Om vådan av vinklade nyheter

Du tror kanske inte att Vladimir Putins angrepp på Angela Merkel och middagsmenyn på ett äldreboende i Trelleborg har något gemensamt, men det har de faktiskt.


I tidningen New York Times skriver Jochen Bittner att den ryske presidenten, efter att ha stört Hillary Clintons valkampanj i USA, kommer rikta sin uppmärksamhet på Angela Merkels försök att bli återvald till tysk förbundskansler 2017.


Skälet är att Merkel är en av allt färre ledare av internationell tyngd som förmår stå upp mot Putin. Efter annexeringen av Krim har Merkel, skriver Bittner, "been the most consequential voice for punishing Russia ... And she still believes in a united, integrated European Union, a bastion of liberal values and, at least implicitly, a political and economic bulwark against Russia". Klart han vill jäklas med henne.


En metod som används är att sprida falska nyheter och därmed urholka förtroendet för våra institutioner, våra politiker och vår demokrati. I vår digitala värld kan sådana fejknyheter snabbt få spridning. I den mylla av osäkerhet och förvirring som uppstår trivs alternativmedier och populiströrelser bra. Om man inte längre kan lita på någon, kan man lika gärna läsa den som bekräftar ens egen uppfattning.


Vilket för oss till äldreboendet i Trelleborg. Strax innan jul gjorde SVT en stor grej av att kommunens politiker serverade de äldre filmjölk för att spara pengar. En häpnadsväckande nyhet – om den varit sann. Skånska Dagbladet berättar nu att det i själva verket rör sig om ett projekt där de äldre serveras enklare kvällsmat (gröt, lasagne, crêpes), eftersom mycket av den traditionella middagsmat som tidigare lagades inte blev uppäten. Även om projektet ännu inte utvärderats har det visat sig att de äldre gått upp i vikt under året, vilket är positivt. Men "förtroendet för kommunen har påverkats", som Skånska Dagbladet konstaterar. Naturligtvis inte i positiv riktning.


Journalistiken och fria medier har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Journalister förväntas rapportera någorlunda sanningsenligt och balanserat om det som händer i världen, och de förväntas granska dem som har makt och inflytande. "We journalists will put pressure on companies like Facebook and Twitter to be vigilant against fake news", skriver Jochen Bittner i sin krönika i New York Times och det låter ju bra. Men när det är journalisterna själva som producerar nyheter som är fejkade eller starkt vinklade – vem ska då sätta press? Hur kan vi klandra den som förlitar sig på Avpixlat och Fria Tider för sin nyhetsförsörjning, när inte ens public service är pålitliga?


Möjligen ser vi en utveckling mot alltmer klickjagande och hårdvinklad journalistik. Möjligen har detta något samband med att de senaste årens nyordslistor innehållit ord som "faktaresistens" och "trumpifiering". Möjligen kommer något positivt ur det men hittills verkar det mest gynna Putin och populisterna. Jag känner mig inte lugn som en filbunke.

Blir 2014 början på fredens århundrade?

För drygt hundra år sedan publicerade författaren Norman Angell sin bok Den stora illusionen, där han argumenterar för att krig mellan Europas länder vore poänglöst och därför inte sannolikt att inträffa. Eftersom länderna var så ömsesidigt beroende av varandra och sammanflätade av handel och finansiella transaktioner skulle ett europeiskt angreppskrig skada angriparen lika mycket som den angripne.

År 1913 skrev Norman Angell ett öppet brev till den tyska studentkåren, och gav därmed sina teser ännu större spridning i Centraleuropa. "Och så kunde de intellektuella i Berlin, München och Wien denna försommar trots oroande muller från Balkan finna tröst hos den brittiske skriftställaren. Angell slog fast att ett världskrig var otänkbart", berättar författaren och konstvetaren Florian Illies i sin förtjusande bok Århundradets sommar: 1913.

Nu vet vi hur det gick. Om sommaren 1913 var det gångna århundradets sommar, så blev sommaren 1914 den dramatiska inledningen på en ny tid. Inför det år som nu väntar, ännu ett århundrade framåt i tiden, har vi därför anledning att reflektera över tillståndet i vår värld, inte minst mot bakgrund av det som hände 1914 och den avslappnade och aningslösa attityd som rådde strax innan skotten föll i Sarajevo.

Tidningen Economist berör detta i en ledarartikel. Economist citerar John Maynard Keynes. Den kände nationalekonomen reflekterar i efterhand kring ett samhällsklimat där t.ex. Winston Churchill ansåg att "the way to make war impossible is to make victory certain": "The projects and politics of militarism and imperialism, of racial and cultural rivalries, of monopolies, restrictions and exclusion, which were to play the serpent to this paradise, were little more than the amusements of [the Londoner's]...daily newspaper". Keynes iakttagelser stämmer väl överens med de som författaren Stefan Zweig gör i sin bok Världen av igår, där han skildrar hur européerna, bara veckor innan kriget bröt ut, njöt av den osedvanligt vackra sommaren och det avslappnade livet vid stränder och i sommarnöjen.

År 1913 målade Edvard Munch Avundsjukan II.

Economists ledarskribent drar paralleller till vår samtid. Den mest besvärande likheten är självgodheten; affärsmän som är för upptagna med att tjäna pengar för att upptäcka farorna som lurar och politiker som spelar på nationalistiska strängar. Tidningen är förtröstansfull, men höjer samtidigt ett varningens finger: "Madness ... usually gives ground to rational self-interest. But when it triumphs, it leads to carnage".

Säkert har utrikesminister Carl Bildt också läst Economist. I en läsvärd debattartikel i dagens DN noterar han att det på sina håll "finns de som tycker sig se paralleller mellan situationen för ett sekel sedan" och idag. Bildt konstaterar att sedan murens fall och de europeiska kommunistdiktaturernas sammanbrott har Europa genomgått "två decennier med framgångar som sannolikt saknar motstycke i den europeiska historien" (även det, för övrigt, en uppfattning som fanns 1913 och som beskrivs av Zweig). Men spänningar finns, och ekonomiska utmaningar. Främlingsfientlighet och provinsialism grasserar på vår kontinent.

Carl Bildts recept är att satsa på det välfungerande unionsbygge där de flesta europeiska länderna idag är delaktiga. "Ett starkt europeiskt samarbete inbjuder inte till frestelser med freden", skriver Bildt. I något avseende låter detta förstås som ett eko av Angells sekelgamla argument. Det finns dock en väsentlig skillnad mot då: Idag vet vi vad som kan hända om vi låter en krutdurk brisera. Idag lever många européer med egna minnen av storkrigens fasor. Idag är Europas länder demokratier, förenade inte bara genom handel och finansiellt utbyte utan också i en union som växt fram just för att knyta länderna närmare varandra och förhindra nya krig.

Även om parallellerna med det som hände för hundra år sedan säkert på flera sätt kan ifrågasättas så är det bra att de görs. De blir en väckarklocka, som tvingar oss ut ur den bekväma liknöjdheten och aningslösheten. Och de är uppfordrande: Hur mycket kommer vi inte få skämmas för kommande generationer, om vi upprepar gamla misstag trots att vi nu sitter med historiens facit?

Jag önskar alla ett gott nytt och fridfullt 2014!

Boktips
Stefan Zweig: Världen av igår: en europés minnen
Florian Illies: Århundradets sommar: 1913
Norman Angell: The great illusion (finns även som pdf/e-bok via Cornell University Librarys internetarkiv)

Marocko avskaffar grym våldtäktslag?

För knappt ett år sedan stod jag tillsammans med en grupp liberaler och demonstrerade utanför Marockos ambassad på Kungsholmen i Stockholm (se Demonstration mot marockansk strafflag). Demonstrationen handlade om en marockansk lagbestämmelse enligt vilken en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer.

Amina Filali.

Detta drabbade 16-åriga Amina Filali, som enligt uppgift valde att ta sitt liv i stället för att leva med den förnedringen. Amina Filalis död ledde till omfattande protester.

Nu verkar det faktiskt som att protesterna gett resultat. Enligt en artikel på SR.se tycks nämligen Marocko vara på väg att avskaffa den förfärliga regeln. Det vore i så fall ett välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt kvarstår många omoderna bestämmelser. Ett exempel är att våldtäktsstraffen är olika beroende på om offret var oskuld eller ej. Och antalet barnäktenskap är fortfarande högt. Trots detta tycker jag att man för stunden kan glädjas åt att åtminstone en av dessa ålderdomliga regler är på väg bort.

Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?

I höstas rasade Carema-drevet som värst, efter ett antal artiklar i DN. Särskilt uppmärksammat blev påståendet att man på Carema-drivna äldreboenden vägde gamlingarnas blöjor för att spara pengar. "Kissblöjor" blev ett begrepp och Carema blev lovligt byte i medierna. I stort sett allting som vårdbolaget gjorde, eller inte gjorde, häcklades.

