Björklund utlovar fler liberala jämställdhetsreformer

Jag är mycket nöjd med Jan Björklunds Almedalstal. Han ägnade större delen av talet åt en av Folkpartiets viktigaste frågor: jämställdhet mellan kvinnor och män.

Han berättade om de många jämställdhetsreformer som liberaler genomdrivit – från kvinnlig rösträtt till den första pappamånaden. 

Han var tydlig med att Folkpartiet kommer fortsätta ta feministiska initiativ och han hade konkreta förslag: En jämställdhetsmiljard för höjda löner i kvinnodominerade yrken. 5.000 kronor mer i månaden till förstelärare i skola och förskola samt till skickliga specialistsjuksköterskor och barnmorskor (se Jämställdhetsmiljard för höjda kvinnolöner).

Och han pekade ut feminismens fiende: Vänsterpolitiker utan ansvar för ekonomin, som lovar allt åt alla och har en schymansk inställning till pengar – "de går att bränna". Som vill stoppa företagande i kvinnodominerande branscher – vård, omsorg och hushållsnära tjänster – och som är skeptiska till tillväxt, trots att det är tack vare vår goda tillväxt som vi har resurser att satsa på välfärden och höja lönerna för dem som arbetar med vård, skola och omsorg (varav majoriteten är kvinnor). 

Vänstern är duktiga på att prata om jämställdhet och feminism. Men om man är intresserad av riktiga jämställdhetsreformer och en växande och utvecklad välfärd, då är det Folkpartiet som gäller. Feminism utan socialism, var det tydliga budskapet från Jan Björklund idag.

Slutet på la vie en rosé?

Vid sidan av partiledartalen och de många seminarierna är de s.k. roséminglen en av Almedalsveckans mest uppmärksammade företeelser. En del kritiserar roséminglandet, och ibland framställs det som att alla Sveriges toppolitiker och lobbyister åker till Visby enbart för att under en vecka få dricka gratis rosévin ur plastmuggar.

Personligen tycker jag roséminglen är ett trevligt inslag, en möjlighet att under avslappnade former växla några ord med makthavare och branschfolk. Men vem vet, kanske får nu mingelbelackarna till slut sin vilja igenom på grund av den svenska alkohollagstiftningen.

Det mest välbesökta roséminglet anordnas av pr-firman Prime. De har fått besök av tillståndsmyndigheten, som menar att man bryter mot alkohollagstiftningen. Där finns en massa paragrafer som reglerar hur och när man (eventuellt) får bjuda vuxna människor på alkohol. Till exempel får man inte bjuda på vin i samband med att man marknadsför en vara eller tjänst. Och om man ändå bjuder så måste det ske till i förväg bestämda personer. Det är därför alla Almedalsminglare måste anmäla sig i förväg. Spontan alkoholkonsumtion klarar svenska folket uppenbarligen inte av.

För ett antal år sedan fick man i Sverige inte beställa in alkohol på en bar utan att samtidigt beställa något att äta, och för ännu lite längre sedan antecknades alla spritinköp i en motbok. Detta framstår idag som absurt, men även om förmynderiet lindrats avsevärt sedan dess så kvarstår i alkohollagstiftningen en tämligen moraliserande syn på vad svenska folket dricker. Det är detta som Prime nu blivit varse.

Att liberalisera svensk alkohollagstiftning är en seg process. Under Alliansregeringen har ett litet steg i rätt riktning tagits – man kan nu få alkohol även på sushirestauranger (se Snart sake till sushin även i Sverige?). Men ännu har vi inte kommit dithän att den som besöker Brännland cider kan få köpa med sig en flaska av deras delikata dessertvin, eller att whiskyentusiasten får möjlighet att köpa en flaska Mackmyra vid destilleriet. Sådana friheter kan svenskarna uppenbarligen inte hantera.

