Feministisk bokutmaning, del 5

Redan när jag läser Ebba Witt-Brattströms förord till min utgåva av Moa Martinsons klassiker Mor gifter sig får jag en tankeställare. "En nutida läsare", skriver Witt-Brattström, "förstår knappast det provocerande i att redan på omslaget deklarera ett 'osedligt' kvinnoprojekt (en mor skulle förstås redan vara gift)".

Moa Martinson, Mor gifter sig.

Som den nutida läsare jag är hade jag inte ens reflekterat i det uppseendeväckande i Martinsons val av titel för sin självbiografiska bok om barndomsåren. Jag skäms lite för det, inte minst eftersom jag själv har nära släktingar som bittert fått erfara det sociala stigma det innebar att vara född utom äktenskapet (läs Mormor – äkta, älskad och saknad).

I Mor gifter sig skildrar Martinson sin uppväxt i slutet av 1800-talet. Den man hennes mor gifte sig med var inte hennes biologiska far, utan en styvpappa som visade måttligt intresse för sin styvdotter – och förvisso även för sin hustru. Tillvaron för statare och "arbetsträlar" var hård; med jämna mellanrum tar arbetet slut och man måste rycka upp bopålarna, packa sina få ägodelar och flytta någon annanstans för några månaders arbete och försörjning. Livet är en envis kamp fördes mot hunger, löss och armod.

Det tar en stund för mig att fångas av Moa Martinsons berättelse. Jag tycker, enkelt uttryckt, inte att det händer något. Berättelsen tuggar sig framåt, men utan driv, utan spänning. Sen slår det mig: det var väl just så det var. Ett liv där framtidsdrömmar och fantasier var dumheter som barn ägnade sig åt, medan de vuxna hade lärt sig att inte lägga sin kraft på något annat än att just tugga sig framåt. Varje mödosamt steg i sänder. Utan driv, utan spänning.

En bit in i boken står det också klart för mig att Mor gifter sig är en formidabel hyllning till kvinnorna. Till alla de kvinnor som tagit ansvar för barn och familj medan deras män druckit brännvin och varit otrogna. Som gått i nötta klänningar och snedslitna kängor för att de inte haft råd att skaffa nya till både sig själva och barnen. Som bitit ihop, som slitit och släpat och stått några extra timmar vid tvättbaljan för att skrapa ihop ytterligare några fattiga ören till hushållskassan. Och som ofta inte fått annat än stryk, spe och ringaktning i gengäld. Då förvånar det inte att scener som den här utspelar sig. Det är efter en begravning, och Moa Martinsons berättar-jag håller om sin gråtande mor:

"Ute på en kall kyrkogård begravde man en gammal man, vars plikt det varit att dö, och som ingen just sörjde. Ty mor grät inte över den döde. Hon grät i ångest för livet."

Mor gifter sig är en berättelse som rymmer mycket ångest. Men den rymmer också stolthet, värdighet och styrka. Det är en berättelse som är värd att läsa.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Utrensning
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

Feministisk bokutmaning, del 4

I boken Utrensning skildrar Sofi Oksanen två människoöden som på olika sätt påverkades av kommunistdiktaturen i Sovjetunionen. I början av 1990-talet finner en gammal kvinna i Estland en utmattad flicka på sin gårdsplan. Det visar sig att flickan är ett traffickingoffer, på flykt undan sina plågoandar.

Även den äldre kvinnan har egna erfarenheter av mäns maktmissbruk. Under kriget stödde hennes syster Estlands frihetskamp mot mot den sovjetiska ockupationsmakten och själv blev hon i kommunalhusets mörka källare utsatt för övergrepp, förklädda till "förhör", av de segrande kommunisterna.

Sofi Oksanen, Utrensning.

Vid sidan av berättelsen om de båda kvinnorna, vars möte på gårdsplanen i Estland visar sig inte vara en slump, så ger Oksanen också en liten inblick i tillvaron i en socialistrepublik. Hon beskriver köandet för mat, myglet och nepotismen, ofriheten och förtrycket och, kanske värst av allt, den totala kontroll som Sovjetstaten utövade över sina medborgare. Överallt fanns det öron som lyssnade, ögon som spejade och munnar som villigt skvallrade till den lokala ordningsmakten. I Utrensning skildras alltså ett dubbelt förtryck: mäns våld mot kvinnor, och den totalitära statens våld mot sina medborgare.

Men Oksanen beskriver inte de båda kvinnorna bara som offer. Tvärtom är romanens huvudpersoner två starka och smarta kvinnor, som inte låter sig brytas ned och som kan slå tillbaka med kraft. I kölvattnet efter den turbulens som följde efter Sovjetimperiets sammanbrott så finner de båda, på olika sätt, till slut något slags frihet.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Spill
Bonjour tristesse
Bitterfittan

Feministisk bokutmaning, del 3

Den tredje boken av fem i Feministbibliotekets bokutmaning är Sigrid Combüchens Spill. En damroman, som vann Augustpriset 2010.

Spill är uppbyggd som en brevväxling kring en författare och en läsare, en äldre kvinna som flyttat till Spanien men som växte upp i det välmående villaområde i Lund, där författaren bosatt sig. I breven berättar kvinnan om sin ungdom och sin roll som föräldrarnas enda dotter och brödernas enda syster.

Sigrid Combüchen, Spill

Oavsett begåvning och intresse förde dåtidens konventioner henne till en sömmerskeskola. Den dyrare läkarutbildningen kostades förstås på äldste sonen. Skolan låg i Stockholm, och den unga Hedda inkvarterades i ett rum hos en avlägsen släkting. Förargligt nog delades rummet med en herre, och enda avskiljare var ett tunt draperi. Här visar sig könsmaktordningen. På nätterna ligger Hedda tyst som en mus, rädd för att något ska hända som kan uppfattas som otillbörligt umgänge med den okände herren och rumskamraten. En sådan händelse skulle leda till stor skam för kvinnan, medan den moraliska domen över mannen förstås inte skulle bli lika hård.

Skuldbeläggandet av kvinnor visar sig också när Heddas lillebror blir sjuk, och hennes äldre bror förväntar sig att hon ska lägga sin egen utbildning åt sidan för att i stället ta hand om brodern. Här får dock Hedda stöd i ett brev från sin svägerska, som berättar att brodern

"fortfarande är oförstående (arg) över att du for till Stockholm när 'din plats' är här. Jag ber att få inskjuta att jag inte delar hans åsikt ... Bröder tycker alltid att systrar slipper undan lättare, eftersom de bara ser vad flickorna slipper, inte vad de måste."