Bild: Lars Brundin/SDS

Problemet är att historien om kissblöjorna inte var sann. Åtminstone inte helt; blöjorna vägdes visserligen, men detta är en vedertagen metod för att prova ut rätt inkontinenshjälpmedel till brukarna – inte en besparingsåtgärd. De få som försökte påtala detta dränktes i den mediala stormfloden, där rapporter om faktiska missförhållanden virvlade runt tillsammans med påståenden som vilade på beydligt lösare grund. (Själv skrev jag att eventuella missförhållanden inom vården inte behöver ha med driftsform att göra.)

Nu när den värsta stormen har mojnat kanske det går att få lite perspektiv på saker och ting. Johan Norberg gör en bra insats i dagens Metro, där han berättar om Dagens Samhälles "granskning av granskningen". DN:s journalister tycks ha blundat för vissa omständigheter, eller låtit bli att kontrollera vissa påståenden. Om valet står mellan en balanserad rapportering och ett stort scoop, så väger det senare uppenbarligen tyngst. Det är alltså inte bara inom äldreomsorgen som det finns skäl att diskutera vägning.

Läs även "Dagens Nyheter tar inte sitt ansvar i Carema-affären".

Facklig härdsmälta

"Fackförbundet släppte nyheten att strejken var en succé eftersom den sammanlagda elkonsumtionen i Spanien minskat med 23 procent på morgonen – ett tecken på att den ekonomiska aktiviteten minskat" (SvD den 30 mars)

De spanska facken gläds alltså åt att deras generalstrejkande minskat den ekonomiska aktiviteten i Spanien – samtidigt som landet är i djup kris och mest av allt skulle behöva få fart på ekonomin. Tydligare än så kan en mental härdsmälta knappast uttryckas.

Demonstration mot marockansk strafflag

Enligt paragraf 475 i den marockanska strafflagen kan den våldtäktsman som gifter sig med sitt offer slippa fängelsestraff.

I början av mars 2012 begick den 16-åriga flickan Amina Filali, som genom denna bestämmelse tvingats att gifta sig med sin våldtäktsman, självmord genom att dricka råttgift. När hennes man upptäckte vad hon hade gjort blev han så upprörd att han släpade sin döende hustru i håret ned längs gatan. Han tyckte kanske att han blivit kränkt.

En demonstrant håller upp en bild på Amina Filali.

Händelsen har väckt stor uppmärksamhet och protester runt om i världen. Idag anordnade Liberala kvinnor en demonstration utanför Marockos ambassad vid Kungsholmstorg i Stockholm. Jag var där, tillsammans med ett antal liberala vänner, för att förmedla budskapet till den marockanska regimens representanter i Sverige: den marockanska lagstiftningen måste ändras! Vi fick också lyssna på anföranden från Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, och Mariam El Merzouak, ordförande i Marockanska kvinnoföreningen.

Sara Mohammad talar om kvinnors rättigheter.

Den marockanske ambassadören, Yahdih Bouchaab, är nytillträdd i Sverige sedan februari och han ska snart träffa regeringen. Förhoppningsvis kommer frågan om den marockanska strafflagstiftningen, och den vedervärdiga paragraf 475, då upp på dagordningen.

Morocco – a paradise for rapists.

Skriv gärna på organisationen Avaaz petition för att uppmana Marocko att ändra sin lagstiftning.

Läs även
Ordeal of rape victim Amina Filali shocks Morocco
Moroccan teenager's suicide after she was forced to marry her rapist

Ny medlem i EU-familjen

Även om mediernas rapportering antyder något annat så fortsätter faktiskt jorden att snurra även om inte Socialdemokraterna har någon partiordförande. Det händer till och med ett och annat glädjande i vår omvärld. I Kroatien, som en gång var en del av Jugoslavien, har man idag folkomröstat om medlemskap i EU. Enligt uppgift så har ungefär 67 procent av de röstande valt ja-sedeln.

Kroatien är inte ett land som saknar utmaningar (t.ex. är den förre premiärministern åtalad för korruption) och jag hoppas förstås att man arbetar för att komma till rätta med brottslighet och mutkultur. I juli 2013 kan Kroatien välkomnas in i EU-familjen som det 28:e medlemslandet.

Mer info på Landguiden: Kroatien och EU:s hemsida.

