Viktig diskussion om viktig litteratur

Från höger till vänster uttrycks nu uppskattning för Folkpartiets idé om att skolelever ska läsa litterära klassiker. Det är en välkommen vändning.

Sommaren 2006 lanserade folkpartisten Cecilia Wikström (som då var riksdagsledamot och numera Europaparlamentariker) idén om en svensk litteraturkanon. Bakgrunden var att läsförståelsen bland svenska skolelever var dålig. Så här skrev Wikström i en debattartikel:

"Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan att riktigt förstå en text på svenska och saknar förutsättningar att uttrycka sig i skrift. Det är djupt orättvist att konstatera att i dagens skola klarar sig barn med svenska föräldrar bättre än invandrarbarn eller barn i hem utan studietradition.
   Den som inte får möjlighet att lära sig en god svenska kommer att ha starkt begränsade förutsättningar att välja yrke och han eller hon kan också få svårigheter att delta i samhällslivet. Utan kunskaper i svenska är det hopplöst att söka jobb, kommunicera med myndigheter och ta del av viktig samhällsinformation. Det fanns en rättvisetanke bakom den traditionella bildningsskolan som prioriterade svenskan."

Folkpartiets partistyrelse ställde sig snabbt bakom förslaget, och en stor debatt utbröt. Själv skrev jag att förslaget sände "vibbar av dammig nationalism". Det var onödigt hårda ord men jag tycker fortfarande inte det är alldeles självklart att det är en god idé med en fastställd kanon som "alla" ska läsa. Samtidigt inser jag vikten och värdet av att fler får chansen att tillägna sig litteratur som höjer sig över sommardeckare-nivån.

En del av min egen litteraturlista.

I dagens SvD gör KD:s partiledare Göran Hägglund ett försök att komma in i skoldebatten. Även han förordar nu en klassikerlista: "Det Sverige som speglas i 'Hemsöborna', 'Stadserien' och för den delen i 'Emil i Lönneberga' är nog på många sätt lika avlägset för en svenskfödd femtonåring som för en inflyttad. Likväl innehåller de många ledtrådar till dagens samhälle, och att förstå dem gör det lättare att förstå vår nutid. Klassikerlistan är därför en viktig del i att återupprätta det klassiska bildningsidealet i Sverige", motiverar Göran Hägglund sitt ställningstagande.

Han får oväntat eldunderstöd från Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos. Så här skriver hon:

"På de flesta andra områden verkar vi kunna acceptera att man måste göra saker som man tycker är svårt och kanske inte riktigt finner tillfredsställande för att nå belöning. Man måste träna för att kunna springa ett maraton och man måste räkna algebra för att kunna förstå matematik. Många böcker som förändrar ens liv måste man till en början kämpa med. Är inte det en viktig sak att lära ut i skolan? Det är inte samma sak att läsa Ibsen och att läsa den senaste svenska deckaren. Varför accepterar vi att det jämförs bara för att de bättre aktiviteterna inbegriper bokstäver på papper?"

Jag gläds särskilt åt att Kielos i sitt inlägg omnämner Leif Alsheimer (1953–2010), högskolelektor i juridik och den som introducerade mig till mer utmanande läsning (se Att läsa en bok är inte så dumt). För det är jag honom evigt tacksam.

Leif Alsheimers "litteraturkanon" (som i hans tappning kallades core curriculum) innehöll förvisso litteratur från hela världen och kunde således knappast anklagas för att "cementera en uteslutande idé om svenskhet", som en DN-skribent skrev år 2006. Att en svensk litteraturkanon för skolan fokuserar på svensk litteratur är nu inte alldeles orimligt – det handlar ju inte om att eleverna uteslutande ska läsa böcker från denna lista. En genomtänkt lista bör rimligtvis också bidra till att läsarnas vyer vidgas och att därmed "dammig nationalism" motverkas snarare än främjas.

I valrörelsen 2006 lade Folkpartiet grunden för en viktig diskussion om läsning och litteratur i skolan. Oavsett var vi landar – med eller utan klassikerlista – så önskar jag att den svenska skolan anstränger sig ännu mer för att ge alla elever chansen att uppleva hur mycket som öppnas inom en när man öppnar en bok.

Läs även: Chukris klassresa började på biblioteket