Razziorna vid rosévinsminglen i Almedalen är förstås ingen stor katastrof. Tillsynsmyndigheten gör bara sitt jobb. Men de ger i alla fall en anledning att diskutera den rigida svenska alkoholpolitiken. Trenden har under senare år gått mot ökad tillgänglighet, ökad konsumtion – men inte ökade alkoholskador. Är det, mot den bakgrunden, för djärvt att våga hoppas på ytterligare liberaliseringar inom en inte alltför avlägsen framtid?

Min Almedalsvecka 2012

Årets Almedalsvecka var hektisk. Medan solen strålade över Visby studsade jag runt mellan allehanda seminarier. Huvudsakligen sjukvårdsrelaterade, förstås, eftersom jag var där i tjänsten. Men jag fick också möjlighet att lyssna på ett par seminarier om trafik- och stadsbyggnadspolitik. Så här såg mitt Almedalsschema ut:

Måndag
09:00–10:00 Patientjournalen på nätet – en fråga om säkerhet och förtroende. Arr: Sveriges läkareförbund
11:00–12:30 Barnvakt
13:30–15:00 Aktiv hälsostyrning: Hur kan vi tillsammans med patienten skapa en bättre och billigare vård? Arr: Health Navigator AB

Här spanar jag in Renaults nya "elbilsmoppe" Twizy. Häftig!

Tisdag
08:30–09:45 Hur många elbilar kommer vi att se på de svenska vägarna och hur ska de laddas? Arr: Siemens
10:45–11:00 Bättre sjukhus- och äldremat till samma pris – en vision inom räckhåll? Arr: Kost & Näring
12:00–13:45 Bortom för och emot: Hur kan privata alternativ, kundval och upphandling i välfärden fungera bättre? Arr: Entreprenörskapsforum, Fores och Leading Health Care
15:00–16:30 Hur får vi världens bästa patientmåltider? Arr: Sodexo
17:00–18:00 Barnvakt

Borgarrådet Lotta Edholm, min kollega Rasmus Jonlund

och landstingsrådet, tillika chefen, Anna Starbrink.

Onsdag
08:00–10:00 Sjukvård i världsklass – är Sverige redo att satsa? Arr: Dagens Medicin och Telia 
11:00–13:15 Handrullade köttbullar till patienten. Arr: Södersjukhuset
13:15–15:00 Sociala medier i sjukvårdens tjänst. Arr: Södersjukhuset

Torsdag
08:00–10:00 Ska kvalitet få löna sig i vårdvalet? Arr: Dagens Medicin, Miljöpartiet och Praktikertjänst 
15:00–16:30 Dags för en stadsminister? Arr: Sveriges Arkitekter 
19:00–20:00 Partiledartal Jan Björklund (FP)

I väntan på Jan Björklund. Med Anne-Lie Elfvén och Daniel Forslund.

Almedalsveckan är en otroligt spännande tillställning och det dignande utbudet av seminarier och debatter fascinerade mig redan när jag år 2010 besökte Almedalen för första gången. Då hade jag ett friare program och gick på allehanda evenemang allteftersom det föll mig in. Vill också minnas att 2010 års vecka var mer debattinriktad; inte så konstigt kanske, ett valår.

Efter fyra dagar i Visby känner man sig ganska korvstoppad. Nu återstår att gå igenom minnesanteckningarna från seminarierna och reflektera över alla nya intryck och insikter.

Almedals-toppen
+ Bloggplats H12. Almegas digitala skrivarstuga är ett andningshål som jag i år besökte alltför lite.

+ Politikerbloggens bäst klädda-lista, där jag klämde mig in mellan Göran Hägglund och Olof Lavesson. Jan Eliasson var välförtjänt vinnare.

+ Örtstekt kalvrygg med primörer, honungssötad sherryvinägersky och gremolatasmör på Donners brunn.

Hedrad över fjärdeplatsen.

Almedals-botten
– Mobilnätet. Segt som sirap, även i år.

