Republik – ett friare statsskick

På Republikanska föreningens kongress igår valdes jag till revisor. Föreningen har medvind, och allt fler svenskar vill avskaffa monarkin.

Republikanska föreningen ligger mig varmt om hjärtat. Det var den första organisation jag engagerade mig i när jag nyligen hade flyttat till Stockholm, och det är via Republikanska föreningen jag träffat liberala vänner som tagit med mig in i Folkpartiet. Jag satt i styrelsen för föreningen i ett par år och sedan jag lämnade styrelsen vid kongressen 2008 blev jag, tillsammans med Marcus Sundberg, föreningens revisor under åren 2009–2011. På gårdagens fick jag återigen förtroendet att för ett verksamhetsår vara revisor i föreningen.

När jag var aktiv i styrelsen hade Republikanska föreningen omkring 2 500 medlemmar. Det fanns inte mycket pengar i kassan och årsmötena hölls i olika gratislokaler. Men på senare år har den republikanska rörelsen växt och professionaliserats betydligt. Gårdagens kongress ägde rum på konferensanläggningen Clarion Sign i centrala Stockholm, och idag är omkring 10 000 svenskar medlemmar i föreningen (vilket kan jämföras med de minsta riksdagspartierna, som har omkring 12 000–15 000 medlemmar). Mätningar från t.ex. SOM-institutet visar ett stadigt vikande stöd för monarkin; även om majoriteten av svenskarna fortfarande säger sig vilja behålla den så är jag övertygad om att republiken har framtiden för sig.

Det främsta argumentet för republik handlar om demokratin. Offentliga ämbeten ska helt enkelt inte gå i arv, de ska tillsättas genom val eller efter meriter. Monarkin är, som docenten i offentlig förvaltning Lennart Nilsson konstaterar, en avvikelse från den i övrigt gällande demokratiska principen i Sverige. Det är tack och lov en avvikelse som vi kan rätta till – genom att införa republik.

Släpp ut henne.

Det finns också ett lite "mjukare" argument, som handlar om kungafamiljens medlemmar och hur deras livsmöjligheter inskränks av Sveriges statsskick. Inte minst tydligt har detta blivit sedan Estelle Bernadotte föddes. Det är beklämmande att se hur den lilla prinsessan redan som spädbarn förvandlas till ett utställningsföremål att visas upp för den nyfikna allmänheten.

En av monarkins styrkor sägs ju ofta vara att den står för kontinuitet. Den kontinuiteten tycks emellertid fordra att vi får följa de enskilda kungligheternas liv hela vägen från vaggan till graven. Således är de med monarkin symbiotiska kändisfotografernas kameralinser från dag ett konstant riktade mot den kungliga bebisen, utan att barnet självt har en chans att värja sig. I mina ögon är det en flagrant integritetskränkning.

I jämförelse med många andra barn är Estelle Bernadotte naturligtvis mycket privilegierad. Men det liv hon fötts till påminner i många avseenden om en burfågels. Buren må vara gyllene, men fågeln tycks mest av allt finnas till som ett objekt för oss, vi åskådare som förväntar oss att den ska kvittra, drilla och låta oss nyfiket betrakta dess färgglada fjäderdräkt. Jag kan inte upphöra att förvånas över att vi accepterar detta som en självklar del av vårt statsskick.