Mer kollektivtrafik – en global utmaning

Det är inte bara i Stockholm som utbyggd kollektivtrafik är en aktuell fråga. The Economist berättar om Perus huvudstad Lima, där man nu invigt Lima Metros första snabbspårvägslinje. Metron började byggas i mitten av 1980-talet men har, på grund av diverse bakslag, inte kunnat färdigställas förrän nu.

I artikeln anges att den genomsnittliga pendlingsresan i Lima tar över en timme och leder till kostnader om en miljard dollar om året i förlorad produktivitet och utsläppsrelaterade hälsoproblem. Den nya spårvägen kommer förstås att göra sitt till för att förbättra Limabornas kommunikationsmöjligheter.

Tåget går – äntligen!

Summan en miljard dollar ligger faktiskt ganska nära den kostnad som årligen drabbar Stockholmsregionen till följd av trängel och förseningar. Enligt SvD rör det sig om 6,32 miljarder kronor. Man kan naturligtvis inte jämföra Stockholm och Lima rakt av, men man kan konstatera att oavsett var i världen som bilköer uppstår så kostar de – både i form av pengar, hälsa och miljö. Att utveckla kollektivtrafiken är onekligen en global utmaning.

I Lima planerar man för ännu fler spårvägslinjer för att komma till rätta med trafik- och utsläppskaoset. Det är förvisso också en likhet med Stockholmsregionen. Här ska vi förlänga Spårväg City till Ropsten och koppla samman den med Lidingöbanan. Tvärbanan förlängs från Alvik till Solna. Investeringar i befintliga anläggningar möjliggör tätare trafik och minskad trängsel.

Ytterligare utbyggnader kommer att behövas. Från Folkpartiets sida vill vi bl.a. förstärka kapaciteten i innerstan genom att konvertera stombusslinjer till spårvagn. Dessutom bör den planerade tunnelbanan till Nacka byggas så fort som möjligt. I praktiken innebär detta trafikstart om sisådär 15–20 år; långa ledtider i byggandet av ny infrastruktur är, dessvärre, ytterligare något som drabbar prövade pendlare i såväl Stockholm som Lima.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, tunnelbana, spårväg, metro, Lima, Stockholm, Folkpartiet

Tuffare tider för diktatorer?

Det fanns en tid när störtade diktatorer alltid kom undan. När Idi Amin år 1979 tvingades bort från Uganda efter 18 blodiga år som härskare togs han emot av Saudiarabien, där han levde i exil till sin död 2003. Paraguays Alfredo Stroessner tillbringade sina 17 sista år i Brasilien, innan han dog 2006. Etiopiens Mengistu Haile Mariam, dömd i sin frånvaro för folkmord, lever i komfortabel exil i Robert Mugabes Zimbabwe sedan 1991.

På senare tid har vi sett exempel på motsatsen. Saddam Hussein greps i den jordhåla där han gömde sig, ställdes inför rätta, dömde – och avrättades. Hosni Mubarak har också gripits, och rättegång pågår. Detsamma gäller för Liberias Charles Taylor.

Idag kablas bilderna ut av en sönderskjuten Muammar Gadaffi. Libyens mångårige diktator ska ha skjutits till döds när armén försökte ta honom till fånga. Det är inte det slut han förtjänar; han borde ha tagits levande och ställts inför rätta. Ändå är det förstås svårt att harmas över diktatorns död, men desto lättare att dela libyernas glädje över att deras mångårige förtryckare inte längre kommer att kunna plåga dem.

Jag undrar vilka tankar som tänks i palatsen i Damaskus, Riyadh, Teheran och i andra huvudstäder där förtryckare håller till. Borde inte Bashar al-Assad bli åtminstone lite svettig vid åsynen av Gadaffis blodiga lik och Mubarak bakom galler? Borde han inte tänka att tiden när diktatorer klarade sig undan kanske är förbi?

Läs även
Expressen: Skändningen som ger tyranner mardrömmar
Mark Klamberg (FP): Att avsätta Gadaffi räcker inte
Washington Post: Death, exile comes with being a dictator

Media
DN, DN1, DN2, SvD, SvD1, SvD2, Expr, Expr1, AB, AB1

Sevärt i Sevilla

"Let's finish this bottle!" sa servitrisen leende och fyllde på ännu lite mera vino tinto i våra glas. Platsen var Sevilla, restaurangen hette La Azotea och det utmärkta rödvinet var Barbazul, producerat av Huerte de Albalá strax utanför Cádiz.

