Partierna missbrukar nämndemannaförtroendet

Jag var under ett par år nämndeman i Södertörns tingsrätt, och deltog därmed i dömandet av personer som blivit åtalade för olika slags brott. (Några iakttagelser från den tiden finns samlade under kategorin Tingsrätten.) Ett ansvarsfullt uppdrag, som jag delade med tusentals andra nämndemän i Sveriges domstolar. Om systemet med nämndemän kan man ha åsikter (läs t.ex. Maria Abrahamsson och Merit Wager) och själv är jag ingen större anhängare av det. Men jag lämnar ändå diskussionen om nämndemännens vara eller icke vara därhän för nu, och fokuserar i stället på hur de utses.

Nämndemännen väljs av kommunfullmäktige. Det framgår av 4 kap. 7 § rättegångsbalken. Det är alltså kommunens politiker som bestämmer vilka som ska vara nämndemän. I samma paragraf anges följande.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke. Om det finns flera alternativa sätt att uppnå en allsidig sammansättning, bör de personer väljas som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som tjänstgjort kortast tid.

Förtroendet att utse nämndemän har kommunpolitiker landet över förvaltat väldigt illa, i vart fall med avseende på åldersfördelningen. Om detta upplystes jag i ett brev som damp ner häromdan. Brevet var från Domstolsverkets generaldirektör Barbro Thorblad, och hon berättade att Domstolsverket fått regeringens uppdrag att se till att den skeva åldersfördelningen rättas till.

Brevet från Barbro.

I dag är det bara 16 procent av nämndemännen som är under 45 år. I Södertörns tingsrätt, som jag tillhörde, är den äldsta nämndemannen 83 år och medelåldern är 58. Andelen under 45 är 23 procent (bättre än snittet, alltså) och andelen över 65 år är 48 procent (mot 46 procent i riket).

De politiska partierna måste skärpa till sig! Hela poängen med nämndemän är att de ska representera ett tvärsnitt av befolkningen. Att ge nämndemannauppdrag som tack för lång och trogen partitjänst är att missbruka utnämningsförtroendet. Partierna måste börja söka kandidater utanför medlemsregistren - annars måste vi hitta ett bättre sätt att nominera nämndemän.

...döma efter Sveriges lag och laga stadgar...

Rättegången inleddes med att målsäganden bröt ihop i en gråtattack. Mittemot satt hennes man, åtalad för att ha skallat henne så att hennes näsben bröts. Men när gråtattacken var över förklarade hon att det som hänt inte var så farligt. Det åklagaren påstod var fel, i själva verket hade hon själv åstadkommit näsfrakturen när hon försökte kränga sig loss från sin makes omfamning. Och i vart fall fick hon ändå skylla sig själv eftersom hon försökt skilja sig från sin man i stället för att ge äktenskapet en chans till. När maken förhördes bekräftade han i stort sett sin hustrus version av händelseförloppet.

En situation som denna torde inte vara helt ovanlig i svenska domstolar nuförtiden, med tanke på att många som bor i Sverige har bakgrund i länder där rättsskipningen fungerar annorlunda och där familjekonflikter traditionellt regleras intern utan inblandning av rättsväsendet.

Det finns inget skäl att vara undfallande i sådana här situationer. Därför var det helt rätt av åklagaren att driva det här målet, trots att den utsatta kvinnan dragit tillbaka alla anklagelser. Jag tycker också det är rimligt att åklagarna tar till de verktyg som finns, i form av åtal för mened och falsk tillvitelse, i de situationer där personer uppenbart far med osanning inför domstolen. Ingen, allra minst brottsoffren, tjänar på att den här typen av brott undandras rättvisan.

Botemedel för dig med sömnproblem

SvD:s Sam Sundberg bevakar den aktuella Pirate Bay-rättegången på ett tidstypiskt sätt: genom att blogga. I bloggen redogör han för sina iakttagelser under förhandlingarna, och han har bl.a. noterat de i svenska domstolar allestädes närvarande nämndemännen.

En nämndeman i brun skinnjacka sitter och gäspar mer än någon annan i salen och ser ut att slumra till då och då. Även hennes granne, en nämndeman med svart kostym och rufsigare hår än Göran Greider, tycks nicka till bitvis. Åtminstone sluter han njutningsfullt ögonen under långa stunder och.ser påtagligt yrvaken ut när han slår upp dem igen.

Här vore det kanske på sin plats att fara ut i ett svavelosande fördömande av den ålderstigna nämndemannakåren som inte kan hålla korpgluggarna öppna. Men jag ska faktiskt försvara mina skinnjacksbeprydda och njutningsfullt slumrande kollegor en aning: Att vara nämndeman på en svensk rättegång är något av det absolut tråkigaste som går att genomlida. Det är inte konstigt att folk somnar; det är snarare ett under att så många lyckas hålla sig vakna.

Först ska man lyssna på en oengagerad åklagare som läser gärningsbeskrivningen innantill. Sen ska den tilltalades advokat förneka brott men vitsorda beloppet såsom skäligt i och för sig. Sedan ska åklagaren utveckla åtalet genom att återigen läsa innantill ur sina papper. Det förekommer aldrig att åklagaren gör minsta ansträngning för att med röstläge, mimik eller dylikt levandegöra åtalet. Man skulle lika väl kunna ha en sån där plåtröst som läste upp allting.

Sen får den tilltalade tillfälle att förklara sig. Vederbörande hör sällan till de talträngdas skara (och om de gör det beror det i regel på psykisk sjukdom) och deras osammanhängande mummel kan få vem som helst att snegla längtansfullt mot himlen där utanför rättssalens fönster.

Inte heller förhören är något vidare spännande. Advokaterna gäspar ur sig några kontrollfrågor och åklagarna kontrar lika håglöst. Sen kommer man till personaliadelen där domaren läser utantill ur evighetslånga yttranden från frivården och kanske inte fullt lika evighetslånga utdrag ur belastningsregistret.

Sista akten i detta sömniga skådespel är slutpläderingarna, då åklagare och advokater liksom ska knyta ihop säcken. Vilket de gör med samma brist på entusiasm som präglat deras tidigare insatser. John Blund kunde inte gjort det bättre.

Nå. Nu är jag medveten om att den huvudsakliga poängen med rättegångar inte är att underhålla nämndemännen. Men både advokater och åklagare har som uppgift att övertyga rätten (däribland de nämndemän som lyckas hålla sig vakna) om att deras version är den riktiga. Och där kan man tycka att det vore befogat att lägga lite energi på att förbereda det muntliga framförandet. För annars kan målen lika gärna avgöras på handlingarna. Läsförmåga har vi ju, vi nämndemän.

...uppenbara dem, som till rätta gå...

Ibland blir det extra tydligt hur de beslut som fattas i domstolarna får direkta konsekvenser för en människas tillvaro.

I dag skulle domstolen ta ställning i ett mål som rörde rattfylleri, narkotikabrott och stöld. Den tilltalade var en hemlös missbrukare i 40-årsåldern, med digert belastningsregister och aidsdiagnos.

Den tilltalade hade tidigare dömts till skyddstillsyn, vilket i princip innebär kriminalvård i frihet. Att få skyddstillsyn i stället för fängelse betraktas som ett förtroende från domstolen. Den tilltalade hade under skyddstillsynen begått nya brott för vilka hon lagförts, och då fått förlängd skyddstillsyn. Nu stod hon alltså åter inför skranket efter att ånyo ha brutit det förtroende som skyddstillsynen innebär.

Hennes advokat påpekade att ett nytt behandlingsprogram var inplanerat och att hon även var föremål för vissa andra insatser från frivården och socialtjänsten. Dessa instanser uttryckte gott hopp om hennes framtid. Själv betonade hon att hon, sedan bromsmedicinerna visat effekt, börjat se ljusare på livet än hon först gjorde när hiv- och aidsbeskeden kom.

Är fängelse en lämplig påföljd för en person i den här situationen? Å andra sidan, går det att motivera ett annat straff när den tilltalade återfallit i brott under skyddstillsynen, trots att förtroendet en gång förnyats?

Dom meddelas om en vecka och kommer finnas tillgänglig på tingsrättens kansli.

* * *

Har för övrigt noterat att det kan finnas ganska mycket blodtörst även i små gråspräckliga nämndemannatanter.

...ej den saker göra, som saklös är...

I måndags var det dags igen för tingstjänstgöring. Hela dagen ägnades åt mål som var av så ringa betydelse att jag tycker man kan ifrågasätta det vettiga i att belasta rättsväsendets resurser med dem.

• Tilltalad A hade snattat två mössor och en mascara. Sammanlagt värde 357 kr.
• Tilltalad B hade snattat två chokladkakor och en tub skinkost. Värde 100 kr.
• Tilltalad C hade snattat en burk kaffe à 59 kr.
• Tilltalad D hade uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att göra vad som skäligen kunnat krävas av henne för att hindra att hennes fordon brukats av annan, trots att körförbud gällt för fordonet eftersom hon inte kontrollbesiktigat det.
• Tilltalad E hade snattat för 87 kr.
• Tilltalad F hade snattat för 432 kr. Och erkänt.

Även de enklaste rättegångar kostar en del. Man ska boka upp en domare, en förvirrad notarie och en sönderstressad åklagare. Man ska försöka få en försvarsadvokat att slita sig från whiskyflaskan och man ska skrämma liv i tre giktbrutna nämndemän.

Jag tror inte den här stora apparaten alltid är nödvändig. Rättssäkerhetsaspekterna måste naturligtvis väga tungt, men jag är övertygad om att det skulle gå att inrätta en kraftigt förenklad process för den här typen av småmål. Det känns helt enkelt inte vettigt att samhällets resurser förslösas på det här viset.

* * *

Under måndagen fick vi dock prov på att rättegångar kan vara rätt effektiva. Rekordet var nog när vi utdömde 1 500 kr i böter i den tilltalades frånvaro. Sakframställan - överläggning - domslut - pang! Allt var över på tre minuter blankt.

* * *

Rättegångarna blir allt mer internationella. (I måndags t.ex. hade vi tilltalade och vittnen från Sverige, Polen, Lettland, Bulgarien, Bosnien, Turkmenistan, Hägersten, Förenade arabemiraten och Okänt land.) Vilket förstås leder till ett ökat behov av tolkar.

Tolkning i rättegångar går till så att man ringer in en tolk som sätter sig jämte den som har tolkbehov. När någon pratar börjar tolken, ganska simultant, att översätta det som sägs. Det blir alltså lite surrigt i rättssalen - men det är inget emot vad det blir när två personer behöver tolkar. I måndags hade vi en sådan situation; den tilltalade behövde tolkning på arabiska och vittnet behövde tolkning på bosniska. Det var alltså hela tiden tre personer som pratade samtidigt och det hela var så otroligt komiskt att jag hade svårt att hålla mig för skratt. (Jag tror dock jag lyckades.)

* * *

Jag bör väl också kort beröra det som hänt i veckan, nämligen att en nämndeman i Västmanlands tingsrätt tvingats avgå efter att hon uttryckt sig på ett sätt som gör att hon framstår som jävig. Nämndemannen ska ha sagt

"Nej, inte så att jag har helt och hållet trott att [den tilltalade] är oskyldig. Jag har nog kanske mest lutat att hon har varit skyldig."

Alla ska ju ha rätt till en opartisk rättegång. Men även om nämndemannens uttalande var olämpligt så är det svårt att komma ifrån att det speglar verkligheten ganska bra. Ofta bildar man sig ganska fort en uppfattning i skuldfrågan, baserat på vilket intryck man får av de inblandade personerna. Det där är ett rätt mänskligt sätt att reagera och om man vill undvika det ska man kanske överväga att helt avskaffa nämndemannainstitutet och låta utbildade jurister sköta dömandet.

...efter mitt bästa förstånd och samvete...

I dag var det fullt race i tingsrätten. På fem timmar dömde vi av sex mål och när vi efteråt skulle ha enskild överläggning var det nästan svårt att hålla reda på alla tilltalade ("vänta nu, var det han med Berettan eller cannabisen?").

Dagens mest minnesvärda mål var tvivelsutan det sexuella ofredandet. H var åtalad för att ha ofredat A sexuellt genom att ha skickat kränkande sms och e-post till henne. Eftersom processföringen är muntlig innebär det att i princip allting måste läsas upp i rättssalen. Så även H:s pilska sms. Och e-postmeddelandet. Vilket råkade vara en kort hälsning ("det här vill jag uppleva med dig...") följd av en inklippt, tre-fyra sidor lång, erotisk novell. Som domaren alltså tvingade åklagaren att läsa upp.

Således fick rätten följa med på en fantastiskt spännande resa ut till ett lantställe på Värmdö där det vimlade av damer med generösa urringningar och nytillverkade tuttar, svettiga bastuseanser och varierat umgänge mellan diverse könsorgan i erigerat eller lubricerat tillstånd. (Pulserande också, det är tydligen viktigt.)

Åklagaren läste ganska fort och inte särskilt inlevelsefullt men det var tillräckligt för att en lagom pryd nämndeman som jag skulle tycka att situationen var något obekväm. Då kunde jag i och för sig skingra tankarna genom att fundera på hur underhållande situationen varit om den där högstadieklassen som besökte förra förhandlingen hade suttit kvar. Det vore faktiskt ett sånt där ögonblick som gör livet värt att leva.

...och döma efter Sveriges lag och laga stadgar...

Gårdagens sittning i Södertörns tingsrätt bjöd på ett misshandelsmål. Den tilltalade skulle vid två tillfällen ha misshandlat sin flickvän och vid ett tillfälle ha knivhotat sin mor. I de båda första åtalspunkterna fanns inga vittnen. I åtalspunkten tre fanns ett vittne - som dock tycktes ha drabbats av svår minnesförlust, för han kunde i stort sett inte komma ihåg någonting av vad som hände den där kvällen för drygt två veckor sedan.

Förklaringen till vittnets plötsliga amnesi kom möjligen när vittnesmålet var avlagt. För när vittnet skulle lämna rättssalen fick han sällskap av två biffiga, bistra karlar som suttit på åhörarbänken.

Vissa sammanträffanden är svåra att bortse ifrån. Visst, det skulle kunna vara så att de biffiga, bistra karlarna var vittnets kompisar från frimärkssamlarklubben. Men mina tankar, som fick extra bränsle av vetskapen att vår tilltalade tidigare varit medlem i ett mc-gäng, gick snarast i riktning mot vad som i juridiken kallas övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § BrB).

- - -

I övrigt tvingades vi genomlida en fånig tuppfäktning mellan advokaten och målsägarbiträdet. Biträdet bad advokaten om en hänvisning till varifrån han hämtat en viss utsaga. Advokaten slog upp passagen i förundersökningen och började läsa högt. Biträdet förklarade sig nöjd med en sidhänvisning men advokaten fortsatte demonstrativt läsa högt. "Tack, jag kan läsa", protesterade biträdet, alltmedan vi i rätten besvärat skruvade på oss åt pinsamheterna.

...aldrig lag vränga eller orätt främja...

Dagens sejour i Södertörns tingsrätt bjöd på två mål: En misshandel och ett försök till dråp.

I misshandelsmålet påstod sig en kvinna ha blivit nerdragen i marken med skador i ansiktet som följd, efter ett hon gått emellan i en dispyt mellan hennes sambo och en annan man (kvinnor är från Venus och män bråkar).

Kvinnan yrkade skadestånd för den ärrbildning hon fått. Åklagandet motiverade yrkandet på följande sätt:

Hon är kvinna och då är det inte roligt att ha ett ärr mitt i ansiktet.

Nej, det förstår man ju. Ett ärr går ju inte riktigt ihop med kvinnans roll som prydnadsföremål.

- - -

Vid eftermiddagens dråpförsök stod det att Leif Silbersky skulle vara försvarsadvokat och det verkade ju lite spännande. Det visade sig dock snart att han skickat en kollega i stället. Även tingsnotarien verkade besviken; hon intygade dock att hon sett Den Store Advokaten i tingsrättens korridorer vid något tillfälle. Rent fysiskt är han tydligen en Ganska Liten Advokat. Men prata kan han.

I målet hördes en stackars rättsmedicinare, som av försvarsadvokaten ansattes med frågor om på vilka olika sätt offrets skador hypotetiskt sett kunde ha åsamkats (eftersom de naturligtvis inte åsamkats av hans klient). Således tvangs rättsläkaren börja varje mening med "detta är ju bara en spekulation...", varför hans vittnesmål inte kunde tillföra något alldeles avgörande i målet. För det är klart, rent hypotetiskt kan man ju till exempel ramla baklänges på en kniv. Eller bli bortrövad av ett ufo.

- - -

När den tilltalade skulle berätta sin version av vad som hände blev det lite omständligt och långdraget. Jag kom på mig själv med att sitta och rita geometriska figurer i mitt anteckningsblock, så som jag alltid gör när jag håller på att tappa koncentrationen. Fick förstås omedelbart dåligt samvete över min ouppmärksamhet - tills jag kastade ett öga på de andra i rättssalen. Åklagaren satt också och ritade i sitt block. Stora, uttråkade, bläckblåa blommor. En av de medföljande biffiga häktesvakterna satt och halvsov. Den andre sms:ade ivrigt. Tingsnotarien kollade sina mail. Endast domaren var vaken.

... i alla domar rätt göra

Min första dag som nämndeman i Södertörns tingsrätt fick ett lite snöpligt slut; eftermiddagens intressanta misshandelsmål blev nämligen inställt. Men vi fick å andra sidan gå hem tidigt vilket ju är trevligt på sitt sätt.

I dag hann vi med att döma av tre mål. Ett som rörde rattfylla, ett som rörde rattfylla och vållande till kroppsskada och ett som rörde olovlig körning och smitning från olycksplats. Förutom rådmannen, som var synnerligen sympatisk, så bestod nämnden av två pensionärer och så jag.

Att döma (hihi) av de nämndemän jag såg i uppehållsrummet så är nämndemannakåren ganska homogent gråhårig. Enligt Domstolsverket ska nämndemannakåren spegla befolkningen men... well, jag kan väl säga som såhär att som 28-åring kände jag mig ganska underrepresenterad. Ja, frågan är om det inte är en klar minoritet av nämndemännen som inte har egna minnen från andra världskriget. Så mycket för den speglingen.

Om de domar vi beslutade i dag får jag inte säga så mycket. Jag kan bara konstatera att det var intressant att få sitta på andra sidan skranket (för en gångs skull, höll jag på att säga) och det är rätt spännande att lyssna på och jämföra de olika utsagorna, bedöma olika människors trovärdighet och så vidare. Man märker att det krävs en garvad lögnare för att åstadkomma koherens och konsekvens i en uppdiktad historia.

Till randanmärkningarna kan läggas en subtil tuppfäktning mellan åklagaren och försvarsadvokaten rörande vilka egenskaper som bör tillskrivas en bonus pater familias. Lite småkul att iaktta en tillrättavisning lätt kamouflerad i välformulerad juristprosa.