En hyllning till Världen av i går

”En europés minnen” är undertiteln till Stefan Zweigs bok Världen av i går (Ersatz förlag). Det säger mycket om boken, och mycket om författaren. Stefan Zweig såg sig verkligen som europé; han ogillade gränser och hade hela vår kontinent som arbetsfält. Zweig föddes 1881 i Wien, han dog 1941 Rio de Janeiro och det som hände däremellan beskrivs, analyseras och reflekteras i denna makalösa memoarbok.

Stefan Zweig, Världen av i går

I en liten iakttagelse som författaren gjorde i samband med att han 1934 återvände till London ger han en glimt av de stora förändringar som Europa genomgick under hans levnad: ”…efter trettio år steg jag åter ned på Victoria Stations perrong i novemberdagens reglementerade dimma, och det enda som förvånade mig vid ankomsten var att jag i stället för droska åkte bil till mitt hotell”. Tänk en så liten detalj, men ändå fullständigt revolutionerande. De vetenskapliga landvinningarna under den här tiden var omfattande, med flygplan och radioteknik som krympte avstånden, atomkraftens utveckling och medicinska framsteg. Men även politiskt var det en händelserik period, då gamla imperier slogs sönder, nya växte fram och kungar och kejsare fick lämna plats för gryende demokratier.

Alla framsteg och positiva förändringar överskuggas emellertid av världskrigen, som två gånger på kort tid lade Europa i förödelse. Allt detta fångar Stefan Zweig i sin bok. ”Jag har bevittnat mänsklighetens två största krig … [a]pokalypsens alla askgrå hästar har stormat genom mitt liv”, skriver han i sitt förord men konstaterar också att ”[p]aradoxalt nog har jag under samma tid som vår värld rent moraliskt störtat ett årtusende tillbaka i tiden sett samma mänsklighet höja sig till oanade bragder på det tekniska och intellektuella planet och i ett slag överträffa allt som åstadkommits under miljoner år.”

Det är sällsamt att följa hans berättelse, från barndomen, skolåren och studietiden i det kejserliga, burgna och välartade Wien – ”trygghetens gyllene tidsålder” – till de första stegen i hans vuxenliv och författarskap, och hur han sedermera etablerar sig i den europeiska intelligentians crème de la crème. Tack vare sin välsituerade bakgrund och sin framgångsrika karriär kunde Stefan Zweig åtnjuta den gränslösa frihet som rådde i Europa innan första världskriget. Det passade honom väl, som kosmopolit och Europavän. År 1909 blev fransmannen Louis Blériot den förste att flyga över Engelska kanalen. Då uppstod, beskriver Zweig, ”för första gången en europeisk känsla av gemenskap, ett europeiskt nationalmedvetande. Vilka meningslösa gränser, sade vi till varandra, när vartenda flygplan så lekande lätt svingar sig över dem, vad provinsiella och konstlade dessa tullar och gränsvakter är, vad det strider mot vår tids anda, som uppenbart fordrar samhörighet och världsbrödraskap!”

Kaféliv i Wien vid förra sekelskiftet. Målning: Reinhold Völkel.

Under resorna och vistelserna runtom i Europa (och för all del annorstädes) kom Stefan Zweigs bekantskapskrets att inrymma ett stort antal av dåtidens mest framträdande kulturpersonligheter. När man läser boken får man ibland en känsla av ”namedropping” – å andra sidan: vilka namn han droppar! Stefan Zweig kände Hugo von offmanstahl och Rainer Maria Rilke, Theodor Herzl var hans första redaktör, han var bekant med James Joyce, Ellen Key och Bertha von Suttner, han skrev en opera med Richard Strauss, han åkte bil med Walther Rathenau och var gäst hos Maksim Gorkij. Han har följt Auguste Rodins arbete i mästarens ateljé och bjudit in Salvador Dalí för att måla av den åldrade Sigmund Freud under dennes exil i England – och sådär håller det på. Jag tror aldrig han träffade Adolf Hitler, men å andra sidan kunde han från sitt hem i Salzburg se ändra bort till Berchtesgadens berg, där Tysklands blivande diktator hade sin villa och där nationalsocialismens ondska började slå rot (samt sedermera bränna hans böcker). Stefan Zweigs persongalleri är omfattande, och en smula omtöcknande. Man häpnar.

Den gränslösa optimism och framtidstro som Zweig och hans gelikar kände i början av 1900-talet kom, som bekant, att brutalt slås i spillror när världskriget bröt ut. Zweig deltog inte som stridande – faktum är att han tillbringade en stor del av kriget i neutrala Schweiz – men hans nedteckningar från krigets marginaler ger värdefulla perspektiv kring debatten och mentaliteten under krigsåren. Inte minst fängslande är beskrivningarna från efterkrigstidens Österrike, ett imperium av vilket återstod ”en stympad bål, som blödde ur alla ådror”. På tågresan tillbaka till hemlandet mötte Zweig den kejserliga vagnen, som förde Österrikes sista kejsare ut ur hans förkrympta rike, där armodet bredde ut sig. Hungern var så stor, berättar Zweig, att ”de flesta födde upp kaniner för att inte helt glömma hur kött smakade … välnärda hundar eller katter kom sällan tillbaka från längre promenader”. Inflationen sköt fart och människors livsbesparingar gick upp i rök. Sakta men säkert repade sig Österrike, men hyperinflationen kom snart att drabba det stora grannlandet, med konsekvenser som är alltför välbekanta för oss. (”Ingenting”, skriver Zweig, ”har gjort det tyska folket mer bittert, mer hatfullt, mer moget för Hitler än inflationen.”)

Jag skulle kunna hålla på i evighet och berätta om alla de intressanta passagerna i Världen av i går, om hur Stefan Zweigs berättelse ger liv åt en svunnen tid och förståelse för hur människor tänkte, tyckte och resonerade. Kultur, moral, mode – allt får plats i detta hänförande epos, som leder läsaren igenom det sena 1800-talets Europa och in i den nya tiden. Tidsresan är hänförande, en känsla som förstås förstärks av Zweigs fenomenala språkbehandling (översättarna Hugo Hultenberg och Anna Bengtsson bör väl också äras i detta sammanhang). Språket är noga utmejslat, och resultatet blir ibland nära nog poetiskt.

Det finns för all del också skäl att göra en del invändningar mot Stefan Zweigs framställning. Men de invändningarna kommer inte att framföras i denna text. Detta är en hyllning till en enastående bok – en kärleksförklaring där orden flödar rakt ur hjärtat och ned över tangentbordet. Tack, Stefan Zweig.

DN, SvD, SR, Expressen, HD, The New Yorker
Kan köpas på Bokus och Adlibris.