Flo(s)kelmaskinen Magdalena Andersson

"Den inre marknaden ger oss fantastiska möjligheter. När vi är ute ur krisen behöver vi utveckla samarbetet"
"[Inför budget 2013] kommer diskussionen om stram eller expansiv finanspolitik i ett annat ljus"
"Socialdemokraterna har en helt annan politik för jobb och tillväxt, utan 'Anders Borgs slösaktiga skattesänkningar'"

Gårdagens ekonomisk-politiska seminarium bjöd tydligen på ett formidabelt floskelbingo från Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson. Återstår att se om Stefan Löfven kan åstadkomma något substantiellt i kvällens partiledartal.

Almedalsplanering

Idag ägnade vi oss på jobbet åt att pussla ihop våra Almedalsscheman. På Almedalsveckans hemsida (som onekligen skulle behöva uppgraderas till 10-talsstandard) presenteras ett smörgåsbord av intressanta seminarier. Det är verkligen inte lätt att välja (och välja bort) men efter ett par gallringsomgångar är nu schemat lagt.

För min del blir det naturligtvis mest seminarier som rör mina arbetsuppgifter och aktuella politiska frågor inom vården. Det kommer att handla om patientjournaler och integritet, aktiv hälsostyrning, bättre vård med kundval och upphandling, sjukvård i världsklass samt, förstås, en hel del om mat och måltider i vården.

Jag har förstås också smugit in en del som har bäring på mitt uppdrag i kommunpolitiken. Särskilt ser jag fram emot seminariet "Dags för en stadsminister?" som anordnas av Sveriges Arkitekter. Jag hoppas få ta del av ett intressant samtal om hur städer kan utvecklas och hur man kan skapa förutsättningar för tillväxt, idéutveckling och kunskapsutbyte. 

En av deltagarna i seminariet är Ola Andersson, vars bok Vykort från Utopia jag med stort intresse läste under midsommarhelgen. Där finns många tänkvärda åsikter, till exempel om hur Stockholms ytterstadsenklaver kan byggas samman för att vidga staden. Andersson ifrågasätter också de människor som tycks förvänta sig att livet i staden ska rätta sig efter deras önskemål. Så här skriver han (något redigerat):

Idag motsvaras privilegiet att bo i staden inte av någon skyldighet att acceptera stadslivet. Den som exempelvis tycker att kyrkklockorna i Hedvig Eleonora stör boendet på Östermalm kan tvinga församlingen att upphöra med klockringningen. De som flyttade in i de nybyggda radhusen ett stenkast från Sergels torg lyckades genom klagomål hos kommunen få den klubb som drevs på Kulturhusets tak att stänga tidigare [...] De som inte kan acceptera livet i staden har ett utmärkt alternativ: flytta därifrån.

Det är ganska hårda ord, men de rymmer en insikt som både stadsbor och politiker måste ta till sig: Den levande staden är inte villkorslös. Om vi inte låter staden vara en föränderlig plats där olika människor kan mötas, där åsikter får brytas mot varandra, där idéer kan födas och där olika levnadsvanor kan samexistera, då uppfyller vi inte stadens villkor. Då somnar staden in och blir bara en tätort.

Min förhoppning är att seminariet i Almedalen kan ge lite nya tankar kring hur man ska se på staden och dess utveckling. För utvecklas och förändras, det måste staden. Det som Tomas Tranströmer skrev om människan, det gäller faktiskt också för staden: "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Ett tal värt att lyssna på

Jag kan tänka mig att det är svårt att analysera ett partiledartal. Ens uppfattning av talet påverkas ju av ens egna politiska uppfattningar. Så beskrev sig till exempel Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, som "lyrisk" efter att ha lyssnat till Jan Björklunds tal i Almedalen igår.

Katrine Kielos, vänsterskribent på Aftonbladets ledarsida, blev inte lika lyrisk. Och det hade man knappast väntat sig. Men nog tycker man att hon åtminstone hade kunnat besvära sig med att lyssna på talet.

Kielos hade sin tes. Några av Folkpartiets profilfrågor – kärnkraft, Nato, euro – är inte så heta just nu. Och därför borde inte Jan Björklund ha något att prata om. Katrine Kielos tycks ha bestämt sig för att inte lyssna.

Men om hon hade gjort det hade hon hört Jan Björklund tala om frihetskampen i arabvärlden. Hon hade hört honom tala om vikten av att vi i Sverige utmanar gamla tankemönster i fråga om synen på rättvisa, arbetsrätt, jämställdhet och forskning. Hon hade hört honom tala om att Sverige måste bli ett land som bejakar invandring och är attraktivt för kvalificerad arbetskraft.

Pratar om en politik för framtiden.
Bild: SvD/Janerik Henriksson

Sen hade hon hört honom berätta om frukten av Alliansens ansvar för utbildningspolitiken: De skolreformer som trädde i kraft den 1 juli. Precis som Björklund påpekade är detta början på förändringarna i den svenska skolan.
I sin analys ojar sig Katrine Kielos över att de svenska skolresultaten ännu inte blivit bättre. De flesta inser nog att saker och ting inte händer bara för att Jan Björklund blir chef på utbildningsdepartementet. Det krävs nya regler och riktlinjer – och det är dessa som trädde i kraft den 1 juli, för en vecka sedan.

Jag tror i och för sig att Katrine Kielos hörde en sak. Hon hörde Jan Björklund berätta om de socialistiska idéerna, och hur fel de haft om marknadsekonomi, frihandel och globalisering. Hon hörde honom berätta om att under de tio år som gått sedan vänsteraktivister demonstrerade mot globalisering i Göteborg har en halv miljard människor lyft sig ur fattigdom - tack vare globaliseringen. Hon hörde säkert hans berättigade fråga: Varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?

Socialismen är en ideologi på dekis. Aftonbladets ledarsida talar för allt färre. Det är kanske inte så konstigt att Katrine Kielos slår dövörat till.

Media:
SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB, G-P
Se gärna Jan Björklunds tal på SVT Play eller läs det i fulltext på Folkpartiets hemsida.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Folkpartiet, liberalism, globalisering, frihet, frihandel, Katrine Kielos, socialism, fattigdom, Almedalen

Pojken med guldbyxorna 2.0

När jag var liten fanns ett barnprogram som hette Pojken med guldbyxorna. Varje gång pojken, som spelades av Harald Hamrell (sedermera bl.a. Beck-regissör), stack ner handen i sina byxfickor fick han upp ytterligare en sedel. Guldbyxorna tycktes outtömliga.

Originalet.

Serien spelades in i mitten av 1970-talet, och nu är det dags för en nyuppsättning - denna gång i regi av Vänsterpartiet. Huvudrollen spelas av Lars Ohly.
För hur ska man annars tolka det tal som V-ledaren höll i Almedalen i måndags? Vänsterpartiet, som ironiskt nog kallar sig "välfärdspartiet", tycks nämligen ha hur mycket pengar som helst att spendera: De vill ha gratis kollektivtrafik, studiemedlen ska höjas, alla som vill ska få jobba heltid. Vänsterpartiet vill "stimulera" byggandet av 40 000 nya bostäder, tandvård och hemtjänst ska bli billigare och privata entreprenörer i välfärden ska rensas ut.

Kopian.

Det är nog lätt att vara politiker när man tror sig ha så djupa fickor. Men, Lars Ohly: Pojken med guldbyxorna var bara på låtsas! I verkligheten finns inga guldbyxor.

Däremot finns det väldigt många svenskar som arbetar hårt och betalar in mycket skattepengar till statskassan. De har rätt att förvänta sig att vi politiker hanterar de pengarna ansvarsfullt. Vänsterns hejdlösa strösslande med skattepengar är inte seriöst. Till råga på allt vill de kasta ut privata företagare ur vården, och därmed försämra förutsättningarna för smartare lösningar och effektivare användning av resurserna. Det är riktigt dålig politik.

Om Lars Ohlys Almedalstal var första akten i Pojken med guldbyxorna 2.0, så hoppas jag att det inte blir någon fortsättning. Den 19 september kan du se till att ridån går ner för gott framför näsan på Lars Ohly.

