Kan Finland kan vi?

Nästa söndag är det riksdagsval i Finland och mycket av rapporteringen i Sverige handlar om sannolikheten för att det populistiska partiet Sannfinländarna kommer att skrälla och öka från 4 till uppemot 18 procent av rösterna. En sådan dramatik är naturligtvis alltid intressant, även om Sannfinländarna, som Merit Wager skriver, kanske inte är riktigt så lika Sverigedemokraterna som svenska medier gärna vill göra gällande.

Blåvit förebild?

Det finns en annan intressant aspekt i finsk politik. I den finska riksdagen finns tre dominerande partier: Centerpartiet, Samlingspartiet ("moderaterna") och Socialdemokraterna, med vardera runt 20 procent. Precis som i Sverige är Socialdemokraterna oftast störst, men man är inte alls så dominerande som i Sverige (se siffror från finska Statistikcentralen).

Sedan Alliansen bildades har jag ofta funderat på om svensk politik blivit polariserad, med två dominanter – Moderaterna och Socialdemokraterna – på varsin sida blockgränsen och en hoper småpartier som svansar runt deras fötter. Jag har tänkt att vi kanske går mot en utveckling som i Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller USA – en utveckling som jag, i egenskap av medlem i ett av dessa småpartier, förstås inte är helt förtjust i.

Det finska exemplet fick mig därför på gott humör och jag roade mig med att titta på hur det ser ut i våra närmaste nordiska grannländer.

I Danmark har Socialdemokraterna och Venstre ("folkpartiet") drygt 25 procent var av mandaten i Folketinget. Populistiska Dansk Folkeparti och Socialistisk Folkeparti har 13–14 procent vardera och de konservativa ligger strax därunder. I Norge är ligger Arbeiderpartiet nära sossarnas forna komfortnivå med 38 procent medan Höyre har 18 procent och populisterna i Fremskrittspartiet har 24 procent.

Jag vet inte vilka slutsatser man vågar dra av detta, men en försiktig gissning är att det även i svensk politik borde finnas utrymme för fler jämnstarka partier. Självklart hoppas jag att det inte blir Sverigedemokraterna som, likt DF eller FrP, kliver framåt i svensk politik utan att vi i stället får se ett starkt mittenparti (gissa vilket :-) som kan utmana de båda stora på vänster- och högerkanten. Jag tror det vore bra för dynamiken i politiken, och det finska exemplet visar att det kan vara möjligt.