Behållningen av Spill tycker jag är just hur den belyser könsroller och normer. Även om Hedda växte upp under 1920- och 30-talen känns många attityder fortfarande aktuella (nog döms t.ex. ännu en kvinna som har många partner hårdare än en man?). Jag är också mycket imponerad av Sigrid Combüchens språkbehandling; hennes prosa är personlig och ofta mycket vacker. Trots detta tycker jag inte att berättelsen riktigt engagerar. Stundtals väcks nyfikenheten att läsa vidare, men alltför ofta tappar jag dessvärre både tråden och läslusten.

Andra böcker jag läst som en del i bokutmaningen: 
Bonjour tristesse 
Bitterfittan

Europa har lärt sig samarbeta i stället för att skjuta

För en vecka sedan reste jag västerut, över Atlanten. En av de böcker jag tog med som reselektyr var Stanley Weintraubs Stilla natt. När vapnen tystnade på västfronten julen 1914, om de spontana vapenstillestånd som uppstod längs västfronten julen 1914.

Det fanns en viss tanke bakom valet av bok. Dels att det i år är hundra år sedan första världskriget bröt ut – faktum är att det var just i dag, den 28 juni 1914, som skotten i Sarajevo föll. Dels att målet för min resa var USA, som i slutet av kriget sände två miljoner soldater till Europa för att bidra till att få slut på striderna (en insats som USA för övrigt upprepade i slutet av det andra världskriget).

Det som beskrivs i Stilla natt är den skarpa kontrasten mellan folkets förnuft och de styrandes vanvett. I krigets inledningsskede må stridsmoralen ha varit förhållandevis hög. Bland i vart fall de tyska soldaterna tycks det ha funnits en nära nog romantiserande inställning till kriget – inte så konstigt, kanske; de föregående decennierna hade Europa varit skonat från krig och därmed hade väl de kollektiva minnena av krigets fasor bleknat.

Aldrig mer.

Emellertid skulle dessa fasor snart göra sig påminda igen, och de som låg nedgrävda i kalla, gyttjiga skyttegravar skulle få anledning att fundera över meningen med den hejdlösa människoslakten och den konstruerade konflikten med sina europeiska bröder. Weintraub skriver: "Trots propagandamaskinernas insatser visade de tyska reservisterna föga hat. Britterna uppmanades att avsky tyskarna och såg inget tvingande nationellt intresse i att återerövra franska och belgiska vägkorsningar och kålåkrar."

Mitt i allt detta kom så julen, en högtid som i synnerhet tyskarna hängivet firade. Mellan skyttegravarna började små trevare sändas: Skulle vi inte kunna upphöra med skjutandet under julen? Så kom det sig, att i stället för skott började ord och varor växlas mellan skyttegravarna. Historier berättades, tobak och godsaker bytte ägare och fotbollsmatcher spelades. Tyskarna satte upp julgranar och tände ljus. Julfriden lägrade sig över västfronten.

Dessa spontana vapenstillestånd kunde förstås inte accepteras av generalerna. När de fick kännedom om dem vidtog de åtgärder för att allt fraterniserande soldaterna emellan skulle upphöra. Weintraub berättar att i ett sachsiskt regemente blev det nästan myteri när det kom order att återuppta eldgivningen. "Vi kan inte, de är bra karlar och vi kan inte", vädjade soldaterna, som till slut fick beskedet att skjuta, "annars gör vi det, och inte på fienden!". Soldaterna följde motvilligt ordern. De sköt, men inte för att döda: "Vi tillbringade den dagen och nästa med att ödsla ammunition på att försöka skjuta ner stjärnorna från himlavalvet", berättar en soldat.

Trots enskilda soldaters motvilja mot dödandet vet vi hur det slutade. Det lilla frö till fred som såddes under julen 1914 fick aldrig en chans att gro. Drygt nio miljoner soldatliv spilldes under kriget och häromdagen samlades EU:s ledare i staden Ypern för att hedra minnet av dem som miste livet just där, på de flamländska fält där västfrontens strider var som intensivast och där skyttegravarna var som lerigast.

"En fiende får aldrig komma till liv" menade Graham Greene, citerad i Stilla natt. Där har han nog ringat in förklaringen till varför soldaterna i skyttegravarna hade så svårt att uppbåda hat mot varandra. Redan för hundra år sedan hade många tyskar varit i England och jobbat. De gillade engelsmän, engelsmännen gillade dem. Fienden hade kommit till liv, och därmed hade fiendskapen dött.

EU-ledarnas ceremoni är en påminnelse om vilken resa Europa har gjort under det gångna seklet. Med två förödande världskrig i bagaget har vi nu lärt oss läxan. Auktoritära monarkier och diktaturer har ersatts av konstitutionella demokratier. Folkets förnuft har fått genomslag i politiken. Starkare band har knutits mellan Europas länder.

Dagens Europasamarbete har byggts upp för att undvika fiendskap och främja vänskap. EU är ett värn mot framtida krigsvansinne och fler onödiga dödsoffer. Till skillnad från första världskrigets soldater är det för de flesta av oss en självklarhet att få fira våra högtider i fred och trygghet. Något att tänka på, och vara tacksam för, hundra år efter att de olycksaliga skotten föll i Sarajevo.

Media:
DN, SR, SvD, SVT 

Feministisk bokutmaning, del 2

Den stora uppmärksamhet en del böcker röner tror jag ibland avslöjar lika mycket om den tid då de publiceras som om deras innehåll. Den tanken slår mig när jag läser Bonjour tristesse av Françoise Sagan, som gavs ut år 1954.

Françoise Sagan, Bonjour tristesse.

Bokens huvudperson är sjuttonåriga Cécile, som tillbringar sommaren med sin far i ett hus på franska rivieran. Cécile har en mycket nära relation till sin pappa, som trots att han är en riktig kvinnokarl till slut finner kärleken i Anne. Anne flyttar in i sommarhuset, bröllop planeras – men Cécile kan inte glädjas åt den nya kvinnan i familjen. Hon intalar sig själv att hennes pappa skulle bli olycklig i ett äktenskap, och lyckas övertala hans förra älskarinna att grusa äktenskapsplanerna.