Läs mer om Vänsterpartiet, Lars Ohly, Almedalen, välfärd, Pojken med guldbyxorna

Visset förslag från Miljöpartiet

I dag har Miljöpartiet lagt fram sin stadspolitik. "En grönare stad är en roligare stad" skriver partiet i sin promemoria. Ett sätt att uppnå visionen om gröna och roliga städer är tydligen att införa ett femårigt moratorium för nybyggnad av externa köpcentrum. Tanken är väl ungefär att om det inte byggs några köpcentrum så stannar butikerna kvar i stan och så slipper människor åka så långt för att handla. (Tanken att externa köpcentrum utarmar stadskärnor är dock en myt, vilket Aftonbladet redogör för.)

Riktigt, riktigt visset.

Målgruppen för detta förslag är möjligtvis välbärgade innerstadsbor som handlar sin mat på Cajsa Warg och vars enda fyrhjuliga fordon är en barnvagn. Men de är ju också samma människor som påverkas minst av externa köpcentrum.

För andra människor ser det annorlunda ut. De uppskattar handelsplatser där butikerna är större, priserna lägre och där det finns parkeringsplatser. Köpcentrumen gör det möjligt för människor att storhandla på relativt kort tid, eftersom de olika stormarknaderna finns koncentrerade på samma ställe. Jag ska medge att jag personligen inte är ett fan av externa köpcentrum, men jag förstår poängen med dem. Man spar pengar och man spar tid. Köpcentrumen gör vardagen lite enklare för människor, kort sagt.

Miljöpartiet vill nu stoppa nya köpcentrum genom ett femårigt förbud. Partiets driver alltså en politik som kommer göra vardagen dyrare och krångligare för vanliga människor. Men en annan värld är möjlig. Den 19 september bestämmer du.

Läs andra om Miljöpartiet

Läs även:
Peter Andersson: Almedalen, Lördag, Miljöpartiet, Maria och Peter
Per Ankersjö: Miljöpartiet de oliberala
Carina Boberg: Köpcentrum/cityhandel
Adam Cwejman: Planekonomerna de gröna
Rasmus Jonlund: Liberal kompass till externa köpcentrum?
Christer Jonsson: Miljöovänliga partiet
Jonas Pettersson: MP fortsätter kriget mot medelklassen
Thomas Rydfeldt: Almedalen: Pengabrännare, bilfientliga och Littorin.
Helen Törnqvist: Stormarknadsförbud eller miljöbilar - ditt val
Hans Åberg: Miljöpartiets medel mot medelklassen

Miljöpartiet de (inte så) gröna

"Det finns ett problem som gör att jag svårligen kan se Miljöpartiet som ett alternativ. Och det har inte så mycket att göra med att, som många säger, en röst på Maria Wetterstrand är en röst på Lars Ohly och Mona Sahlin. Utan att en röst på Maria Wetterstrand ju faktiskt är en röst på Miljöpartiet."

I en av den gångna Almedalsveckans intressantaste debatter redogör liberale debattören Johan Norberg för varför Miljöpartiet och Maria Wetterstrand inte riktigt förtjänar sin stjärnstatus. Debatten kan ses på Bambuser: Neo i Almedalen: Norbergs vs Wetterstrand. (Den som till äventyrs inte vill njuta av Johan Ingerös nuna kan spola fram 20 minuter, för där börjar själva debatten.)

Läs andra om Johan Norberg, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, liberalism, Neo, Magasinet Neo, Almedalen, Johan Ingerö

Läs även
Per Altenberg: Norberg vs. Wetterstrand i Almedalen
Johan Norberg: Wetterstranddebatten - mina reflektioner
Mattias Svensson: Årets politiska samtal

Hellre lägre moms än fler undantag

I sitt Almedalstal i söndags var Fredrik Reinfeldt tydlig med att några nya skattesänkningar inte är aktuellt; ett grepp, förstås, för att tackla dem som är oroliga för att skattesänkningar äventyrar de stabila statsfinanserna.