Besöket på La Azotea var en fröjd. Inte bara tack vare det goda vinet, den fantastiska maten och den trevliga personalen (där åtminstone någon kunde engelska), utan också för de humana priserna. Vi åt sex rätter av typen tapas gastronómico – däribland laxtartar, gåslever och griskind – beställde in två efterrätter och drack till det fyra glas vitt vin, två glas rött och två glas sött och friskt dessertvin. La Azotea är definitivt ingen budgetkrog, snarare tvärtom. Och trots det blev notan inte mer än 65,50 euro, dvs. ungefär 300 kr per person! Som svensk tappar man hakan. Ett besök på Calle Jesús del Gran Poder 31 rekommenderas!

Besöket på La Azotea var egentligen avrundningen på några dagar i Andalusien, som bjudit på såväl lekamlig som andlig njutning. Mitt intresse för regionen väcktes i somras, när jag läste Thomas Gustafssons bok Spanien. En färd genom historien (se även En blekfet befrielserörelse).

Real Alcázar i Sevilla.

Efter perioder av romersk och visigotisk kontroll var södra Spanien under muslimskt herravälde under en lång tid – faktiskt ändra fram till 1492, då den siste muslimske härskaren, Boabdil, drevs ut från Granada av kungaparet Ferdinand och Isabella. Den muslimska perioden gav bland annat den historiska lärdomen att judar, kristna och muslimer kan leva tillsammans under relativ harmoni. Därutöver har den gett upphov till byggnadsverk med en mycket fascinerande arkitektur. I Sevilla finns slottet Real Alcázar, med tusenåriga anor. Arkitekturen är tydligt arabisk-influerad, men större delen av slottet är faktiskt uppfört av kristna kungar som tagit formspråket till sig.

Mosaiker från Real Alcázar och Alhambra.

Real Alcázar är mitt första möte med den typen av arkitektur. Detaljrikedomen, utsmyckningarna, valven och det kontemplativa lugn som råder i salarna med dess springbrunnar och många innergårdar med små dammar är fullständigt överväldigande. Det är svårt att beskriva, men jag rekommenderar alla som har möjlighet att försöka uppleva det.

Alhambra.

En lika storslagen upplevelse var Alhambra, det byggnadskomplex där Boabdil uthärdade en lång belägring innan han slutligen gav upp och lämnade sitt rike. Den som vill besöka Alhambra bör vara ute i god tid. Biljetter bokas lämpligen i förväg. Men det är mödan värt. Karl V:s 1500-talspalats känns lite malplacerat i sin svulstighet, men i övrigt bjuder Alhambra på mycken ögonfägnad. Vyn från Alcazabans utsiktstorn är, som sig bör, majestätisk. Nasridernas palats fascinerar och kittlar fantasin. Det allestädes närvarande vattnet är rogivande. Trädgårdarna är välordnade utan att lida av barockparkernas stela symmetri.

Alhambra.

Resan rymde också ett besök i Cordoba, vars Mezquita är en ovanlig, och ganska brutal, blandning mellan en förmedeltida moské och en renässanskatedral (den kristna katedralen har helt enkelt byggts mitt i moskén).

 Mezquitan i Cordoba. Här ser man hur den kristna katedralen reser sig ur moskén.

Inuti Mezquitan. Moskéns rödvita valvbågar möter katedralens vitguldiga.

Mezquitan är ett Unesco-världsarv, i likhet med Real Alcázar och Alhambra. Spanien är världens näst världsarvstätaste land, och i Andalusien ligger de tätt. Att resa mellan Sevilla, Granada och Cordoba är enkelt – tågen går hyfsat ofta och biljetterna är överkomliga. Hotellen är prisvärda (vi bodde på Ayre och Cervantes i Sevilla och Carmen i Granada, vilka samtliga kan rekommenderas) och maten är, som nämnts inledningsvis, både god och plånboksvänlig (åtminstone om man vågar sig bort från turiststråken). Det finns många skäl att gilla Sevilla, och dess omgivningar!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Andalusien, Sevilla, Granada, Cordoba, Real Alcazar, Alhambra, Mezquita, La Azotea

Otack är världens lön...

"[Dilma Rousseff] has reacted firmly to corruption scandals, and is striving to trim budget pork and to fill senior government jobs on merit rather than through political connections. Her reward has been signs of mutiny in her coalition."

