Utbrända kårarbetare inte regeringens fel

Om studentkårerna inte lyckas locka medlemmar borde de fundera på vad de erbjuder, snarare än att skylla på regeringen.

I juli 2010 tog Alliansen bort kårobligatoriet, som tidigare tvingat alla högskolestudenter att vara medlemmar i en studentkår (se Den 1 juli får Sveriges studenter lite mer frihet). Det enda anmärkningsvärda med det beslutet är att det inte fattats tidigare.

En naturlig konsekvens av att studentkårernas tvångsmedlemskap avskaffades var att en del studenter valde att inte bli medlemmar. Precis som alla andra föreningar måste kårerna nu anstränga sig för att locka medlemmar. Något som tydligen är jobbigt.

"Efter kårobligatoriets avskaffande är det en daglig kamp att få in medlemmar och intäkter", suckar Elisabeth Johansson Hallin, Luleå Studentkårs ordförande, i ett SR-inslag idag. SFS ordförande Erik Arroy kopplar utbrändhet, magsår, ångest och sömnbesvär bland kåraktiva till obligatoriets avskaffande. Det är förstås solklar vem som bär skulden:

"Ansvaret är regeringens. Det var utbildningsdepartementet som drev på att kårobligatoriet avskaffades och det är därför viktigt att det är de som ser över vad det här har fått för konsekvenser", säger Erik Arroy till SR.

Att tänka fritt är stort, att tänka nytt är större.

Självklart är det allvarligt om kåraktiva drabbas av den typ av besvär och problem som Johansson Hallin och Arroy beskriver. Men för en del av oss andra är det i första hand ledningen för en organisation som har ansvar för arbetssituationen för anställda och förtroendevalda. SFS litanior framstår som särskilt svårsmälta eftersom de grundar sig på att de inte längre kan tvinga människor till medlemskap.

I stället för att beklaga sig över att regeringen genomfört en självklar frihetsreform så borde studentkårerna fundera på varför studenterna inte vill vara medlemmar i tillräcklig grad. Är det för dyrt? Gör kåren fel saker? Vad ger medlemskapet för mervärden? Det finns säkert en del att lära t.ex. av hur fackföreningarna vässat sina erbjudanden. Studentrörelsen borde tänka nytt och framåt, inte längta tillbaka.