Mormor – äkta, älskad och saknad.

I början av februari 1914 blev Sveriges kung Gustaf V uppvaktad av ett bondetåg, med krav på upprustning av krigsmakten. Kungen tog emot dem på slottets borggård och höll ett tal, där han gav dem sitt stöd. Detta var i strid med regeringens politik, och i protest mot kungens åsidosättande av parlamentarismens principer avgick statsministern, liberalen Karl Staaff.

Så kom det sig att den 22 april, när min mormor föddes, så styrdes Sverige av en partipolitiskt obunden ministär under Hjalmar Hammarskjöld. Det var mormor naturligtvis lyckligt ovetande om, liksom att det bara ett par månader senare skulle utbryta ett katastrofalt storkrig i Europa. Hon var också lyckligt ovetande om den katastrof av helt annat slag som snart skulle drabba henne.

Mormors mor hette Lovisa Karolina. I kyrkböckerna står det att hon var tvätterska. Enligt mormor var hon mycket vacker. Men hon var ogift. Att föda barn som ogift var djupt skambelagt år 1914. Så anmärkningsvärt ansågs det vara, att när prästen noterade min nyfödda mormors namn i folkbokföringen så lade han till ordet “oäkta” efteråt. Ett oäkta barn. Det var en brännmärkning som min mormor aldrig skulle kunna frigöra sig ifrån. 

Tre år senare inträffade så den stora katastrofen. Lovisa Karolina dog i spanska sjukan. Det oäkta barnet, och hennes lillebror, blev föräldralösa. Deras far tog inget ansvar för dem; i stället skildes syskonen åt och inackorderades i olika fosterfamiljer. Mormor hamnade hos avlägsna släktingar, där hon fick en kärv uppfostran. Hon var ju trots allt en oäkting.

Mormor och jag.

Mormor kunde trots allt ge det hon själv inte fick. För mig kommer mormor alltid att vara förknippad med oändlig kärlek och omtanke. När vi var små kom mormor varje morgon och väckte mig och min syster. Hon gjorde frukost och följde oss sedan till dagis och fritids. Alltid med klapprande träskor på fötterna. Efter skolan lagade hon mat. Köttbullar, potatis och sås. Äpplagröt. Sen vilade morfar och jag middag och läste varsin del av Arbetet. På helgerna tog hon med oss till Leksaksmagasinet, där vi fick He-Man-gubbar, Barbiedockor eller något nytt Lego.

Samtidigt var den tunga livssorg hon bar på alltid närvarande. På skolavslutningarna kom hon tidigt till kyrkan. Men hon satte sig långt bak; hon visste sin plats. Redan som liten fick hon veta att hon var oäkting och höra att hon inte dög. Att hon inte var god nog. Dåtidens socialmoralistiska tortyr tycks ha brutit ned all form av självkänsla. Jag minns att mormor ofta grät. Grät över att hon blivit född och över att hon måste leva. “Ni veta inte hur jag haft det”, bölade hon. Nej, vi kunde ju inte veta hur hon haft det; inte minst för att hon själv inte förmådde berätta mer än fragment ur sin barndom och uppväxt. Hon skulle naturligtvis behövt hjälp för att bearbeta sina minnen.

Mormor omkring 1940.

Vi människor tycks ha ett behov av att sortera och kategorisera varandra. Ibland handlar det om hudfärg, att vissa är sämre, dummare eller mindre värda på grund av vilken nyans de har på sitt skinn. Eller så handlar det om vilken gud man tror på, vilket kön man har eller om ens sexuella läggning. Alltid finns det några man kan peka ut, förnedra och kuva. Min mormor råkade födas av en mor, som av någon anledning inte var gift med barnets far. Det räckte för att dåtidens samhälle skulle placera henne i facket för oäkta, mindre värda människor. Trots att hon egentligen var lika äkta som vilket annat litet barn som helst.

Idag skulle min kära mormor fyllt hundra år. Det är hon nog glad att hon slipper. Genom den här berättelsen blir det förstås lite uppmärksamhet ändå, men det får hon stå ut med. För även om det gått hundra år sedan präster kallade spädbarn för oäkta så tycks vi fortfarande ibland behöva påminna oss om att alla människor som föds är – människor. Lika värdefulla och lika äkta.