdens resurser kan användas till vård och mindre slösas bort på tomma läkartider.

För mindre glömska.

I stället för att rikta sina resurser på att stoppa vettiga informationsverktyg borde myndigheterna i stället utveckla e-sjukvården. Detta skriver ett antal folkpartistiska landstings- och regionpolitiker i en debattartikel i SvD.

Givetvis måste man ha stor respekt för integritetsaspekterna. Men så länge varje patient själv får välja om han eller hon vill ha sms-påminnelser, borde detta inte vara ett stort problem.

Den moderna tekniken är full av möjligheter. Tack vare e-hälsosatsningar kommer till exempel patienter i framtiden att kunna göra enklare provtagningar hemma. Man sparar tid, slipper väntrum och trista vårdmiljöer. Genom att var och en får ett "eget rum" på nätet har man full kontroll över sina journaler och recept.

Det här kommer leda till ökad patientmakt och att vårdens resurser används smartare. Om stelbenta myndigheter och föråldrad lagstiftning står i vägen för den utvecklingen är det en angelägen politisk uppgift att förändra detta.

Läs även
Lotta Edholm: FP till attack mot sms-förbud
Birgitta Rydberg: Utveckla e-hälsan istället för att bråka om smarta sms
Anna Starbrink: E-visioner för vården bättre än sms-förbud
Christer Sörliden: Eget rum
Hans Åberg: Experter mot framtiden

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sms-påminnelser, e-hälsa, ehälsa, Folkpartiet, vård, sjukvård

Försök med sprututbyte snart verklighet

Nu finns det en majoritet i Stockholms stadshus bakom förslaget att införa ett fyraårigt försök med sprututbyte för missbrukare. Alla partier i stadshuset, förutom Moderaterna, är nu eniga om att försöket ska dras igång.

Det primära målet med sprututbytet är att förebygga spridning av hiv och andra blodburna infektioner bland personer med intravenöst missbruk. Försöket ska ske under begränsad tid och förläggas på plats där det inte ska leda till otrygghet för omgivningen.

Sprututbyte är ingen ersättning för förebyggande arbete mot narkotikamissbruk. Men det utesluter inte att vi även försöker hittar vägar att förhindra att människor, som redan är fast i missbruk, smittas av hiv och andra sjukdomar. Försöket med sprututbyte är därför bara en åtgärd av många för att stödja personer att bryta sitt missbruk. Det måste finnas en samlad strategi för prevention och uppsökande insatser, samtidigt som det ska finnas tillgång till annan behandling när man startar sprututbytesförsöket. Givetvis ska sprututbytet utvärderas vetenskapligt efter försöksperiodens slut.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sprututbyte, sprutbyte, Folkpartiet, Moderaterna, socialpolitik

Vården viktigare än driftsformen

Min påsk tillbringas i Halmstad, vars landsting faktiskt var först i Sverige med att erbjuda sina invånare att välja vård. År 2007 drogs Vårdval Halland igång, och därefter har andra landsting hakat på (i Stockholm infördes vårdval 2008).

Vårdval innebär i princip att man kan välja vilken vårdgivare man vill. Blir man dåligt bemött på ett ställe kan man ta sin hatt (och sina pengar) och gå. Därigenom sporras de olika aktörerna att ge patienterna bättre service och mer valuta för pengarna.

Halland – en förebild för valfrihet!

För att underlätta patienternas val vore det naturligtvis bra om det fanns bra jämförelser mellan olika vårdgivare. En del parametrar är lätta att mäta - således finns numera sajter som SKL:s Väntetider.se och Svenskt Näringslivs OmVård.se, där man kan se vilka vårdgivare som har kortast väntetider. Andra parametrar kan vara knepigare, men ur patientsynpunkt vore det naturligtvis önskvärt att hitta bra kvalitetsmått.

I dagens SvD publiceras en artikel på detta tema. Britta Wallgren, vd på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm, tycker det är självklart att kvaliteten i vården ska följas upp och mätas - ett påstående som det är lätt att instämma i. Men artikeln tar en besynnerlig vändning. Det berättas att 180 skattemiljarder årligen går till vården, varav 90 procent till offentliga vårdgivare och 10 procent till enskilt drivna. "Men när det gäller vilken vård som är bäst, den privat utförda eller den offentliga, finns ingen kunskap", skriver man sedan.

Det här är rätt tröttsam journalistik. Man ställer offentligt och enskilt driven vård mot varandra, som att det skulle vara driftsformen som är avgörande för "vilken vård som är bäst". Men det som avgör om vården är bra eller dålig är väl i första hand de människor som arbetar i den; deras kompetens, engagemang och patientbemötande? Om man skrapar lite på ytan kommer man nog upptäcka att det finns goda och bra exempel, både på den privata och på den offentliga sidan. I kommande artiklar om vården hoppas jag att SvD:s journalister förmår tänka bortom driftsformerna, och bedriva journalistik utan skygglappar.

Smaklös retorik mot sprutbyte

Moderaterna i Stockholm fortsätter med en dåres envishet att motarbeta de planerade försöken med sprututbyte för narkomaner. Moderaterna är nu det enda parti som inte kan acceptera en försöksverksamhet i Stockholm. Jag kan respektera Moderaternas ståndpunkt, även om jag inte delar den. Det jag däremot har svårt för är den nya retorik som socialborgarrådet Anna König Jerlmyr infört. En aspekt på sprututbytesförsöket är var utbytena ska ske. König Jerlmyr försöker dra växlar på detta genom att piska upp orosstämningar bland småbarnsföräldrar: "Lokalen där sprutbytet sker kan bli en central för langning och jag är orolig för det stora antalet sprutor i närheten av barn", säger hon.

Vidare invänder hon mot en alternativ placering vid Sabbatsbergs sjukhus genom att säga att "då har vi tungt missbrukande människor en minut från Vasaparken som är en oas för barnfamiljer". Här spelas alltså den fridfulla oasen Vasaparken, med dess leklystna barn och ängsliga föräldrar, ut mot imaginära horder av missbrukare som sprider farliga sprutor omkring sig. Jag förstår vad Anna König Jerlmyr fiskar efter. Och jag tycker inte det är särskilt smakfullt. Tanken bakom sprututbyte är i grund och botten humanistisk, i sin ambition att minska spridning av farliga smittor och hitta sätt att etablera kontakt med missbrukarna. Vad är, i grund och botten, tanken bakom Anna König Jerlmyrs retorik?

Läs även
Aftonbladet: Spruträdda M förhalar reform
Sanna Rayman: M och sprutbyten – en ständig källa till sorg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sprututbyte, sprutbyte, Anna König Jerlmyr, Moderaterna