En sund moralpanik

Konstfackdebatten rullar vidare, och nu drar kulturjournalisterna en lans för att gjuta olja på vågorna. I SvD berättar Clemens Poellinger att han beskådade graffitifilmen redan förra året, på Konstfacks elevutställning. "Jag skrattade till, ryckte på axlarna och gick vidare", skriver Poellinger. Det enda problem han ser med filmen är att den är för övertydlig.

Och så beklagar han sig lite över att film, teater och litteratur minsann får visa otäckheter men om konsten gör det så höjs uprörda krav på att genast återgå till 1800-talets konstnärliga uttryck. "Det tycks vara förbehållet samtidskonsten att utgöra den stötesten som lockar fram det latenta kulturhatet", analyserar Poellinger för att i nästa mening börja yra om "moralpanik".

Inte lika underhållande, men en aning mer dramatiskt, uttrycker sig Sverker Lenas i DN. Han raljerar över kulturministerns upprördhet och att "särskilt kränkta är i vanlig ordning det kulturkonservativa gäng som gärna skulle hjälpa de urspårade konstnärerna att återfinna sina roller som fursteslickare eller hovnarrar".

Och så fortsätter han: "Det är svårt att vare sig försvara eller fördöma aktionerna när varken Anna Odell eller NUG hittills försett sina verk med ett intellektuellt sammanhang."

Längre ner artikeln tar Lenas upp ett argument som tycks vara poppis i kulturkretsar - jämförelsen mellan graffiti och reklam. "Det mest prestigefyllda en [graffiti-]målare kunnat göra sedan graffitins barndom är en 'whole-car'. Detta är numera ett vedertaget grepp inom reklamindustrin, då företag låter måla hela tunnelbanetåg i Stockholm med produktreklam. Även detta tar förstås viss plats i det offentliga rummet, på medborgarnas bekostnad."

Se där en liten inblick i kulturjournalisternas förtrollade värld. Jag vet inte varför de känner sig så trampade på tårna så fort någon ifrågasätter konstutövares självpåtagna rätt att agera precis hur de vill utan minsta hänsyn till omgivningen. Det handlar inte om "kulturhat" eller "moralpanik", det handlar om ett högst relevant ifrågasättande av några egocentriska individers självsvåldiga och respektlösa beteende.

Om min mamma fick en hjärtinfarkt och tvingades åka in till sjukhuset, men inte fick vård i tid på grund av att en simulant från Konstfack tog alla akutens resurser i anspråk - vore det då också "moralpanik" om jag blev förbannad?

Vandalism kostar SL drygt 100 miljoner om året. Man kan tycka att de pengarna skulle kunna användas bättre och att våra lärosäten inte borde utbilda vandaler. På Konstfack tycker man annorlunda, och enligt DN:s skribent är det svårt att ta ställning innan han sett dådet i ett "intellektuellt sammanhang". Jag är rädd, Sverker Lenas, att det inte finns något intellektuellt sammanhang kring NUG och hans upptåg.

Carl Johan skadade ingen.

Konstnären Ernst Billgren påstår i ett utbrott på Expressens debattsida att Sverige riskerar att få ett konstklimat som hämtat från Tredje riket eller Sovjet. Anledningen till detta är att Konstfacks rektor Ivar Björkman uttalat att Konstfack inte ställer sig bakom examensarbeten som tillkommit genom olaglig handling. Ernst Billgren hänvisar också till ett antal uppmärksammade konstverk - bl.a. Carl Johan De Geers skändade fana och Kjartan Slettemarks Nixon-pass - som aldrig skulle fått visas om laglighetspolicyn gällt. Men med den parallellen missar Billgren hela poängen tycker jag. För det som gör de båda aktuella Konstfack-affärerna så anmärkningsvärda är inte i första hand att konstnärerna (eventuellt) brutit mot lagen - det är att de faktiskt kunnat skada andra människor, fysiskt eller ekonomiskt.

I det övriga samhället har vi från barnsben fått lära oss att frihet åtnjuts under (moraliskt eller juridiskt) ansvar. De flesta tycker det är självklart. Men i kulturvärlden finns det uppenbarligen de som nöjer sig med friheten, och helt struntar i ansvaret.

Jag tycker det är självklart att konsten ska kunna tänja gränser. Men det måste också gå att diskutera när gränserna töjts ut för långt. Anna Odell och NUG har uppenbarligen begått övertramp. Och de har gjort det med Konstfacks goda minne. Att "medier, bloggare, offentlighet - i det här fallet även kulturministern -" då blir upprörda är väl inte så konstigt. Jag ser det snarare som ett sundhetstecken.

Uppdatering: Lars Ryding tipsar Konstfack om nya projekt.

Uppdatering: Galnast hittills i debatten är nog DN:s Jessica Kempe. Så här beskriver hon graffitifilmen:

Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar.

Det skulle förvåna mig om Jessica Kempe var nykter när hon skrev det där. Det kanske möjligen också förklarar varför hon tycker att kulturministern genom att protestera mot filmen "underblåser ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten". (Vilket på ren svenska betyder att Kempe tycker att vanliga människor är för dumma för att förstå hur fin konst NUG har åstadkommit.) Det är snarare hon själv som underblåser förakt. Förakt mot världsfrånvända kulturkritiker som av rädsla för att inte bli inbjuda på fler vernissager inte vågar vara rakryggade och säga som det är: Det är inte okej när omogna drönare som leker konstnärer spottar skattebetalarna i ansiktet.