Skolverkets förslag att kristendomen inte ska inta en särställning bland har stött på patrull. Bland kristna debattörer, förstås, men även statsministern och utbildningsministern verkar missnöjda med Skolverkets nya kursplaner. Jan Björklund anser dessutom att det är att "utplåna sin egen kulturhistoria" att inte ha skolavslutning i kyrkan.
Vad Jan Björklund fiskar i för vatten är oklart, men inte tycker jag att han agnat med särskilt liberala beten. Kristendomen har av historiska skäl en särställning bland svenska religioner, men det innebär inte per automatik att den ska ha en särställning i svensk religionsundervisning. Även om kristendomen är en stor religion i förhållande till andra så är den i dagens Sverige en religion bland andra och den svenska skolan ska inte förmedla en bild av kristendomen som "viktigare" eller "riktigare" än andra livsåskådningar.
En särställning kan innebära att den tillskrivs förtjänster som inte hör kristendomen till, utan snarare är allmänmänskliga. I en debattartikel signerad bl.a. Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, ges ett exempel på detta; den ”gyllene regeln” formulerandes av den kinesiske filosofen Konfucius cirka 500 år innan den tillskrevs Jesus.
Det är förvisso inte direkt en nyhet att många av de levnadsregler och visdomsord som finns i kristendomen ofta har sina motsvarigheter i andra religioner - eller i vanlig humanism. Vem som kom på klokheterna först må vara en meningslös diskussion om hönan eller ägget; det viktiga för en liberal skolpolitik borde dock vara målsättningen att eleverna ska ha kunskaper och förståelse för andra människors synsätt, och där ingen livsåskådning ska ha företräde framför någon annan. Så lägger vi grunden för ett tolerant och liberalt samhälle!
Läs även
Niklas Odelberg: Skolverkets förslag om ny kursplan
Louise Stjernquist: Ta seden dit man kommer...
Läs andras åsikter om Skolverket, Jan Björklund, Christer Sturmark, Humanisterna, sekularisering, skolpolitik, skolavslutningar
2 kommentarer:
Björklund säger i en replik i SvD idag att religionsundervisningen skall vara objektiv - alltså skall inte kristendomen förmedlas som riktigare eller viktigare än andra religioner.
Däremot är det ju så att det svenska samhället präglas i betydligt större utsträckning av kristendomen än av andra religioner. Det kan säkert vara nyttigt att kunna massor om Konfucius men för att förstå den verklighet som man som svensk medborgare kan förväntas leva i är det nog nyttigare att förstå kristendomen och hur denna religion har påverkat och påverkar samhället. Att lägga en större tonvikt på kristendom tycker jag därför vara rimligt (tonvikt i bemärkelsen tidsmässigt utrymme i undervisning).
På samma sätt anser jag det vara rimligt att elever i den svenska skolan får läsa mer om Sveriges historia än om Kinas och att de får mer undervisning i svenska än i kinesiska.
Sedan är det naturligtvis så att man bör undervisa även om andra religioner. Islam är ju en religion som idag påverkar vårt samhälle i stor utsträckning och som vi alla bör ha kunskap om.
Ja, självklart håller jag med om att religionsundervisningen ska vara objektiv. Frågan är hur det blir med objektiviteten om en trosuppfattning ägnas väsentligt mer tid än en annan?
Den björklundska förfördelningen av icke-kristna trosuppfattningar tycker jag rimmar särskilt illa med ambitionen att rusta våra elever för att möta en globaliserad värld.
Skicka en kommentar