"Barbara" utspelar sig i det Östtyskland som nog känns väldigt avlägset för dagens besökare på hippa klubbar i Prenzlauer Berg. Men det är inte ens 25 år sedan som DDR-diktaturen rämnade och östtyskarna blev fria. Filmen utspelar sig i början av 1980-talet, och om filmens huvudroll, Barbara, hade funnits på riktigt hade hon varit i 60-årsåldern idag. Mer avlägset än så är det inte.
Arbete gav inte frihet, här heller.
När filmen börjar har Barbara, som är läkare, fått jobb på ett litet landsortssjukhus i Mecklenburg-Vorpommern. Hon arbetade tidigare i Berlin, och flytten är inte frivillig. Barbara övervakas av säkerhetspolisen, men förbereder i hemlighet sin flykt till friheten i väst.
Den fortsatta händelseutvecklingen ska jag inte avslöja, men jag berättar gärna att filmen är en stark skildring av den paranoida tillvaron i ett totalitärt samhälle där man inte vågar lita på någon, där väggar har öron och där medborgerliga fri- och rättigheter i bästa fall är något man kan läsa om i böcker. För oss som växt upp och lever i frihet är den övervakade tillvaron svår att föreställa sig, men den krypande obehagskänsla som "Barbara" förmedlar ger åtminstone en föraning.
Filmen är välgjord och tacknämligt befriad från hetsiga kameraåkningar och snabba klipp. Ändå, eller kanske tack vare det, är spänningsfaktorn hög. Samtidigt kan man ibland inte låta bli att småle när man ser de skruttiga och bullriga DDR-bilarna fara förbi på dåliga vägar, men skrattet hejdar sig när man inser att dessa rishögar för inte så länge sedan var det enda som östtyskarna kunde drömma om.
Det finns en scen i filmen när en östtysk man försynt närmar sig en västtysk Mercedesägare. Han känner på ratten – den är mjuk och stoppad. Hur fort går den? Mannens sprängande nyfikenhet verkar hållas tillbaka endast av rädslan; den invanda rädslan för att säga något olämpligt som kan nå fel öron. Den kuvade mannen dristar sig ändå till att konstatera att 200 kilometer i timmen, det kan nog Mercedesen "inte komma upp i på våra vägar i alla fall". Jag tycker den scenen säger väldigt mycket.
Socialstdiktaturen DDR upphörde lyckligtvis att existera 1990, och östtyskarna blev fria. Men "Barbaras" budskap är dessvärre fortfarande aktuellt. Ingen människa borde behöva leva i ett totalitärt samhälle. Kampen för alla människors fri- och rättigheter måste fortsätta. Fler borde få sin frihet.
Se också barbara-der-film.de. Fler filmtips med DDR-tema: Das Leben der Anderen (De andras liv), Nikolaikirche, Good bye Lenin!
Läs även SvD, DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar