2011-01-10

Ingen smakfull fejd

Minns ni förra Ranelid-fejden? Året var 2003 och den tändande gnistan var en bokrecension signerad Linda Skugge:
Medan jag läser "Kvinnan är första könet" ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig, där han satt helt stel, i linne och läppglans. Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin har läst.
Den gången drabbades Björn Ranelid av högt blodtryck och försäkrade i Expressen att han minsann inte rakade armarna. Nu är han åter i skottgluggen, och den som fått hans eventuellt glansiga läppar att stelna är ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund.

Gärna läppglans, men först en rejäl urringning!

Det började med att Björn Ranelid, som nu enrollerats till tv-programmet Let's Dance, inte utan ett visst mått av självsäkerhet deklarerade att han minsann är folkets man. Med orden "jag sitter inte i Akademien och gömmer mig och är känd för en promille av Sveriges befolkning" avfyrade han en giftpil i riktning mot de aderton. Pilen måste ha svidit ordentligt i den ständige sekreterarens skinn, för i ett blogginlägg tar denne till storsläggan:
Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.
Så har kulturåret 2011 inletts med ett rejält litterärt råkurr. Ranelid-fejden version 2.0, om man så vill. Den här gången med ett visst inslag av översitteri; det kan ju lätt uppfattas som lite mobbaraktigt när Akademiens ständige sekreterare indirekt uppmanar en författare att hålla sig borta från skrivandet. Möjligen faller Peter Englund här på eget grepp, utifrån den tolkning av Svenska Akademiens valspråk som anges på hemsidan:
Med "snille" menades 'talang', 'begåvning', och "smak" betydde närmast aktsamhet och måttfullhet med de språkliga uttrycksmedlen. [Gustav III:s tanke] var att den inspiration och den flödande skaparkraft som utgick från snillet skulle stadgas och modereras av smaken.

Not so much.

Huruvida Englunds blogginlägg kännetecknas av "smak" kan onekligen diskuteras. Lite kul är det ändå, för oss åskådare, med dessa offentliga tuppfäktningar. Men smakfullt? Nja.


Andra referenser: SvD, AB1, AB2

2 kommentarer:

Anonym sa...

Man kan ju också misstänka att herrarna råkurrar för att få lite uppmärksamhet såhär i bakvattnet efter nobelfester och läppglanspartyn? Fyra varumärken att marknadsföra Svenska Akademin Peter E, Björn R och ... Let's dance ...

Anonym sa...

Björn Ranelid är den mest patetiska, självgoda, självälskande, ömkansvärda pajas jag känner till i offentligheten.
Englunds beskrivning av en skolgårdsbuse som tar sig rätten att mucka med allt och alla för att sedan gråta ut om han får mothugg är suverän.