Vårdval innebär i princip att man kan välja vilken vårdgivare man vill. Blir man dåligt bemött på ett ställe kan man ta sin hatt (och sina pengar) och gå. Därigenom sporras de olika aktörerna att ge patienterna bättre service och mer valuta för pengarna.
Halland – en förebild för valfrihet!
För att underlätta patienternas val vore det naturligtvis bra om det fanns bra jämförelser mellan olika vårdgivare. En del parametrar är lätta att mäta - således finns numera sajter som SKL:s Väntetider.se och Svenskt Näringslivs OmVård.se, där man kan se vilka vårdgivare som har kortast väntetider. Andra parametrar kan vara knepigare, men ur patientsynpunkt vore det naturligtvis önskvärt att hitta bra kvalitetsmått.
I dagens SvD publiceras en artikel på detta tema. Britta Wallgren, vd på Capio S:t Görans sjukhus i Stockholm, tycker det är självklart att kvaliteten i vården ska följas upp och mätas - ett påstående som det är lätt att instämma i. Men artikeln tar en besynnerlig vändning. Det berättas att 180 skattemiljarder årligen går till vården, varav 90 procent till offentliga vårdgivare och 10 procent till enskilt drivna. "Men när det gäller vilken vård som är bäst, den privat utförda eller den offentliga, finns ingen kunskap", skriver man sedan.
Det här är rätt tröttsam journalistik. Man ställer offentligt och enskilt driven vård mot varandra, som att det skulle vara driftsformen som är avgörande för "vilken vård som är bäst". Men det som avgör om vården är bra eller dålig är väl i första hand de människor som arbetar i den; deras kompetens, engagemang och patientbemötande? Om man skrapar lite på ytan kommer man nog upptäcka att det finns goda och bra exempel, både på den privata och på den offentliga sidan. I kommande artiklar om vården hoppas jag att SvD:s journalister förmår tänka bortom driftsformerna, och bedriva journalistik utan skygglappar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar