Botemedel för dig med sömnproblem

SvD:s Sam Sundberg bevakar den aktuella Pirate Bay-rättegången på ett tidstypiskt sätt: genom att blogga. I bloggen redogör han för sina iakttagelser under förhandlingarna, och han har bl.a. noterat de i svenska domstolar allestädes närvarande nämndemännen.

En nämndeman i brun skinnjacka sitter och gäspar mer än någon annan i salen och ser ut att slumra till då och då. Även hennes granne, en nämndeman med svart kostym och rufsigare hår än Göran Greider, tycks nicka till bitvis. Åtminstone sluter han njutningsfullt ögonen under långa stunder och.ser påtagligt yrvaken ut när han slår upp dem igen.

Här vore det kanske på sin plats att fara ut i ett svavelosande fördömande av den ålderstigna nämndemannakåren som inte kan hålla korpgluggarna öppna. Men jag ska faktiskt försvara mina skinnjacksbeprydda och njutningsfullt slumrande kollegor en aning: Att vara nämndeman på en svensk rättegång är något av det absolut tråkigaste som går att genomlida. Det är inte konstigt att folk somnar; det är snarare ett under att så många lyckas hålla sig vakna.

Först ska man lyssna på en oengagerad åklagare som läser gärningsbeskrivningen innantill. Sen ska den tilltalades advokat förneka brott men vitsorda beloppet såsom skäligt i och för sig. Sedan ska åklagaren utveckla åtalet genom att återigen läsa innantill ur sina papper. Det förekommer aldrig att åklagaren gör minsta ansträngning för att med röstläge, mimik eller dylikt levandegöra åtalet. Man skulle lika väl kunna ha en sån där plåtröst som läste upp allting.

Sen får den tilltalade tillfälle att förklara sig. Vederbörande hör sällan till de talträngdas skara (och om de gör det beror det i regel på psykisk sjukdom) och deras osammanhängande mummel kan få vem som helst att snegla längtansfullt mot himlen där utanför rättssalens fönster.

Inte heller förhören är något vidare spännande. Advokaterna gäspar ur sig några kontrollfrågor och åklagarna kontrar lika håglöst. Sen kommer man till personaliadelen där domaren läser utantill ur evighetslånga yttranden från frivården och kanske inte fullt lika evighetslånga utdrag ur belastningsregistret.

Sista akten i detta sömniga skådespel är slutpläderingarna, då åklagare och advokater liksom ska knyta ihop säcken. Vilket de gör med samma brist på entusiasm som präglat deras tidigare insatser. John Blund kunde inte gjort det bättre.

Nå. Nu är jag medveten om att den huvudsakliga poängen med rättegångar inte är att underhålla nämndemännen. Men både advokater och åklagare har som uppgift att övertyga rätten (däribland de nämndemän som lyckas hålla sig vakna) om att deras version är den riktiga. Och där kan man tycka att det vore befogat att lägga lite energi på att förbereda det muntliga framförandet. För annars kan målen lika gärna avgöras på handlingarna. Läsförmåga har vi ju, vi nämndemän.