Idag har Maud Olofssons Centerpartiet lanserat ett förslag som handlar om just sänkta skatter, närmare bestämt en halverad moms för restaurang- och frisörtjänster. Därmed kommer priset på en lunch att sjunka med cirka åtta kronor, har Centerpartiet räknat ut.

Syftet med den föreslagna momssänkningen är att skapa nya (eller kanske snarare fler vita?) jobb i restaurang- och frisörbranschen. Själv måste jag säga att jag är tveksam till om förslaget får önskad effekt. Kommer folk klippa sig oftare för att en klippning kostar 270 i stället för 300 kronor? Kommer frisörerna bli mindre benägna att göra svarta klipp?

Rent generellt är jag skeptisk till när politiker vill sjabbla alltför mycket med olika momssatser. I förlängningen tror jag en förenkling och en upprensning bland alla undantag i momslagen vore ett bättre sätt att stödja företagen. Och, varför inte, en generell sänkning av momsen (som föreslogs i en utredning för ett par år sedan)?

För lite energi i hjärnan?

Vad händer med vården efter valet? Den frågan ställdes under en debatt mellan Alliansen och vänsteroppositionen igår.

Under debatten blev det tydligt hur alternativen i vården ser ut. Alliansen står för upp för varje individs rätt att välja - t.ex. så att en person som behöver hemtjänst kan välja utförare utifrån sina egna önskemål, kanske ett företag med viss språklig eller kulturell kompetens.

För vänstern, däremot, tycks det viktigaste vara att försvara systemet; Ingrid Lennerwald (S) fnyste åt tanken på att en 85-åring skulle kunna välja hemtjänst själv. (Exakt vid vilken ålder man blir för gammal för att kunna fatta egna beslut och göra egna val gick hon dock inte in på.)

Mycket riktigt blev vänsterkoalitionen svaret skyldig när de fick frågan om de ville avskaffa lagen om valfrihet i vården (LOV).

En konsekvens av att välfärden får fler utförare, förutom kommuner och landsting, är att det kan uppstå vinster i de företag som utför vården. För mig som liberal är detta inte ett problem. Snarare är det självklart att den entreprenör som satsar pengar och kraft i att starta ett vårdföretag ska kunna göra en vinst om hon eller han lyckas utföra vården på ett sätt som är mer kostnadseffektivt.

Bortsett från huvudsyftet, att öka människors frihet att bestämma själva, är ju en poäng med konkurrensutsättning att den leder till effektiviseringar och nya, smarta lösningar. Något som även den offentliga verksamheten kan dra nytta av. Att det uppstår vinster i den verksamhet som jobbar effektivt och nytänkande är därmed inget problem, utan i regel ett gott tecken.

För vänstern är detta emellertid ett rött skynke. I sitt Almedalstal (till vilket det finns anledning att återkomma) sade Lars Ohly att Vänsterpartiet föresatt sig att "skapa världens bästa välfärd utan privata vinster". Bort med privata vårdföretagare, alltså.

Om nu vänstern är så emot att privata företag gör vinster i vården så undrar man: Varför gäller detta bara vårdföretagen? Borde inte samma princip gälla andra företag i välfärden som också gör vinster? Städföretaget som städar på sjukhuset. Medicinteknikföretaget som levererar röntgenapparaten? Läkemedelsföretaget som tillverkar medicinerna?

Just den frågan fick Elina Linna, Vänsterpartiets deltagare i gårdagens vårddebatt. Hon kunde dock inte förklara hur Vänsterpartiet tänker. "Jag har för lite energi i hjärnan just nu", blev svaret.

För lite energi i hjärnan. Ja, det tycks vara en vanlig åkomma inom vänstern. Oppositionen behöver uppenbarligen vila upp sig i fyra år till. Den 19 september kan vi ge dem chansen.

Läs andra om vårdpolitik, valfrihet