Därför borde inte Björn Söder valts till talman

I måndags samlades den nyvalda riksdagen för att välja sina – och Sveriges – främsta representanter, nämligen talmannen och de vice talmännen. Talmansvalet är sällan kontroversiellt, men denna gång vållade det viss uppståndelse. Skälet till detta är att talmansposterna enligt praxis fördelas mellan partierna i storleksordning: störst parti (i regeringsställning) får utse talman, näst största parti utser förste vice talman och så vidare. Vid 2014 års val blev Sverigedemokraterna riksdagens tredje största parti.

Borde ha respekterade företrädare.
Foto: Melker Dahlstrand

Sverigedemokraterna är ett speciellt parti, vars grundläggande värderingar skiljer sig väsentligt från vad den överväldigande majoriteten av svenska folket – och dess valda ombud i riksdagen – tycker. Därför uppstod också en diskussion med anledning av den praxis som gällt för talmansvalet. Är det verkligen rimligt att en sverigedemokrat ska få bli talman?

Förespråkarna menade att praxis bör gälla, av såväl formalistiska som strategiska skäl. Att hindra SD:s kandidat, Björn Söder, från att bli talman skulle innebära ett avsteg från de överenskomna spelreglerna och ge Sverigedemokraterna en martyrroll, vilket skulle kunna stärka dem i kommande val.

Min uppfattning är att det resonemanget inte håller. Den praxis som gällt – det handlar alltså inte om någon lagregel utan om ett slags överenskommelse mellan riksdagspartierna – måste rimligen bygga på att riksdagens partier känner någon form av ömsesidig respekt för varandra. Den respekten känner inget parti för Sverigedemokraterna, och det finns därför inget skäl för riksdagsledamöterna att vara bundna av tidigare praxis. Det måste vara möjligt för riksdagsledamöterna att göra avsteg från praxis när den inte längre tjänar Sveriges bästa – och 300 av 349 folkvalda torde vara överens om att en sverigedemokratisk talman inte är en bra representant för vårt land.

En del hävdar att det vore odemokratiskt att stänga ute SD från talmansposten, i linje med de diskussioner som förts angående att trixa med riksdagsutskottens storlek för att förhindra att SD får platser där. Jag tycker inte det resonemanget håller. Att bli utstängd från ett utskott medför en reell påverkan på ett partis möjligheter att bedriva politiskt fotarbete, och är därmed mer problematiskt ur demokratisk synvinkel. Att inte få en talmanspost är förvisso en prestigeförlust, men knappast något som påverkar partiets möjligheter till politiskt arbete – trots allt är det ju ändå bara fyra av riksdagens åtta partier som är representerade på talmanspodiet.

I stället för att riksdagsledamöterna tog ansvar för att rösta fram fyra talmän som de kunde stå bakom såsom ledare och företrädare för den parlamentariska församling de blivit invalda i, fick vi nu i stället se motsägelsefulla symbolhandlingar när riksdagsledamöter demonstrativt rev sönder röstsedeln med Björn Söders namn – samtidigt som de stoppade en blankröst i kuvertet och därmed medverkade till att släppa fram samme Söder till en vice talmanspost.

Jag menar att de 300 icke-sverigedemokratiska riksdagsledamöterna hade haft goda argument för att frångå hittillsvarande praxis vad gäller talmansvalet, och jag beklagar att de föredrog att låta en sverigedemokrat bli talman framför att göra sig omaket att faktiskt rösta på en acceptabel kandidat.

Läs även
Järnröret blev talmansklubba