På vandring i tiden

I ett försök att skingra alkodimmorna från igår gav jag mig i eftermiddags ut på en promenad runt Årstaviken. Efter en stunds traskande slog det mig att jag på något vis också gjorde en vandring i tiden.

Jag börjar i Hammarbyhöjden, funkisfäste från trettiotalet, och tvingas sedan forcera betongbrutala Gullmarsplan innan jag kan glida ner i Årstaskogen och förundras över de sekelgamla kolonistugorna på andra sidan vattnet.

Där skogen tar slut har det tidigare funnits ett slitet industriområde. Det har nu fått ge vika för putsfasader och inglasade balkonger när 2000-talet växer fram och Liljeholmskajen blir en pendang till den välartade Hammarby sjöstad.

Liljeholmskajen. Gammalt ger vika för nytt.

Över Liljeholmsbron och förbi Hornstulls misch-masch är man snart nere i Tanto. De svängda hyreshöghusen minner om 60-talets obändiga framtidstro och väster om husen står Årstabroarna liksom hand i hand och matar rälsbundna resenärer och förnödenheter in till Staden. Och där, på en av Årsta holmar, ligger en tjusig gård (ett sommarnöje?). Inklämd mellan broarna känner den sig förmodligen en smula förödmjukad såsom fordom varande ett stolt landmärke men idag hopplöst malplacé.

Årsta holmar. Huset mellan broarna.

Sedan förbi Södersjukhuset där den nya sjukhusbyggnaden bildar en massiv kuliss bakom en gammal vitputsad. 40-tal mot sekelskifte. Vid småbåtshamnarna är storstadskänslan märkligt frånvarande men just som grönskan lämnar plats för Eriksdalsbadet, skickligt insprängt mellan bropelarna, gör sig stadens brus åter påmint. Back to the world of dreams.

Det fascinerande med promenaden är inte bara alla kontraster mellan gammalt och nytt och mellan kultur- och naturlandskap. På promenad runt Årstaviken kan man också väldigt tydligt följa stadens tillväxt och utveckling. När Årsta holmars gård byggdes på 1700-talet var trakten rena vischan. Likaså när kolonilotterna i Tanto började fördelas i början av förra seklet (ingen skulle väl komma på idén att stycka upp ett prima cityläge på det viset idag?).

Men sedan hände nåt. Urbaniseringen skjöt fart och modernitetens krav och behov gjorde sig gällande. Med Årstabron fick järnbanan en gräddfil rakt in i stadens hjärta. Funkisen gjorde upp med lort-Sverige och den ohälsosamma stadsmiljön städades bort. Rinnande vatten! Staden blev ett ideal och Stockholms dragningskraft ledde till massbebyggelse i imponerande skala (jämför gärna med denna bild från 1929 över Södermalm och Årstaskogen). Det vi ser idag är att staden fortfarande är attraktiv, så pass att de gamla industriområden som tidigare gav den näring nu mejas ner för att ge plats åt bostäder. Lastpråmarna ersätts av fritidsbåtar. Industrisamhället har blivit tjänstesamhället och dess invånare imponeras inte av rinnande vatten inomhus - men att kunna se det från balkongen är en modern lyx.

Från 1700-tal till 2000-tal - det är en tidsresa på trehundra år. Promenaden runt Årstaviken tar ungefär två timmar.