I DN finns idag en intressant artikel om ordningsproblemen i den svenska skolan. Skolverkets mätningar visar att allt fler elever störs i klassrummen, och i den senaste Pisa-studien toppar Sverige bara en tabell: svenska elever har högst andel sena ankomster. Det är naturligtvis allvarligt, eftersom de svenska skolresultaten knappast kommer lyfta om det inte finns studiero i skolan.
 |
| Jan Björklund vill lyfta skolan – men han kan inte göra det själv. Foto: Kristian Pohl |
"Det är mycket bekymmersamt när så många elever upplever att de blir störda i klassrummet. Forskningen visar att lärarens förmåga att skapa lugn och ro är långt viktigare för resultaten än exempelvis klasstorleken", säger till exempel Uppsala-forskaren Martin Karlberg. "Lärarna behöver bli bättre på att förklara vilka regler som gäller", säger hans kollega Marcus Samuelsson vid Linköpings universitet.
Lösningen tycks alltså ligga i lärarnas ledarskap. "Ledarskap måste få ett ännu större utrymme på lärarutbildningarna. Dessutom behöver lärarlönen höjas", säger Martin Karlberg. Joakim Larsson forskar vid Karlstads universitet. Han understryker vikten av att eleverna är delaktiga när ordningsreglerna utformas. Läraren Agnetha Winberg, som också intervjuas i DN:s artikel, har egna erfarenheter av detta. På den skola där hon är verksam har man sett positiva effekter av de ordningsregler som beslutats tillsammans med eleverna. Hon är dock tydlig med att läraren har en central roll: "Saknar läraren ledarskap och kunskap så har det ingen betydelse hur lagstiftningen ser ut. Då är det kört", säger hon.
Forskarna tycks alltså eniga med Jan Björklund i att lärarna har en absolut nyckelroll i att förbättra läget. Men även om det säkert känns bra för utbildningsministern att forskningen står på hans sida, så är det en utmaning för honom som politiker. Detta är inget problem som har en enkel lösning, som kan lagstiftas bort över en natt. Det handlar om att stötta och utveckla den befintliga lärarkåren, och se till att läraryrket blir så attraktivt att framtidens lärarutbildning lockar till sig de mest motiverade studenterna.
Genom att öronmärka statliga pengar till högre lärarlöner och införa lärarlegitimation har Folkpartiet genomdrivit reformer som går i rätt riktning. Det har redan gett resultat: sedan år 2008 har söktrycket på lärarutbildningen ökat med 40 procent. Men mycket av ansvaret ligger i kommunernas händer: Det är de som är ansvariga för skolan och lärarnas arbetsgivare. Folkpartiet vill ändra detta, genom att göra skolan statlig. Tills det är genomfört krävs dock ett stort engagemang, inte bara från utbildningsministern utan även på kommunal nivå, för att stärka läraryrket och lyfta skolan. Först när alla drar åt samma håll kan skolutvecklingen vända – och eleverna få sin välbehövliga studiero.
Läs gärna mer om Folkpartiets politik för skola och utbildning. Lotta Edholm (FP) bloggar om Alliansens satsningar på skolan. Rasmus Jonlund (FP) bloggar om att sjätteklassare på Kungsholmen välkomnar tidigare betyg och om lärares status och arbetsmiljö – en fråga om ledarskap.
2 kommentarer:
Hejsan, Joakim Larsson här - som citerades i DN-artikeln ovan :)
Tack för intressanta blogginlägg! Det är förstås sant att skolans studiero är mycket angelägen att tillgodose. Och visst, ledarskapsfrågan är en nyckel i det hela. Men jag tror inte att problemet handlar om att "rusta" lärare med den ena eller den andra kompetensen för att på så sätt kunna bibehålla en traditionell ledarstil, eller en traditionell lärarauktoritet, i klassrummet. Huvudnyckeln tror jag istället ligger i att inse att vi idag har ett samhälle som skiljer sig markant från de samhällen där traditionell disciplin och auktoritet utvecklades. Ett steg i rätt riktning tror jag därefter vore att inse att vi idag behöver bygga ledarskapet på en mer relationell auktoritet (se t.ex. en läsvärd artikel i Lärarnas Nyheter om detta, http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2011/02/25/auktoritet-ar-inte-peka-hela-handen).
Öppenheten och dessutom kompetensen för en sådan auktoritet tror jag redan finns hos väldigt, väldigt många lärare i skolan idag, och det är enligt mig denna kompetens vi ska ta tillvara på, bygga vidare på, snarare än att motarbeta.
Mvh, Joakim Larsson
Hej Joakim,
Tack för att du läst, och tagit dig tid att kommentera!
Utifrån det du skriver uppfattar jag inte att vi har några större meningsskiljaktigheter. När jag skriver om "lärarens ledarskap" så tänker jag inte på traditionell disciplin och auktoritet, utan på ett ledarskap som förmår skapa den arbetsro m.m. som krävs för att alla ska få chansen att tillägna sig kunskaperna i skolan.
Möjligen har vi olika uppfattningar när det gäller behovet av att, som du skriver, "rusta" lärarna med ledarkompetens. Din forskarkollega Martin Karlberg säger till DN att ledarskap bör få större utrymme på lärarutbildningarna. Det förefaller rimligt. Läraren är en ledare i klassrummet, och i mina ögon är det inte konstigare att en lärare behöver utbildning/stöd i sitt ledarskap än vilken annan ledare i samhället som helst.
En ytterligare aspekt är förstås att lärare har olika personligheter. För en del funkar det bättre med en mer traditionell ledarstil, medan andra kan uppnå lika god studiero osv. genom ett mer "avslappnat" ledarskap. För egen del har jag upplevt båda ledarstilarna och har svårt att se att den ena självklart är bättre än den andra. Det måste finnas utrymme för lärarna att forma sitt eget ledarskap, och genom ut- och fortbildning bör de få verktygen för det.
Med vänlig hälsning
Jesper Svensson
Skicka en kommentar