Cécile är onekligen en förslagen sjuttonåring och det sätt på vilket hon manipulerar sin omgivning för att få som hon vill var nog rätt uppseendeväckande för sextio år sedan. Kanske också det faktum att de aktiva rollerna i boken spelas av kvinnor: Spänningsfältet finns mellan den intriganta Cécile och den driftiga och intelligenta Anne. Männen tycks mest vara statister – inte minst pappan, som framställs som ett viljelöst offer för sitt kvinnotycke, i större behov av sin dotters fasta hand än hon av hans.

Riktigt lika provocerande uppfattas detta nog inte av samtida läsare, men boken förmedlar ändå en bild av ett fenomen som jag tror är evigt: Tonårens turbulenta känslovärld, där avgrundsdjup sorg och magfjärilsglädje växlar i dramatiska kast och där den oproportionerliga känslostyrkan kan få både omdöme och konsekvensanalys att svikta. Detta drabbas Cécile av i Bonjour tristesse, och hennes destruktiva beteende får dramatiska följder; i verklighetens tristess är det nog vanligare att ungdomar låter olyckan drabba dem själva.

Feministisk bokutmaning, del 1

Jag köper ofta böcker som jag gärna vill läsa, men eftersom jag inte läser i motsvarande takt så har jag en stadigt växande samling olästa böcker i hyllan. Maria Svelands Bitterfittan köpte jag i januari 2010, och när jag bestämde mig för att anta Feministbibliotekets bokutmaning Klassiska kvinnor passade det bra att ta fram den ur gömmorna.

Maria Sveland, Bitterfittan.

Bitterfittan blev mycket uppmärksammad när den kom ut år 2007. Efter att ha läst den tror jag att jag förstår varför. Boken beskriver på ett mycket drabbande sätt de orättvisor som många kvinnor utsätts för, även i det samhälle vi tycker är modernt och jämställt.

"Tredje gången jag blev kallad för hora var i en hiss i ett hotell. Jag och min pojkvän var där för att möta hans mamma och vi delade hiss med tre kostymklädda män i femtioårsåldern. En av dem såg länge på mig och sa: 'Och vad ska en sån här liten hora göra ikväll då?'" Detta fick Maria Sveland uppleva när hon var runt femton år, och är ett exempel på hur manssamhället utövar sin makt. Ett annat exempel är hämtat från när hon arbetade på SVT och två kvinnliga kollegor presenterade en reportageidé för sin chef. Idén avfärdades, men efter att en manlig kollega fått höra om idén och presenterat den ånyo så var den plötsligt jätteintressant. Det är lätt att sympatisera med Sveland när hon skriver att "jag vet inte hur jag ska överleva utan att förbli bitter när det finns så många anledningar att vara bitter".

Kanske skulle den här typen av upplevelser kunna avfärdas som anekdoter, om det inte vore för att det finns så mycket andra omständigheter som ger stöd för att det Sveland skildrar faktiskt är uttryck för den könsmaktsordning som råder. Där män är överordnade och kvinnor underordnade. Där män tjänar mer och kvinnor tjänar mindre. Där män kör bil och kvinnor tar bussen. Där pappor uppskattas och mammor skuldbeläggs. Och så vidare.

När jag läser Bitterfittan kryper dessa strukturer inpå skinnet. Jag har aldrig tidigare blivit så berörd av någon skildring av obalansen i makt mellan kvinnor och män. I bokens inledning skriver Sveland att varje gång hon ser en sur tantkvinna försöker hon tänka "att långt där inuti finns en glad flicka som en gång drömde storartade drömmar utan begränsningar". Det är välformulerat. Jag önskar, och hoppas jag kan medverka till, att fler flickor kan fortsätta vara glada, och fullfölja sina drömmar på samma villkor som sina killkompisar. Att ingen ska behöva ha anledning att vara bitter.

Läs även Feministbibliotekets recension av Bitterfittan.

Feministisk bokutmaning, del 0

"Den samtida novellkonstens mästare", var Svenska Akademiens motivering till Alice Munros Nobelpris i litteratur år 2013. En sådan kort och kärnfull motivering passar förstås särskilt väl när priset delas ut till en författare som valt att skriva i just det korta, kärnfulla novellformatet.

När jag anmälde att jag skulle delta i Hanna Lagers feministiska bokutmaning "Klassiska kvinnor" var Alice Munro inte en av de fem författarna på min boklista. Men eftersom För mycket lycka ändå låg halvläst på mitt nattduksbord så tänkte jag tjuvstarta med några reflektioner kring den.

Alice Munro, För mycket lycka.

För mycket lycka innehåller tio noveller, och en sak som slår mig är hur snabbt Munro suger in läsaren i sina berättelser. En del böcker kräver att man plöjer några kapitel innan man fastnar, men en sådan startsträcka kan förstås inte novellförfattaren kosta på sig. Alice Munro har också förmågan att skapa tät stämning och skarpa vändningar i sina noveller. Som i den gastkramande Fria radikaler eller den inledande Dimensioner, vars dramaturgiska höjdpunkt nästan fick mig att kippa efter andan.

Huvudpersonerna i novellerna är oftast kvinnor, och Alice Munro tar upp flera feministiska teman i boken. Skuldbeläggandet av kvinnor är ett sådant. Som i Sprick-hål, där en familj varit på utflykt och ett av barnen råkat ut för en olycka. På sjukhuset förmanar doktorn mamman:

"'Man måste bevaka ungarna varenda minut däruppe', sa han till [mamman] Sally ... 'Fanns där inte några varningsskyltar?' Om det hade varit [pappan] Alex i stället, tänkte hon, skulle han ha sagt något annat."

Ett annat exempel finns i Vissa kvinnor, där mannen i ett äktenskap är sjuk och vårdas i hemmet av en skötare, medan hustrun jobbar som lärare:

"Folk hackade på henne bara för att hon hade en utbildning. En annan sak de sa var att hon kunde ha stannat hemma och tagit hand om honom nu, så som hon lovat vid vigseln, i stället för att ge sig ut och undervisa."

En novell är en kort berättelse, ett begränsat format. Men det är därmed inte nödvändigtvis begränsande; på ungefär trettio läsvärda sidor förmedlar Alice Munro både berättelse och budskap. "I begränsningen visar sig mästaren" skrev en gång Goethe – och man får väl säga att Akademien har gett honom rätt.

Kan fula flickor bli våldtagna?

I boken Bitterfittan berättar Maria Sveland om sina erfarenheter av det svenska rättssystemets behandling av kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Efter en uppmärksammad händelse i Södertälje, där en flicka blivit gruppvåldtagen under en hel natt, intervjuade Sveland ett par av försvarsadvokaterna.

