Ännu ett historiskt monument har börjat resas i Egypten. Det är inte byggt av stenblock och piskor utan av beslutsamhet och frihetslängtan. Protesterna i Kairo och Alexandria har lagt grunden till vad som kan bli en demokratisk utveckling i ett av arabvärldens viktigaste länder. Husni Mubaraks fall förtjänar onekligen sin plats i listan av nyheter man aldrig glömmer.
Vi har förvisso inte sett slutet på den här berättelsen. I ett första steg mot demokratisering har makten gått från diktatorn till militären. Låt oss nu hoppas att den inte stannar där, utan att löftena om fria val i höst verkligen infrias. SvD:s Claes Arvidsson erinrar om att militären är den maktpelare som burit upp Mubaraks regim. The Economist menar att "[d]emocracy cannot emerge fully formed in a country that has had 30 years of rule under a president like Mr Mubarak. But it will not emerge at all if the strongmen and the generals determine the pace of change."
Men nu är kanske inte rätt tid att låta olyckskorparna kraxa, utan i stället att glädja sig med alla de egyptier vars mod och beslutsamhet tvingat diktatorn på flykten och fått Tahrirtorget att leva upp till sitt namn.
Kanske kan man också fundera på vad det kommer att innebära för regionen om det demokratiska Israel får sällskap av ett demokratiskt Egypten (och ett demokratiskt Tunisien). Kommer protesterna i Egypten inspirera till regimkritik i andra länder? Framtiden får utvisa. Om vi som befinner oss på åskådarplats visar stöd och solidaritet så kan vi också njuta av draget från historiens vingslag.
Läs andra om Egypten, Husni Mubarak, Mubarak, Tahrir
Läs även
Gunnar Hökmark: Det är en diktatur som fallit – inte demokratin som fötts
Rasmus Jonlund: Egyptisk vårvinter, arabisk vår?
Martin Ängeby: Var hoppfull om demokrati i Nordafrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar