Feministisk bokutmaning, del 1

Jag köper ofta böcker som jag gärna vill läsa, men eftersom jag inte läser i motsvarande takt så har jag en stadigt växande samling olästa böcker i hyllan. Maria Svelands Bitterfittan köpte jag i januari 2010, och när jag bestämde mig för att anta Feministbibliotekets bokutmaning Klassiska kvinnor passade det bra att ta fram den ur gömmorna.

Maria Sveland, Bitterfittan.

Bitterfittan blev mycket uppmärksammad när den kom ut år 2007. Efter att ha läst den tror jag att jag förstår varför. Boken beskriver på ett mycket drabbande sätt de orättvisor som många kvinnor utsätts för, även i det samhälle vi tycker är modernt och jämställt.

"Tredje gången jag blev kallad för hora var i en hiss i ett hotell. Jag och min pojkvän var där för att möta hans mamma och vi delade hiss med tre kostymklädda män i femtioårsåldern. En av dem såg länge på mig och sa: 'Och vad ska en sån här liten hora göra ikväll då?'" Detta fick Maria Sveland uppleva när hon var runt femton år, och är ett exempel på hur manssamhället utövar sin makt. Ett annat exempel är hämtat från när hon arbetade på SVT och två kvinnliga kollegor presenterade en reportageidé för sin chef. Idén avfärdades, men efter att en manlig kollega fått höra om idén och presenterat den ånyo så var den plötsligt jätteintressant. Det är lätt att sympatisera med Sveland när hon skriver att "jag vet inte hur jag ska överleva utan att förbli bitter när det finns så många anledningar att vara bitter".

Kanske skulle den här typen av upplevelser kunna avfärdas som anekdoter, om det inte vore för att det finns så mycket andra omständigheter som ger stöd för att det Sveland skildrar faktiskt är uttryck för den könsmaktsordning som råder. Där män är överordnade och kvinnor underordnade. Där män tjänar mer och kvinnor tjänar mindre. Där män kör bil och kvinnor tar bussen. Där pappor uppskattas och mammor skuldbeläggs. Och så vidare.

När jag läser Bitterfittan kryper dessa strukturer inpå skinnet. Jag har aldrig tidigare blivit så berörd av någon skildring av obalansen i makt mellan kvinnor och män. I bokens inledning skriver Sveland att varje gång hon ser en sur tantkvinna försöker hon tänka "att långt där inuti finns en glad flicka som en gång drömde storartade drömmar utan begränsningar". Det är välformulerat. Jag önskar, och hoppas jag kan medverka till, att fler flickor kan fortsätta vara glada, och fullfölja sina drömmar på samma villkor som sina killkompisar. Att ingen ska behöva ha anledning att vara bitter.

Läs även Feministbibliotekets recension av Bitterfittan.