Advokaterna talade om flickans rykte som "hora", och hur de ansåg att det påverkade hennes trovärdighet i rättegången. "Det minskar hennes trovärdighet därför att om ryktet om hora stämmer så måste det ju ligga någon grund i det hela. Det vill säga att hon tidigare haft sexuella förbindelser, lösa sexuella förbindelser", sade en advokat. Advokaterna påtalade också hur ful (sic) flickan var. Underförstått att hon nog blivit så smickrad av killarnas uppmärksamhet att hon gärna gått med på vad som helst.

Hur blind är rättvisan?
Foto: Dierk Schaefer

Den här typen av sexism frodas dock inte enbart på eleganta advokatkontor, utan även i rättsalar, beskriver Sveland. Under rättegångarna åberopade advokaterna såväl flickans rykte som hennes "fulhet" i sin argumentation. Utan någon tillrättavisning från domaren.

Ovanstående iakttagelser finns i kapitlet "Som en hora", som jag alldeles nyss läst. Maria Svelands bok gavs ut 2007. Eftersom det är några år sedan tänkte jag, att nog borde det ha blivit bättre sedan dess? Den naiva förhoppningen krossades dock tämligen omgående, när jag ikväll surfade in på DN och läste en artikel om en diabetessjuk flicka som fallit ihop på en fest. Två män klädde av henne byxorna och trosorna. En av dem höll fast i hennes ben. Sedan har den ene mannens sperma påträffats på hennes kropp och en nakenbild på henne funnits i den andre mannens telefon. Tingsrätten friar männen från våldtäkt med hänvisning till att flickans uppgifter är "vaga och detaljfattiga".

Kanske har tingsrätten gjort en korrekt bedömning. Men jag kan inte släppa tanken på att den kvinnosyn som juristerna i Södertäljemålet gav uttryck för kanske också finns bland juristerna i Ångermanlands tingrätt, och att det påverkat deras bedömning av brottsoffrets vittnesmål.

I kapitlet "Som en hora" berättar Maria Sveland också om en annan våldtäktsrättegång. I tingsrätten var alla i rättssalen, förutom offret, män. Advokaterna ställde frågor som fokuserade på kvinnans "sexualmoral" och alkoholvanor. När målet överklagades till hovrätten bestämde sig därför offrets tjejkompisar att sätta sig på åhörarbänken. "Efteråt", skriver Sveland, "berättade målsägarbiträdet att det var en helt annan stämning i rättssalen. Frågorna var helt enkelt mer respektfulla och relevanta." Tjejkompisarnas närvaro gjorde skillnad.

Det är förstås inte rimligt att kvinnliga brottsoffer ska behöva mobilisera sina väninnor för att bli behandlade med respekt under en rättegång. Justitia, personifikationen av rättvisan, avbildas ofta med ögonbindel. Det symboliserar allas likhet inför lagen och att dömandet inte får styras av förutfattade meningar. Om Sveriges jurister vill leva upp till detta finns det nog skäl för dem att fundera på vilka värderingar de bär med sig in i rättssalen. Kanske vore Bitterfittan lämplig kurslitteratur på juristutbildningen?

Jag antar feministisk bokutmaning

I förra veckan bloggade jag om att böckerna i min bokhylla till drygt 80 procent är skrivna av män (se En skev bokhylla). Detta uppmärksammade bloggkollegan Hanna Lager, som driver bloggen Feministbiblioteket. Hon uppmanade mig att delta i hennes bokutmaning Klassiska kvinnor, som går ut på att läsa så många kvinnliga författare som möjligt fram till bokmässan den 15 september.

Min utmaning.

Om man läser fem böcker, varav tre kommer från den feministiska litteraturkanonen (som Hanna Lager varit med att ta fram), så är man med i utlottningen av ett bokpaket. En sådan utmaning kunde jag naturligtvis inte tacka nej till, så jag började genast fundera på vilka böcker jag skulle läsa.

Bland titlarna i litteraturkanonen så hade jag bara läst en, nämligen Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. Däremot hade jag läst en del av författarna, bl.a. Chimamanda Ngozi Adiche, Kerstin Ekman och Kerstin Thorvall. Så vilka skulle jag välja?

En föll sig naturligt, det är Maria Svelands Bitterfittan eftersom den redan står i bokhyllan (dock oläst). Sedan valde jag Moa Martinsons Mor gifter sig och Sofi Oksanens Utrensning, för att få lite blandning mellan gammalt och nytt.

Därutöver kommer jag att läsa Sigrid Combüchens Spill. Den ingår inte i litteraturkanonen, men väl i min ännu olästa boksamling. Samt Françoise Sagans Bonjour tristesse; en klassiker som jag var på vippen att beställa i somras (men då blev det i stället Gustave Flauberts Madame Bovary).

Så här ser alltså min lista med Klassiska kvinnor ut:

• Sigrid Combüchen: Spill
• Moa Martinson: Mor gifter sig
• Sofi Oksanen: Utrensning
• Françoise Sagan: Bonjour tristesse
• Maria Sveland: Bitterfittan

Idag hämtade jag de tre böcker jag beställt från Bokus. Därmed är jag redo att anta utmaningen och ser fram emot mycket intressant läsning. Vill du också delta? Anmäl dig på feministbiblioteket.se/klassiska-kvinnor/.

En skev bokhylla

Varje gång jag läst ut en bok vidtar den högst njutbara uppgiften att välja ut en ny. Att botanisera i det som författaren Nassim Taleb kallat för "anti-biblioteket", dvs. de böcker man samlat på sig men ännu inte läst, är något jag gör med förtjusning.

Medan jag stått där och funderat på vad jag vill läsa härnäst – skön- eller facklitteratur? nytt eller gammalt? tungt eller lättsamt? – har jag någon gång tänkt att det inte verkar råda någon vidare jämställdhet i mina bokhyllor.

Idag bestämde jag mig för att ta reda hur det förhåller sig med den saken. Således inventerade jag alla mina skön- och facklitterära böcker (med undantag för ett par travar med pocketar som jag inte orkade räkna) för att utröna hur många som skrivits av män respektive av kvinnor.

Utfallet blev onekligen ingen braksuccé ur genussynpunkt: Av de totalt 262 böcker jag har i min bokhylla är 219 författade av män och 43 av kvinnor, dvs. en ratio på 83/17.

Jag är nu inte riktigt säker på vad jag ska göra med den här informationen; jag föreställer mig ju att mina bokinköp inte styrs av författarens kön utan av att boken handlar om något jag tycker är intressant. Men jag tycker ändå att resultatet av inventeringen är tankeväckande, och ska fundera vidare på vad jag ska göra med denna nyvunna insikt. Någon som har förslag?

