Feministisk bokutmaning, del 2

Den stora uppmärksamhet en del böcker röner tror jag ibland avslöjar lika mycket om den tid då de publiceras som om deras innehåll. Den tanken slår mig när jag läser Bonjour tristesse av Françoise Sagan, som gavs ut år 1954.

Françoise Sagan, Bonjour tristesse.

Bokens huvudperson är sjuttonåriga Cécile, som tillbringar sommaren med sin far i ett hus på franska rivieran. Cécile har en mycket nära relation till sin pappa, som trots att han är en riktig kvinnokarl till slut finner kärleken i Anne. Anne flyttar in i sommarhuset, bröllop planeras – men Cécile kan inte glädjas åt den nya kvinnan i familjen. Hon intalar sig själv att hennes pappa skulle bli olycklig i ett äktenskap, och lyckas övertala hans förra älskarinna att grusa äktenskapsplanerna.

Cécile är onekligen en förslagen sjuttonåring och det sätt på vilket hon manipulerar sin omgivning för att få som hon vill var nog rätt uppseendeväckande för sextio år sedan. Kanske också det faktum att de aktiva rollerna i boken spelas av kvinnor: Spänningsfältet finns mellan den intriganta Cécile och den driftiga och intelligenta Anne. Männen tycks mest vara statister – inte minst pappan, som framställs som ett viljelöst offer för sitt kvinnotycke, i större behov av sin dotters fasta hand än hon av hans.

Riktigt lika provocerande uppfattas detta nog inte av samtida läsare, men boken förmedlar ändå en bild av ett fenomen som jag tror är evigt: Tonårens turbulenta känslovärld, där avgrundsdjup sorg och magfjärilsglädje växlar i dramatiska kast och där den oproportionerliga känslostyrkan kan få både omdöme och konsekvensanalys att svikta. Detta drabbas Cécile av i Bonjour tristesse, och hennes destruktiva beteende får dramatiska följder; i verklighetens tristess är det nog vanligare att ungdomar låter olyckan drabba dem själva.