Sophantering – en brännande fråga

"Det är mest skräp som står i tidningarna", hörs ju luttrade nyhetskonsumenter ibland klaga. Dagens SvD bär onekligen syn för sägen: tidningen ägnar två stora artiklar åt just skräp.

I avfallsanläggningen i Högdalen tar man emot 700 000 ton skräp varje år. Det eldas upp och omvandlas till värme och el – värmen motsvarar uppvärmningen av nästan 100 000 villor per år. Att sopor förvandlas till något användbart är förstås positivt. SvD berättar dock även om sophanteringens baksida – enorma högar av slaggrester, dvs. sådant som inte kunnat förbrännas och inte kan tas om hand på annat sätt än genom att deponeras. Sophantering börjar också bli big business. Fortum får ungefär 500 kronor per ton för att ta hand om soporna, och Sverige importerar årligen omkring 700 000 ton från utlandet – främst från Norge, men också från Neapel, där den maffiastyrda sophanteringen havererat. (Detta har kritiserats av Miljöpartiet; själv lutar jag nog åt att det är bättre att italienska sopor förbränns och kommer till nytta i Sverige, än att de dumpas och förgiftar naturen i Italien.)

Att ta hand om sopor på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt är naturligtvis nödvändigt. Men allra bäst är att försöka se till att det inte blir några sopor alls. Ett sätt att minska sopberget kan vara att installera en avfallskvarn under diskbänken. Då mals allt matavfall ner och transporteras via avloppssystemet till reningsverket, där det kan tas om hand och rötas till biogas (som kan användas för att driva bussar, sopbilar m.m.). I Stockholm har Folkpartiet drivit på för fler avfallskvarnar. Kvarnarnas kritiker hävdar att det är bättre att man källsorterar matavfall och samlar in det för kompostering. Säkert finns en poäng i detta; olika lösningar har olika fördelar. De kompletterar varandra  och ingen är allena saliggörande. En tilltalande aspekt med avfallskvarnarna är dock att transporterna minskar – sopbilen behöver inte komma lika ofta.

Hanteringen av sopor är en av det moderna samhällets stora miljöutmaningar. Den kan illustreras med att Stockholm nu måste installera större papperskorgar i sina parker – de gamla har helt enkelt inte plats för alla take away-kartonger och kaffemuggar som vi slänger. Mot den bakgrunden känns det förstås bra att skräpet tas om hand på ett ansvarsfullt sätt. Men det finns onekligen skäl för konsumenter och förpackningsindustri att fundera på om alla plastomslag verkligen är nödvändiga.