Med detta sagt kan jag i alla fall, som lite lindring för det dåliga genussamvetet, konstatera att bokåret 2014 börjat rätt bra. Jag har nyss läst ut Margaret Thatchers The Downing Street years och Eva F Dahlgrens Fallna kvinnor, samtidigt som jag snart är halvvägs i Hilary Mantels Wolf Hall. Och den bok som står näst på tur att lämna mitt anti-bibliotek är Alice Munros För mycket lycka. Därmed blir bokhyllan en aning mindre skev.

Viktig diskussion om viktig litteratur

Från höger till vänster uttrycks nu uppskattning för Folkpartiets idé om att skolelever ska läsa litterära klassiker. Det är en välkommen vändning.

Sommaren 2006 lanserade folkpartisten Cecilia Wikström (som då var riksdagsledamot och numera Europaparlamentariker) idén om en svensk litteraturkanon. Bakgrunden var att läsförståelsen bland svenska skolelever var dålig. Så här skrev Wikström i en debattartikel:

"Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan att riktigt förstå en text på svenska och saknar förutsättningar att uttrycka sig i skrift. Det är djupt orättvist att konstatera att i dagens skola klarar sig barn med svenska föräldrar bättre än invandrarbarn eller barn i hem utan studietradition.
   Den som inte får möjlighet att lära sig en god svenska kommer att ha starkt begränsade förutsättningar att välja yrke och han eller hon kan också få svårigheter att delta i samhällslivet. Utan kunskaper i svenska är det hopplöst att söka jobb, kommunicera med myndigheter och ta del av viktig samhällsinformation. Det fanns en rättvisetanke bakom den traditionella bildningsskolan som prioriterade svenskan."

Folkpartiets partistyrelse ställde sig snabbt bakom förslaget, och en stor debatt utbröt. Själv skrev jag att förslaget sände "vibbar av dammig nationalism". Det var onödigt hårda ord men jag tycker fortfarande inte det är alldeles självklart att det är en god idé med en fastställd kanon som "alla" ska läsa. Samtidigt inser jag vikten och värdet av att fler får chansen att tillägna sig litteratur som höjer sig över sommardeckare-nivån.

En del av min egen litteraturlista.

I dagens SvD gör KD:s partiledare Göran Hägglund ett försök att komma in i skoldebatten. Även han förordar nu en klassikerlista: "Det Sverige som speglas i 'Hemsöborna', 'Stadserien' och för den delen i 'Emil i Lönneberga' är nog på många sätt lika avlägset för en svenskfödd femtonåring som för en inflyttad. Likväl innehåller de många ledtrådar till dagens samhälle, och att förstå dem gör det lättare att förstå vår nutid. Klassikerlistan är därför en viktig del i att återupprätta det klassiska bildningsidealet i Sverige", motiverar Göran Hägglund sitt ställningstagande.

Han får oväntat eldunderstöd från Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos. Så här skriver hon:

"På de flesta andra områden verkar vi kunna acceptera att man måste göra saker som man tycker är svårt och kanske inte riktigt finner tillfredsställande för att nå belöning. Man måste träna för att kunna springa ett maraton och man måste räkna algebra för att kunna förstå matematik. Många böcker som förändrar ens liv måste man till en början kämpa med. Är inte det en viktig sak att lära ut i skolan? Det är inte samma sak att läsa Ibsen och att läsa den senaste svenska deckaren. Varför accepterar vi att det jämförs bara för att de bättre aktiviteterna inbegriper bokstäver på papper?"

Jag gläds särskilt åt att Kielos i sitt inlägg omnämner Leif Alsheimer (1953–2010), högskolelektor i juridik och den som introducerade mig till mer utmanande läsning (se Att läsa en bok är inte så dumt). För det är jag honom evigt tacksam.

Leif Alsheimers "litteraturkanon" (som i hans tappning kallades core curriculum) innehöll förvisso litteratur från hela världen och kunde således knappast anklagas för att "cementera en uteslutande idé om svenskhet", som en DN-skribent skrev år 2006. Att en svensk litteraturkanon för skolan fokuserar på svensk litteratur är nu inte alldeles orimligt – det handlar ju inte om att eleverna uteslutande ska läsa böcker från denna lista. En genomtänkt lista bör rimligtvis också bidra till att läsarnas vyer vidgas och att därmed "dammig nationalism" motverkas snarare än främjas.

I valrörelsen 2006 lade Folkpartiet grunden för en viktig diskussion om läsning och litteratur i skolan. Oavsett var vi landar – med eller utan klassikerlista – så önskar jag att den svenska skolan anstränger sig ännu mer för att ge alla elever chansen att uppleva hur mycket som öppnas inom en när man öppnar en bok.

Läs även: Chukris klassresa började på biblioteket

En hyllning till Världen av i går

”En europés minnen” är undertiteln till Stefan Zweigs bok Världen av i går (Ersatz förlag). Det säger mycket om boken, och mycket om författaren. Stefan Zweig såg sig verkligen som europé; han ogillade gränser och hade hela vår kontinent som arbetsfält. Zweig föddes 1881 i Wien, han dog 1941 Rio de Janeiro och det som hände däremellan beskrivs, analyseras och reflekteras i denna makalösa memoarbok.

Stefan Zweig, Världen av i går

I en liten iakttagelse som författaren gjorde i samband med att han 1934 återvände till London ger han en glimt av de stora förändringar som Europa genomgick under hans levnad: ”…efter trettio år steg jag åter ned på Victoria Stations perrong i novemberdagens reglementerade dimma, och det enda som förvånade mig vid ankomsten var att jag i stället för droska åkte bil till mitt hotell”. Tänk en så liten detalj, men ändå fullständigt revolutionerande. De vetenskapliga landvinningarna under den här tiden var omfattande, med flygplan och radioteknik som krympte avstånden, atomkraftens utveckling och medicinska framsteg. Men även politiskt var det en händelserik period, då gamla imperier slogs sönder, nya växte fram och kungar och kejsare fick lämna plats för gryende demokratier.

Alla framsteg och positiva förändringar överskuggas emellertid av världskrigen, som två gånger på kort tid lade Europa i förödelse. Allt detta fångar Stefan Zweig i sin bok. ”Jag har bevittnat mänsklighetens två största krig … [a]pokalypsens alla askgrå hästar har stormat genom mitt liv”, skriver han i sitt förord men konstaterar också att ”[p]aradoxalt nog har jag under samma tid som vår värld rent moraliskt störtat ett årtusende tillbaka i tiden sett samma mänsklighet höja sig till oanade bragder på det tekniska och intellektuella planet och i ett slag överträffa allt som åstadkommits under miljoner år.”

