Historiska skäl att ge stöd åt Libyen

När Ghana år 1957 blev självständigt från den brittiska kolonialmakten såg det ganska hoppfullt ut för det lilla västafrikanska landet. Världsekonomin gick bra och priserna på guld och kakao, de främsta exportvarorna, var höga.

Ghanas ledare, Kwame Nkrumah, hade studerat både i USA och i Storbritannien. Han hade uppenbarligen sociala talanger; den brittiska drottningen Elizabeth II blev så förtjust i honom att hon bjöd honom till sitt skotska residens Balmoral. När Nkrumah tog över Ghana var det ett land med en hyfsad guldreserv och vissa demokratiska traditioner, eftersom det britterna hade tillåtit val till en lagstiftande församling under flera decennier.

Men Nkrumah ville distansera sig från sina forna kolonialherrar. Han såg de negativa konsekvenserna av den sortens råa kapitalism som de tillämpat, och sökte sig i stället till socialistiska lösningar. Julius Nyerere i Tanganyika tänkte i samma banor, och uttryckte det på följande vis: "In rejecting the capitalist attitude of mind which colonialism brought into Africa, we must reject also the capitalist methods which go with it."

Drottning Elizabeth och Kwame Nkrumah på Balmoral.

Stor tilltro sattes till statens förmåga att få fart på näringsliv och samhällsekonomi, vilket kunde användas som svepskäl för en allt klåfingrigare och allt mer kontrollerande stat. Kwame Nkrumah inspirerades av Sovjetunionen, och trodde att "socialism is the only pattern that can within the shortest possible time bring the good life to people".

Starka ledare och svaga institutioner ledde snabbt till korruption, rofferi och vanstyre i de nykläckta självständiga nationerna. I sin bok The State of Africa beskriver Martin Meredith att "a deputy in Gabon was paid more than a British Member of Parliament and earned in six months as much as the average peasant did in thirty-six years."

Alla som hade maktpositioner dränktes i förmåner; fria bostäder, tjänstefolk och lyxiga bilar. Av de pengar som Zambia investerade i bostadsbyggande 1974 gick 77 procent till 1 710 lyxlägenheter medan knappt 5 procent användes till 9 905 enkla bostäder för de fattiga. Som kuriosa kan nämnas att när man 1964 gjorde en undersökning i fjorton länder i fransktalande Afrika så konstaterade man att importen av alkohol till dessa länder var sex gånger högre än importen av gödningsmedel!

I Ghana blev Kwame Nkrumah snabbt en förmögen man. Han omgav sig med jasägare och etablerade en stark kult kring sin person. Han styrde landet enväldigt och gjorde vissa moderniseringsförsök, bl.a. genom skol-, sjukhus- och vägbyggen. Han ville se snabba resultat. Meredith skriver att han "pressed on with one project after another – with factories, steelworks, mining ventures and shipyards – almost any idea, in fact, that caught his imagination". Affärsmässigheten i projekten var förstås av sekundärt intresse, och statens pengar rasslade iväg.

Samtidigt sjönk kakaopriserna och den inhemska produktionen föll. Basen för Ghanas välstånd eroderade. I mitten av 1960-talet var landet i princip konkursfärdigt. Situationen blev ohållbar och 1966, under en av Nkrumahs utlandsresor, passade armén på att ta makten. De skulle ta närmare 30 år innan Ghana blev demokratiskt.

Exemplet Ghana är som bekant inte unikt. Korrupta och inkompetenta regimer uppstod överallt i Afrika. De historiska händelserna kan vi inte göra något åt – men kanske kan vi lära oss något av dem?

I en annan del av Afrika, i Libyen, pågår för närvarande en frihetskamp. Gadaffis dagar vid makten är över, men vad kommer efter honom? Det är lätt att vara entusiastisk över rebellrörelsens framgångar, men hur vet vi att Libyens nästa ledare inte blir en ny galenpanna à la Kwame Nkrumah?

Kan få hjälp att återuppbygga?
Bild: Paul Hansen/DN

Det vet vi förstås inte. Men vi vet att det är viktigt att en stat består av något mer än dess ledare. Det måste finnas institutioner, ett civilsamhälle, fri press och korruptionen måste bekämpas. Därför gläder det mig att tre kloka liberaler, Fredrik Malm, Per Altenberg och Martin Ängeby, i en debattartikel understryker vikten av stöd till det nya Libyen för att man ska kunna bygga upp just den här typen av stabiliserande strukturer. Sverige borde bistå med demokratifrämjande åtgärder och på så vis stötta libyernas arbete med att skriva en konstitution, att etablera ett fungerande rättsväsende, att forma politiska partier – kort sagt, att hitta en väg framåt efter Gadaffi. På så vis kan vi bidra till att det libyska folket får en bättre framtid än vad Ghanas invånare en gång fick.

Läs även
SvD: Libyen – klanernas land
DN: Kungen vill ha provision på nödlån
SvD: Kontraster i Ghana

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Ghana, Kwane Nkrumah, kolonialism, korruption, maktmissbruk, Afrika, Libyen, Gadaffi, Per Altenberg, Fredrik Malm, Martin Ängeby, bistånd, demokrati