...döma efter Sveriges lag och laga stadgar...

Rättegången inleddes med att målsäganden bröt ihop i en gråtattack. Mittemot satt hennes man, åtalad för att ha skallat henne så att hennes näsben bröts. Men när gråtattacken var över förklarade hon att det som hänt inte var så farligt. Det åklagaren påstod var fel, i själva verket hade hon själv åstadkommit näsfrakturen när hon försökte kränga sig loss från sin makes omfamning. Och i vart fall fick hon ändå skylla sig själv eftersom hon försökt skilja sig från sin man i stället för att ge äktenskapet en chans till. När maken förhördes bekräftade han i stort sett sin hustrus version av händelseförloppet.

En situation som denna torde inte vara helt ovanlig i svenska domstolar nuförtiden, med tanke på att många som bor i Sverige har bakgrund i länder där rättsskipningen fungerar annorlunda och där familjekonflikter traditionellt regleras intern utan inblandning av rättsväsendet.

Det finns inget skäl att vara undfallande i sådana här situationer. Därför var det helt rätt av åklagaren att driva det här målet, trots att den utsatta kvinnan dragit tillbaka alla anklagelser. Jag tycker också det är rimligt att åklagarna tar till de verktyg som finns, i form av åtal för mened och falsk tillvitelse, i de situationer där personer uppenbart far med osanning inför domstolen. Ingen, allra minst brottsoffren, tjänar på att den här typen av brott undandras rättvisan.