Sevärt i Sevilla

"Let's finish this bottle!" sa servitrisen leende och fyllde på ännu lite mera vino tinto i våra glas. Platsen var Sevilla, restaurangen hette La Azotea och det utmärkta rödvinet var Barbazul, producerat av Huerte de Albalá strax utanför Cádiz.

Besöket på La Azotea var en fröjd. Inte bara tack vare det goda vinet, den fantastiska maten och den trevliga personalen (där åtminstone någon kunde engelska), utan också för de humana priserna. Vi åt sex rätter av typen tapas gastronómico – däribland laxtartar, gåslever och griskind – beställde in två efterrätter och drack till det fyra glas vitt vin, två glas rött och två glas sött och friskt dessertvin. La Azotea är definitivt ingen budgetkrog, snarare tvärtom. Och trots det blev notan inte mer än 65,50 euro, dvs. ungefär 300 kr per person! Som svensk tappar man hakan. Ett besök på Calle Jesús del Gran Poder 31 rekommenderas!

Besöket på La Azotea var egentligen avrundningen på några dagar i Andalusien, som bjudit på såväl lekamlig som andlig njutning. Mitt intresse för regionen väcktes i somras, när jag läste Thomas Gustafssons bok Spanien. En färd genom historien (se även En blekfet befrielserörelse).

Real Alcázar i Sevilla.

Efter perioder av romersk och visigotisk kontroll var södra Spanien under muslimskt herravälde under en lång tid – faktiskt ändra fram till 1492, då den siste muslimske härskaren, Boabdil, drevs ut från Granada av kungaparet Ferdinand och Isabella. Den muslimska perioden gav bland annat den historiska lärdomen att judar, kristna och muslimer kan leva tillsammans under relativ harmoni. Därutöver har den gett upphov till byggnadsverk med en mycket fascinerande arkitektur. I Sevilla finns slottet Real Alcázar, med tusenåriga anor. Arkitekturen är tydligt arabisk-influerad, men större delen av slottet är faktiskt uppfört av kristna kungar som tagit formspråket till sig.

Mosaiker från Real Alcázar och Alhambra.

Real Alcázar är mitt första möte med den typen av arkitektur. Detaljrikedomen, utsmyckningarna, valven och det kontemplativa lugn som råder i salarna med dess springbrunnar och många innergårdar med små dammar är fullständigt överväldigande. Det är svårt att beskriva, men jag rekommenderar alla som har möjlighet att försöka uppleva det.

Alhambra.

En lika storslagen upplevelse var Alhambra, det byggnadskomplex där Boabdil uthärdade en lång belägring innan han slutligen gav upp och lämnade sitt rike. Den som vill besöka Alhambra bör vara ute i god tid. Biljetter bokas lämpligen i förväg. Men det är mödan värt. Karl V:s 1500-talspalats känns lite malplacerat i sin svulstighet, men i övrigt bjuder Alhambra på mycken ögonfägnad. Vyn från Alcazabans utsiktstorn är, som sig bör, majestätisk. Nasridernas palats fascinerar och kittlar fantasin. Det allestädes närvarande vattnet är rogivande. Trädgårdarna är välordnade utan att lida av barockparkernas stela symmetri.

Alhambra.

Resan rymde också ett besök i Cordoba, vars Mezquita är en ovanlig, och ganska brutal, blandning mellan en förmedeltida moské och en renässanskatedral (den kristna katedralen har helt enkelt byggts mitt i moskén).

 Mezquitan i Cordoba. Här ser man hur den kristna katedralen reser sig ur moskén.

Inuti Mezquitan. Moskéns rödvita valvbågar möter katedralens vitguldiga.

Mezquitan är ett Unesco-världsarv, i likhet med Real Alcázar och Alhambra. Spanien är världens näst världsarvstätaste land, och i Andalusien ligger de tätt. Att resa mellan Sevilla, Granada och Cordoba är enkelt – tågen går hyfsat ofta och biljetterna är överkomliga. Hotellen är prisvärda (vi bodde på Ayre och Cervantes i Sevilla och Carmen i Granada, vilka samtliga kan rekommenderas) och maten är, som nämnts inledningsvis, både god och plånboksvänlig (åtminstone om man vågar sig bort från turiststråken). Det finns många skäl att gilla Sevilla, och dess omgivningar!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Andalusien, Sevilla, Granada, Cordoba, Real Alcazar, Alhambra, Mezquita, La Azotea