Det är sällsamt att följa hans berättelse, från barndomen, skolåren och studietiden i det kejserliga, burgna och välartade Wien – ”trygghetens gyllene tidsålder” – till de första stegen i hans vuxenliv och författarskap, och hur han sedermera etablerar sig i den europeiska intelligentians crème de la crème. Tack vare sin välsituerade bakgrund och sin framgångsrika karriär kunde Stefan Zweig åtnjuta den gränslösa frihet som rådde i Europa innan första världskriget. Det passade honom väl, som kosmopolit och Europavän. År 1909 blev fransmannen Louis Blériot den förste att flyga över Engelska kanalen. Då uppstod, beskriver Zweig, ”för första gången en europeisk känsla av gemenskap, ett europeiskt nationalmedvetande. Vilka meningslösa gränser, sade vi till varandra, när vartenda flygplan så lekande lätt svingar sig över dem, vad provinsiella och konstlade dessa tullar och gränsvakter är, vad det strider mot vår tids anda, som uppenbart fordrar samhörighet och världsbrödraskap!”

Kaféliv i Wien vid förra sekelskiftet. Målning: Reinhold Völkel.

Under resorna och vistelserna runtom i Europa (och för all del annorstädes) kom Stefan Zweigs bekantskapskrets att inrymma ett stort antal av dåtidens mest framträdande kulturpersonligheter. När man läser boken får man ibland en känsla av ”namedropping” – å andra sidan: vilka namn han droppar! Stefan Zweig kände Hugo von offmanstahl och Rainer Maria Rilke, Theodor Herzl var hans första redaktör, han var bekant med James Joyce, Ellen Key och Bertha von Suttner, han skrev en opera med Richard Strauss, han åkte bil med Walther Rathenau och var gäst hos Maksim Gorkij. Han har följt Auguste Rodins arbete i mästarens ateljé och bjudit in Salvador Dalí för att måla av den åldrade Sigmund Freud under dennes exil i England – och sådär håller det på. Jag tror aldrig han träffade Adolf Hitler, men å andra sidan kunde han från sitt hem i Salzburg se ändra bort till Berchtesgadens berg, där Tysklands blivande diktator hade sin villa och där nationalsocialismens ondska började slå rot (samt sedermera bränna hans böcker). Stefan Zweigs persongalleri är omfattande, och en smula omtöcknande. Man häpnar.

Den gränslösa optimism och framtidstro som Zweig och hans gelikar kände i början av 1900-talet kom, som bekant, att brutalt slås i spillror när världskriget bröt ut. Zweig deltog inte som stridande – faktum är att han tillbringade en stor del av kriget i neutrala Schweiz – men hans nedteckningar från krigets marginaler ger värdefulla perspektiv kring debatten och mentaliteten under krigsåren. Inte minst fängslande är beskrivningarna från efterkrigstidens Österrike, ett imperium av vilket återstod ”en stympad bål, som blödde ur alla ådror”. På tågresan tillbaka till hemlandet mötte Zweig den kejserliga vagnen, som förde Österrikes sista kejsare ut ur hans förkrympta rike, där armodet bredde ut sig. Hungern var så stor, berättar Zweig, att ”de flesta födde upp kaniner för att inte helt glömma hur kött smakade … välnärda hundar eller katter kom sällan tillbaka från längre promenader”. Inflationen sköt fart och människors livsbesparingar gick upp i rök. Sakta men säkert repade sig Österrike, men hyperinflationen kom snart att drabba det stora grannlandet, med konsekvenser som är alltför välbekanta för oss. (”Ingenting”, skriver Zweig, ”har gjort det tyska folket mer bittert, mer hatfullt, mer moget för Hitler än inflationen.”)

Jag skulle kunna hålla på i evighet och berätta om alla de intressanta passagerna i Världen av i går, om hur Stefan Zweigs berättelse ger liv åt en svunnen tid och förståelse för hur människor tänkte, tyckte och resonerade. Kultur, moral, mode – allt får plats i detta hänförande epos, som leder läsaren igenom det sena 1800-talets Europa och in i den nya tiden. Tidsresan är hänförande, en känsla som förstås förstärks av Zweigs fenomenala språkbehandling (översättarna Hugo Hultenberg och Anna Bengtsson bör väl också äras i detta sammanhang). Språket är noga utmejslat, och resultatet blir ibland nära nog poetiskt.

Det finns för all del också skäl att göra en del invändningar mot Stefan Zweigs framställning. Men de invändningarna kommer inte att framföras i denna text. Detta är en hyllning till en enastående bok – en kärleksförklaring där orden flödar rakt ur hjärtat och ned över tangentbordet. Tack, Stefan Zweig.

DN, SvD, SR, Expressen, HD, The New Yorker
Kan köpas på Bokus och Adlibris.

En kväll med underbara Barbara

Kvällar som denna, när sensommaren verkar ha tagit ut hösten i förskott, tillbringas lämpligen i biomörkret. Själv har jag nyss sett den tyska filmen "Barbara", vilken jag varmt kan rekommendera.

"Barbara" utspelar sig i det Östtyskland som nog känns väldigt avlägset för dagens besökare på hippa klubbar i Prenzlauer Berg. Men det är inte ens 25 år sedan som DDR-diktaturen rämnade och östtyskarna blev fria. Filmen utspelar sig i början av 1980-talet, och om filmens huvudroll, Barbara, hade funnits på riktigt hade hon varit i 60-årsåldern idag. Mer avlägset än så är det inte.

Arbete gav inte frihet, här heller.

När filmen börjar har Barbara, som är läkare, fått jobb på ett litet landsortssjukhus i Mecklenburg-Vorpommern. Hon arbetade tidigare i Berlin, och flytten är inte frivillig. Barbara övervakas av säkerhetspolisen, men förbereder i hemlighet sin flykt till friheten i väst.

Den fortsatta händelseutvecklingen ska jag inte avslöja, men jag berättar gärna att filmen är en stark skildring av den paranoida tillvaron i ett totalitärt samhälle där man inte vågar lita på någon, där väggar har öron och där medborgerliga fri- och rättigheter i bästa fall är något man kan läsa om i böcker. För oss som växt upp och lever i frihet är den övervakade tillvaron svår att föreställa sig, men den krypande obehagskänsla som "Barbara" förmedlar ger åtminstone en föraning.