Brasiliens president försöker rensa upp i korruptionsträsket. Det uppskattas inte av alla. The Economist, 20 augusti.

Gadaffidiktaturen faller

Illustrationen talar sitt tydliga språk. Snaran dras åt kring Libyens diktator Moammar Gadaffi. Bilden är publicerad i The Economist, i en artikel från igår, den 20 augusti. Där beskrivs de libyska rebellernas frammarsch och hur de tagit kontroll över hamnstaden Zawiya, med värdefulla oljeraffinaderier, liksom Gharyan, belägen vid den viktiga försörjningsleden från Algeriet.

I artikeln anges att vissa rebelledare hävdat att segern kommer vara i hamn inom ett par veckor. Den kaxigheten tycks ha varit underdriven, för redan idag rapporteras att rebellkonvojer rullar in i Tripoli. De rycker fram mot stadens centrum och möter nästan inget motstånd, enligt Sky News.

I skrivande stund verkar det som om Gadaffiregimen är på väg att falla. Även om det är tragiskt att striderna i Libyen måst hålla på så mycket längre än i grannländerna Tunisien och Egypten, så är det förstås glädjande att rebellerna lyckats hålla modet uppe och nu äntligen lyckas få slut på Gadaffis diktatur.

Rebellerna har fått stöd från omvärlden. FN lyckades till slut enas om en resolution som tillåter militära ingripanden för att skydda civilbefolkningen. Nato tog på sig ledarskapet för "Operation Unified Protector", där även Sverige deltagit – trots motstånd från den socialdemokratiska oppositionen – med Jasflygplan som tagit detaljerade bilder av Gadaffis militära anläggningar.

I artikeln nämns det svenska bidraget indirekt: "The colonel's forces–threatened by NATO's all-seeing aircraft–rarely dare to use armoured vehicles and are reduced to defending themselves with ill-aimed rocket attacks." SvD har tidigare rapporterat att Jasplanens spaningskapacitet varit uppskattad och värdefull för operationen. Det är bra att Sverige till slut kunde ställa upp i Natoinsatsen och att vi därmed gett ett litet bidrag till Libyens befrielse.

Jag gläds åt att det libyska folket nu har chansen att skapa sig en ny framtid. Det är nog inte lätt att starta om på nytt efter 42 års diktatur, men jag hoppas libyerna tar vara på möjligheten att bli ännu en av de spirande demokratierna i Nordafrika. När solen går upp i morgon kan det vara början på den ljusaste dag som Libyen sett på decennier.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Gadaffi, Khadaffi, demokrati, Nordafrika
 
Media:
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Expr, AB

När civilisationen kom till Afrika

Ett av skälen till att de afrikanska ländernas självständighet blivit så problematisk anges ofta vara att deras gränser var artificiella och att de inom sig rymde olika etniska grupper – vilka ibland hade historiska motsättningar. Elfenbenskustens förre president Félix Houphouët-Boigny sade till exempel att vad de postkoloniala ledarna ärvde från kolonialmakterna var stater, inte nationer, med mycket svaga länkar mellan de olika folkslagen.

Det finns emellertid exempel på länder där de olika etniska grupperna kunde samexistera, men där kolonialmakterna medvetet skärpte de etniska motsättningarna. Ett sådant exempel är den dåvarande belgiska kolonin Rwanda. Där fanns hutuer och tutsier. Tutsierna hade historiskt sett varit den boskapsägande och härskande gruppen, medan hutuerna – befolkningsmajoriteten – varit jordbrukare. Gränserna mellan hutuer och tutsier hade dock mjukats upp genom migration och giftermål och det fanns boskapsägande hutuer såväl som jordbrukande tutsier.

Offer för folkmordet i Rwanda 1994.

Jag läser om detta i The state of Africa - A history of fifty years of independence av Martin Meredith. En mycket läsvärd bok som skildrar de afrikanska ländernas strävan att bli fria från det kolonialistiska förtrycket, och vad som hände efter självständigheten.

Våra kunskaper om Afrika inte vad de kanske borde vara, men vad som hände i Rwanda känner nog de flesta till. På 1990-talet ledde konflikten mellan hutuer och tutsier till ett fruktansvärt folkmord med hundratusentals döda (väl skildrat i filmen Hotel Rwanda). Det som hände kan naturligtvis inte skyllas på det belgiska kolonialstyret, men man kan konstatera att historiens trådar når djupt och någonstans där nere nuddar de vid ett beslut på 1920-talet att införa särskilda id-kort som angav den etniska tillhörigheten för varje rwandisk medborgare.

