Storstaden – en riktig höjdare!

Jag har ägnat ett antal sommarkvällar åt att läsa Edward Glaesers bok Stadens triumf. Glaeser är professor i nationalekonomi vid Harvard och uppväxt i New York. Han är en stor vän av staden, och i Stadens triumf gör han en förtjänstfull redogörelse av varför den stora, täta staden är en så förnämlig företeelse.

Ett skäl är att den täta bebyggelsen skapar förutsättningar för utbyte av tankar och idéer som ger upphov till nya mänskliga landvinningar. Glaeser ger ett exempel från renässansens Florens, när arkitekten Brunelleschi kom på det linjära perspektivets geometri. Kunskaperna överlämnades till Donatello och Masaccio, som införlivade dem i skulptur- och målerikonsten. Det kunskapsutbytet hade avsevärt försvårats om de tre herrarna aldrig hade kunnat mötas. Silicon Valley, eller varför inte Kista Science City, kan tjäna som mer moderna exempel på hur koncentrerad kompetens kan skapa mervärden. "Idéer färdas från en person till en annan i tättbefolkade stadsmiljöer, och det utbytet ger ibland upphov till den mänskliga kreativitetens mirakel", skriver Glaeser.

Städer är dock inte bara bra för innovationskraften. Städer är också bra för miljön. Helst ska de vara tätbebyggda, helst ska husen vara höga – helt enkelt för att städerna då rymmer fler. Finns det något grönare än asfalt? frågar Glaeser lite tillspetsat, och problematiserar den utglesade villabebyggelse som omger många stadskärnor.

Kritiken kan framstå som lite svårsmält – hur skulle Norrmalms stenstad kunna vara grönare än de lummiga villakvarteren i Äppelviken? Jo, menar Glaeser, eftersom den glesare bebyggelsen ger upphov till ett ökat bilberoende. Där innerstadsbon kan nå vänner, affärer och serviceinrättningar till fots så är förortsbon ofta hänvisad till bilen. Man behöver inte ta många steg i ett villaområde för att få den bilden bekräftad – de garageuppfarter där det inte står en bil parkerad är lätt räknade.

Vad är grönast?

Som en liten utvikning kan jag nämna att på Södermalm är 62 procent av hushållen bilfria. I västra Stockholm, med mycket villabebyggelse, ligger den siffran på 34 procent. Av dem som bor i flerfamiljshus är ca 50 procent bilfria, jämfört med 10 procent av dem som bor i villa. Siffrorna, från landstingets TMR-kontor, är från 2002 och har säkert ändrats en del; därtill måste bilden naturligtvis kompletteras av ytterligare faktorer. Men de illustrerar ändå Glaesers poäng: Om du har 300 meter till närmsta Ica så behöver du inte en bil för att handla mat. Och sannolikheten för att du har 300 meter till Ica är betydligt större om du bor i en tätbebyggd stad än i en gles villaförort (eller, för den delen, i en gles "hus i park"-stadsdel av den typ jag själv bor i).

Nu väcks förstås frågan vad man ska göra av dessa slutsatser. Självklart handlar det inte om att skapa konflikt mellan olika boendeformer. Men Glaesers perspektiv är intressanta, och manar till viss eftertanke. Om vi kan skapa fler miljökloka bostäder, ska vi då inte göra det? Det vilar ett ansvar på Stockholms politiker att ta vara på de möjligheter vi ändå har att bygga tätt (och högt), så att vi i vart fall inte stänger ute onödigt många från chansen att bo i en klimatsmart och dynamisk stadsmiljö. Det innebär inte att Stockholms innerstad ska bli Manhattan. Men kanske borde vi ändå våga fråga oss om det är förnuftigt att låta det sena 1800-talets silhuett sätta gränsen för hur många våningar framtidens hus kan få ha.

Läs även Gabriel Wikström: Ett uppfriskande inslag i debatten om storstaden och Håkan Forsell: Glaesers triumfatoriska stad.