Filmen är välgjord och tacknämligt befriad från hetsiga kameraåkningar och snabba klipp. Ändå, eller kanske tack vare det, är spänningsfaktorn hög. Samtidigt kan man ibland inte låta bli att småle när man ser de skruttiga och bullriga DDR-bilarna fara förbi på dåliga vägar, men skrattet hejdar sig när man inser att dessa rishögar för inte så länge sedan var det enda som östtyskarna kunde drömma om.

Det finns en scen i filmen när en östtysk man försynt närmar sig en västtysk Mercedesägare. Han känner på ratten – den är mjuk och stoppad. Hur fort går den? Mannens sprängande nyfikenhet verkar hållas tillbaka endast av rädslan; den invanda rädslan för att säga något olämpligt som kan nå fel öron. Den kuvade mannen dristar sig ändå till att konstatera att 200 kilometer i timmen, det kan nog Mercedesen "inte komma upp i på våra vägar i alla fall". Jag tycker den scenen säger väldigt mycket.

Socialstdiktaturen DDR upphörde lyckligtvis att existera 1990, och östtyskarna blev fria. Men "Barbaras" budskap är dessvärre fortfarande aktuellt. Ingen människa borde behöva leva i ett totalitärt samhälle. Kampen för alla människors fri- och rättigheter måste fortsätta. Fler borde få sin frihet.

Se också barbara-der-film.de. Fler filmtips med DDR-tema: Das Leben der Anderen (De andras liv), Nikolaikirche, Good bye Lenin! 
Läs även SvD, DN

Storstaden – en riktig höjdare!

Jag har ägnat ett antal sommarkvällar åt att läsa Edward Glaesers bok Stadens triumf. Glaeser är professor i nationalekonomi vid Harvard och uppväxt i New York. Han är en stor vän av staden, och i Stadens triumf gör han en förtjänstfull redogörelse av varför den stora, täta staden är en så förnämlig företeelse.

Ett skäl är att den täta bebyggelsen skapar förutsättningar för utbyte av tankar och idéer som ger upphov till nya mänskliga landvinningar. Glaeser ger ett exempel från renässansens Florens, när arkitekten Brunelleschi kom på det linjära perspektivets geometri. Kunskaperna överlämnades till Donatello och Masaccio, som införlivade dem i skulptur- och målerikonsten. Det kunskapsutbytet hade avsevärt försvårats om de tre herrarna aldrig hade kunnat mötas. Silicon Valley, eller varför inte Kista Science City, kan tjäna som mer moderna exempel på hur koncentrerad kompetens kan skapa mervärden. "Idéer färdas från en person till en annan i tättbefolkade stadsmiljöer, och det utbytet ger ibland upphov till den mänskliga kreativitetens mirakel", skriver Glaeser.

Städer är dock inte bara bra för innovationskraften. Städer är också bra för miljön. Helst ska de vara tätbebyggda, helst ska husen vara höga – helt enkelt för att städerna då rymmer fler. Finns det något grönare än asfalt? frågar Glaeser lite tillspetsat, och problematiserar den utglesade villabebyggelse som omger många stadskärnor.

Kritiken kan framstå som lite svårsmält – hur skulle Norrmalms stenstad kunna vara grönare än de lummiga villakvarteren i Äppelviken? Jo, menar Glaeser, eftersom den glesare bebyggelsen ger upphov till ett ökat bilberoende. Där innerstadsbon kan nå vänner, affärer och serviceinrättningar till fots så är förortsbon ofta hänvisad till bilen. Man behöver inte ta många steg i ett villaområde för att få den bilden bekräftad – de garageuppfarter där det inte står en bil parkerad är lätt räknade.

Vad är grönast?

Som en liten utvikning kan jag nämna att på Södermalm är 62 procent av hushållen bilfria. I västra Stockholm, med mycket villabebyggelse, ligger den siffran på 34 procent. Av dem som bor i flerfamiljshus är ca 50 procent bilfria, jämfört med 10 procent av dem som bor i villa. Siffrorna, från landstingets TMR-kontor, är från 2002 och har säkert ändrats en del; därtill måste bilden naturligtvis kompletteras av ytterligare faktorer. Men de illustrerar ändå Glaesers poäng: Om du har 300 meter till närmsta Ica så behöver du inte en bil för att handla mat. Och sannolikheten för att du har 300 meter till Ica är betydligt större om du bor i en tätbebyggd stad än i en gles villaförort (eller, för den delen, i en gles "hus i park"-stadsdel av den typ jag själv bor i).

Nu väcks förstås frågan vad man ska göra av dessa slutsatser. Självklart handlar det inte om att skapa konflikt mellan olika boendeformer. Men Glaesers perspektiv är intressanta, och manar till viss eftertanke. Om vi kan skapa fler miljökloka bostäder, ska vi då inte göra det? Det vilar ett ansvar på Stockholms politiker att ta vara på de möjligheter vi ändå har att bygga tätt (och högt), så att vi i vart fall inte stänger ute onödigt många från chansen att bo i en klimatsmart och dynamisk stadsmiljö. Det innebär inte att Stockholms innerstad ska bli Manhattan. Men kanske borde vi ändå våga fråga oss om det är förnuftigt att låta det sena 1800-talets silhuett sätta gränsen för hur många våningar framtidens hus kan få ha.

Läs även Gabriel Wikström: Ett uppfriskande inslag i debatten om storstaden och Håkan Forsell: Glaesers triumfatoriska stad.

Ge fan i Stefan Löfvens mamma

"Min 17-åriga dotter blev uppringd mitt i natten av en kvällstidningsjournalist. Frågan som ställdes var: 'Vad tycker du om att din pappa har ett förhållande med en annan kvinna?'"

Orden är Lars Danielssons. Han var Göran Perssons närmaste man 2004, när flodvågen rullade in över Thailands stränder. I Anders Pihlblads läsvärda bok Drevet går berättar Danielsson om det hejdlösa mediedrev han utsattes för efter tsunamikatastrofen.

Drevet går mot makthavare – och deras familjer.
Bild från Adlibris.se.

Precis som Danielssons berättelse antyder så väcker boken många tankar om mediernas logik och journalisternas etik. Efter det stora antalet uppmärksammade mediedrev som utspelat sig de senaste tio–femton åren, och de därpå följande rannsakningsdebatterna, kan man tycka att något skulle ha hänt. Det verkar inte finnas mycket som talar för det.