Skälet var bland annat att göra Rwanda lättare att styra. Man hade begränsat med administrativ personal på plats och ville utnyttja tutsiernas gamla härskarstatus för att hålla hutuerna i schack. Tutsierna fick förmåner i form av tillgång till utbildning. Katolska kyrkan ställde villigt upp för att stärka tutsiernas ställning. När kyrkan fick ansvaret för utbildningsväsendet instruerade biskopen missionärerna att prioritera tutsierna, i enlighet med kolonialmaktens önskemål.

Som nämnts tidigare så hade gränserna mellan tutsier och hutuer delvis suddats ut. Det var därför inte så lätt att etniskt bestämma vem som tillhörde vilken grupp. Belgarna fann dock på en smidig lösning på detta dilemma. Så här skriver Martin Meredith:

"In cases where appearance was indecisive or proof of ancestry was lacking, a simple formula was applied: those with ten cows or more were classified as Tutsi, those with fewer were Hutu."

Rwandiskt id-kort.

Genom att exkludera hutumajoriteten från utbildningsplatser och karriärer i statsadministrationen cementerade man de motsättningar som kulminerade några decennier senare. För att åter citera Meredith:

"By the late 1930s the Belgians had made ethnicity the defining feature of ordinary life in both Rwanda and Burundi. Whatever sense of collective identity had previously existed in the two kingdoms shrivelled and died."

Så kunde det alltså gå till, när vi européer tog oss an den ansvarstyngda uppgiften att "civilisera" Afrika.

Lästips
Lukas Bärfuss: Hundra dagar
Marc Ferro: Kolonialismens svarta bok
Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad
Michelle: False History, Real Genocide: The use and abuse of identity in Rwanda
Martin Meredith: The state of Africa – A history of fifty years of independence

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kolonialism, Afrika, Rwanda, Belgien, folkmord, hutu, tutsi, Martin Meredith, The State of Africa, Hotel Rwanda, Félix Houphouët-Boigny

En blekfet befrielserörelse

När man breder ut sin badhandduk på en spansk sandstrand är man inte bara en del av en solsuktande, blekfet turisthord. Man är faktiskt också en del av det som en gång varit en liten befrielserörelse.

I slutet av 1930-talet tog Francisco Franco makten i Spanien. Han var troende katolik och Francodiktaturens regim kom att påverkas av katolska kyrkans moralsyn. Efter att drivit en isolationistisk politik, och därmed lett landet mot ekonomiskt sammanbrott, lät han dock i början av 50-talet Spanien försiktigt öppna sig mot omvärlden.

Befrielsehjältar?

Snart var Spanien ett populärt turistmål, kanske särskilt bland oss svenskar. Förklaringarna ligger delvis i semesterlagstiftningen men även, och något mindre smickrande, i att det mesta var mycket billigt – speciellt alkoholen. Detta konstaterar Thomas Gustafsson i sin utmärkta bok Spanien. En färd genom historien, vilken varit min följeslagare under årets semestervecka.

Gustafsson skriver: "På bara några decennier förändrades Spanien i grunden tack vare turismen. Inte bara ekonomiskt ... utan också moraliskt. Turisterna förde dessutom med sig nya idéer om demokrati och mänskliga rättigheter som öppnade Spanien." De supande, lössläppta svenskarna utmanade Francos moraliska ideal och bidrog därmed också till att öppna en liten ventil mot friheten.

Franco.

Nu ska man naturligtvis inte inbilla sig att det var grisfestande svenska turister som till slut fick diktaturen på fall. Men säkert kan mötet med de liberala svenskarna ha fått en och annan spanjor att börja tro på en friare framtid även för Spanien. Och kanske bidrog svenskarnas (i dubbel bemärkelse) varma relation till Spanien till att ge sådana som Olof Palme råg i ryggen när han kritiserade diktatorn och dennes hantlangare (Palmes tal om "satans mördare" handlade just om dem).

Spelar detta någon roll idag? Franco är ju död och Spanien är fritt och demokratiskt. Den spanska utvecklingen är naturligtvis unik, men något kan vi kanske lära oss. Mötet mellan människor betyder så oändligt mycket. Till och med något så banalt som solresor kan spela en roll för att urholka förtryckets sten.

