1980 tjänade de bäst avlönade direktörerna nio gånger så mycket som en industriarbetare. 2007 tjänade de 51 gånger så mycket. Allt enligt en LO-rapport.
Jag antar att LO:s syfte är att detta ska väcka indignation. Att hacka på den lilla, men välbetalda, finanseliten är ju alltid tacksamt. Till yttermera visso har LO enrollerat en etikprofessor från Uppsala för att ge eldunderstöd.
"Det anmärkningsvärda är att klyftorna ökar. Det är viktigt att ta upp de moraliska frågorna", säger Carl-Henrik Grenholm till SvD. Professorn fortsätter: "Allt för stora skillnader strider mot det grundläggande idealet om rättvisa."
Vems rättviseideal?, frågar man sig. I min värld är det en självklarhet att den som är skicklig ska kunna tjäna bra med pengar och den enda rättvisa som styr vilken ersättning som betalas ut till företagsledarna är den som aktieägarna formulerar.
Jag hade haft större förståelse för professor Grenholms rättviseargument om elitens överflöd byggde på folkets nöd. Men så är det ju inte. Det finns väl inte en industriarbetare i Sverige som inte har mat på bordet? (I själva verket torde industriarbetarens levnadsstandard i stället ha höjts sedan 1980.)
Nej, höga vd-löner är snarare en konsekvens av höga företagsvinster, vilka möjliggjorts av den globaliserade världens alla fördelar. Varor och tjänster kan idag lättare exporteras och importeras, tullgränser rivs, nationsgränser fiktiviseras, marknaderna växer och därmed möjligheten att sälja mer och tjäna mer.
"Jag har svårt att se att det skulle vara nödvändigt med mer än 4-5 gånger högre för att personer skulle göra goda insatser", säger Grenholm. För att komma från en professor är det ett förbluffande korkat uttalande. Eller så är han så politiserad att han inte kan tänka klart.
Elitens löner bestäms av elitens uppdragsgivare, aktieägarna. Och de är inte dumma. De sätter den lön som krävs av den person de vill ska leda företaget. Att de inte lever upp till professor Grenholms absurda rättviseideal, som möjligen kan vinna genklang i någon kommunistdiktatur, kan de rycka på axlarna åt. Trygga i förvissningen att deras beslut i längden gagnar samhället eftersom framgångsrikt ledda företag genererar stora vinster, stora skatteintäkter och därmed också förutsättningar för att betala till exempel vård, skola och omsorg - det vill säga sådana saker som vi alla, enligt ett mer verklighetsförankrat rättviseideal, kan göra anspråk på att få åtnjuta.
7 kommentarer:
Mycket bra skrivet!
...så eftersom vi på Skatteverket inte är så skickliga behöver vi ju inte ha mycket mer i lön heller... enligt den argumentationen, om jag inte förstår det helt fel.
Vi har ju också ett krav från våra ägare att vi ska göra ett bra jobb så vi kan få in skattepengar till vård, skola och omsorg...
vr - Ehm, jag hänger inte riktigt med. Diskussionen handlar om det eventuellt stötande i att vissa i "samhällseliten" tjänar väldigt bra med pengar. Och där menar jag att det är upp till huvudmännen (i regel aktieägarna) att göra bedömningen, men det är rimligt att anta att de har utgångspunkten att en bra prestation ska ge en bra belöning. Precis på samma sätt som jag tycker det är rimligt att en duktig skattehandläggare får en bra löneutveckling.
Om jag förstår dig rätt menar du att en oskicklig skattehandläggare inte behöver ha så mycket mer i lön. Den inställningen delar jag.
De flesta aktieägare idag har inget inflytande. Börsföretagen ägs främst av diverse pensions- o aktiefonder, förvaltade av tjänstemän. Vi aktieägare har därmed inget att säga till om när kompisarna från Handels belönar varandra.
Nej, det var inte riktigt så jag menade.
Jag delar också min/din inställning om att en skicklig skattehandläggare bör tjäna mer än en oskicklig handläggare.
Vad jag menade var att om det du skriver stämmer, borde de skickliga handläggarna redan idag tjäna mycket mer än de oskickliga (vilket de ju i praktiken inte gör i dagsläget).
Och i och med det konstaterandet så anser jag att din argumentation faller (eller åtminstone inte är konsekvent).
Det går inte att jämföra statlig verksamhet med privat dito. Aktieägarna är fria att besluta om vilka ersättningar de vill, medan Stor-Mats blir tilldelad en påse pengar från Pappa Staten.
Att lönespridningen inte är större på Verket beror väl främst på att anslagen är relativt små och att de flesta chefer av bekvämlighetsskäl smetar ut alla potter relativt jämnt, istället för att prioritera de duktiga på bekostnad av de som lökar sig igenom sin arbetsdag.
Har för övrigt svårt att förstå indignationen (från andra än aktieägare) över hur privata företag väljer att spendera sina pengar. För mig är det istället mer naturligt att ha synpunkter på hur statliga pengar fördelas, eftersom jag (och alla övriga förvärvsarbetande) bekostar kalaset med våra surt förvärvade.
Anonym 17:54 - Det är säkert riktigt som du säger. Men det faktum att systemet inte i alla lägen fungerar perfekt innebär inte att min principiella grundinställning förändras.
vr - Inlägget handlar om maktelitens löner i förhållande till "vanliga arbetare/tjänstemän". Det är klart att grundprincipen - hög prestation = hög lön - borde gälla även på lägre nivåer. Att den inte gör det beror väl snarast på att vi på lägre nivåer inte har lika starka påtryckningsmedel som direktörerna. Men jag kan inte se att min argumentation faller på grund av det.
Anonym 22:07 - Instämmer.
Skicka en kommentar