Långt ifrån självklart

I början av augusti kommer Prideparaden att gå genom Stockholm. Man kan tycka vad man vill om den – en festlig karneval, ett tramsigt jippo eller en viktig manifestation – men det spelar ingen roll; det viktiga är att paraden får genomföras och att samhället står bakom dem som vill uttrycka sin åsikt, manifestera sitt människovärde eller bara visa upp sig. Och det gäller naturligtvis oavsett om det handlar om en prideparad, en FRA-demonstration eller ett förstamajtåg.

EU-minister Birgitta Ohlsson i Folkpartiets
del av Prideparaden 2010.

Denna möjlighet tillkommer nu inte alla. Vi behöver inte gå längre än till grannländer i öst för att hitta repressiv lagstiftning mot homosexuella. I andra länder är homosexualitet förknippad med direkt livsfara.

I veckan rapporterade medierna om David Kato, en känd aktivist för gayrättigheter i Uganda. Han slogs ihjäl med en hammare. Mordet har föregåtts av en lång period av hets – i slutet av förra året uppmärksammades att en ugandisk tidning publicerat bilder på 100 homosexuella tillsammans med uppmaningen "Hang them" (se Rättssäkert homohat).

David Kato.

Mordet i Uganda hade naturligtvis kunna inträffa även här. Men en stor skillnad är att i Uganda så underblåses den här typen av hatbrott av regeringen, som beslutat att homosexuella handlingar är olagliga och till och med övervägt att införa dödsstraff. Någon prideparad torde knappast kunna genomföras i Uganda.

Hur toleranta vi svenskar egentligen är kan man förstås diskutera. Men vi kan glädja oss att vara del av en samhällsgemenskap som ger utrymme för människors olikheter. Och nästa gång Prideparaden drar igenom stan kan vi tänka att den representerar något som inte alls är självklart. Något som tusentals människor världen över kämpar för med livet som insats. Något David Kato aldrig fick uppleva.

Gå gärna med i facebookeventet R.I.P. David Kato
Läs andra om David Kato, Uganda, tolerans, hatbrott, pride