Feministisk bokutmaning, del 0

"Den samtida novellkonstens mästare", var Svenska Akademiens motivering till Alice Munros Nobelpris i litteratur år 2013. En sådan kort och kärnfull motivering passar förstås särskilt väl när priset delas ut till en författare som valt att skriva i just det korta, kärnfulla novellformatet.

När jag anmälde att jag skulle delta i Hanna Lagers feministiska bokutmaning "Klassiska kvinnor" var Alice Munro inte en av de fem författarna på min boklista. Men eftersom För mycket lycka ändå låg halvläst på mitt nattduksbord så tänkte jag tjuvstarta med några reflektioner kring den.

Alice Munro, För mycket lycka.

För mycket lycka innehåller tio noveller, och en sak som slår mig är hur snabbt Munro suger in läsaren i sina berättelser. En del böcker kräver att man plöjer några kapitel innan man fastnar, men en sådan startsträcka kan förstås inte novellförfattaren kosta på sig. Alice Munro har också förmågan att skapa tät stämning och skarpa vändningar i sina noveller. Som i den gastkramande Fria radikaler eller den inledande Dimensioner, vars dramaturgiska höjdpunkt nästan fick mig att kippa efter andan.

Huvudpersonerna i novellerna är oftast kvinnor, och Alice Munro tar upp flera feministiska teman i boken. Skuldbeläggandet av kvinnor är ett sådant. Som i Sprick-hål, där en familj varit på utflykt och ett av barnen råkat ut för en olycka. På sjukhuset förmanar doktorn mamman:

"'Man måste bevaka ungarna varenda minut däruppe', sa han till [mamman] Sally ... 'Fanns där inte några varningsskyltar?' Om det hade varit [pappan] Alex i stället, tänkte hon, skulle han ha sagt något annat."

Ett annat exempel finns i Vissa kvinnor, där mannen i ett äktenskap är sjuk och vårdas i hemmet av en skötare, medan hustrun jobbar som lärare:

"Folk hackade på henne bara för att hon hade en utbildning. En annan sak de sa var att hon kunde ha stannat hemma och tagit hand om honom nu, så som hon lovat vid vigseln, i stället för att ge sig ut och undervisa."

En novell är en kort berättelse, ett begränsat format. Men det är därmed inte nödvändigtvis begränsande; på ungefär trettio läsvärda sidor förmedlar Alice Munro både berättelse och budskap. "I begränsningen visar sig mästaren" skrev en gång Goethe – och man får väl säga att Akademien har gett honom rätt.