Det räcker förstås inte ensamt; en diktatur som Kuba är inte fri trots att det är ett populärt resmål. Det krävs också ett politiskt tryck (vem vet, kanske hade Palme kunnat göra skillnad för kubanerna om han inte i stället valt att omfamna deras diktator?). Men i grund och botten tror jag på mötena mellan människor och kulturer, mellan fria och ofria. Jag tror att det alltid leder till något gott.

Slutligen: De fyllekalas för turister som gick under benämningen grisfester tycks nu vara ett minne blott. De höll stången längre än gamle Franco, men det finns skäl att glädjas åt att båda är borta.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, turism, charter, grisfest, Francisco Franco, Franco, Olof Palme, Palme, diktatur, demokrati, förtryck, frihet

Kan schlagern sätta fokus på frihet?

En tredjeplats för Eric Saade var väl inte så tokigt? Stackarn såg ju alldeles skräckslagen ut på scen så bronspengen är nog en välkommen belöning efter allt glaskrossande. Och skulle Eric känna att tredjeplatsen inte är bra nog kan han ju trösta sig med att han "hyllas världen över" (åtminstone om man ska tro Expressen, men det ska man kanske inte).

Populär.
Bild från SvD.

Eurovisionsschlagerkvällens stora segrare var annars Azerbajdzjan, ett land vars namn det nu finns all anledning att lära sig stava. Azerbajdzjan är en före detta Sovjetrepublik vid Kaspiska havets västra kust, inklämd mellan Ryssland och Iran.

Landets demokratiseringsprocess har inte kommit långt; president Alijev efterträdde sin far 2003 och har ändrat författningen så att han kan sitta kvar ett obegränsat antal mandatperioder. Vilket man får anta att han avser göra. Azerbajdzjan har nämligen stora gas- och oljetillgångar och sådana tenderar maktfullkomliga presidenter att vilja lägga vantarna på.

Azerbajdzjans parlament. Finns här rum för demokrati?
Bild från Landguiden.

I Azerbajdzjan firas det förstås ("jubel i familjediktaturen", skriver TV4) och nästa år ska alltså Eurovisionfinalen hållas i ett odemokratiskt och kurrupt (bara 2,4 poäng på Transparency Internationals antikorruptionsindex) land. Det tål att funderas på hur den situationen ska hanteras och hur den uppmärksamhet Azerbajdzjan får 2012 kan användas för att rikta fokus mot frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i landet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Eric Saade, Eurovision, ESC, schlager, Azerbajdzjan, Ilham Alijev

Egyptierna har lagt grunden för en ny framtid

Ännu ett historiskt monument har börjat resas i Egypten. Det är inte byggt av stenblock och piskor utan av beslutsamhet och frihetslängtan. Protesterna i Kairo och Alexandria har lagt grunden till vad som kan bli en demokratisk utveckling i ett av arabvärldens viktigaste länder. Husni Mubaraks fall förtjänar onekligen sin plats i listan av nyheter man aldrig glömmer.

Vi har förvisso inte sett slutet på den här berättelsen. I ett första steg mot demokratisering har makten gått från diktatorn till militären. Låt oss nu hoppas att den inte stannar där, utan att löftena om fria val i höst verkligen infrias. SvD:s Claes Arvidsson erinrar om att militären är den maktpelare som burit upp Mubaraks regim. The Economist menar att "[d]emocracy cannot emerge fully formed in a country that has had 30 years of rule under a president like Mr Mubarak. But it will not emerge at all if the strongmen and the generals determine the pace of change."

Egyptierna har något nytt att vara stolta över. Bild från 99ord.se.

Men nu är kanske inte rätt tid att låta olyckskorparna kraxa, utan i stället att glädja sig med alla de egyptier vars mod och beslutsamhet tvingat diktatorn på flykten och fått Tahrirtorget att leva upp till sitt namn.

Kanske kan man också fundera på vad det kommer att innebära för regionen om det demokratiska Israel får sällskap av ett demokratiskt Egypten (och ett demokratiskt Tunisien). Kommer protesterna i Egypten inspirera till regimkritik i andra länder? Framtiden får utvisa. Om vi som befinner oss på åskådarplats visar stöd och solidaritet så kan vi också njuta av draget från historiens vingslag.

Läs andra om Egypten, Husni Mubarak, Mubarak, Tahrir

Läs även
Gunnar Hökmark: Det är en diktatur som fallit – inte demokratin som fötts
Rasmus Jonlund: Egyptisk vårvinter, arabisk vår?
Martin Ängeby: Var hoppfull om demokrati i Nordafrika