En liten påminnelse om detta kom i torsdags. Iris Melander är 82 år gammal och mamma till Socialdemokraternas nyvalde partiledare Stefan Löfven. Hon blev rikskänd när hon råkat avslöja för en lokaltidningsreporter att hennes som skulle bli ny S-ledare. "Han ringde i går och berättade det, men sade samtidigt att det skulle vara hemligt till och med på fredag", slank det ur henne. Eller, för att citera tidningen Allehanda: "Men när trycket från medierna ökade var det svårt för henne att hålla hemligheten för sig själv."

Med facit i hand kan den här historien framstå som harmlös. Men ändå: Vad är det för dumt jävla journalistspån som ringer upp en 82-årig kvinna och utsätter henne för "tryck från medierna" för att få ur henne hemligheter? Jag känner förstås inte Stefan Löfvens mamma, men jag föreställer mig att hon är som många andra 82-åringar: medieovan och lite godtrogen. Detta har lokaltidningsreportern mage att utnyttja. Var säger journalistetiken om det? I mina ögon är den där reportern ungefär häftig som en telefonförsäljare som lurar på gamla människor saker de inte behöver.

Skandaler inträffar, och det är journalisternas jobb att nosa upp dem. Ett efterföljande drev mot den skandaliserade makthavaren är nog i många fall oundvikligt. Men man ringer inte en 17-årig tjej och frågar vad hon tycker om sin pappas påstådda utomäktenskapliga förbindelser. Och man ger fan i Stefan Löfvens mamma.

Varning för uppfostringskampanj!

Härom kvällen avslutade jag vinterns stora bokprojekt, Jonathans Littells De välvilliga, en 900 sidors skildring av andra världskriget från nazi-officeren Max Aues perspektiv. På sätt och vis hade jag kanske tur som var förkyld i helgen, så att jag med gott samvete kunde ägna mig åt streckläsning i två dagar.

Nu är, hur som helst, Max Aues saga all och efter honom tänkte jag det kunde passa med ett par berättelser om den terror som för en del européer tog vid efter nazi-terrorn: kommunismen. Således har jag nu öppnat Herta Müllers Kungen bugar och dödar, och därefter väntar Slavenka Draculics Katt i Warszawa.

Med detta vill jag egentligen bara ha sagt att jag gillar att läsa böcker. Och borde väl därmed vara öppet mål för det utspel Folkpartiet gjorde strax innan nyår. I utspelet föreslår vi bokutredning som tar ett grepp om frågorna kring läsandets nya utmaningar.

Dessa utmaningar består bl.a. av förändrad teknik, "bestsellerism", sociala förändringar och internationalisering, enligt riksdagsledamoten Christer Nylander. Bokutredningen ska även söka svar på vilka effektiva vägar det finns för att öka läslusten för dem som annars inte läser.

Jag vill börja med att understryka att jag tycker läsning är viktigt. Läsning främjar bildning och bildning främjar demokratin. Därför har skolorna ett viktigt uppdrag att ge eleverna ett gott förhållande till litteraturen. (Här vågar jag gissa att skolorna kan bli bättre. Detta torde dock vara en fråga för utbildningsutskottet snarare än kulturutskottet.)

Men jag tycker ändå att utspelet andas en smula uppfostringspolitik. Förutsättningarna för ett brett läsande finns där: den låga bokmomsen och pocketboomen har gjort litteratur rekordbillig. Det finns hundratals bibliotek där böcker kan lånas kostnadsfritt (nej, inte gratis; notan för biblioteken står skattebetalarna för). Ljudböcker kan enkelt laddas ner till iPodar eller köpas på cd. Om nu svenskarna, trots detta, ändå väljer att inte konsumera litteratur i den utsträckning politikerna önskar så får man respektera det valet. Uppfostringskampanjer ska vi inte ägna oss åt.

Att läsa en bok är inte så dumt

När jag gick på högskolan, det var när juristprogrammet stod under Leif Alsheimers egid, fick vi lära oss - eller snarare, vi blev indoktrinerade i - meningen med boklig bildning. I kursen core curriculum, som löpte parallellt med de övriga studierna, anmodades vi läsa ett relativt stort antal (listan finns här) litterära klassiker. Syftet med core curriculum var att vi studenter genom att få en bredare bildning skulle bli bättre på att förstå historiska sammanhang och skeenden så att vi därmed ska stå bättre intellektuellt rustade för att möta de hot mot demokratin som förekommer även i modern tid.

En annan poäng med att läsa många böcker är att man blir bättre på att ta sig fram i samhället. Ett intressant exempel på detta redovisas i dagens SvD. Tidningen har besökt stålverket Sandvik där det pågår ett projekt för att få pappor att börja läsa böcker för sina barn - och för sig själva. Åke Dansk är en eldsjäl i projektet, och han påstår att de arbetare som deltar i projektet blir mer vana att läsa:

Det behövs verkligen i dag med tanke på alla instruktioner som ska läsas för maskiner och datorer. Det är en bra kompetensutveckling - för företaget och för våra [LO-fackens] medlemmar.

Det förefaller alltså som att uppmuntran till läsning och bildning är både lönsamt och meningsfullt, även för de grupper som traditionellt sett sällan öppnar en bok.

Tråkigt då att den svenska skolan leder eleverna i helt fel riktning. Ja, så tycks vara fallet enligt en bok av språkprofessor Inger Enkvist; i en kommentar av filosofiprofessor Per Bauhn som publiceras på sidan efter den upplyftande artikeln om bokprojektet på Sandvik refereras Enkvists bok Uppfostran och utbildning. I den sägs bl.a. att

Skolan hjälper inte längre de okunniga att bli kunniga och kultiverade utan får dem att tro att de redan är det.

Bauhn förklarar detta haveri med att den socialistiska jämlikhetstanken alltför länge fått råda i den svenska skolan. Lärarnas auktoritet har satts i fråga, så även betyg och kunskapsmätningar. Ambitiösa och målmedvetna elever betraktas som hot mot jämlikheten och oviljan mot framgång döljs i slagord som "alla ska med".

Så skönt då, att vi nu har en regering som inte är rädd för att även ge duktiga elever chansen. Så bra att vi har en skolminister som inser poängen med arbetsro i skolan. Så hoppingivande att Alliansen begriper att utbildning spelar en huvudroll för Sveriges framtid. Och att det inte är så dumt att läsa en bok då och då.

(Själv läser jag förresten just nu Charlayne Hunter-Gaults New news out of Africa.)